Tag Archives: barn

Ingen pratar om statsbankrutten

Tillbaka i Argentina, och alla pratar fortfarande om det här.

Krönikan nedan för Smålandsposten skrev jag precis efter att Guido Carlotto återfunnits i början av augusti. Jag grät i stort sett oavbrutet medan jag skrev.

Det svarta hålet av grymhet som öppnar sig. Det lilla barnets försvarslöshet. Om jag hade fått ha mitt barn hos mig i fem timmar. Om mitt barn hade fått ha mig hos sig i fem timmar. Fem timmar.

—-

Han föddes i ett militärfängelse och adopterades bort. Hans mor torterades och mördades. I 36 år har hans mormor letat efter honom. I förra veckan träffades de för första gången.

Såhär beskrev mormor Estela Carlotto, 84, mötet:

– Jag hade inte tänkt röra vid honom för att han inte skulle bli för överväldigad, men sen kramade jag honom ändå som jag hade längtat efter i så många år. Jag sa ‘Tänk att du varit i Lauras mage. Jag har väntat på dig med babyfilten’, och han sa ‘Här är jag’.

Guido Carlotto är nummer 114 som återfunnits av de spädbarn som stals från fängslade vänsteraktivister under Argentinas senaste diktatur 1976-1982.

En del av de politiska fångarna var gravida när de greps. De fick extra bra mat, enligt vittnesmål i rättsprocesser om brotten. Först efter att de fött mördades de. Barnen adopterades, de flesta av militärer eller andra lojala med regimen.

Laura Carlottos medfångar har vittnat om att hon gav sin son namnet Guido innan han togs ifrån henne. I fem timmar fick hon ha honom hos sig.

Han uppfostrades under ett annat namn av ett bondepar på landet utanför Buenos Aires. Det är fortfarande oklart om de kände till hans ursprung.

Först i juni i år fick han veta att de inte var hans biologiska föräldrar. Han tog direkt kontakt med Mormödrarna från Plaza de Mayo, som leds av den som nu visat sig vara hans mormor.

Organisationen bildades redan under diktaturen när de politiska fångarnas mödrar började samlas varje torsdag på torget Plaza de Mayo och fråga: var är våra barn?

Snart släcktes hoppet, men för en del av dem fortsatte sökandet.

Var är våra barnbarn? Det frågar Mormödrarna ännu, och varje torsdag fortsätter de åldrande kvinnorna att stappla runt samma torg i sina vita hucklen med sina plakat.

Under åren har de varit med och byggt upp världens första DNA-databas som kan fastslå släktskap med 99,9 procents säkerhet även när föräldrarnas DNA saknas. Dit lämnade Guido ett blodprov när han började fatta misstankar.

– Jag ser glädjen i era ögon, och det känns bra att se andra lyckliga, sa han på sin första presskonferens där fotograferna hetsade fram en kram med mormor Estela.

För att tala om sina egna känslor bad han om några månaders respit.

Mormödrarnas sekreterare Raquel Radio de Marizcurrena hade legat sömnlös hela natten.
– Som varje gång vi lyckas identifiera ett barnbarn blossar hoppet upp på nytt, sa hon.

Hennes barnbarn är ett av de 400 som fortfarande saknas.

—–

Tidigare jobb som jag gjort i ämnet finns här och här.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Fattigdom dödar drömmar

Här är en annan krönika om fattigdom som publicerades i Sydsvenskan i augusti. Lägger upp den nu som en del av svaret på Evilins kommentar här.

Hade nån en fungerande lösning på det där att visa ut pdf:er? Förutom att fota av dem.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Mer om domen för de stulna barnen

Jag har hållit på med ämnet på ett ganska stillsamt vis under lång tid, och så blev det rätt hetsigt på upploppet: för Sydsvenskan gick jag till domstolen när domen offentliggjordes på torsdagkvällen och intervjuade folk omkring, lämnade kl 02, och när jag vaknade hade jag mejl från Studio Ett som ville ha mig med en och en halv timme senare.

Rapporterar direkt från” låter som att jag gjorde ett radiojobb – i själva verket var det en direktsänd och i stort sett oförberedd intervju. Men jag ska inte skylla svamlet på det, jag svamlar alltid om jag får chansen. Därför föredrar jag text: det ger en chans att samla ihop tankarna innan de kommer ut i luften där andra kan se dem.

I tidningen Omvärldens senaste pappersnummer finns ytterligare en artikel om de stulna barnen, och så det här som gått i Expressen. Sen är det slut för den här omgången. Jag ser fram emot att inte hålla på med det på ett tag. Det är så himla sorgligt.

Alltså. Det här med barn. Kan alla fatta att det ALLTID kommer fram? Om man bortser från grymheten och laglösheten i just det här fallet, och tittar ut i världen på alla som av olika skäl men förenade i någon sorts idiotisk naivitet har trott de ska komma undan med att låtsats att barn varit deras, eller inte. Och inte tänkt på hur de ska reagera när barnet frågar: ”Har jag kommit ur din mage?”, eller när de behöver en njure och ungen gärna vill ge sin, eller när någon från för länge sen plötsligt ska hämnas någon gammal oförrätt och ringer upp och berättar sanningen för det vuxna barnet. Alla de tusen möjliga och omöjliga slumpartade händelser som blottar lögnerna.

I de flesta fall ligger inget brott bakom. Man hade kunnat tala sanning. Men valde att inte göra det, av rädsla eller bekvämlighet eller god vilja. Och själva ljugandet blir ofta ett betydligt större problem än vad det hade varit att säga som det var från början.

Egentligen: kan alla bara sluta ljuga?

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Jorgelina stals som barn av diktaturen

Detta reportage publicerades i söndags i Expressen, inför domarna som kom i går mot diktaturens toppskikt.

——————————————

Jorgelina Planas föräldrar mördades av den argentinska diktaturen, och hon adopterades bort.

Hon är ett av 105 stulna barn som återfunnits. 400 saknas fortfarande.

För ett par år sedan fick Jorgelina veta att hennes farmor hade levt som flykting i Sverige och försökt få kontakt med henne fram till sin död.

Farmor Ana Taleb reste till Buenos Aires flera gånger på 1980-talet för att få en glimt av sitt barnbarn. I ett av många brev från lägenheten vid Sockenplans tunnelbanestation skriver hon:

Vi såg varann i ögonen två gånger. Din adoptivmor hämtade dig från skolan med bil. Det var en sådan enorm känsla att se dig. Jag hade velat springa fram och krama och pussa dig och lyssna på dig. Men jag blev som förlamad. Vi såg på varandra en liten stund. Sen satte du dig i bilen. Jag ser dig framför mig i dina röda strumpor. Det gör så ont.

År 2010 dök en dammig låda med sparade kopior av breven upp i en garderob hos en släkting i Stockholm.

Jag förstår inte hur mina adoptivföräldrar kunde slänga de ord som min farmor skrev med så mycket kärlek. Att de inte lät mig veta att hon fanns, säger Jorgelina Planas, medan hennes tre barn springer runt och stojar i det rymliga vardagsrummet.

Jorgelina visste att hon var adopterad av familjen i den stora villan i den fina Buenos Aires-förorten, men allt som tillhörde det förflutna doldes för henne: att båda hennes föräldrar hade tillhört vänstergerillan ERP. Att hennes far dödats i en massaker, och hennes mor gripits och försvunnit. Att hon hade adopterats bort av en domstol som treåring 1976 under nytt namn och med falsk födelseattest.

Mina adoptivföräldrar sa jämt ”fråga, så berättar vi allt”. Men jag var rädd att fråga. De påstod att mina föräldrar var terrorister och skulle hjärntvätta mig, och att min farmor var tokig.

År 1982 lyckades Jorgelinas farmor och mormor spåra henne. De träffade adoptivföräldrarna, som vägrade låta dem ha kontakt med Jorgelina.

Då backade mormor, som bor i en annan stad i Argentina. Efteråt har hon berättat varför.

Hon trodde hon gjorde det bästa för mig, säger Jorgelina.

Familjen kunde ge mig det hon tyckte var ett bra liv med bästa möjliga utbildning. De skulle också skydda mig från att få intresse för politik. Det som hade dödat hennes dotter, min mamma.

Men farmor Ana Taleb gav sig inte. När hon kom tillbaka till Sverige skrev hon till adoptivföräldrarna att hon skulle sluta kräva att få träffa Jorgelina om de bara kunde gå med på att berätta sanningen.

Det är det enda som kan garantera er hennes kärlek och respekt för alltid. När hon blir större finns alltid möjligheten att en slump ställer henne inför hennes verkliga identitet. Hon borde få veta vem hon är: att hon inte blev övergiven utan blev offer för omständigheterna, och vilka hennes släktingar är och var de finns.

Bara något år senare, 1983, föll diktaturen och tv-nyheterna visade kvinnor som höll plakat med foton av sina barn och barnbarn och orden VAR ÄR DE FÖRSVUNNA. Någon bytte alltid snabbt kanal. En gång tyckte Jorgelina att hon kände igen sig själv som bebis på ett av plakaten.

Jorgelina fick inte läsa sin farmors brev, men hon minns att hon tvingades svara en gång. Hon fick svaret dikterat för sig: att hon var lycklig med sin familj och ville bli lämnad i fred. Bara kuvertet med hennes snirkliga barnhandstil hittades i lådan i Sverige.

Ana Taleb dog 1992 under en av sina många resor. Men en som aldrig glömt henne och Jorgelina är Lena Liljestrand.

Farmor hade försökt ta hjälp av svenska UD och människorättsorganisationer. En dag kom hon in på Amnestys kontor i Stockholm, där Lena Liljestrand, i dag 60 år, var ansvarig för Argentina-gruppen.

Ana var gladlynt och vänlig men märkt av det som hänt och ganska ensam. Hon försökte på alla sätt hitta någon som kunde hjälpa henne. Vi blev vänner, och jag minns hur tog mina händer och sa: lova att aldrig ge upp hoppet om Jorgelina, säger hon på telefon från Stockholm.

Jag har hoppats att flickan själv skulle förstå och börja söka sitt förflutna.

När Jorgelina var i tonåren började hennes biologiska äldre halvbror Damian ringa på hennes födelsedagar. Hon svarade enstavigt, uppskrämd av historierna om galna terrorister. Ändå blev det alltid bråk hemma efteråt.

Som 23-årig konststudent blev Jorgelina överväldigad av alla sina obesvarade frågor om sitt förflutna. Hon gick i kloster, och under den tiden tog hon upp kontakten med sina släktingar.

Jag konfronterade dem med deras val, men konfronterade också min egen feghet. Om jag la skulden på alla andra hade diktaturen vunnit och mina föräldrar hade dött förgäves. Jag insåg att jag måste leva fullt ut, annars skulle jag bli ännu ett offer.

Efter sex år var pusslet lagt. Samma månad som hon lämnade klostret träffade hon Antonio, som hon lever med i dag. De umgås mycket med släkten, och fram till adoptivmoderns död 2009 höll de även kontakt med adoptivföräldrarna.

När hon dog fick jag en inre frihet att vara Jorgelina.

Först då påbörjade hon processen att byta från adoptivnamnet Carolina Sala till sitt riktiga namn.

Adoptivfadern träffade hon för sista gången strax efter begravningen.

Han upprepade det de alltid påstått om att mina föräldrar var brottslingar, att jag var övergiven och de hade räddat mig. Och han sa: om du inte är Carolina så är du ingenting för mig.

Processen att upphäva den illegala adoptionen pågår fortfarande. Det gör den för många av de 104 barn som återfunnits efter att ha kidnappats. Många av dem föddes i diktaturens fängelser och växte upp i militärfamiljer som de trodde var deras biologiska.

Ytterligare 400 barn som försvann under diktaturen saknas fortfarande. Det mesta tyder på att också de adopterats bort illegalt.

En del av kidnapparna har dömts för brotten. Den 5 juli kommer domen i en jätteprocess mot några av diktaturens högsta befälhavare. Åklagaren vill slå fast deras ansvar för de systematiska stölderna av barn från vänsteraktivister.

Orsaken till kidnappningarna tros ha varit ett praktiskt problem: att lämna tillbaka barnen till familjerna skulle innebära ett erkännande av att deras föräldrar gripits och försvunnit.

Det finns fortfarande inga spår efter Jorgelinas mamma.

Jag är ofta vid floden för jag blir lugn av att vara där, säger Jorgelina.

Men ibland kommer tankarna över mig: dumpade de henne ute till havs som de brukade göra med de försvunna, eller här i floden? Torterade de henne mycket innan de dödade henne?

Hon har fortfarande inte kunnat förlika sig med sina föräldrars val.

De var modiga och gjorde vad de kunde för att skapa en bättre framtid för mig och andra. Men de visste att de riskerade livet. Jag hade föredragit att de hade levt.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Du är ingenting

Tänk dig att du är elva år och bor i en fattig småstad i Argentina. En granne tvingar sig på dig. Du får inte din mens och börjar må illa. Du vet vad det betyder, flera kompisar som bara är ett par år äldre har varit med om det.

Du skäms och är rädd men berättar ändå för mamma. Hon säger kanske: ”vet du, det är inte ditt fel. Vi löser det här”.

Doktorn tittar och känner i underlivet och säger att någon abort blir det inte. Din mamma sväljer sin rädsla för överheten och påpekar att du är för liten och att den som blivit våldtagen har rätt till abort. Men nej. Ärendet, alltså du och dina värkande bröst och din allt svullnare mage, skickas till domstol.

Så småningom beställer domstolen ett utlåtande från sjukhuset. Denna gång är det en hel grupp läkare som tittar och klämmer och sticker in saker i dig där du ligger med naken underkropp och benen isär. Sedan meddelar de att du är stor nog att föda.

Förundersökningen om våldtäkt läggs ner, sjuttonåringen som våldtagit dig kan ändå inte straffas på grund av sin låga ålder.

Plötsligt pratar alla om din kropp som om den var någon annans. Ditt namn är inte med i artiklarna och inslagen men alla vet.

Sjukhuschefen Orlando Elordi säger till tidningen Pagina 12:

”Det är en liten flicka. Fast hon är rätt rejäl, hon väger 45 kilo. Det blir en normal graviditet, men hon kommer inte att förstå moderskapet. Jag tycker att hon är liten för att bli mor, men jag lägger mig inte i den rättsliga frågan.”

Delstaten Entre Rios hälsominister Hugo Cettour säger till samma tidning:

”Naturen är klok, när flickan en gång menstruerat är kroppen förberedd. Kanske måste man planera ett kejsarsnitt.”

Aborter är förbjudna i Argentina. Både den gravida och läkaren kan dömas till upp till fyra års fängelse. Men det här fallet är exempel på båda de undantag då abort är en rättighet: vid våldtäkt – juridiskt sett kan en elvaåring inte ens samtycka till sex. Och vid hot mot den blivande moderns liv och hälsa – de stora riskerna för varaktiga skador på mor och barn vid tonårsgraviditeter är väl beskrivna i internationell medicinsk forskning.

De båda undantagen infördes år 1921. Eftersom det ändå har varit så gott som omöjligt att få en laglig abort gav hälsoministeriet ut en handbok till sjukvården år 2007. Den underströk att läkarna är skyldiga att utföra aborter i de fall som lagen föreskriver och att de inte ska fråga någon domstol innan. Om flickan eller kvinnan säger att hon blivit våldtagen ska hennes vittnesmål räcka för att aborten ska genomföras.

Ändå är läkarna osäkra. Vissa har en stark religiös övertygelse och förhalar därför tills det är för sent.

Runt en halv miljon illegala aborter per år genomförs i Argentina. Fler än hundra flickor och kvinnor dör varje år av komplikationer efter osäkra aborter. Uppgifterna kommer från hälsoministeriet.

Före jul togs det första steget till att införa fri abort till vecka tolv, något som sex av tio argentinare stödjer enligt opinionsundersökningar. Men i och med att en del av lagstiftarna bytts ut efter valet står processen och stampar.

I veckan kom Högsta Domstolen med en vägledande dom om undantag från förbudet. HD slog fast att en femtonåring som hade blivit våldtagen av sin styvfar hade rätt till abort och att fallet över huvud taget inte borde ha gått till domstol. Kanske blir det lite lättare för våldtagna flickor och kvinnor att få igenom sin rätt.

Din mage är redan stor, din graviditet över tjugo veckor. För dig är det för sent.

———

Krönika publicerad i Smålandsposten och Borås tidning.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

De ockuperar skolan för att få studera

Här är mitt och Nicolas Wormulls reportage för Sydsvenskan om Chiles studentrörelse (fast bilderna här på bloggen är mina, det är Nicolas som jobbar i grön tisha ovan). Jag blev ledsen för att de strök en bit jag tyckte var viktig, så jag klistrar in den nedan.

———

Efter sex månader är folk demonstrationströtta. Hundratusentals går inte längre ut på gatorna, men i veckan marscherade över tio tusen från hela landet i lärarfackets manifestation i hamnstaden Valparaiso.

Framför dem springer som vanligt en liten maskerad klunga. En förutsägbar föreställning börjar: polisen kör fram en pansarbil och ropar i högtalare att demonstranterna ska backa. Den ena killen efter den andra springer fram till kravallstaketet runt kongressen och kastar färgbomber.

Splatt, splatt säger det och pansaren får blå och gröna fläckar. Asfalten bär blekta spår efter förra och förrförra veckans missar. Splatt, sedan vattenkanoner och tårgas och rusningar nerför sidogatorna.

Notan för sex månaders protester uppskattas till över 13 miljoner kronor i förstörelse. En sextonåring har skjutits till döds, ett par tusen gripits och många vittnar om övervåld från poliserna.

Våldet från demonstranterna har minskat studentrörelsens popularitet bland allmänheten, men det är svårt att hitta någon som inte stödjer dem i sak.

Francisco Nieto, 59, kisar mot tårgasen när han ställer sig i dörren till postkontoret och betraktar förödelsen efteråt: en tom gata med spridda stenar, glassplitter och klotter.

– De är kommunister som bara vill ställa till problem. Jag uppoffrar mycket för att kunna sätta min son i en bra privatskola för att säkra en bra framtid för honom. De pratar om jämlikhet, men hur ska det gå till när det är så stora skillnader mellan barnen? Det finns ingen jämlikhet.

Just denna insikt har genom studentrörelsen plötsligt nått hela Chile. Debatten har spritt sig till att handla om klyftorna mellan fattiga och rika, kvinnor och män, stad och glesbygd.

Som en av studentledarna sa i veckan: det här slutar inte med utbildningsbudgeten.

——–

Bizniz i Valparaiso: citroner mot tårgasen. Funkar inte, kan jag rapportera.

Vissa journalistkolleger jobbar så i stället. Nicolas lindade in kameran i gladpack, bra gjort visade det sig för han blev nedsprutad av vattenkanonen.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Att leva på andras elände

Jag ville inte vara journalist längre, inte hålla på med smärtsamma historier som ändå inte blir hjälpta av att man berättar.

Det var januari, tre månader av min tjänstledighet från Sydsvenskan hade gått och jag ville aldrig komma tillbaka från Buenos Aires. Kanske bli bagare.

Mest tänkte jag på två frågor: hur det har påverkat mig att dagligen i flera år handskas med världens grymhet. Och vad som rättfärdigar att jag intervjuar till exempel en mamma som sett sitt barn svälta ihjäl, och sedan säljer artikeln och äter på restaurang för pengarna.

Läs mer

5 kommentarer

Filed under Journalistik, Nån sorts bloggeri