Tag Archives: hantverket

OBS så bra bildreportage (urspårat till en hyllning till Robert Brännström och exbarnet KIT)

Vet ni hur roligt det har varit att jobba på KIT? Så sjukt roligt.

Man säger till sin chef: Jag tänkte göra ett globalt bildreportage om världens åldrande befolkning. Anlita top notch-fotografer och ge dem fria händer. Det kommer kosta en del förstås …

Och ens chef bara: Kör!

Läs och titta mer i artikelversionen. Stort TACK till de fantastiska medverkande fotograferna.

Robert Brännström är över huvud taget en som väldigt ofta säger ”kör”! ”Prova”! Ibland ställer han några frågor först som hjälper en att vässa idén. Gillar han idén mycket så kan han argumentera emot på kul.

När man kommer med kritik så lyssnar han noga och sen säger han lugnt ”vad är ditt förslag”. Oavsett om det ligger helt utanför ens egentliga arbetsuppgifter. Och då vill han verkligen veta. Om man inte aktar sig så sätter han en på att skriva en jävla utredning eller en projektplan eller en workshop. Och det gör han inte på kul, utan ändrar sig gärna om han bara får chansen.

Tänk om fler chefer var så smarta med sin personal? Och både utnyttjade den kompetens de ändå betalar för och fick de anställda att växa genom tillit och ansvar.

Anställda förresten, jag frilansade för KIT i två och ett halvt år därför att jag inte kunde vara anställd i Argentina på grund av argentinsk byråkrati. (Ingen annan är ju ens så dum att de försöker anställa någon i Argentina. På deltid.)

De kunde bara ha ryckt på axlarna, men behandlade mig generöst och såg till att kompensera för de förmåner jag annars hade haft som anställd. I min roll som redaktör har jag också fått förtroendet och utrymmet att hellre behandla frilansar onödigt bra än onödigt dåligt, och jag hoppas verkligen att det inte dyker upp några kommentarer här nedan från folk som har upplevt det annorlunda. Inte för att det vore fult med såna kommentarer, utan för att jag verkligen hoppas att folk håller med.

11162516_10153301396257813_2621956598517206709_n

Den här bilden har jag stulit från facebook. Sue me.

En annan rolig sak som folk inte tror om Robert Brännström är att inget kan göra honom så förbannad som clickbait. Man behöver bara nämna det så går han igång och börjar svinga och svära på ett sätt som har förärat honom en custom emoji som heter Robert Haddock. ”Vi får aldrig underleverera på rubriken. Folk får aldrig bli besvikna. Hellre att vi överlevererar” är en typisk sägning mot slutet av den där harangen som alla kan utantill. Han passar på även om ingen ens har avsett att begå clickbait. Och råkar man göra det – har trots allt hänt – så är det en av få saker som man kan få en riktigt sur min för.

När vi först började prata med varann i februari 2015 fanns inte KIT. Han bad mig föreslå idéer på jobb. Jag visste ju inte vad det var jag föreslog jobben till, men hade läst att KIT ”inte skulle bli det svenska buzzfeed”. Så jag läste in mig på buzzfeed och skickade två sidor med förslag på saker som jag tyckte var intressanta, fast utklädda till buzzfeed (ett frö till bildreportaget ovan var för övrigt med där).

Dags att hamstra kaffe? Brasilien är största importlandet för svenskt kaffe, och kaffeskörden är i fara pga svår torka bla bla bla” skrev jag.

”Det är nåt i den där uppmaningen till att hamstra, som ju är ett ganska vanligt vinkelgrepp, som är en så oattraktiv uppmaning. Det är mer intressant med torkan och skördarna utan den direkta uppmaningen” skrev Robert på sin helt hörbara norrländska.

Jag: 😶

Alltså jag trodde ju han var en mediesnubbe. I min lista fanns några underrubriker, en var ”Saker som behövs för att hänga med i det folk pratar om”.

”Jag tänker snarare förstå”, var Roberts kommentar.

Jag: 😶

Precis den där inställningen har hängt i. Hur är det EGENTLIGEN? Kan vi hjälpa folk förstå? Vad om vi gör tvärtom?

Jag är så glad att den där kärnan är kvar genom all utveckling som KIT har gått igenom, och tacksam över att ha fått vara med och jobba fram ett kvalitativt och ambitiöst medium vars utgångspunkt är lust att berätta, en tro på smarta och vetgiriga läsare och på nätet som den optimala kanalen för att förmedla journalistik. Utan ängslighet, utan tabun eller etablerade sanningar. Och för att ha fått jobba med så smarta och roliga kolleger och frilansar, för som vem som helst kan räkna ut är det inte bara Robert som är ball på KIT. Jag tänker dock inte börja räkna upp för då glömmer jag någon och det blir katastrof.

Det är någon månad sedan jag slutade och jag saknar redan att vara en del av allt det där, samtidigt som det känns helt rätt att bli frilansande utekatt igen och följa KIT på håll, som ett exbarn man har varit med och uppfostrat, en relation som inte riktigt kan ta slut.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik, Nån sorts bloggeri

En svårfångad fisk

11088333_813447878692407_7609792258101962900_n

Det här porträttet på Alesso för DN var bland det svåraste jag har gjort. En oerhört kontrollerad intervjuperson som i stort sett inte vill prata om någonting, men har en alldeles kunglig talang för att prata på om ingenting så att den snålt tilltagna intervjutiden bara försvinner. En smart teknik för någon som vill ha exponeringen i helgbilagan, men slippa berätta något.

På ett personligt plan sympatiserar jag med motviljan mot att prata om privatliv, familj och politik. Jag tror också det är en sund inställning för någon som Alesso som ser framför sig en lång karriär och är i början av den.

Här nedan syns situationen på bilden ovan från andra hållet. Superproffset Natacha Pisarenko står till höger om fönstret, med kameran riktad uppåt. Avspänd arbetsmiljö. Jag är oerhört nöjd över att ha fått jobba med henne efter flera års uppvaktning.

IMG_7620

Lärdom: att alltid ha några påsar lakrits i beredskap vid intervjuer med svenskar som varit borta länge från Sverige. Jag investerade min sista surt förvärvade stash i att få loss en halvtimme extra intervjutid. ”Här får ni mutlakrits, så att vi får en lite trevligare och mer samarbetsvillig stämning” sa jag till Alesso och Carl Dreyer under reklamfilmningen.

Allt gills. Bara resultatet räknas. Stämningen blev mycket riktigt mer samarbetsvillig.

Alesso som är en på alla vis trevlig person mmmmmmade och smackade och hojtade ”det smakar hemma” och bjöd alla i teamet. Spanjorerna, argentinarna, britterna och amerikanerna tittade skeptiskt på de svarta klumparna, men tog artigt för sig. Sen stod de och klöktes bakom hans rygg. Jag fnissade skadeglatt. Ja, sån är jag.

IMG_7621

Själva spelningen var en minst sagt spejsad upplevelse. Lite bilder nedan, och en av Natacha från hemvägen här.

IMG_7635

IMG_7633

Han i mitten rörde sig inte på timmar.

IMG_7634 IMG_7636

Ovan en av få i publiken över 25.

IMG_7647

Ovan och nedan från sidoscenen.

IMG_7650

IMG_7649

Den geniala Natacha.

Ett tillägg till artikeln var en spotify-lista med låtar som inspierat Alesso (länkad från artikeln, av någon anledning kan jag inte få upp den i spotify).

Det jättekonstiga ögonblicket när han sa sin allra mesta favorit – och den var samma som min.

1 kommentar

Filed under Journalistik

I Latinamerikas experimentverkstad

Den sista november väntas uruguayanerna rösta för fem år till med en vänsterpresident. I ett reportage för tidningen Frihet berättar jag och fotograf Ignacio Iturrioz om några ungas liv, förhoppningar och problem i Latinamerikas progressiva experimentverkstad.

10818822_10152426280396332_1324831105_n

10814255_10152426280611332_1481264835_n 10719487_10152426280801332_368822230_n

 

 

Nedan reportagets första intervjutext av sex. Gabriela Almiron är personen på den stora bilden ovan. 

Högerpartiet PN:s kandidat lovade dra in el i området och asfaltera gatorna. Därför delade Gabriela Almiron, 14 år, ut hans flygblad. Och därför att partiet var emot legaliseringen av marijuana.

– De som drogar sig förstör både sina egna liv och andras, säger hon och snubblar i en av de djupa groparna i vägen medan hon pekar ut försäljningsstället en bit bort.

Det stora problemet är crack. Hennes morbror knarkade bort sina barn innan han blev nykter, kusinerna har hon inte träffat på flera år.

– Förr gömde sig folk för att knarka. Sedan marijuanalagen röker många av mina tidigare kompisar här på gatan. Fast i min nya skola är det ingen som har provat.

Gabriela Almiron är en av några få begåvade unga från kåkstaden en halvtimme utanför Montevideo som fått stipendium till den katolska maristordens privatskola.

– Jag hatar skolan. När vi ska göra grupparbete får jag bara sitta där, de andra säger att jag inte fattar trots att jag bara har bra betyg. Jag blir arg, men jag försöker att inte bråka för då påstår de bara att det är typiskt en sån som jag.

– Jag är en sån som åker buss till skolan. Alla andra kommer i bil. Ett tag hade jag en vän i klassen, men sen började folk ljuga om mig. Att jag svär, knarkar och slåss.

Hon drömmer om att bli gymnastiklärare, men har just slutat träna fotboll. Hon måste fokusera på studierna, har mamma bestämt.

– Hon säger varje dag att jag måste plugga hårt och utnyttja chansen jag har fått. Jag gråter bara när hon inte ser. Jag saknar glädjen i kroppen och gemenskapen på planen.

På eftermiddagarna hjälper hon till i familjens snabbmatsvagn vid busshållplatsen och äter en korv med bröd och senap innan hon går hem med läxorna.

På gården växer sallat i rader mellan dasset och huset. Duvor hörs kliva runt på presenningen under taket av korrugerad plåt. Direkt innanför dörrskynket står matbordet med tre stolar intill en av våningssängarna. Underslafen till den andra är Gabrielas. Innanför en garderob som delar av rummet bor föräldrarna med de två yngsta av de sex syskonen.

– Min familj är det viktigaste i mitt liv. När vi är lediga sticker vi till en park eller till stranden i Pocitos. Det är fint, men jag vill aldrig flytta härifrån. Jag är hemma här.

Uruguays första fyrtio kvotflyktingar från Syrien har just kommit till en förläggning i närheten. Ett vanligt motargument har varit att det finns fattiga uruguayaner som först måste få hjälp. Men de boende i området har samlat in kläder och leksaker till flyktingarna.

– De har ju ingenting, de har förlorat sina hem och familjer i kriget. Det är klart att vi måste dela med oss, vi som har allt.

10805219_10152426280881332_1953918560_n 10799319_10152426281021332_448555880_n 10799628_10152426281116332_1819878825_n

 

Det som kan se ut som ett slumpmässigt urval av intervjupersoner är resultatet av målmedveten planering och rätt mycket jobb. Så är det ofta i reportage där det går att vara fri och en latare variant hade gått på en femtedel av tiden.

Vi ville ge en kritisk bild av Uruguays största och viktigaste frågor genom ungas liv, utan att låsa in oss i dagspolitik. Vi ville vara med där saker hände, inte bara intervjua. Vi ville ha så olika sorters personer som möjligt och en jämn könsfördelning.

Några av intervjupersonerna bokade vi genom kontakter, andra genom att närma oss sammanhang som intresserade oss. I vissa fall gick det enkelt när vi väl identifierat personerna vi ville intervjua, i andra fick vi nöta oss in och bli ganska jobbiga för att få till det.

Som alltid hade vi mycket fler chanser på manliga än kvinnliga intervjupersoner. Jag håller alltid stenkoll på det där från början för att inte landa i att jaga en kvinna när man redan har fyra män, vilket oftast blir resultatet om man inte ligger i.

”Det borde inte vara något problem, Uruguay har faktiskt över femtio procent kvinnor” sa fotografkollegan Ignacio i början av vårt jobb. Detta orsakade ett utbrott och en halvlång föreläsning. Nästa dag ville jag skippa en av de bokade intervjupersonerna eftersom jag tyckte vi hade tillräckligt med material.

”Är du inte klok, då tappar vi en kvinna” sa han bestört. Han lärde sig snabbt. Jag svarade:

”Grattis till att din värld aldrig blir enkel igen.”

Vi letade länge för att få fram en person ur den fattigare delen av befolkningen, som ändå inte skulle vara bara en eländesskildring. Det finns mycket misstro mot okända som ställer frågor, och etiska problem om man kommer via organisationer som personerna på ett eller annat sätt är beroende av. Det kan ju lätt uppfattas som att de bör ställa upp, även om man säger att de bestämmer själva om de vill vara med eller ej.

Till sist kom vi ihåg Gabriela, som vi frågat efter vägen under arbetet med reportaget om syriska flyktingar ett par dagar tidigare. Vi hade fått fin kontakt med henne och hennes familj som vi hade träffat vid deras snabbmatsvagn. Det var en rätt bra bit utanför centrum och vi hade några timmar på oss innan jag hade biljett hem till Buenos Aires. Vi gick all in och chansade på att vi skulle hitta dem på samma plats vid ungefär samma tid.

Det gjorde vi, och tack vare att vi ägnade en bra stund åt att sitta och prata med föräldrarna medan vi väntade på att Gabriela skulle komma från skolan fick vi förtroendet att följa med henne när hon gick hem ensam. Två främlingar med en kamera, och det var absolut inte så att föräldrarna inte brydde sig. De litade helt enkelt på oss.

Jag blev ganska överväldigad av Gabrielas historia, av hennes enorma kompetens och framåtanda, och hennes föräldrars kamp för att bit för bit göra livet lite bättre för sig och sina barn. Det märktes att de hade skapat sig lite andrum, att de kunde göra mer än att bara överleva. Uppepå en garderob stod ett stort skepp som de hade byggt av glasspinnar.

Tidningssidorna har jag redan mejlat till Gabriela, och när Ignacio får papperstidningen åker han ut med den till snabbmatsvagnen. Men jag är säker på att jag också kommer att träffa henne och hennes familj igen.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

IMG_3916

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

IMG_3947

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

IMG_3959

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

IMG_3921

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

IMG_3906

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

IMG_3923

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

IMG_3925

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Stolthet & fördom

Världens första folkhögskola för transpersoner öppnade för ett drygt år sedan i Buenos Aires. Här är en intervju med en av lärarna.

Ett av de där jobben som det är omöjligt att föreställa sig hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst för mig och fotograf Karl Melander.

Intervjuformatet är enkelt jämfört med reportaget – man behöver bara en person, och om det inte är ett stort porträtt behövs inte mycket ”häng”. Särskilt en intervju som denna, som är ganska kort och handlar mer om det personen gör än det hon är, är hantverksmässigt sett en ganska rättfram sak i både text och bild. Särskilt när man har goda förkunskaper om ämnet, som jag hade skrivit flera saker om. Särskilt när man har kontakter som hjälper en att komma till. Särskilt när man har byggt upp förtroende i och med sitt tidigare arbete.

Och så hamnar vi mitt i en krissituation på grund av en konflikt, som har lett till att bland annat mina kontakter plötsligt slutat. När vi kommer till avtalade möten dyker ingen upp. Vi tillbringar en halv dag på skolan med att försöka snacka in oss. Ingen vill bli intervjuad eller fotograferad. Hela skolan har tröttnat på journalister och vill bara ha arbetsro.

Jag minns inte hur många gånger vi bestämde möten, fick dem inställda, gick dit ändå, fick gå med oförrättat ärende. Jag drömde mardrömmar om att orsaka totalkris för Omvärlden, som hade accepterat att skjuta deadlinen ett par gånger men måste till tryck och hade ett uppslag avsatt för detta. En dagstidning kan alltid fylla med byråmaterial eller hiva in något annat man har liggande eller dra större på några bilder, men Omvärlden kommer bara ut varannan månad och jag tvivlar på att de hade just en ”Omvärlden fikar med”, som formatet är i papperstidningen, färdig i reserv (vågade inte fråga).

Träffen med Vida Morant blev till slut av eftermiddagen innan jobbet måste lämnas. Jag och Karl Melander hade även planerat och sålt in ett större reportage med mer häng och flera intervjuer till en annan tidning, men det fick vi bara lägga ner.

Omvärldens redaktionschef Anki Wood erbjöd sig vänligt att skicka tidningen. Att få ett sånt kvitto på sin medverkan är alltid stort för intervjupersonerna, och papper gills fortfarande betydligt mer än nätet. Så fort Vida fick tidningen hem i brevlådan la hon upp en bild på facebook av sig själv med den uppslagna tidningen. Hon googleöversatte och konfronterade mig med felaktigheter och konstiga formuleringar, som lyckligtvis alla kunde skyllas på google translate – men olyckligtvis ledde till att jag måste lägga tid på att fixa till översättningen, inte ett drömläge med ett språk man inte riktigt behärskar.

Det här blir för övrigt allt vanligare och innebär rätt mycket merarbete, men jag ser ingen annan rimlig lösning än att hjälpa till när folk ber om det. Det är svårt att argumentera för varför jag inte ska ge något lite tillbaka när de har gett av sin tid och sitt engagemang för att min text alls ska bli av.

Vidas postning delades ett tjugotal gånger (det som jag såg) på facebook av entusiastiska vänner, kolleger från skolan och transaktivister. Så det finns ändå hopp om att det där andra reportaget också så småningom ska bli av.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Uruguay hotas av miljardböter för tobaksförbud

I tidningen Fokus.

Jag gillar att skriva för dem, för det är annorlunda än nästan allt annat jag gör. Mitt vanligaste är att gå nära, nära intervjupersonerna och deras liv, försöka att verkligen förstå deras drivkrafter och rädslor, berätta inifrån och ut. Det är jag själv som väljer att arbeta så, och jag jobbar för dem som också gillar det.

Men det finns ju många sätt. Det är bra berättarträning att skriva om mer abstrakta skeenden utan tillgång till några huvudpersoner. För man måste få texten att dra läsaren framåt på andra sätt.

Jag och redaktör Torbjörn Nilsson höll på och meckade en del med Uruguay-reportaget. Jag hade från början mer fart i början, men Torbjörn tyckte det blev obegripligt (och hade sannolikt rätt). Det där är ju en balansgång. Om man drar på med för mycket tempo och blingbling utan att läsaren fattar så slungas de ju snabbt ur texten ungefär som ur en dåligt kalibrerad karusell.

Hur som helst synd att inte fler redaktörer tar sig tid att ringa upp och tjafsa om detaljer, insistera på klarhet och föreslå ändringar som får texten att flyta bättre. När man som skrivare vet att de gör det för att resultatet ska bli så bra det bara går så räcker tålamodet och viljan att skriva om väldigt, väldigt långt.

Här är min enda tidigare Fokus-text om förstatligandet av energibolaget YPF, också ett väldigt roligt jobb att göra.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

I sönderfall

Efter sammanlagt ett år i Buenos Aires har både hemmablindheten och språkförfallet börjat slå till. Jag känner till bådadera från min tid som utrikesredaktör. Fast när medarbetarna runt om i världen ibland skrev knasiga formuleringar som lät som översättningar av språket i deras land, eller när de någon gång inte fattade hur nyheterna skulle vinklas för svenska läsare, då tänkte jag att något sådant aal-driig skulle hända mig.

När jag lämnade första versionen av den här artikeln bad TT:s utrikesredaktör Tomas Härenstam mig att skriva om, med  mindre fokus på Buenos Aires tunnelbana och mer på Argentinas ekonomiska situation i allmänhet. Jag insåg direkt att han hade rätt – och att jag hade skrivit för fel läsare.

Ett tag talade jag alla språk sämre och sämre, men nu förbättras i alla fall spanskan. Svenskan lider av att jag inte talar svenska alls och läser mycket mindre än vanligt. Ibland tar det lång tid att komma på vissa uttryck, och jag vet att jag har gjort mig skyldig till motsvarigheten till anglicismer, även om jag tror att jag har hunnit upptäcka det själv och ändra innan slutlämning. Typ att jag skrev ”poem” i stället för ”dikter” i en text. Inget sakfel, men stilnivån blir fel på svenska.

Engelskan försämras också eftersom jag framför allt använder den med folk som jag känner väldigt väl och som även talar spanska. Så vi talar någon sorts pidgin som ingen annan förstår. Polska kunde jag inte prata alls under den mest intensiva inlärningsperioden med spanskan. ”Vasadu?” sa mormor i telefon, ”Du sa väl inte något på spanska?” och jag bara ”öh nä varför skulle jag göra det”. Nyligen skulle jag säga nåt om en simbassäng och kom på det spanska ordet, det engelska, sen det svenska … det heter basen på polska. Nu ringer jag nästan varje vecka och har google translate uppe medan vi pratar.

Det är väl bara att läsa böcker och se teve på svenska och spanska för att åtminstone de språken ska fortsätta utvecklas. Men. Öhö. NÄRDÅ.

Förresten,  jag håller på med ett hemligt matprojekt. Därav mindre publiceringar här. Tjoho.

2 kommentarer

Filed under Journalistik, Nån sorts bloggeri

Första veckan som frilans i Buenos Aires

Jag hade glömt hur härligt det är att trottoarerna är fulla med folk. Att man kan gå ut och äta vid midnatt. Att allt är förhandlingsbart. Att människor säger ”noooo al contrario” (neeeej tvärtom) när man säger tack alldeles för många gånger på sitt svenska vis. Att man kan ha tjugofem vänner hemma på grillfest mitt på dan och det slutar med att någons band passar på att repa i ens vardagsrum. Att man kan somna sittande i soffan när man är på middag hos folk utan att någon lyfter ett ögonbryn. Att man, som nu när jag skriver detta, kan köpa en kaffe och sedan använda ett kafés gratis-wifi i tre timmar.

Jag hade också glömt hur dålig jag är på att få saker gjorda. Jag har hittills lämnat tre grejer, varav dessa två har publicerats. Den första texten lämnade jag vid deadline: 09.00 svensk tid (04.00 argentinsk). Det botade inte min jet lag (al contrario).

”Är du snabb” frågade de på mina första anställningsintervjuer. ”Nä men bra” sa jag. Men såhär kan det ju inte fortsätta. När man får betalt per jobb blir det ju uppenbart hur dyrt det är att släpa fötterna efter sig.

Det är också nytt för mig att skriva flera olika vinklade jobb på samma ämne. Texterna har för mig alltid varit som figuren inne i renhornet – skulptören behöver bara gröpa bort skröfset runt omkring. Visst är skrivandet en serie val, men det är som om varje text har sin ideala form. Det där måste jag tänka annorlunda om nu, och om någon har tips på hur man gör det bra så berätta. Om man bara ska skriva ett jobb på varje ämne så går det ju inte att försörja sig på det här, uppenbarligen.

Jag börjar förstå varför så många frilansar har kommenterat att jag och Karen har varit så bra på att svara på mejl under vår gemensamma tid på Sydsvenskans utrikesredaktion. Alltså vad är det med redaktörer? Varsågod och uppför er civiliserat! Vilket innebär: man svarar på reportageerbjudanden eller frågor. ”Nej tack” räcker. ”Jag har fullt upp” funkar inte, det har vi alla. Okej?

Nu ska jag sticka ut och leta upp fotokollegan Åsa Wallin, som just har landat.

4 kommentarer

Filed under Journalistik, Nån sorts bloggeri

Utskälld och hotad av prästen

Det var ju lite oväntat att vårt reportage på pastorsexpeditionen skulle bli så våldsamt. Ändå spännande. 

Jobbet kanske kan tjäna som exempel på att man ska se till att vara där när det händer. Inte intervjua OM vad det nu är saken gäller, för då är det så mycket man aldrig får veta. Jag lade säkert en hel arbetsdag på att bara försöka rådda så att vi kunde vara med när någon gick ur kyrkan. Flera ville ställa upp men på fel tid eller plats.

Till sist övertalade jag Michal Wozniak. Jag hade fått kontakt med honom via twitter för något år sedan när jag researchade bra ställen att åka till för reportage om översvämningarna. När vi träffades i Warszawa hade han berättat att han redan hade försökt gå ur en gång men misslyckats.

När jag höll på och telefonterroriserade honom inför reportageresan kändes det minst sagt etiskt tveksamt: jag, en före detta katolik, försökte tjata ut en katolik ur kyrkan … men jag visste att han redan hade bestämt sig. Lyckligtvis skrev han också själv om saken efteråt.

Vi träffade också några korsförsvarare och en äkta Kristi brud.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Plötslig utryckning till polsk landssorg

Ett flygplan störtade och i stort sett hela den polska statsledningen omkom.

Jag stod och stekte två ägg när nyhetschefen ringde och frågade om vi inte borde åka. Det ena ägget slängde jag i en macka och tryckte i mig medan jag fixade flygbiljetter åt mig och fotografkollegan Karl Melander. När jag kom hem några dagar senare stod det andra ägget kvar på spisen.

Twittrar järnet utanför presidentpalatset. Foto: Karl Melander.

Om man ska vara lite cynisk är den här sortens katastrof ett bra läge för journalister: många känslomässigt berörda människor, men inte så nära berörda att det finns några etiska problem med att intervjua dem. Plus den stora fördelen med en katastrof där ingen skäms. Alla vill prata, alla vill uttrycka sig.
Det svåra med den här typen av jobb är dag två. Och dag tre. Det är lätt att det blir mer av samma, men läsarna vill ju veta något nytt. Jag blev rätt nöjd med hur vi fick till det.

Det blev inte de läsare som skickade det här:

Läs mer

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik