Tag Archives: journalistglamour

En svårfångad fisk

11088333_813447878692407_7609792258101962900_n

Det här porträttet på Alesso för DN var bland det svåraste jag har gjort. En oerhört kontrollerad intervjuperson som i stort sett inte vill prata om någonting, men har en alldeles kunglig talang för att prata på om ingenting så att den snålt tilltagna intervjutiden bara försvinner. En smart teknik för någon som vill ha exponeringen i helgbilagan, men slippa berätta något.

På ett personligt plan sympatiserar jag med motviljan mot att prata om privatliv, familj och politik. Jag tror också det är en sund inställning för någon som Alesso som ser framför sig en lång karriär och är i början av den.

Här nedan syns situationen på bilden ovan från andra hållet. Superproffset Natacha Pisarenko står till höger om fönstret, med kameran riktad uppåt. Avspänd arbetsmiljö. Jag är oerhört nöjd över att ha fått jobba med henne efter flera års uppvaktning.

IMG_7620

Lärdom: att alltid ha några påsar lakrits i beredskap vid intervjuer med svenskar som varit borta länge från Sverige. Jag investerade min sista surt förvärvade stash i att få loss en halvtimme extra intervjutid. ”Här får ni mutlakrits, så att vi får en lite trevligare och mer samarbetsvillig stämning” sa jag till Alesso och Carl Dreyer under reklamfilmningen.

Allt gills. Bara resultatet räknas. Stämningen blev mycket riktigt mer samarbetsvillig.

Alesso som är en på alla vis trevlig person mmmmmmade och smackade och hojtade ”det smakar hemma” och bjöd alla i teamet. Spanjorerna, argentinarna, britterna och amerikanerna tittade skeptiskt på de svarta klumparna, men tog artigt för sig. Sen stod de och klöktes bakom hans rygg. Jag fnissade skadeglatt. Ja, sån är jag.

IMG_7621

Själva spelningen var en minst sagt spejsad upplevelse. Lite bilder nedan, och en av Natacha från hemvägen här.

IMG_7635

IMG_7633

Han i mitten rörde sig inte på timmar.

IMG_7634 IMG_7636

Ovan en av få i publiken över 25.

IMG_7647

Ovan och nedan från sidoscenen.

IMG_7650

IMG_7649

Den geniala Natacha.

Ett tillägg till artikeln var en spotify-lista med låtar som inspierat Alesso (länkad från artikeln, av någon anledning kan jag inte få upp den i spotify).

Det jättekonstiga ögonblicket när han sa sin allra mesta favorit – och den var samma som min.

1 kommentar

Filed under Journalistik

Rios förbjudna dans

Hur kan något samtidigt vara kulturminnesmärkt, olagligt, vulgärt, medryckande, snuskigt och politiskt omstörtande?

Kolla in mitt och Marizilda Cruppes reportage i SvD, men tryck först play nedan (eller på artikelsidan) och lyssna på intervjupersonernas favoritlåtar medan du läser. Vill du veta vem som valt vilka låtar, klicka vidare till Soundcloud.

Bilden ovan är från favelan Rocinha i södra Rio, liksom den nedan. Kommunen har inte lett in elektricitet i kåkstäderna, utan det har invånarna gjort själva. Många gånger kontrolleras eltillförseln av knarkligorna.

IMG_6480IMG_6482

När vi var klara med MC Leonardo i Rocinha tog han med oss upp till det här taket, som bara är där helt tomt högst upp i favelan.

IMG_6492

Kollegan Marizilda Cruppe in action.
IMG_6505

Direkt efter oss skulle han vara med i en dokumentärfilm i ett annat ämne. När de hade riggat och satte igång tyckte mannen till vänster att det var ett bra ögonblick för en ommålning av taket. De måste ha fått ganska mycket rollerljud på band, men ingen verkade bry sig.

IMG_6516

Ommålningen fortsatte när vi gick.

IMG_6517

Rocinha är lite en mönsterfavela som nu räknas som ett vanligt bostadsområde och där gatusopare i neonfärgade Rio Stad-västar springer runt och plockar fimpar på huvudgatan längst ner i dalen. Men ju högre upp på berget man kommer, desto fattigare. En del av husen står på gamla sopor och hotar att när som helst rasa utför sluttningen. Vilket händer, antar jag, det fanns några skyltar som visade vägen till förstärkningsmurar dit man kunde gå vid kraftiga regn.

Dessvärre klarade jag inte att ta fler bilder på nervägen från terrassen. Det finns en rejäl gata (kanske någon mer jag inte såg) som ringlar uppför berget, men i övrigt är det branta gränder, jordstigar och sneda trappor. På väg nerför stigen mötte vi mammor och pappor som släpade en unge på varje höft plus matkassar. Ett par pojkar som kånkade varsitt halvt köksskåp. En dam som försökte locka ner en vettskrämd apa från ett träd. Pyttesmå improviserade frisörsalonger, snabbmatsställen, kiosker som folk hade öppnat i de rum som vette mot gränden. Många grupper av barn som spelade fotboll i de små mellanrummen mellan husen, de lär ha gjort av med några bollar nerför slänterna. Nere i dalen finns en sporthall, och det är säkert fett för dem som inte bor högst upp och har uppskattningsvis tre kvart enkel väg att knata dit.

Leonardo gick i rätt bra fart nedåt medan han pratade och sjöng in i kameran. Så före honom gick kameramannen baklänges. Och före honom gick regissören, som höll utkik nedåt och stödde kameramannens rygg, drog honom i skärpet eller klappade lätt på axeln eller låret för att kommunicera hinder och lutning. När vi var nere rann svetten nerför halsen på båda. De måste ha jobbat ihop en del.

IMG_6523

Leonardos bror och musikaliska samarbetspartner Junior bor högst upp i familjens hus. Hans kylskåp på terrassen har fått en cykelkedja efter stölder från grannbarnen som hoppar mellan taken. De är nog just hungriga, för han behöver uppenbarligen inte låsa in sina märkessneakers och hushållsmaskiner.

IMG_6526

På de stora gatorna nere i dalen ser Rocinha rätt mycket ut som en stadsdel vilken som helst. Det finns bank, fastighetsmäklarkontor, kaféer, en bufférestaurang med så fräscha fisk- och skaldjursrätter att jag åt helt utan tvekan (då är jag ändå väldigt misstänksam mot bufféer).

IMG_6528

Complexo da Maré där större delen av reportaget utspelar sig ligger i andra änden av Rio, nära den internationella flygplatsen, och byggdes ursprungligen på träpålar i ett träsk.

IMG_6529

Nervös min, jag? Soldaterna vaktar ett hörn som är en strategisk punkt i konflikten mellan två knarkligor. Lyckligtvis för oss var deras lust att prata med utländska journalister större än deras lojalitet med reglerna som säger att de inte får. Det hjälpte lite att Marizilda, efter att ha förvissat sig om att en av dem förstod lite engelska, förklarade för mig hur viktig och speciell deras fallskärmsjägardivision var och bla bla om deras hårda intagningsprover. Man ska alltid jobba med kolleger som kan sånt.

IMG_6532

Det var mycket med naglar i Maré. De ska vara långa och falska, och om man har råd gärna mönstrade.

IMG_6535

Längst till vänster Lorrany Moura.

Det är över huvud taget väldigt mycket runt skönhet för kvinnor. Kanske därför att de inte har särskilt många andra utrymmen än skönhetssalongerna att slappna av på. Hemmen är proppfulla, fika eller äta ute är dyrt, gatan ägs av männen.

Vi var inne hos flera frisörer och skönhetssalonger och alla klagade på att de förlorat mellan hälften och tre fjärdedelar av sina intäkter när det inte längre är dansfester fredag, lördag och söndag varje helg. Då är det ändå inte precis tomt, utan en strid ström av kvinnor kommer in och får åtminstone en hårplattning – precis alla plattar håret så det hänger spikrakt ner – och gärna även ett par tjocka svarta målade ögonbryn som uppochnervända V:n, och eventuellt naglar. I Maré var det också trend för både vita och svarta att bleka håren på benen. Det ser lite elektriskt ut med gul-luddiga ben mot mörk hud. I resten av Rio tar kvinnor bort varje antydan till kroppshår.

Hon till höger frågade mig lite försiktigt om det är modernt i mitt land att klippa håret kort på ena sidan, hon tyckte nog inte det var så snyggt.

IMG_6541

Födelsedagsaltare i gränden.

IMG_6561

Här kan man även se ansiktena på dansarna Karine Dornelas och Thais Araujo. Dock ej på Mr Catra ”Kungen av snusk” i mitten. Fota vitklädd svart person i mörkt rum, bra där.

IMG_6588

Och såhär ser en politiker ut som lägger ner sin själ i att driva igenom en lag som gör baile funk till kulturarv. Dvs: ungefär som en politiker vilken som helst. Marcelo Freixo heter han och nedan är hans dörr. På ingen av bilderna syns det inramade porträttet av Che Guevara.

IMG_6587

Det här var ett svårt jobb på många vis. Till att börja med var folk inte särskilt sugna på att prata med oss, så det var mycket jagande för att få tag på intervjupersoner. Alla evenemang bestämdes, flyttades eller ställdes in i sista sekunden. Sen talar inte jag portugisiska, och jag hade nästan glömt hur svårt det är att jobba i ett språk man inte kan. Marizilda hjälpte mig att tolka, vilket i sin tur gjorde det svårt för henne att göra sitt eget jobb.

Säkerheten var ett stort problem. Rocinha går bra att besöka även för turister, men Maré är komplicerat, med flera konkurrerande knarkligor som skjuter på varann när de inte skjuter på soldaterna. I den nuvarande situationen är det rätt osannolikt att någon avsiktligt vill skada  journalister, men bara i Maré har två personer dödats av förflugna kulor de senaste månaderna. Det är lätt att glömma när man sitter på en uteservering på huvudgatan och äter fantastiskt saltat kött med friterad jams. Tills man skärper ögonen och får syn på de där adidasklädda killarna som bara står där, på vartenda gathörn, med buckliga kolvar som skymtar under de lösa tröjorna när de rör sig. Vi hörde också skottlossning vid ett tillfälle.

Det blir intressant att se hur den brasilianska staten lyckas med att göra anspråk på favelorna och börja tjäna även de medborgare som lever där. Man får inte glömma att anledningen till den nuvarande situationen är att staten högaktningsfullt har skitit i Lorrany och alla andra som växer upp i en krigszon, generation efter generation.

1 kommentar

Filed under Journalistik

Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

IMG_3916

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

IMG_3947

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

IMG_3959

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

IMG_3921

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

IMG_3906

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

IMG_3923

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

IMG_3925

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Franciskus & jaag jaaag jaaaag

Många journalister har en mental defekt som funkar såhär: en stor nyhetshändelse kan icke pågå utan min medverkan. Se klippet nedan från Newsroom.

Därför har de flesta nyhetsredaktioner inga problem att göra riktigt bra på riktigt stora nyheter även när de händer plötsligt och typ på midsommarafton. Kreti och pleti kastar allt åt sidan, dumpar sina familjer i något dike och kommer ångande oanmälda till redaktionen för att se om de kan hjälpa till. Folk jobbar dubbla skift på endast kaffeautomatens vita mjölkpulver ingnuggat i tandköttet.

Och ju närmare nyhetshändelsen ligger ens specialområde eller plats i världen, desto större blir frustrationen om man av någon anledning inte kan jobba.

Som en del kanske har märkt är jag tillfälligt ur trafik. Yttre faktorer hindrar mig helt enkelt från att jobba med nyheter under ett par månader. Och just då passar de på att välja en argentinsk påve. Vilket jag förstås noterar som en avsiktlig attack från Vatikanen direkt mot min person.

Första kvällen gick jag bara och la mig. Jag kontemplerade det faktum att min eminenta exkollega och nuvarande konkurrent Henrik Brandão Jönsson flög in från Rio de Janeiro för att jobba på min bakgård. Jag sa vänligt nej till norska riksradion, Deutche Welle och diverse svenska tidningar.

Men igår stod jag till sist och hoppade jämfota i vardagsrummet av frustration. Och skrev till slut en krönika för Expressen, den finns i dagens papperstidning (15/3) men tyvärr inte på nätet.

Idag är jag precis lika frustrerad igen. Och kan verkligen inte jobba.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Stolthet & fördom

Världens första folkhögskola för transpersoner öppnade för ett drygt år sedan i Buenos Aires. Här är en intervju med en av lärarna.

Ett av de där jobben som det är omöjligt att föreställa sig hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst för mig och fotograf Karl Melander.

Intervjuformatet är enkelt jämfört med reportaget – man behöver bara en person, och om det inte är ett stort porträtt behövs inte mycket ”häng”. Särskilt en intervju som denna, som är ganska kort och handlar mer om det personen gör än det hon är, är hantverksmässigt sett en ganska rättfram sak i både text och bild. Särskilt när man har goda förkunskaper om ämnet, som jag hade skrivit flera saker om. Särskilt när man har kontakter som hjälper en att komma till. Särskilt när man har byggt upp förtroende i och med sitt tidigare arbete.

Och så hamnar vi mitt i en krissituation på grund av en konflikt, som har lett till att bland annat mina kontakter plötsligt slutat. När vi kommer till avtalade möten dyker ingen upp. Vi tillbringar en halv dag på skolan med att försöka snacka in oss. Ingen vill bli intervjuad eller fotograferad. Hela skolan har tröttnat på journalister och vill bara ha arbetsro.

Jag minns inte hur många gånger vi bestämde möten, fick dem inställda, gick dit ändå, fick gå med oförrättat ärende. Jag drömde mardrömmar om att orsaka totalkris för Omvärlden, som hade accepterat att skjuta deadlinen ett par gånger men måste till tryck och hade ett uppslag avsatt för detta. En dagstidning kan alltid fylla med byråmaterial eller hiva in något annat man har liggande eller dra större på några bilder, men Omvärlden kommer bara ut varannan månad och jag tvivlar på att de hade just en ”Omvärlden fikar med”, som formatet är i papperstidningen, färdig i reserv (vågade inte fråga).

Träffen med Vida Morant blev till slut av eftermiddagen innan jobbet måste lämnas. Jag och Karl Melander hade även planerat och sålt in ett större reportage med mer häng och flera intervjuer till en annan tidning, men det fick vi bara lägga ner.

Omvärldens redaktionschef Anki Wood erbjöd sig vänligt att skicka tidningen. Att få ett sånt kvitto på sin medverkan är alltid stort för intervjupersonerna, och papper gills fortfarande betydligt mer än nätet. Så fort Vida fick tidningen hem i brevlådan la hon upp en bild på facebook av sig själv med den uppslagna tidningen. Hon googleöversatte och konfronterade mig med felaktigheter och konstiga formuleringar, som lyckligtvis alla kunde skyllas på google translate – men olyckligtvis ledde till att jag måste lägga tid på att fixa till översättningen, inte ett drömläge med ett språk man inte riktigt behärskar.

Det här blir för övrigt allt vanligare och innebär rätt mycket merarbete, men jag ser ingen annan rimlig lösning än att hjälpa till när folk ber om det. Det är svårt att argumentera för varför jag inte ska ge något lite tillbaka när de har gett av sin tid och sitt engagemang för att min text alls ska bli av.

Vidas postning delades ett tjugotal gånger (det som jag såg) på facebook av entusiastiska vänner, kolleger från skolan och transaktivister. Så det finns ändå hopp om att det där andra reportaget också så småningom ska bli av.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

YPF ger nytt bränsle åt nationalismen

En bit om nationaliseringen av oljebolaget YPF för Fokus. De hörde av sig och beställde artikeln, det var roligt. Jag hade inte jobbat för dem innan.

”Vi tänkte en kortare text, typ 6000 tecken” sa Martin Ahlquist i telefonen.

Jag bara: väntanu … det är ju en lång text?

Dagstidningsskadan.

Det var ont om tid och bara helgdagar så jag skulle få svårt att få tag i några experter. Jag lovade 4500 tecken.

Jag tog i allt vad jag kunde. Läste läste läste jobbade jobbade jobbade. Flängde hit och dit i jakt på närvaro och liv, för ärligt talat, vem läser frivilligt om förstatligandet av ett oljebolag? Stod dubbelvikt lutad för att kunna tjata på vakten i porttelefonen till YPF-skrapan. Ville in och se mig om i byggnaden men det gick inte alls. Inte ens foajén. Men jag kunde se in i den genom gallret.

Sen knatade jag upp till presidentpalatset. Där gick det till min stora förvåning att komma in efter någon timmes kö, armbågad mellan klämdagslediga argentinare. Man fick ett vykort med Peron på, var inte det roligt?

Till slut hade jag 8500 rätt välmatade tecken. Mer än 6000 gick inte in. Såna strykningar gör jag ofta men det är alltid svårt med nya uppdragsgivare. Svårt att veta vad i materialet de helst blir av med.

Jag hade gärna berättat mer om firandet av makarna Kirchners nioåriga maktinnehav på Velez Sarsfieldstadion, men jag tror jag sparar det till en krönika om mitt favoritämne populism.
Ni som gärna vill se Cristina Kirchners  fyrtiominuterstal till massorna gör det med lätthet i klippet nedan.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

För Claudio tar kriget aldrig slut

”I luften fick vi veta att vi skulle ut i krig och återta Malvinerna. Jag fattade ingenting. Argentina var inte ett land som krigade. Vi var bara barn, de flesta hade aldrig varit med en kvinna.”

Claudio José Barcos var 18 år när han skickades ut att kriga i den argentinska nationens tjänst. De skulle återta Las Malvinas, Falklandsöarna, från Storbritannien. Det gick förstås åt helvete och nästan tusen människor dödades.

Jag intervjuade Claudio för min artikel för TT (här i Sydsvenskan ihopskriven med en artikel från Storbritannien och försedd med ny ingress) med anledning av den diplomatiska upptrappningen för ett par veckor sedan. Upptrappningen som sker närhelst någon av sidorna behöver distraktion från sina inrikespolitiska problem. Alla ska med, Buenos Aires gator tapetseras med blåvitrandiga affischer med de gamla öarna på, folk tycker plötsligt det är viktigt att rycka ut med trummor och flaggor och hojta om ”vi glömmer aldrig”, de syftar då inte på alla tonåringar som blev kanonmat utan om de där öarna långt bort som ingen har besökt. För er som läser spanska rekommenderar jag den svensk-argentinska journalisten Martin Ezpeletas blogg därifrån, han är där just nu (annars finns han här på svenska).

Veteranerna från kriget är rätt synliga i vardagen i Buenos Aires och jag hade inte räknat med att det skulle vara svårt att få till en bra intervju. Men det var det. Jag träffade till slut tre stycken, de var alla väldigt villiga att prata men hade svårt att vara konkreta, svårt att prata om hur något kändes, hur det var. Alla tre hamnade gång på gång i trupprörelser och de båda ländernas officiella krigshandlingar.

När det gäller att få folk att prata om saker de inte vill eller orkar prata om är språket fortfarande en begränsning för mig. De enklaste frågorna är oftast de bästa, men efter några resultatlösa ”hur var det för dig” och ”vad kände du då” behöver man variera sig och det klarar jag fortfarande alltför dåligt.

Efteråt skickade Claudio en vänförfrågan på facebook, och sedan ett meddelande: ”tack för att du vill vara min vän”. Jag kunde inte sluta se den lille pojken framför mig.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Gratisjobb

Hej, fråga aldrig mer mig om jag kan jobba gratis, okej? Läs som vanligt välformulerade Isobel och det här for reference. Frågor på det? Ring inte mig.

För ett par år sen fick jag ett fint pris. Många ville att jag skulle komma och föreläsa. Jag tyckte på något oklart sätt att jag hade skyldighet att tacka ja, och dessutom att det vore omoraliskt att ta betalt eftersom jag hade månadslön, trots långa resor och många förberedelsetimmar på min fritid. Jag tror de enda jag fick lite betalt av var Finlandssvenska publicistförbundet. De var helt säkert också fattigast. Nej förresten, Skurups journalistlinje, som lär ha varit näst fattigast, betalade också litegrann.

VAD I HELVETE TÄNKTE JAG?

Efter det här ringer kreti och pleti och vill ha med mig i paneler och grejer om utbrändhet i stället. Jag frågar vad de kan betala, då svarar de inte.

Är inte det ännu mer ironiskt?

Uppdaterad: 

Kom på en sur grej till. En av sakerna jag gjorde gratis var en skräddarsydd workshop under en halvdag för en hel liten redaktion. När jag skulle börja frilansa skrev jag till chefen som hade anlitat mig och frågade om hennes bedömning av en sak, alltså information jag behövde. Det skulle ta henne cirka tre minuter att svara (i princip en ja/nej-fråga). Men det gjorde hon inte.

1 kommentar

Filed under Nån sorts bloggeri

Första veckan som frilans i Buenos Aires

Jag hade glömt hur härligt det är att trottoarerna är fulla med folk. Att man kan gå ut och äta vid midnatt. Att allt är förhandlingsbart. Att människor säger ”noooo al contrario” (neeeej tvärtom) när man säger tack alldeles för många gånger på sitt svenska vis. Att man kan ha tjugofem vänner hemma på grillfest mitt på dan och det slutar med att någons band passar på att repa i ens vardagsrum. Att man kan somna sittande i soffan när man är på middag hos folk utan att någon lyfter ett ögonbryn. Att man, som nu när jag skriver detta, kan köpa en kaffe och sedan använda ett kafés gratis-wifi i tre timmar.

Jag hade också glömt hur dålig jag är på att få saker gjorda. Jag har hittills lämnat tre grejer, varav dessa två har publicerats. Den första texten lämnade jag vid deadline: 09.00 svensk tid (04.00 argentinsk). Det botade inte min jet lag (al contrario).

”Är du snabb” frågade de på mina första anställningsintervjuer. ”Nä men bra” sa jag. Men såhär kan det ju inte fortsätta. När man får betalt per jobb blir det ju uppenbart hur dyrt det är att släpa fötterna efter sig.

Det är också nytt för mig att skriva flera olika vinklade jobb på samma ämne. Texterna har för mig alltid varit som figuren inne i renhornet – skulptören behöver bara gröpa bort skröfset runt omkring. Visst är skrivandet en serie val, men det är som om varje text har sin ideala form. Det där måste jag tänka annorlunda om nu, och om någon har tips på hur man gör det bra så berätta. Om man bara ska skriva ett jobb på varje ämne så går det ju inte att försörja sig på det här, uppenbarligen.

Jag börjar förstå varför så många frilansar har kommenterat att jag och Karen har varit så bra på att svara på mejl under vår gemensamma tid på Sydsvenskans utrikesredaktion. Alltså vad är det med redaktörer? Varsågod och uppför er civiliserat! Vilket innebär: man svarar på reportageerbjudanden eller frågor. ”Nej tack” räcker. ”Jag har fullt upp” funkar inte, det har vi alla. Okej?

Nu ska jag sticka ut och leta upp fotokollegan Åsa Wallin, som just har landat.

4 kommentarer

Filed under Journalistik, Nån sorts bloggeri

Hejdå Sydsvenskan.

Äsch, jag sticker till Argentina och börjar frilansa. Livet är både för kort och för långt för att tillbringa det vid ett skrivbord med utsikt över en bangård.

Varje gång jag har tittat upp från min skärm har det varit en ny årstid, oftast höst. Ändå har jag längtat till jobbet när jag har varit borta. Jag har impulsintervjuat grannarna, torghandlarna och mina kompisars föräldrar. Jag har bevakat vardagsliv och revolutioner och sega konflikter. Jag har drömt annonsflyttar och nyheter som aldrig hänt. Jag har lärt mig allt om journalistik och kanske ännu mer om människors drivkrafter av min utrikeskollega Karen Söderberg, och vi har skrattat varje dag.

Ungefär när jag blev nominerad till Stora Journalistpriset hösten 2009 hade jag slutat sova helt och fått kliande eksem över hela kroppen. Företagsläkaren skrev ut Atarax, ett antihistamin som lindrar allergiska reaktioner. Som bonus är det lugnande och funkar som sömnmedel.

Eksemen var kvar, sömnlösheten var kvar men jag fick dödsångest. Dessutom visste jag inte längre vad jag skulle göra när jag satt vid mitt skrivbord på jobbet. Läkaren på vårdcentralen sjukskrev mig i två veckor och hotade med permanenta hjärnskador. Sen fick jag pris och stack på semester.

Som fast anställd är jag ändå privilegierad. Många i min generation eller yngre jobbar som vikarier eller i bemanningsföretag med inhopp på redaktionerna. Jag minns den där känslan av att varje dag är på liv och död, avgörande för framtiden. Jag minns att gråta på toan över att en hel arbetsvecka gått utan ett enda vänsterkryss, som i brist på överskådliga mål verkade vara vägen till ett förlängt vikariat.

Jag undrar hur många unga, starka människor i branschen som har varit sjukskrivna för stressymtom. Bara de som jag råkar känna till oroar mig. Eftersom jag har varit ganska öppen med hur jag har mått berättar kolleger också saker för mig. Ibland får jag känslan av att en hel generation journalister håller på att dö. På alla redaktioner, inget av det här är specifikt för Sydsvenskan. Vi skämtar rått om den ständiga rädslan för att inte vara tillräckligt bra. Att inte orka. Att inte göra intervjupersonerna rättvisa. Att ha fel. Att vara utbytbar.

En kollega misstänkte att hon hade brutit armen men dolde det för att inte missa det viktiga uppdrag som kunde innebära hennes nästa karriärsteg. Det gick bara lite långsammare att skriva med en hand. Många knaprar sömnpiller, andra håller sig vakna med förmodligen livsfarliga mängder cola med treo.

Det är alltså vi som ska granska makten, berätta sanningen och blixtsnabbt ta beslut om vad som är sant, relevant och intressant för medborgarna.

Ansvaret kan diskuteras. I mitt fall är det framför allt mitt eget. Ingen har tvingat mig att hänga upp hela mitt liv på att det ska bli bra i tidningen. De har bara belönat mig för det.

Alla blir ju inte sjuka av att jobba som journalister. De som blir sjuka är ångestdrivna, överambitiösa narcissister av precis den sort som mediechefer älskar. Vår bransch behöver människor som jobbar tills det är klart. Som är beredda att när som helst släppa allt för att rycka in och arbeta i två dygn i sträck. I min funktion som avdelningschef är det de medarbetarna jag vill ha, dem jag belönar. Inte dem som går hem klockan fem.

Jag är glad för de möjligheter jag har fått på Sydsvenskan och de fina kolleger jag har jobbat med. Jag älskar den jävla tidningen, men jag vill inte längre tillhöra en stor organisation och arbeta så mycket. Jag vill inte ha rynkor, gråa hår och hängröv. Så nu ska jag leva lite mer och bestämma själv.

I slutet av september flyttar jag till Buenos Aires. Jag och fotograf Åsa Wallin planerar ett gäng frilansreportage inför det argentinska presidentvalet den 23 oktober. Om du är en sån som köper in material och ännu inte har fått något erbjudande från oss, ring!

Min plan är att stanna i Buenos Aires som frilanskorrespondent. Vid sidan av tänker jag jobba med översättningar och andra språkhantverk. Kanske också catering.

Jag är en djefla kvinna som kan många konster.

133 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri