Jag hade glömt hur härligt det är att trottoarerna är fulla med folk. Att man kan gå ut och äta vid midnatt. Att allt är förhandlingsbart. Att människor säger ”noooo al contrario” (neeeej tvärtom) när man säger tack alldeles för många gånger på sitt svenska vis. Att man kan ha tjugofem vänner hemma på grillfest mitt på dan och det slutar med att någons band passar på att repa i ens vardagsrum. Att man kan somna sittande i soffan när man är på middag hos folk utan att någon lyfter ett ögonbryn. Att man, som nu när jag skriver detta, kan köpa en kaffe och sedan använda ett kafés gratis-wifi i tre timmar.
Jag hade också glömt hur dålig jag är på att få saker gjorda. Jag har hittills lämnat tre grejer, varav dessa två har publicerats. Den första texten lämnade jag vid deadline: 09.00 svensk tid (04.00 argentinsk). Det botade inte min jet lag (al contrario).
”Är du snabb” frågade de på mina första anställningsintervjuer. ”Nä men bra” sa jag. Men såhär kan det ju inte fortsätta. När man får betalt per jobb blir det ju uppenbart hur dyrt det är att släpa fötterna efter sig.
Det är också nytt för mig att skriva flera olika vinklade jobb på samma ämne. Texterna har för mig alltid varit som figuren inne i renhornet – skulptören behöver bara gröpa bort skröfset runt omkring. Visst är skrivandet en serie val, men det är som om varje text har sin ideala form. Det där måste jag tänka annorlunda om nu, och om någon har tips på hur man gör det bra så berätta. Om man bara ska skriva ett jobb på varje ämne så går det ju inte att försörja sig på det här, uppenbarligen.
Jag börjar förstå varför så många frilansar har kommenterat att jag och Karen har varit så bra på att svara på mejl under vår gemensamma tid på Sydsvenskans utrikesredaktion. Alltså vad är det med redaktörer? Varsågod och uppför er civiliserat! Vilket innebär: man svarar på reportageerbjudanden eller frågor. ”Nej tack” räcker. ”Jag har fullt upp” funkar inte, det har vi alla. Okej?
Nu ska jag sticka ut och leta upp fotokollegan Åsa Wallin, som just har landat.
Kinga Sanden journalist/periodista 
Åh, först och främst – Buenos Aires är ju bara helt freakin fantastic.
Och vad kul att du skrivit om abortfrågan, alltid ett aktuellt och intressant ämne när det kommer till Latinamerika! Känner igen mig i det där med att tiden går så fort när man räknar hur många jobb man sålt jämfört med hur många dagar man arbetat. Inte direkt samma som när man jobbar på redaktion. Jag är nybliven heltidsfrilans och försöker göra ganska mycket reportageresor, ska till England och Japan nu inom kort, och har verkligen insett just det där som du skriver om: vikten av att kunna klämma ur sig två (eller tre) olika jobb om samma sak. Konstigt, men får man snurr på det tänket blir man nog väldigt effektiv tänker (hoppas) jag.
Lycka till så jättemycket med ditt frilansande också!
Hur känns det annars, då?
Jag visste faktiskt inte att Argentina har sådana strikta abortlagar så där ser man betydelsen av journalistik.
Det fanns en massa utbytesstudenter i staden där jag pluggade och jag bodde i studentkorridor där en tjej som talade spanska också bodde. Vid fester så brukade man säga till spanska utbytesstudenter (latinamerika, spanien etc) att festen börjar vid kl 20, när den började kl. 21 30. På det sättet så ramlade de förhoppningsvis innan festen troppade av till områdets pub.
Kinga, ni var grymma på att svara. De bästa är när ja var i Afghanistan och redaktörer sa att de hade sååå mycket att göra att de inte kunde svara eller att de svarade att de skulle ge mig besked om några dagar. När ja då skrev att ja hade lika mycket som dom att göra plus att ja riskerade att få huvudet avskjutet 24 timmar om dygnet så svarade dom direkt.
Men det är enda gången, så nu funderar ja på att flytta till Kandahar eller något annat ställe…