Vi måste vara på gatorna

– Nej! Neeeej!

Kvinnan skrek och vägrade släppa sin mobil. Mannen i motorcykelhjälm slet i den och slog henne på armen. Hans kumpan stod intill med mopeden på tomgång.

Klockan var runt nio i fredags kväll. Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag. Vår ettåring hade somnat i bärselen på sin pappas mage.

Vi skyndade oss därifrån. En kvinna som kom från andra hållet och en man på trottoaren mittemot gjorde samma sak. Ingen hjälpte kvinnan som blev rånad.

Jag hade ingen bebis på magen. Jag borde ha … ja, vad borde jag ha gjort? Brottat ner de båda männen? Ropat ”jag ringer polisen”?

Alla vet att polisen inte kommer. De tar betalt av brottslingar för att titta bort, och av ägare till bostäder, butiker och restauranger för beskydd. Högstbjudande vinner.

Som trogna läsare redan vet är Buenos Aires en mycket säkrare stad än sitt rykte. Men gaturån är ganska vanliga, och frånvaron av en fungerande ordningsmakt skapar en känsla av övergivenhet och förstör den naturliga instinkten att hjälpa.

Det är sorgligt och fel att en person i nöd ska behöva se sina medmänniskors bortvända ryggar. Samtidigt måste det vara ett tecken på mänsklighetens inbyggda anständighet att samhället trots allt fungerar.

Efteråt pratade vi om att vi måste gå ut ännu mer. Vanligt folk på gatorna gör staden säker.

Hela helgen var vi ute. På vägen hem från lekplatsen hörde vi en fiol. Klockan var runt sju i söndags kväll. Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag.

Ett band spelade stillsam amerikansk folkmusik på trottoaren i skenet av en gatlykta. Ett par hundra personer stod och satt på gatan. De hade lämnat plats så att en bil i taget kunde passera. Grannarna lyssnade stående i sina öppna fönster.

Intill den improviserade scenen stod dörren öppen till något som såg ut som ett galleri. Konstigt att jag aldrig hade sett det förut, tänkte jag.

I det första rummet fanns många färgglada skulpturer. I det andra bokhylla, soffa, en urdrucken tekopp och en bärbar dator. Längst in en säng.

Jag skyndade mig tillbaka ut och frågade kvinnan i knallfärgade glasögon som satt i dörröppningen:

– Är det ditt … ?

– Jag bor och arbetar här, sa hon och log.

– Åh förlåt! Jag trodde …
– Jag brukar lämna öppet, det är alltid någon som behöver toan, sa hon och fortsatte vänd till ettåringen:
– Hej, så fin du är, vad heter du? Jag heter Ana. Ska vi gå och titta på spelningen?
Med mitt barn i famnen försvann hon in bland människorna i publiken.

 

————–

Krönika i Smålandsposten och Borås tidning.

Polisen, faktiskt ett skämt

Den som slår upp valfri argentinsk tidning kan ofta få för sig att den av misstag har råkat få tag i en skämttidning.

Som i veckan när säkerhetsministern gick ut och bad medborgarna om hjälp att anmäla poliser för att få bukt med korruptionen. Och hennes andreman Sergio Berni påpekade att ”när det finns poliser som tar betalt, finns det medborgare som betalar”.

Den som går runt i den argentinska verkligheten kan också ibland tro att den blir utsatt för dolda kameran.

Som när den tjurnackade deliverymannen av svartväxling ringer och dubbelkollar att han har rätt adress och verkligen ska leverera pengarna in på polisstationen. Får svaret ”nej det är porten intill, trodde du att det var ett osmakligt skämt?”. Och svarar: ”inte alls, jag går dit de säger åt mig att gå”.

SVT:s Korrespondenterna sände nyligen en bit om korruptionen inom den argentinska polisen, det var kul att de fick nytta av fotokooperativet Subs eminenta researcher Gabriela Mitidieri som jag rekommenderade dem att anlita, och av min gamla krönika för Smålandsposten.

Dåliga poliser förstör demokratin

Klockan halv åtta på morgonen svimmar en kvinna vid ratten på väg till jobbet. Bilen blir stående mitt i körbanan och någon ringer polisen. Två poliser kommer, tar bilnyckeln, öppnar bakluckan och snor en dator och mobiltelefon. Datorsladden hänger utanför jackan som den ene polisen lindar in stöldgodset i. Sedan kör de därifrån.

Allt fångas av en övervakningskamera i småstaden Florencio Varela i Buenos Aires-provinsen.

I förra veckan greps de båda poliserna. Förundersökning pågår om grov stöld och underlåtenhet att bistå en nödställd. De kollade inte ens att kvinnan levde innan de stack. På övervakningsfilmen syns hur hon vaknar upp och stapplar ur bilen nästan en timme senare.

Nyheten väckte en hel del upprördhet, kanske på grund av futtigheten i stölden och att alla kunde se klippet. Men någon förvåning var det inte tal om. Argentinarna räknar inte med att polisen står på deras sida.

Nästan en fjärdedel av Buenos Aires-provinsens 55 000 poliser utreddes för exempelvis korruption, tjänstefel, utpressning eller våldsbrott år 2010, enligt tidningen La Nacion. Under de två åren innan hade 872 avskedats och 1779 tagits ur tjänst på grund av sitt uppförande.

”Några säger att den lokala polisen skyddar folket från brottslingarna, medan andra säger att polisen är inblandad i brottsligheten. Vad tror du?”

Frågan ställdes till människor över hela Latinamerika i Americas Barometer, en återkommande opinionsstudie från Vanderbiltuniversitetet i USA.

Sex av tio argentinare svarade att polisen är inblandad i brott. Bara i Guatemala, Venezuela och Bolivia var förtroendet för polisen lägre. Det är förstås just förtroendet som undersökningen mäter.

En vän gick nyligen för att betala fortkörningsböter som blivit liggande på hög. Mannen i luckan lutade sig fram och sa: ”Jag kan fixa så det blir billigare för dig. Du kan ge mig hälften kontant, så ser jag till att din skuld försvinner.”

En av fem latinamerikaner säger att de har betalat mutor till polisen under det senaste året, enligt den internationella oberoende organisationen Transparency Internationals korruptionsbarometer.

Polisen låter sig också mutas till att skydda eller ignorera organiserad brottslighet, knark- och vapensmuggling och trafficking av kvinnor och barn. Vilket gör det ännu tydligare att dåliga poliser är ett demokratiproblem. Transparency international skriver:

”När brottsbekämpningen är korrumperad kan staten inte skydda medborgarnas mänskliga rättigheter.”

——————-

Knappt hann jag lämna den här krönikan till Smålandsposten och Borås tidning, förrän följande två sake briserade:

1. Ett nyckelvittne till att poliser våldtagit och misshandlat en gripen 16-åring i arresten huggs ihjäl på öppen gata. Rätten har då redan beordrat honom att fly från provinsen på grund av hotbilden mot honom. Lite på engelska här.

2. En nuvarande och en före detta medlem av flygplatspolisen åker fast med sju kilo kokain som de tagit in i den incheckade zonen, för vidare transport med en kurir till Sydafrika. Här är en artikel på spanska.

Här är lite tidigare iakttagelser av Buenos Aires poliser.

I rest my case.

Ragga i uniform

Den argentinska federala polisens högkvarter är den tjusigaste byggnaden i hela stadsdelen Boedo. Och kolla de särskilda soltaken som tar en rejäl bit av gatan. Det är säkert av yttersta vikt för verksamheten att poliserna håller en jämn kroppstemperatur.

”Oj, jättefint hus” sa jag till den uniformerade polisen som stod ensam på vakt utanför huvudingången.

”Tack” sa han, tittade ner mot mig från sin lilla trapp och log med hela ansiktet.

Tack? Är det din byggnad, eller?

Sa jag inte.

Polisen är inte särskilt väl sedd här. Alla jag har pratat med, över- medel- och arbetarklass, hyser en enda känsla för poliser: förakt.

De anses vara våldsamma och korrupta. Det har jag inte sett med egna ögon, men jag ser ständigt poliser som beter sig som att de ägde sitt ämbete och kunde utnyttja det efter behag.

Poliser som dubbelparkerar med blåljusen på utanför en pizzeria för att plocka upp sin lunch.

Poliser som är ute och söndagskör ensamma i sina radiobilar.

En uniformerad polis stoppade mig en gång på en enslig gata en tidig helgkväll.

”Vad heter du” frågade han lugnt men inte särskilt vänligt.

”Varifrån kommer du.”

”Vart är du på väg.”

Jag svarade snällt och försökte frenetiskt komma på om jag hade korsat gatan konstigt eller immigrerat illegalt och om det skulle vara till min nackdel att fråga om jag var misstänkt för något och vad det hette på spanska.

”Har du någon pojkvän?”