Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

Staten säljer knark i Latinamerikas Norge

Jahapp nu ska Uruguays regering ta kontroll över marijuanahandeln och sälja till registerade användare via apoteken (uppdaterat: grejen på engelska här)(uppdaterat 2: Expressen rajtade också). Eget bruk är redan avkriminaliserat. Tanken är att sno inkomster för langarna och på så vis attackera crackhandeln, som är upphov till typ all kriminalitet i landet, som annars är väldigt stillsamt, säkert och happy go lucky. Samtidigt passar de på och förbjuder våldsamma tv-bilder på bästa sändningstid.

Oavsett vad man tycker om dessa båda reformer kan ingen anklaga Uruguay för att sakna ideologi och handlingskraft.

Om nån vill veta lite mer om Uruguay, här är en krönika jag skrev för Smålandsposten tidigare i år.

————

Jag väntar på att korsa gatan när en bil börjar bromsa in långt före övergångsstället.

Jag står kvar.

Föraren tecknar åt mig att gå över.

Kisande försöker jag se in i bilen för att avgöra om han är full och/eller verkar vilja pricka mig mitt i gatan.

Han tecknar igen åt mig att gå, och ler.

Till slut går jag, på darriga ben och med förvirrad min.

Scenen utspelar sig gång på gång runt om i Uruguays huvudstad Montevideo när vi från andra sidan floden Rio de la Plata kommer på besök.

I Argentina stannar bilarna aldrig för fotgängare, knappt ens när de hamnar under bilen. De uruguayanska förarnas trevliga vana att göra det är bara en av de detaljer som gör landet till Latinamerikas motsvarighet till Norge: vänligt, litet, omöjligt att placera på en karta, med rolig dialekt, fin natur och mycket kust, dyr snabbmat, låg kriminalitet, och arbetskraftsbrist.

Med latinamerikanska mått är Montevideo en lummig småstad med 1,3 miljoner invånare. De utgör över en tredjedel av den totala befolkningen. Småskaligheten gör landet hanterligt.

I slutet av 1800-talet hade Uruguay byggt ett välfärdssamhälle likt 1900-talets svenska. Med hjälp av massinvandringen från Italien och Spanien kunde den lönsamma uppfödningen och exporten av nötkött växa snabbt. Åtta timmars arbetsdag infördes fyra år innan Sverige, och strax därefter rätt till skilsmässa och rösträtt för kvinnor.

En obligatorisk, sekulär och gratis skola sjösattes år 1877, under samma tid som ett liknande system skapades i Sverige.

Precis som många andra länder på kontinenten gick Uruguay igenom både ekonomiska kriser och en hårdför diktatur under 1900-talet, men kom ur dem starkast av alla.

Uruguay var först i världen med att dela ut datorer till alla skolbarn år 2007. 98 procent kan läsa och skriva. Universitetsutbildningen är fri.

Den välutbildade befolkningen hjälper till att locka utländska investerare, och den populära vänsterregeringen – med rötter i Tupamaros, motståndsgerillan under diktaturen – driver en pragmatiskt socialliberal ekonomisk politik.

BNP per capita är näst högst i Latinamerika och börjar närma sig Ungerns och Polens. Men medan de europeiska ekonomierna backar fortsätter Uruguays att växa.

Tillväxten var 5,7 procent i fjol men riskerar bromsas av bristen på arbetskraft. Därför har regeringen just startat program för att importera arbetskraft och locka tillbaka utvandrare, sätta pensionärer i arbete och få ut hemmafruarna på arbetsmarknaden.

Uruguay vill bli ett centrum för handel mellan EU och Sydamerika, med fördelaktiga skatter, smidig byråkrati och låg korruption.

Det framstår i ännu bättre dager nu när grannlandet Argentina skärper importhindren som syftar till att stärka den egna industrin, och nationaliserar det spanskägda oljebolaget YPF.

Fast nyligen bestämde sig tobaksjätten Philip Morris för att flytta sin fabrik i motsatt riktning. Uruguays antiröklagar är bland världens hårdaste. I kombination med en fri sjukvård innebär det också en frisk befolkning.

Visst finns det problem. Ett av de största är diskrimineringen mot afrouruguayanerna, slavättlingar som i stort sett utgör den fattigaste tiondelen av befolkningen.

President José Mujica sa nyligen i nyhetsprogrammet Subrayado:

”Vi diskriminerar dem därför att de är fattiga, inte därför att de är svarta.”

En hårfin skillnad och knappast någon tröst för de drabbade.

Ska Uruguay fortsätta att utvecklas och blomstra kan de inte lämnas utanför.

Antalet afrouruguayanska ledamöter i parlamentet är i dag noll.

———-

Här passar jag på att slänga in president José Mujicas tal om utbildning från tidigare i år. Det enda politiska tal förutom I have a dream som har gjort mig på riktigt tårögd. Därför att det är ärligt och så otroligt elegant retoriskt: han talar helt rakt, också till dem som saknar utbildning, och förklarar med bilder som alla kan förstå vad det härliga och viktiga är med kunskap. Alltså jag kan inte börja citera för då måste jag översätta hela. Ni som kan spanska, LÄS!

Montevideos strandpromenad i skymningen. 

Okej då! Jag översätter början av talet.

”Ni vet bättre än någon annan att i kunskap och kultur finns inte bara ansträngning, utan också njutning.

De säger att människor som joggar längs strandpromenaden kommer till en punkt där de går in i en sorts extas, där de inte känner trötthet längre utan bara njutning.

Jag tror att det är likadant med kunskap och kultur. Man kommer till en punkt där det inte längre är ansträngande utan bara härligt att studera, forska och lära sig.

Vad fint det vore om sådana skatter blev tillgängliga för många!

Vad fint det vore om Uruguay kunde erbjuda sina medborgare en rejäl dos intellektuella produkter som del av den grundläggande livskvaliteten.

Inte för att det skulle vara tjusigt, utan därför att det är härligt.

Därför att man njuter av det, lika intensivt som man kan njuta av en tallrik nudlar.”

Studenterna har förändrat Chile för alltid

Hej du som har googlat på ovanstående rubrik från pappers-Expressen. De publicerade inte krönikan på webben, men jag klistrar in den här nedan. Och den är alltså från förra söndagen, innan utbildningsbudgeten gick igenom. Här är en text för TT nu i veckan när budgeten hade tagits.

—–

Santiago. I sex månader har Chiles studenter kämpat för bra, gratis utbildning åt alla. Under tiden har de betalat höga terminsavgifter för ingen utbildning alls. Hittills har de inte vunnit något, men de har förändrat Chile för alltid.

De har sovit på liggunderlag i ockuperade skolor och universitet. Skrikit i demonstrationer, spytt av tårgas, huttrat efter vattenkanonerna. Hållit protestmöten på dagarna och pluggat på nätterna.

I förra veckan fick de ultimatum av regeringen: sluta strejka eller vi drar in stipendierna till terminsavgifter. Så blev miljövetarstudenten Pamela Gonzales, 22, regeringens gisslan.

– Jag kan inte fortsätta plugga utan stipendiet, men vi gör ännu större skada genom att backa. Om vi ger upp nu måste nästa generation börja om från början.

Men regeringens taktik funkade. I solidaritet med Pamela och andra fattiga studenter har de flesta studentkårerna röstat för att återvända till sina utbildningar.

Pamela Gonzales kommer just till universitetets ockuperade huvudbyggnad från jobbet som varupackare på ett snabbköp. Hennes dotter Josefina, 3, röjer runt bland sovsäckarna som bildar en rad längsmed aulans långvägg. Allt är stilla förutom Violeta Parras kampsånger från högtalarna nere på gatan.

Pamela Gonzales har fyra syskon. Hennes mor är frånskild hemmafru. Underhållet från fadern räcker inte till terminsavgifterna som är på över 40 000 per år, trots att hon läser på statliga Universidad de Chile.

– Jag är en av de fattigaste här, men jag bor inte i slummen. Jag har dator och eget rum åt mig och min dotter. Vi är de lyckligt lottade, vi som har lyckats komma in.

Det chilenska utbildningssystemet är i hög grad privat med avgifter från grundskolan. Eleverna i offentliga skolor har sämre chanser att komma in på universiteten ju fattigare områden de kommer ifrån, eftersom finansieringen är kommunal. Det finns stipendier, men inte för alla.

Så cementeras klasskillnaderna. Chile är Latinamerikas mest utvecklade land med en tillväxt på över åtta procent, men pengarna stannar hos de rika.

Detta ägnade center-vänsteroppositionen lite energi åt under sina tjugo år vid makten, men nu pressar den högerregeringen, som föreslår flera miljarders tillskott i utbildningsbudgeten. Oppositionen vill ha mer. Gör den verklighet av hotet att rösta ner budgeten före onsdag så fortsätter årets budget att gälla 2012 och ingenting är vunnet.

Inget, förutom att studenterna har fått hela Chile att diskutera vilken sorts samhälle man vill leva i. En hel ungdomsgeneration har blivit politiskt medveten, och gjort upp med sina föräldrars rädsla.

Pamela Gonzales berättar att hon satte upp en skylt i fönstret med texten ”gratis utbildning åt alla”. Hennes mamma sa åt henne att ta ner den.

– De som var med under diktaturtiden är fortfarande rädda. Men jag tar inte ner min skylt.

Javiera Meneses serverar pasta åt Pamela Gonzales och de andra ockupanterna i Universidad de Chiles huvudbyggnad. Juan Fransisco Vallejos håller Pamelas dotter Josefina.

En gatumarknad har vuxit fram utanför ockuperade Universidad de Chile. 

De ockuperar skolan för att få studera

Här är mitt och Nicolas Wormulls reportage för Sydsvenskan om Chiles studentrörelse (fast bilderna här på bloggen är mina, det är Nicolas som jobbar i grön tisha ovan). Jag blev ledsen för att de strök en bit jag tyckte var viktig, så jag klistrar in den nedan.

———

Efter sex månader är folk demonstrationströtta. Hundratusentals går inte längre ut på gatorna, men i veckan marscherade över tio tusen från hela landet i lärarfackets manifestation i hamnstaden Valparaiso.

Framför dem springer som vanligt en liten maskerad klunga. En förutsägbar föreställning börjar: polisen kör fram en pansarbil och ropar i högtalare att demonstranterna ska backa. Den ena killen efter den andra springer fram till kravallstaketet runt kongressen och kastar färgbomber.

Splatt, splatt säger det och pansaren får blå och gröna fläckar. Asfalten bär blekta spår efter förra och förrförra veckans missar. Splatt, sedan vattenkanoner och tårgas och rusningar nerför sidogatorna.

Notan för sex månaders protester uppskattas till över 13 miljoner kronor i förstörelse. En sextonåring har skjutits till döds, ett par tusen gripits och många vittnar om övervåld från poliserna.

Våldet från demonstranterna har minskat studentrörelsens popularitet bland allmänheten, men det är svårt att hitta någon som inte stödjer dem i sak.

Francisco Nieto, 59, kisar mot tårgasen när han ställer sig i dörren till postkontoret och betraktar förödelsen efteråt: en tom gata med spridda stenar, glassplitter och klotter.

– De är kommunister som bara vill ställa till problem. Jag uppoffrar mycket för att kunna sätta min son i en bra privatskola för att säkra en bra framtid för honom. De pratar om jämlikhet, men hur ska det gå till när det är så stora skillnader mellan barnen? Det finns ingen jämlikhet.

Just denna insikt har genom studentrörelsen plötsligt nått hela Chile. Debatten har spritt sig till att handla om klyftorna mellan fattiga och rika, kvinnor och män, stad och glesbygd.

Som en av studentledarna sa i veckan: det här slutar inte med utbildningsbudgeten.

——–

Bizniz i Valparaiso: citroner mot tårgasen. Funkar inte, kan jag rapportera.

Vissa journalistkolleger jobbar så i stället. Nicolas lindade in kameran i gladpack, bra gjort visade det sig för han blev nedsprutad av vattenkanonen.