Rätten att slippa gömma sig

Lite svåröversatt, typ "Och allt bara för att knulla så som vi gillar". Från Buenos Aires Pride 2010

Den vithåriga tanten i beige byxor klev ut i gatan och tog en bild med sin mobil. Sedan stod hon kvar och bara log.

Runt om henne dansade tiotusentals människor, uppglittrade till tänderna, vardagsklädda eller halvnakna. De dansade för rätten att älska vem man vill och stoltheten över att vara sig själva.

– Det där med Pride-parader gillar inte jag, sa min klasskamrat på spanskan.

– Jag är emot all diskriminering. Men de homosexuella borde inte tvinga oss att titta på dem.

Han hade aldrig provat att få finnas bara som osynlig. Det hade nog däremot tanten med mobilen. När hon var ung fanns ingen stolthet för dem som älskar fel.

I paraden träffade jag Laura, som är 45 år och har tre barn. För några år sedan blev hon kär i en kvinna. ”Psykiskt sjuk” sa familjen. Sedan dess har de inte hörts av.

Lite har förändrats i samhället, trots att Argentina i fjol blev först i Latinamerika med att låta alla gifta sig på lika villkor. På gång är en lag som gör det lättare att få id-handlingar med det kön man själv upplever som rätt. I dag krävs år av domstolsstrid och kirurgi. Nu ska rätten att få vara sig själv väga tyngre än behovet att sortera.

Då kan de med utseende som inte passar deras id-handlingar slippa bli hånade och ifrågasatta när de ropas upp i vallokaler, hos myndigheter och läkare, slippa bli kroppsundersökta på flygplatsen.

Men det dröjer nog innan de slipper bli offer för hatbrott, våld och diskriminering. Transpersonerna är mest utsatta därför att de är så synliga – och så ensamma. När familjerna sviker och arbetsgivarna ryggar återstår för många bara prostitution. Var tredje transperson i Argentina är hivsmittad, enligt myndigheternas uppskattning.

I årets Pride-parad var de synligare än någonsin, och stolta i skyhöga klackar och paljett. De årliga paraderna är viktiga, därför att rätten att existera fortfarande är hårt villkorad. Homosexuella och transpersoner anses provocera bara genom att finnas. Många känner sig kallade att påpeka att något är fel med dem. Att de inte borde synas.

Pepa Gaitan blev 27 år. I mars i fjol sköts hon flera gånger i ryggen av sin flickväns styvfar. Han var rädd för henne, anförde advokaten, som frågade ut vittnena om Pepa var en hotfull person och hur många flickvänner hon haft. Han underströk hennes maskulina stil.

Pepa Gaitans mamma sa under rättegången:

”Jag kastade inte ut henne på gatan som en hund, som många föräldrar gör om de får en lesbisk dotter. Jag är stolt över att ha fött och uppfostrat henne. Men han dödade henne som en hund, därför att hon aldrig gömde sig.”

(Krönika i Smålandsposten och Borås tidning, tyvärr inte på nätet.)

___________

En händelse som ser ut som en tanke är att Fredrik Wass just har bjudit in mig till Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet. Om detta kan dubblera som ett inlägg så lämnar jag stafettpinnen vidare till Ghazal. Hon är ganska svår att beskriva. Feminazi skriver hon själv på bloggen, go figure.