Tag Archives: politik

Schminterschmektionalitet

Det var kul att detta publicerades samma vecka som jag blev anklagad för att inte begripa intersektionalitet, bland mycket annat, efter det här. En uppmärksam läsare kan notera att ordet intersektionalitet inte nämns i texten. Det beror på att jag hellre berättar så att folk förstår än att kasta snajdiga ord efter dem, och hellre skriver för dem som inte visste att de var intresserade än för de redan frälsta. Man påverkar ganska lite genom att gossa in sig med likasinnade.

Jag tror inte den där kursen är någon bra idé, även om jag råkar ha en hel del relaterade universitetspoäng. Över huvud taget börjar jag bli rätt trött på att akademiker i Sverige ska läxa upp andra om privilegier, i total blindhet för sina egna.

Snart ska jag tillbaka till Brasilien och fortsätta rispa i sårskorporna. Efter reportaget om funk carioca som jag gjorde för ett drygt år sedan kunde jag inte sluta tänka på hur hudfärg betyder allt i den påstådda ”rasdemokratin” Brasilien. Jo, jag fortsätter, med privilegium och allt.

IMG_7854

Turister på guidad tur i favelan Santa Marta i Rio de Janeiro.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

En åklagares död

Tiden rusar iväg, det är redan veckor sedan det här reportaget publicerades i Fokus, om åklagare Alberto Nismans plötsliga och för många lägliga död.

IMG_7797

IMG_7793

IMG_7794

IMG_7795

IMG_7796

I förra veckan skrev jag detta uppsop i Sydsvenskan, och när jag redan hade lämnat kom nyheten om att en domare har deklarerat Nismans bevisning undermålig för att ens väcka åtal. Beslutet lär överklagas, och utredningen om Nismans död fortsätter förstås.

Allt fortsätter. 400 000 avlyssningar har offentliggjorts, men domaren som frikände presidenten har erkänt att han inte har lyssnat igenom materialet – det har nog ingen. Allt fler påstår att någon annan än Nisman måste ha skrivit stämningsansökan, därför att den helt enkelt är undermålig.

En separat utredning pågår om på vems order och för vems räkning övervakningskamerorna på flygplatsen Ezeiza följde Alberto Nisman när han återvände från Europa ett par dagar innan han offentliggjorde sina anklagelser mot presidenten. Jag noterar detta med stor nöjdhet eftersom jag kämpade en del för att få ha med att övervakningskamerorna följde honom i en av mina texter, och förlorade.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

I Latinamerikas experimentverkstad

Den sista november väntas uruguayanerna rösta för fem år till med en vänsterpresident. I ett reportage för tidningen Frihet berättar jag och fotograf Ignacio Iturrioz om några ungas liv, förhoppningar och problem i Latinamerikas progressiva experimentverkstad.

10818822_10152426280396332_1324831105_n

10814255_10152426280611332_1481264835_n 10719487_10152426280801332_368822230_n

 

 

Nedan reportagets första intervjutext av sex. Gabriela Almiron är personen på den stora bilden ovan. 

Högerpartiet PN:s kandidat lovade dra in el i området och asfaltera gatorna. Därför delade Gabriela Almiron, 14 år, ut hans flygblad. Och därför att partiet var emot legaliseringen av marijuana.

– De som drogar sig förstör både sina egna liv och andras, säger hon och snubblar i en av de djupa groparna i vägen medan hon pekar ut försäljningsstället en bit bort.

Det stora problemet är crack. Hennes morbror knarkade bort sina barn innan han blev nykter, kusinerna har hon inte träffat på flera år.

– Förr gömde sig folk för att knarka. Sedan marijuanalagen röker många av mina tidigare kompisar här på gatan. Fast i min nya skola är det ingen som har provat.

Gabriela Almiron är en av några få begåvade unga från kåkstaden en halvtimme utanför Montevideo som fått stipendium till den katolska maristordens privatskola.

– Jag hatar skolan. När vi ska göra grupparbete får jag bara sitta där, de andra säger att jag inte fattar trots att jag bara har bra betyg. Jag blir arg, men jag försöker att inte bråka för då påstår de bara att det är typiskt en sån som jag.

– Jag är en sån som åker buss till skolan. Alla andra kommer i bil. Ett tag hade jag en vän i klassen, men sen började folk ljuga om mig. Att jag svär, knarkar och slåss.

Hon drömmer om att bli gymnastiklärare, men har just slutat träna fotboll. Hon måste fokusera på studierna, har mamma bestämt.

– Hon säger varje dag att jag måste plugga hårt och utnyttja chansen jag har fått. Jag gråter bara när hon inte ser. Jag saknar glädjen i kroppen och gemenskapen på planen.

På eftermiddagarna hjälper hon till i familjens snabbmatsvagn vid busshållplatsen och äter en korv med bröd och senap innan hon går hem med läxorna.

På gården växer sallat i rader mellan dasset och huset. Duvor hörs kliva runt på presenningen under taket av korrugerad plåt. Direkt innanför dörrskynket står matbordet med tre stolar intill en av våningssängarna. Underslafen till den andra är Gabrielas. Innanför en garderob som delar av rummet bor föräldrarna med de två yngsta av de sex syskonen.

– Min familj är det viktigaste i mitt liv. När vi är lediga sticker vi till en park eller till stranden i Pocitos. Det är fint, men jag vill aldrig flytta härifrån. Jag är hemma här.

Uruguays första fyrtio kvotflyktingar från Syrien har just kommit till en förläggning i närheten. Ett vanligt motargument har varit att det finns fattiga uruguayaner som först måste få hjälp. Men de boende i området har samlat in kläder och leksaker till flyktingarna.

– De har ju ingenting, de har förlorat sina hem och familjer i kriget. Det är klart att vi måste dela med oss, vi som har allt.

10805219_10152426280881332_1953918560_n 10799319_10152426281021332_448555880_n 10799628_10152426281116332_1819878825_n

 

Det som kan se ut som ett slumpmässigt urval av intervjupersoner är resultatet av målmedveten planering och rätt mycket jobb. Så är det ofta i reportage där det går att vara fri och en latare variant hade gått på en femtedel av tiden.

Vi ville ge en kritisk bild av Uruguays största och viktigaste frågor genom ungas liv, utan att låsa in oss i dagspolitik. Vi ville vara med där saker hände, inte bara intervjua. Vi ville ha så olika sorters personer som möjligt och en jämn könsfördelning.

Några av intervjupersonerna bokade vi genom kontakter, andra genom att närma oss sammanhang som intresserade oss. I vissa fall gick det enkelt när vi väl identifierat personerna vi ville intervjua, i andra fick vi nöta oss in och bli ganska jobbiga för att få till det.

Som alltid hade vi mycket fler chanser på manliga än kvinnliga intervjupersoner. Jag håller alltid stenkoll på det där från början för att inte landa i att jaga en kvinna när man redan har fyra män, vilket oftast blir resultatet om man inte ligger i.

”Det borde inte vara något problem, Uruguay har faktiskt över femtio procent kvinnor” sa fotografkollegan Ignacio i början av vårt jobb. Detta orsakade ett utbrott och en halvlång föreläsning. Nästa dag ville jag skippa en av de bokade intervjupersonerna eftersom jag tyckte vi hade tillräckligt med material.

”Är du inte klok, då tappar vi en kvinna” sa han bestört. Han lärde sig snabbt. Jag svarade:

”Grattis till att din värld aldrig blir enkel igen.”

Vi letade länge för att få fram en person ur den fattigare delen av befolkningen, som ändå inte skulle vara bara en eländesskildring. Det finns mycket misstro mot okända som ställer frågor, och etiska problem om man kommer via organisationer som personerna på ett eller annat sätt är beroende av. Det kan ju lätt uppfattas som att de bör ställa upp, även om man säger att de bestämmer själva om de vill vara med eller ej.

Till sist kom vi ihåg Gabriela, som vi frågat efter vägen under arbetet med reportaget om syriska flyktingar ett par dagar tidigare. Vi hade fått fin kontakt med henne och hennes familj som vi hade träffat vid deras snabbmatsvagn. Det var en rätt bra bit utanför centrum och vi hade några timmar på oss innan jag hade biljett hem till Buenos Aires. Vi gick all in och chansade på att vi skulle hitta dem på samma plats vid ungefär samma tid.

Det gjorde vi, och tack vare att vi ägnade en bra stund åt att sitta och prata med föräldrarna medan vi väntade på att Gabriela skulle komma från skolan fick vi förtroendet att följa med henne när hon gick hem ensam. Två främlingar med en kamera, och det var absolut inte så att föräldrarna inte brydde sig. De litade helt enkelt på oss.

Jag blev ganska överväldigad av Gabrielas historia, av hennes enorma kompetens och framåtanda, och hennes föräldrars kamp för att bit för bit göra livet lite bättre för sig och sina barn. Det märktes att de hade skapat sig lite andrum, att de kunde göra mer än att bara överleva. Uppepå en garderob stod ett stort skepp som de hade byggt av glasspinnar.

Tidningssidorna har jag redan mejlat till Gabriela, och när Ignacio får papperstidningen åker han ut med den till snabbmatsvagnen. Men jag är säker på att jag också kommer att träffa henne och hennes familj igen.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Rios förbjudna dans

Hur kan något samtidigt vara kulturminnesmärkt, olagligt, vulgärt, medryckande, snuskigt och politiskt omstörtande?

Kolla in mitt och Marizilda Cruppes reportage i SvD, men tryck först play nedan (eller på artikelsidan) och lyssna på intervjupersonernas favoritlåtar medan du läser. Vill du veta vem som valt vilka låtar, klicka vidare till Soundcloud.

Bilden ovan är från favelan Rocinha i södra Rio, liksom den nedan. Kommunen har inte lett in elektricitet i kåkstäderna, utan det har invånarna gjort själva. Många gånger kontrolleras eltillförseln av knarkligorna.

IMG_6480IMG_6482

När vi var klara med MC Leonardo i Rocinha tog han med oss upp till det här taket, som bara är där helt tomt högst upp i favelan.

IMG_6492

Kollegan Marizilda Cruppe in action.
IMG_6505

Direkt efter oss skulle han vara med i en dokumentärfilm i ett annat ämne. När de hade riggat och satte igång tyckte mannen till vänster att det var ett bra ögonblick för en ommålning av taket. De måste ha fått ganska mycket rollerljud på band, men ingen verkade bry sig.

IMG_6516

Ommålningen fortsatte när vi gick.

IMG_6517

Rocinha är lite en mönsterfavela som nu räknas som ett vanligt bostadsområde och där gatusopare i neonfärgade Rio Stad-västar springer runt och plockar fimpar på huvudgatan längst ner i dalen. Men ju högre upp på berget man kommer, desto fattigare. En del av husen står på gamla sopor och hotar att när som helst rasa utför sluttningen. Vilket händer, antar jag, det fanns några skyltar som visade vägen till förstärkningsmurar dit man kunde gå vid kraftiga regn.

Dessvärre klarade jag inte att ta fler bilder på nervägen från terrassen. Det finns en rejäl gata (kanske någon mer jag inte såg) som ringlar uppför berget, men i övrigt är det branta gränder, jordstigar och sneda trappor. På väg nerför stigen mötte vi mammor och pappor som släpade en unge på varje höft plus matkassar. Ett par pojkar som kånkade varsitt halvt köksskåp. En dam som försökte locka ner en vettskrämd apa från ett träd. Pyttesmå improviserade frisörsalonger, snabbmatsställen, kiosker som folk hade öppnat i de rum som vette mot gränden. Många grupper av barn som spelade fotboll i de små mellanrummen mellan husen, de lär ha gjort av med några bollar nerför slänterna. Nere i dalen finns en sporthall, och det är säkert fett för dem som inte bor högst upp och har uppskattningsvis tre kvart enkel väg att knata dit.

Leonardo gick i rätt bra fart nedåt medan han pratade och sjöng in i kameran. Så före honom gick kameramannen baklänges. Och före honom gick regissören, som höll utkik nedåt och stödde kameramannens rygg, drog honom i skärpet eller klappade lätt på axeln eller låret för att kommunicera hinder och lutning. När vi var nere rann svetten nerför halsen på båda. De måste ha jobbat ihop en del.

IMG_6523

Leonardos bror och musikaliska samarbetspartner Junior bor högst upp i familjens hus. Hans kylskåp på terrassen har fått en cykelkedja efter stölder från grannbarnen som hoppar mellan taken. De är nog just hungriga, för han behöver uppenbarligen inte låsa in sina märkessneakers och hushållsmaskiner.

IMG_6526

På de stora gatorna nere i dalen ser Rocinha rätt mycket ut som en stadsdel vilken som helst. Det finns bank, fastighetsmäklarkontor, kaféer, en bufférestaurang med så fräscha fisk- och skaldjursrätter att jag åt helt utan tvekan (då är jag ändå väldigt misstänksam mot bufféer).

IMG_6528

Complexo da Maré där större delen av reportaget utspelar sig ligger i andra änden av Rio, nära den internationella flygplatsen, och byggdes ursprungligen på träpålar i ett träsk.

IMG_6529

Nervös min, jag? Soldaterna vaktar ett hörn som är en strategisk punkt i konflikten mellan två knarkligor. Lyckligtvis för oss var deras lust att prata med utländska journalister större än deras lojalitet med reglerna som säger att de inte får. Det hjälpte lite att Marizilda, efter att ha förvissat sig om att en av dem förstod lite engelska, förklarade för mig hur viktig och speciell deras fallskärmsjägardivision var och bla bla om deras hårda intagningsprover. Man ska alltid jobba med kolleger som kan sånt.

IMG_6532

Det var mycket med naglar i Maré. De ska vara långa och falska, och om man har råd gärna mönstrade.

IMG_6535

Längst till vänster Lorrany Moura.

Det är över huvud taget väldigt mycket runt skönhet för kvinnor. Kanske därför att de inte har särskilt många andra utrymmen än skönhetssalongerna att slappna av på. Hemmen är proppfulla, fika eller äta ute är dyrt, gatan ägs av männen.

Vi var inne hos flera frisörer och skönhetssalonger och alla klagade på att de förlorat mellan hälften och tre fjärdedelar av sina intäkter när det inte längre är dansfester fredag, lördag och söndag varje helg. Då är det ändå inte precis tomt, utan en strid ström av kvinnor kommer in och får åtminstone en hårplattning – precis alla plattar håret så det hänger spikrakt ner – och gärna även ett par tjocka svarta målade ögonbryn som uppochnervända V:n, och eventuellt naglar. I Maré var det också trend för både vita och svarta att bleka håren på benen. Det ser lite elektriskt ut med gul-luddiga ben mot mörk hud. I resten av Rio tar kvinnor bort varje antydan till kroppshår.

Hon till höger frågade mig lite försiktigt om det är modernt i mitt land att klippa håret kort på ena sidan, hon tyckte nog inte det var så snyggt.

IMG_6541

Födelsedagsaltare i gränden.

IMG_6561

Här kan man även se ansiktena på dansarna Karine Dornelas och Thais Araujo. Dock ej på Mr Catra ”Kungen av snusk” i mitten. Fota vitklädd svart person i mörkt rum, bra där.

IMG_6588

Och såhär ser en politiker ut som lägger ner sin själ i att driva igenom en lag som gör baile funk till kulturarv. Dvs: ungefär som en politiker vilken som helst. Marcelo Freixo heter han och nedan är hans dörr. På ingen av bilderna syns det inramade porträttet av Che Guevara.

IMG_6587

Det här var ett svårt jobb på många vis. Till att börja med var folk inte särskilt sugna på att prata med oss, så det var mycket jagande för att få tag på intervjupersoner. Alla evenemang bestämdes, flyttades eller ställdes in i sista sekunden. Sen talar inte jag portugisiska, och jag hade nästan glömt hur svårt det är att jobba i ett språk man inte kan. Marizilda hjälpte mig att tolka, vilket i sin tur gjorde det svårt för henne att göra sitt eget jobb.

Säkerheten var ett stort problem. Rocinha går bra att besöka även för turister, men Maré är komplicerat, med flera konkurrerande knarkligor som skjuter på varann när de inte skjuter på soldaterna. I den nuvarande situationen är det rätt osannolikt att någon avsiktligt vill skada  journalister, men bara i Maré har två personer dödats av förflugna kulor de senaste månaderna. Det är lätt att glömma när man sitter på en uteservering på huvudgatan och äter fantastiskt saltat kött med friterad jams. Tills man skärper ögonen och får syn på de där adidasklädda killarna som bara står där, på vartenda gathörn, med buckliga kolvar som skymtar under de lösa tröjorna när de rör sig. Vi hörde också skottlossning vid ett tillfälle.

Det blir intressant att se hur den brasilianska staten lyckas med att göra anspråk på favelorna och börja tjäna även de medborgare som lever där. Man får inte glömma att anledningen till den nuvarande situationen är att staten högaktningsfullt har skitit i Lorrany och alla andra som växer upp i en krigszon, generation efter generation.

1 kommentar

Filed under Journalistik

Allas mesta favoritpåve ever

En kort spaning i Sydsvenskan om påvens alldeles omåttliga popularitet, på ettårsdagen av hans tillträde.

Uppdatering: tidningen La Nacion publicerar i dag en undersökning som visar att 93 procent av argentinarna har en positiv bild av påven. Då är bara 88 procent döpta, och mellan 69 och 78 procent troende, enligt wikipedia som är vad jag har för handen för tillfället. Så WHAT I SAID.

Det är inte bara politiker som passar på att understryka sin poäng med hjälp av påven. Nedan dagens skörd av påve-annonser i en enda tidning, Clarin. De flesta i den speciella påvebilagan med anledning av årsdagen.

Provinsbanken – på din sida

IMG_6239

Det finns ingen bättre undervisning än ett gott exempel – tack påve Franciskus för detta första år av ödmjukhet och hängivenhet. (Oklart, några olika logistikföretag?)

IMG_6240

Vi hyllar påve Fransiskus på ettårsdagen av början på hans påvetjänst

IMG_6241

”Varje människas värdighet och det gemensamma bästa är frågor som borde ge riktning åt all ekonomisk politik.”
Citat ur påve Franciskus första … kommer inte på vad det heter, typ pressmeddelande :)
Branschorganisationen för Argentinas mellanstora företag.
Vi firar med jubel påve Franciskus första årsdag.

IMG_6242

Låt oss be för honom.
Hänförda och stolta hyllar vi Hans Helighet Franciskus på den första årsdagen av hans ämbete.
Det privata sjukförsäkringsbolaget Medifé

IMG_6243

Orkar inte översätta, men det är typ ”vi och påven har alltid varit såhär tajta, precis som vi tycker han det är viktigt att värna fattiga och arbetare”.
Landsfederationen för el- och kraftarbetarfacken

IMG_6244

Vi ansluter till påven i hans böner om socialt engagemang och interreligiös dialog.
Ett par fack med tillhörande sjukvårdsförsäkringsbolag i säljsektorn

IMG_6245

Världens absoluta påvliga höghet.
Argentinas absoluta stolthet.
Orkar inte översätta, det är typ samma som de övriga.
Handelsanställdas fackförbund i Buenos Aires.

IMG_6246

Kom till havet.
Utställning om påven på museet för samtida konst i Mar del Plata.
Gratis inträde.

Och här är han på omslaget till Rolling Stone.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Fotboll för några

Nu har jag ändå skrivit om fotboll, trots att jag hade lovat dyrt och heligt att aldrig göra det.

Sue me.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Att sälja sin själ till en politiker

Ännu en krönika om påven, denna gång även om förlossningar och latinamerikansk politik. Den braiga rubriken sattes av Sydsvenskan-redigeraren Micaela Landelius.

E kommenterade i efterhand: ”Snyggt! Men du glömde skriva tantdemoner”, vilket var vad hon kallade dem.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

IMG_3916

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

IMG_3947

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

IMG_3959

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

IMG_3921

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

IMG_3906

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

IMG_3923

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

IMG_3925

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Pyttsan de fattigas påve

Här är gårdagens text från pappers-Expressen.

——————-

Frontlinjen i striden om den katolska kyrkans politiska inflytande finns här, i Argentina.

Vatikanen har placerat ut sitt tyngsta vapen.

Argentina blev först i Latinamerika att sluta diskriminera samkönade par i lagstiftningen om äktenskap och adoption år 2010. ”En destruktiv attack mot Guds plan”, kommenterade Jorge Bergoglio, som sedan i förrgår heter Franciskus och är påve, men innan dess var ärkebiskop i Buenos Aires.

Här har han varje år hållit en mässa på Marie Bebådelsedag den 25 mars ”för barnets rätt att födas”. Katedralen har blivit alltmer full varje år, ju mer hotet vuxit om ett hävt abortförbud – en av den katolska kyrkans allra mest centrala frågor.

Abort är förbjudet i hela Latinamerika förutom Kuba och Uruguay. I Argentina finns ett undantag vid våldtäkt. Högsta Domstolen slog fast undantaget för precis ett år sedan, för det tillämpades inte.

Flera guvernörer deklarerade genast att de inte tänkte följa lagen. Ett år senare är de lagstadgade aborterna tillgängliga i bara fem provinser, enligt en kartläggning av tidningen Clarin.

Strax dessförinnan behandlade kongressen en legalisering av aborter. Förslaget hamnade mystiskt i en frys och lär inte komma ut på ett tag. Politikerna som skulle rösta igenom det sätter sig inte längre upp bara mot den argentinska kyrkan, utan mot påven själv.

Med den argentinske påven stoppas en möjlig liberaliseringsvåg i sin linda i Latinamerika samtidigt som katolicismen stärks. Här bor fyra av tio av världens katoliker, men alltfler lockas av protestantiska frikyrkor och flera länder styrs precis som Argentina av center-vänsterregeringar med sekulära och socialliberala strömningar.

Franciskus framställs som en barfotapåve, som åker tunnelbana till slummen och tvättar de fattigas fötter. Men från anklarna och uppåt har han inte mycket att erbjuda dem.

Med sin kamp mot människors rätt att besluta över sin egen fortplantning nekar kyrkan de fattiga en av de viktigaste resurserna för att häva sig ur fattigdomen. Vikten av att barn har både far och mor, som bekymrade den nye påven när adoption tilläts för samkönade föräldrar, är inte lika viktig när fattiga ensamstående kvinnor i brist på sexualundervisning, preventivmedel och rätt till abort föder stora barnkullar utan möjligheter att ge dem ett bättre liv.

Den nye påvens motstånd mot kvinnors och homosexuellas rättigheter väcker ilska runtom i världen. Här i Buenos Aires har folk av alla möjliga kön mass-kyssts utanför katedralen i protest. Men varför skulle en stockkonservativ organisation inte välja en stockkonservativ ledare?

Många upprörs också över Bergoglios kopplingar till diktaturen på 70-talet. Bilder cirkulerar av honom i hjärtligt samspråk med exdiktatorn Videla, dömd som ytterst ansvarig för över 10000 mord (kraven på rätten till liv har inte alltid varit fullt så högljudda).

Men när gjorde den katolska kyrkan anspråk på att vara demokratisk?

—————————————————————————————–

Uppdaterat:

Några delar visst en del av min analys. Det här memet cirkulerar efter Argentinas president Cristina Fernandez de Kirchners möte med den nye påven. Texten lyder ungefär ”kör upp kampen för abort i röven”, fast på rim. 

551869_10200738128996965_1500053595_n

1 kommentar

Filed under Journalistik

Chavez arv

Inför valet i Venezuela i höstas skrev jag den här texten för Expressen. Kanske intressant som bakgrund nu när Chavez har gått och dött.

Vad som händer nu? Ingen aning. Jag är helt uppe i annat för tillfället och jobbar inte med nyheter på ett tag.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik