Tag Archives: korruption

Polisen, faktiskt ett skämt

Den som slår upp valfri argentinsk tidning kan ofta få för sig att den av misstag har råkat få tag i en skämttidning.

Som i veckan när säkerhetsministern gick ut och bad medborgarna om hjälp att anmäla poliser för att få bukt med korruptionen. Och hennes andreman Sergio Berni påpekade att ”när det finns poliser som tar betalt, finns det medborgare som betalar”.

Den som går runt i den argentinska verkligheten kan också ibland tro att den blir utsatt för dolda kameran.

Som när den tjurnackade deliverymannen av svartväxling ringer och dubbelkollar att han har rätt adress och verkligen ska leverera pengarna in på polisstationen. Får svaret ”nej det är porten intill, trodde du att det var ett osmakligt skämt?”. Och svarar: ”inte alls, jag går dit de säger åt mig att gå”.

SVT:s Korrespondenterna sände nyligen en bit om korruptionen inom den argentinska polisen, det var kul att de fick nytta av fotokooperativet Subs eminenta researcher Gabriela Mitidieri som jag rekommenderade dem att anlita, och av min gamla krönika för Smålandsposten.

2 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri

Hur man roffar medan man låtsas ge

Den här har jag gått och sugit på ett tag. Närmare bestämt sedan jag först hörde konspirationsteorin om cykelbanorna. Eller nej, sedan jag såg skylten med ”här renoverar presidenten en kyrka”, det var två och ett halvt år sedan. Det har hela tiden dykt upp nya exempel, jag har fått välja bort många, och så kom kongressledamöternas lönedubbling … som en klok journalist brukar uttrycka det: ”Argentina. The gift that keeps on giving.”

Den här annonsen på en halvsida fotade jag för ett år sedan. ”En 360 graders show behövde en 360 graders arena. Tack U2 för att ni valde stadion i La Plata”. Längst ner står, ni ser i vilken ordning: guvernör Daniel Scioli, hans payoff typ ”Ett stort Buenos Aires”, och provinsens logga.

På grund av platsbrist fick jag förresten stryka att regeringen lägger så sjukt mycket pengar på reklam för sig själv att Transparency International har börjat hojta om det. Närmare bestämt motsvarande två miljarder kronor år 2010. Annonserna placeras förstås i lydiga medier, som därmed också gynnas ekonomiskt.

Jag visste att argentinarnas förtroende för politiker är lågt, men blev faktiskt lite chockad när jag till krönikan som länkas ovan googlade fram rapporten som visar att det är bland de lägsta i världen, lägre än i Zimbabwe, Guatemala och Jemen.

Brasilien som är världsberömt för sin politiska korruption spöar Argentina med hästlängder på det området. Eller: Argentina spöar Brasilien i att väcka politikerförakt och misstro mot samhället. Vilket förstås skapar nya problem.

—-

Inlägget har rättats efter Antons påpekande (se kommentarer). Tack Anton!

6 kommentarer

Filed under Journalistik

Likgiltighet bakom dödskraschen

Du minns inte tågolyckan i Buenos Aires i förra veckan, va?

51 döda, 700 skadade.

Här har allt bara börjat.

”Försvunnen sedan olyckan i går” stod det i massmejlet från en väns arbetskamrat, Noemi.

På bilden höll en leende kvinna i ett nyfött barn. Noemi beskrev sin mor som 60 år gammal, 1,60 lång, med randig axelväska och flera ringar, men inga av värde.

Då hade redan infrastrukturministern Juan Pablo Schiavi tvärsäkert meddelat att föraren som inte kunde få stopp på tåget var ung och trött, och att det inte fanns några tekniska fel.

Alla som någonsin åkt Sarmientolinjen till Once hade kunnat tala om för ministern att de fallfärdiga tågen kör överfulla, med många dörrar som inte går att stänga. Ibland lyckas de stanna först halvvägs ut från stationen. Men de till stor del fattiga förortsborna har inget annat val för att pendla till centrum.

”Håll ut, tappa inte hoppet! I dag dyker din mamma upp!”, skriver en vän till Noemi på hennes Facebookvägg dagen efter olyckan.

Noemi springer runt, först till stadens alla sjukhus, sedan bårhusen. Det gör hundratals andra anhöriga också.

Twitter är fullt av efterlysningar. Facebookgrupper skapas för mer systematiskt letande. Folk söker blodgivare med specifika blodgrupper åt sina skadade anhöriga.

När det krisar vänder sig argentinarna till varandra. Tilltron till samhället är låg.

Alla förutsatte genast att korruption och slarv låg bakom olyckan. Bland alla rykten har några hårda uppgifter kommit fram:

• En utredning för ett år sedan underkände tågen, rälsen, signalsystemen och underhållet. Ingen agerade. Problemen var kända redan 2008.

• Anställda har visat upp skriftliga hot om löneavdrag för att de vägrat köra tåg som de bedömt var för trasiga.

• Det privata tågbolaget TBA fick i fjol drygt 200 miljoner kronor i statliga subventioner.

• Den före detta infrastrukturministern Ricardo Jaime, som ansvarade för subventionerna, står åtalad för att ha tagit emot semesterbiljetter till Brasilien från ägaren till TBA.

Buenos Aires-bornas ilska har märkts i upplopp och vandalisering men också i fredliga manifestationer. I tisdags satt några hundra personer på marken och klappade i händerna i över en timme vid obelisken i centrala Buenos Aires. Många höll upp bilder av de döda.

Mariana Lopez höll upp en av sin vän Miguel Nuñes, 24.

I hennes väska låg en tjock bunt kopior kvar. Hon hade inte hunnit inte sätta upp alla bilder innan han hittades död på sjukhus.

Mariana, 28, gråter så att snoret rinner när hon säger:

– Infrastrukturministern sa att om inte alla hade trängt sig in i de första vagnarna så hade färre dött. Men om bromsarna hade fungerat så hade ingen dött!

Bland de sista att identifieras var Noemis mor. Det gick bara med tandkort. Två dagar senare skrev Noemi på Facebook:

”Jag kan fortfarande inte fatta det. Det känns som att hon kommer hem till mig som vanligt i morgon för att hjälpa mig med barnen.”

——-

Medan jag skrev krönikan ovan för Expressen slog jag på teven och kollade president Cristina Fernandez de Kirchners första framträdande sex dagar efter olyckan.

Hon höll armen runt en sjuksköterska som var med på tåget och hjälpte till att ta hand om skadade. Av en händelse var sjuksköterskan också politisk aktivist och anställd i något av regeringens stödprogram, typ plusjobb. Allt detta talade presidenten om medan hon PUSSADE på syrran, som grät dekorativt och inte fick en syl i vädret.

Efter ett tag lät det nästan som att presidenten själv hade varit där och lappat ihop de förolyckade. Hon passade också på att slänga några kängor åt oppositionen, som om de hade gett sig på denna hjältemodiga gråtande sjuksköterska när de hade påpekat presidentens tystnad efter katastrofen. Det hela sändes at great length i statlig teve.

Jag slog över till oppositionsteve. Där stod åtta människor som var sådär gulaktiga i ansiktet som man blir av akut sorg. De höll upp porträtt på sina döda söner, döttrar, syskon, föräldrar. De talade om hur regeringen i stort sett begått en massaker på deras kära, ja det ordet användes faktiskt. Också at great length. Programledaren påpekade att detta med porträtten påminde om diktaturtidens förtryck och försvinnanden. ”En epok vi hoppades att vi hade lagt bakom oss”.

Här finns det klippet.

För första gången sedan jag bestämde mig för att flytta hit tänkte jag att jag nog ändå inte kan leva här.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik