Förr sa jag att jag gjorde allt utom fotboll. Sedan hände det här. Reportaget om Mara Gomez, Argentinas första professionella fotbollsspelare som är trans, kan läsas eller lyssnas på mot en rimlig summa i fotbollsmagasinet Offside. Bilder av Jose Nicolini.
Antes decía que hacía todo menos fútbol. Después pasó esto. El reportaje sobre Mara Gomez, primera futbolista profesional trans (entre muchas otras cosas), fue publicado en la revista Offside. Fotos de Jose Nicolini.
Reportage i Amnesty Press 2021, text och bild.
Reportaje en la revista Amnesty Press sobre como un grupo entre los pueblos originarios en el estado de Pará en Amazonia vende concesiones para extraer oro dentro de su reserva a garimpo, extracción artesanal con mercurio.
Esto por supuesto es totalmente ilegal, destruye el medioambiente y la salud de los mismos pueblos que viven ahí, y crea conflictos y divisiones entre los grupos originarios, lo que debilita sus posibilidades para defender sus derechos que están en ataque constante desde que asumió Bolsonaro.
Las fotos también son mías.
Reportage om Argentinas transminnesarkiv i Ottar, mars 2020. Publicerat även i uruguayanska La Diaria.
Tuve el placer de entrevistar a varias de las integrantes del Archivo de la Memoria Trans Argentina para la revista sueca Ottar. Después traduje el reportaje, y se publicó también en La Diaria de Uruguay donde el Archivo hizo una muestra en marzo 2020, justo cuando empezaba la pandemia.
Publico todo el texto en castellano abajo.
Vivieron vidas cortas y dolorosas bajo persecución. Para la historia oficial son invisibles. Ahora las sobrevivientes se están haciendo ver. El 13 de marzo abre la muestra El tiempo de las flores con fotos del Archivo de la Memoria Trans Argentina en el Centro de Fotografía de Montevideo.
Una urna de cenizas, un par de collares y una caja de fotos. Esa fue la herencia que recibió María Belén Correa, activista trans de 46 años, de una amiga en 2012.
– Creé un grupo de Facebook e invité a una cena para mirar las fotos y sabernos vivas – dice María Belén Correa.
La mayoría de las personas trans de su generación y las anteriores no llegaron a los 40 años.
El grupo creció rápidamente y hoy cuenta con más de 1 400 miembros, muchos de los cuales donaron fotos al archivo. En un principio no había intención de mostrar el material afuera del grupo. Hasta que María Belén Correa vió un documental sobre la dictadura argentina.
– Contaron de un centro de tortura que tiraron abajo, los milicos trataron de destruir todo. Pero lo pudieron reconstruir a través de los testimonios de muchas personas. Aunque tuvieron los ojos vendados recordaban bajar una escalera, caminar treinta pasos, ver luz de una ventana a la derecha. Se me hizo un clic. Pensé: si tiran abajo un calabozo yo recuerdo como era. Podemos construir desde nuestras memorias.
Cuando las fotos llegan al archivo después de la muerte de alguien, hay otras que recuerdan a las personas y situaciones. Surgen discusiones sobre quién tiene la versión más correcta. Eso a su vez invoca otras memorias que no tienen documentación.
Más que una colección, el Archivo de la Memoria Trans Argentina es un coro de testimonios. Sobre discriminación, abusos, amistad, alegría. Sobre la perseverancia en existir.
A partir de más de 9 000 fotos privadas se teje la historia de las vidas de las mujeres trans argentinas en el siglo XX.
– Muchxs no conocían nuestra historia hasta que empezó el activismo trans en los 90. Ni siquiera nosotras mismas. La construimos contándola entre nosotras – dice Diana Magalí Muñiz, de 55 años.
Los martes trabaja con el archivo en la oficina en Buenos Aires que les presta a través de contactos una ONG de niñxs discapacitadxs. En un cuartito detrás de la cocina tienen los escáneres, las computadoras y los estantes con los fondos documentales: una caja de plástico azul para cada persona.
Hay algunos documentos, pero más que nada fotos privadas. Los contactos con el mundo oficial fueron pocos.
– Cuando éramos jóvenes, la policía nos perseguía constantemente – dice Carla Pericles, archivista de 67 años.
– Nos agarraban en la calle trabajando, o nos allanaban la casa. Y nos metían presas por 30, 60 o 90 días.
Las detenían por ofrecer servicios sexuales, la única posibilidad de ingreso para muchas de ellas. O por usar identidad “falsa”, ya que tenían documentos de hombre. Por eso también las encerraban con hombres.
– Éramos carne fresca para ellos. Nos hacíamos sus amantes, así no nos molestaban y a veces nos daban comida – dice Carla Pericles.
La amenaza constante de ser detenidas y encarceladas dió forma a sus vidas.
– Vivíamos día a día, nunca hacíamos planes ni decíamos ”nos vemos mañana”. Cuando la policía nos llevaba nos sacaban las pelucas. Apenas salíamos comprabamos nuevas, y cuando no nos alcanzaba la plata nos atábamos pañuelos en la cabeza.
¿Cuántos años de vida les fueron robados en el calabozo? No lo saben.
– Somos reciclables. A veces hablamos de nuestras memorias, pero no nos dedicamos a llorar. Siempre nos reímos de todo. Eso les enfurecía a los policías – dice Carla Pericles.
A pesar de la discriminación y los abusos que sufrieron, nunca recibieron ninguna reparación o disculpa del Estado.
– Simplemente fue lo que nos tocó vivir – dice Diana Magalí Muñiz.
– Por eso el archivo – dice Carla, y sigue:
– Cuando leí sobre el archivo, sentí la importancia de contar nuestra historia y dar vida a las que se fueron y a nuestras familias reinventadas. Ella era chiquita – dice, señalando a Diana Magalí …
– … y la adoptamos.
A los 12 años Diana Magalí Muñiz les dijo a sus padres que no podía empezar la secundaria donde la obligarían a usar saco, pantalón y corbata. Sabía que había maricas, y que ella no era una. No había nadie como ella.
Un día alguien la llamó en la calle en Tigre al norte de Buenos Aires donde vivía. Se dió vuelta y vió a Carla Pericles, con 24 años, en una esquina esperando clientes.
– Hola chiquita. ¿Cómo te llamás? – le preguntó.
La niña a la que hasta entonces habían llamado Ángel miró a Carla a los ojos, y sabía que podía decir la verdad:
– Yo soy Diana.
En el principio de los años 90 nació el activismo trans en Argentina, exigiendo igualdad de derechos y un fin de la persecución. El archivo termina ahí.
– Desde los 90 aparecemos en los medios y en otros archivos dentro del colectivo LGBT – dice la fundadora María Belén Correa.
Pero al lado de la imagen rica y detallada que lograron pintar todavía hay un espacio vacío.
– Tenemos muy poco material de varones trans. No vivían en manada como nosotras, sino integrados en la sociedad. Algunos chicos trans jóvenes en nuestra red están empezando a juntar fotos virtuales. En 15 años van a ser históricas.
El futuro del archivo es poco claro. No tienen financiación de largo plazo. Hasta ahora entra dinero por exposiciones, charlas y alguna beca. Las archivistas trabajan sin sueldo y venden pins y bolsas de tela con las imágenes del archivo.
Pero la gente las escucha. El archivo es único en el mundo y atrae mucho interés de afuera. El año pasado el archivo fue invitado al Museo Reina Sofía de Madrid, a un centro de cultura queer en Berlín, y a una agrupación que quiere crear algo similar en Nueva York. Este año van a exponer en Montevideo y Barcelona.
Una tarde en el Centro Cultural Morán de Buenos Aires un grupo chiquito y tranquilo sigue la visita guiada de la exposición “Ésta se fue, a ésta la mataron, ésta se murió”.
– Como ven todas nuestras fotos son privadas. La gente se hacía fotos de estudio, pero ningún fotógrafo quería recibirnos. Excepto uno, por eso aparece la misma cortina rayada naranja en varias fotos – dice Diana Magalí Muñiz.
Se detienen frente a una foto de un grupo de amigas con trajes minimalistas de carnaval. Sus maquillajes y peinados son perfectos, sus caras expectantes pero serias.
– El carnaval era nuestros días libres, porque no nos llevaban presas. Casi todo el resto de las fotos son de interiores. Las fiestas las hacíamos en casa.
Carla levanta el brazo y señala a las personas en la foto:
– Esta se murió alcoholizada. Esta se suicidó. Somos pocas las sobrevivientes, y no todas quieren hablar del pasado. Le da sentido a mi vida contar nuestra historia. Nadie lo hace por nosotras.
___________________________________
+ El Archivo de la Memoria Trans Argentina fue fundado por la activista María Belén Correa en 2012, el mismo año que la Argentina tuvo la ley de identidad de género.
+ Las archivistas trabajan sin sueldo y se capacitan continuamente, con la collaboración de profesionales de fotografía y archivos. Están digitalizando y catalogando el material. La idea es publicar todo en internet.
+ Contiene 9 000 fotos privadas y una pequeña cantidad de videos, documentos, cartas y notas de periódicos desde 1902 hasta los 1990s.
+ Las personas trans siguen sufriendo discriminación y violencia. En el primer semestre de 2019, 19 mujeres trans fueron asesinadas en Argentina, según el Observatorio por crímenes de odio contra personas LGBTQ.
___________________________________
… och det är inte bara en braskande skandalrubrik utan det är, tyvärr, sant.
Små bebisar opereras i könsorganen i Sverige i dag, av den enda anledningen att kön är så kulturellt viktigt att man inte anser sig kunna vänta.
De här barnen är väldigt få, och därmed väldigt osynliga. Det innebär inte att det inte finns något problem.
Läs mer i min artikel om intersexvården hos KIT.
Vi doppar äppelklyftor i honung och min argentinska svärmor kisar för att tyda välsignelsen: ”Vår Gud och våra förfäders Gud, ge oss ett nytt år lika sött som honung. Fortsätt på nästa sida … oj ursäkta!”
Hennes judiska mor- och farföräldrar flydde från krigets Syrien i början av förra seklet. Hennes far bar ritualerna inom sig och nedtecknade dem åt barnen innan han dog. Vid varje stor högtid, förra helgen det judiska nyåret, läser vi från hans handskrivna, fotokopierade häften.
Häftena är det enda som återstår av den gamla kulturen. När min svärmor dör, så dör nog de sista traditionerna med henne. Flyktingkänslan, den försvann redan i generationen innan.
Min mans släkt har inga band kvar till Syrien, men andra argentinare har behållit kontakten med sina syriska bryllingar och upplåtit sina soffor åt ett par hundra som flytt hit de senaste åren. Brasilien har tagit emot över två tusen syriska flyktingar. Uruguay färre än hundra, men landet har kontinentens enda statsfinansierade flyktingprogram.
– Många uruguayaner levde i exil i många år i bland annat Sverige och de togs emot väl. Nu kan vi återgälda den solidaritet som vi fick då, sa statssekreteraren Javier Miranda när jag intervjuade honom i samband med att programmet sjösattes.
Den uruguayanska diktaturen upphörde för trettio år sedan, men den kollektiva flyktingkänslan lever än. På andra håll har den försvunnit snabbt.
Polen – med en av världens största exilbefolkningar – har just lagt in veto mot EU-kommissionens nödplan för 120 000 syriska flyktingar. I Warszawa demonstrerade tusentals förra helgen för att deras land inte ska ta emot en enda. De ser flyktingarna som ett hot mot polskheten.
Min egen polskhet är nästan borta, men flyktingkänslan finns kvar precis under huden. När jag var sex år skulle jag få följa med mamma på jobbresa till Sverige. Vi tog ett direktflyg från Warszawa, flyktingar behövde inte spolas upp på stränderna då.
Mammas journalistkolleger försvann en efter en och hon fruktade för sitt liv. Hon kunde inte riskera att jag skulle skvallra. Så först framme i Sverige fick jag veta att jag aldrig skulle återvända hem till mina leksaker och mormor, den viktigaste personen i mitt liv.
Vi fick en soffa att bo på och vänner bjöd med oss på julfirande med roliga danslekar. ”Åk hem” sa ett barn till mig, och det ville jag gärna.
Vi är många svenskar som kastas tillbaka till våra minnen nu. På Facebook lägger vänner som en gång flytt från Iran och Bosnien upp gamla bilder och berättelser om människor, saker och sammanhang som de tvingats lämna.
Men de flesta svenskar har aldrig känt flyktingkänslan. Minnena bleks för varje generation. Samtidigt som min svärmors mor- och farföräldrar kom från Syrien, flydde 1,5 miljoner svenskar från svält och elände till Amerika. Runt 10 000 kom till Brasilien och en del fortsatte hit till Argentina. Ibland träffar jag på jag deras barnbarn och barnbarnsbarn. Efternamnen brukar vara det enda svenska de har kvar.
—-
En något kortare version har publicerats i Smålandsposten och Borås Tidning.
En analys i Sydsvenskan av en skrämmande utveckling som fortfarande pågår. Jag lägger in texten nedan eftersom citationstecknen mystiskt försvunnit hos Sydsvenskan, vilket är problematiskt när hela saken till stor del handlar om språkbruk.
Jag säger exempelvis inte i brödtext att tre av tio är för våld mot brottslingarna. Människorna som de vill misshandla är inte dömda. Därav citationstecknen i min text runt ”våld mot brottslingarna”, som var den formulering tidningen Infobae använde i sin artikel. Krångligt men viktigt.
—————-
David Moreira blev 18 år. Han dog på sjukhus efter att ha attackerats av runt femtio personer den 22 mars i en korsning i staden Rosario. Sparkarna mot huvudet orsakade utträde av hjärnsubstans, upprepar nyhetsuppläsarna. Ingen av förövarna har gripits.
De fick tag på David Moreira när han ryckt en kvinnas handväska. Händelsen blev starten på en våg av lynchningar och politiska utspel.
I runt femton fall under tre veckor har mobbar försökt slå ihjäl misstänkta rånare runtom i landet. Avsikterna har framgått av att de ropat ”döda honom” och fortsatt sparka när offren fallit ihop. Liven har räddats när någon gått emellan.
Sex av tio Buenos Aires-bor är emot lynchningarna, skriver tidningen Infobae som gjort en enkät. Men en av tio är likgiltig, och tre av tio är för ”våld mot brottslingarna”.
Argentinarnas största problem är våldskriminaliteten, enligt alla opinionsundersökningar. Ibland frågar jag folk vad det innebär, och får ofta svaret: ”De dödar oss”.
Det är rent statistiskt inte sant. Rånmorden är oerhört få. Men gaturån är vanliga, och polisen skyddar i princip bara den som betalar.
Om människor definierar situationer som verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser, lyder ett känt sociologiskt teorem. Skrämmande många argentinare upplever att valet står mellan att döda och att dödas.
Oppositionspolitikerna har utnyttjat utvecklingen så mycket de vågat. De har fördömt lynchningarna, men förklarat sin förståelse för dem på grund av det de kallar en frånvarande stat.
Som svar har katastroftillstånd utlysts i Buenos Aires-provinsen. Häkten och fängelser ska byggas, en halv miljard kronor satsas på utrustning och 5000 pensionerade poliser återkallas i tjänst.
”Vår utmaning är att få staten att agera i förväg och inte i efterhand”, sa guvernören Daniel Scioli – men lanserade inga förebyggande insatser.
Över 160 000 personer lever i kåkstäder bara i Buenos Aires, enligt den senaste folkräkningen. En tredjedel saknar kranvatten. Ambulanserna vägrar åka in i slummen. Invånarna lider brist på utbildning, jobb och möjligheter. Polisen låter knarkgängen dela områdena mellan sig, lära barnen röka crack, och göra upp i skottlossningar som alltid dödar några oskyldiga.
Fattigdom rättfärdigar inte rån, påpekar en del. Färre framhåller att rån inte rättfärdigar mord. Och att det bara är en sorts brottsling som lynchas.
Alla fattiga unga män på motorcykel har blivit måltavlor, särskilt om de åker två på en motorcykel som rånarna brukar.
Våldet trappas upp också från rånarnas sida när insatsen ökar. Blir de fast så riskerar de att bli ihjälslagna. Men i flera fall har pöblarna gett sig på oskyldiga.
Leonardo Medina och Oscar Bonaldi var på väg till sina jobb i Rosario på samma motorcykel. De trodde att de blev rånade när en man körde upp jämsides och började skjuta. Sedan anslöt flera och slog Oscar blodig. Två andra killar på motorcykel hade rånat männens taxistation.
I medierna är det alltid boende mot rånare, offer mot brottslingar. Även när ”offren” sparkar någon som ligger. Även när ”brottslingarna” visar sig oskyldiga.
David Moreiras mamma Lorena Monica Torres snyftar på tevebilderna. Hon säger att hon vill rentvå hans namn. David hade två jobb för att inget skulle fattas hans småsyskon. Hon donerar hans organ, för han hade velat det.
Klippet har 160 kommentarer, nästan alla opublicerbara. Tusentals liknande finns på nyhetsartiklar och facebook-sidor. Många tycker att Lorena Monica Torres borde ha använt kondom. En skriver:
”Sonen var en lägre stående varelse, ingen människa.”
Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.
Överallt enorma, överfulla mangoträd.
För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.
Frukostmatsal på hotellet i Asunción.
Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.
”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.
”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.
”Ring mig när ni är i Paraguay”.
Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.
Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.
Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.
Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.
Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3
Smakfullt gurkträd.
Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).
”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.
Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.
En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.
Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.
Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.
Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.
Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.
Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.
När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.
[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]
Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.
Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.
Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan. På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.
Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.
Under Journalistik
Här är gårdagens text från pappers-Expressen.
——————-
Frontlinjen i striden om den katolska kyrkans politiska inflytande finns här, i Argentina.
Vatikanen har placerat ut sitt tyngsta vapen.
Argentina blev först i Latinamerika att sluta diskriminera samkönade par i lagstiftningen om äktenskap och adoption år 2010. ”En destruktiv attack mot Guds plan”, kommenterade Jorge Bergoglio, som sedan i förrgår heter Franciskus och är påve, men innan dess var ärkebiskop i Buenos Aires.
Här har han varje år hållit en mässa på Marie Bebådelsedag den 25 mars ”för barnets rätt att födas”. Katedralen har blivit alltmer full varje år, ju mer hotet vuxit om ett hävt abortförbud – en av den katolska kyrkans allra mest centrala frågor.
Abort är förbjudet i hela Latinamerika förutom Kuba och Uruguay. I Argentina finns ett undantag vid våldtäkt. Högsta Domstolen slog fast undantaget för precis ett år sedan, för det tillämpades inte.
Flera guvernörer deklarerade genast att de inte tänkte följa lagen. Ett år senare är de lagstadgade aborterna tillgängliga i bara fem provinser, enligt en kartläggning av tidningen Clarin.
Strax dessförinnan behandlade kongressen en legalisering av aborter. Förslaget hamnade mystiskt i en frys och lär inte komma ut på ett tag. Politikerna som skulle rösta igenom det sätter sig inte längre upp bara mot den argentinska kyrkan, utan mot påven själv.
Med den argentinske påven stoppas en möjlig liberaliseringsvåg i sin linda i Latinamerika samtidigt som katolicismen stärks. Här bor fyra av tio av världens katoliker, men alltfler lockas av protestantiska frikyrkor och flera länder styrs precis som Argentina av center-vänsterregeringar med sekulära och socialliberala strömningar.
Franciskus framställs som en barfotapåve, som åker tunnelbana till slummen och tvättar de fattigas fötter. Men från anklarna och uppåt har han inte mycket att erbjuda dem.
Med sin kamp mot människors rätt att besluta över sin egen fortplantning nekar kyrkan de fattiga en av de viktigaste resurserna för att häva sig ur fattigdomen. Vikten av att barn har både far och mor, som bekymrade den nye påven när adoption tilläts för samkönade föräldrar, är inte lika viktig när fattiga ensamstående kvinnor i brist på sexualundervisning, preventivmedel och rätt till abort föder stora barnkullar utan möjligheter att ge dem ett bättre liv.
Den nye påvens motstånd mot kvinnors och homosexuellas rättigheter väcker ilska runtom i världen. Här i Buenos Aires har folk av alla möjliga kön mass-kyssts utanför katedralen i protest. Men varför skulle en stockkonservativ organisation inte välja en stockkonservativ ledare?
Många upprörs också över Bergoglios kopplingar till diktaturen på 70-talet. Bilder cirkulerar av honom i hjärtligt samspråk med exdiktatorn Videla, dömd som ytterst ansvarig för över 10000 mord (kraven på rätten till liv har inte alltid varit fullt så högljudda).
Men när gjorde den katolska kyrkan anspråk på att vara demokratisk?
—————————————————————————————–
Uppdaterat:
Några delar visst en del av min analys. Det här memet cirkulerar efter Argentinas president Cristina Fernandez de Kirchners möte med den nye påven. Texten lyder ungefär ”kör upp kampen för abort i röven”, fast på rim.
Under Journalistik
Världens första folkhögskola för transpersoner öppnade för ett drygt år sedan i Buenos Aires. Här är en intervju med en av lärarna.
Ett av de där jobben som det är omöjligt att föreställa sig hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst för mig och fotograf Karl Melander.
Intervjuformatet är enkelt jämfört med reportaget – man behöver bara en person, och om det inte är ett stort porträtt behövs inte mycket ”häng”. Särskilt en intervju som denna, som är ganska kort och handlar mer om det personen gör än det hon är, är hantverksmässigt sett en ganska rättfram sak i både text och bild. Särskilt när man har goda förkunskaper om ämnet, som jag hade skrivit flera saker om. Särskilt när man har kontakter som hjälper en att komma till. Särskilt när man har byggt upp förtroende i och med sitt tidigare arbete.
Och så hamnar vi mitt i en krissituation på grund av en konflikt, som har lett till att bland annat mina kontakter plötsligt slutat. När vi kommer till avtalade möten dyker ingen upp. Vi tillbringar en halv dag på skolan med att försöka snacka in oss. Ingen vill bli intervjuad eller fotograferad. Hela skolan har tröttnat på journalister och vill bara ha arbetsro.
Jag minns inte hur många gånger vi bestämde möten, fick dem inställda, gick dit ändå, fick gå med oförrättat ärende. Jag drömde mardrömmar om att orsaka totalkris för Omvärlden, som hade accepterat att skjuta deadlinen ett par gånger men måste till tryck och hade ett uppslag avsatt för detta. En dagstidning kan alltid fylla med byråmaterial eller hiva in något annat man har liggande eller dra större på några bilder, men Omvärlden kommer bara ut varannan månad och jag tvivlar på att de hade just en ”Omvärlden fikar med”, som formatet är i papperstidningen, färdig i reserv (vågade inte fråga).
Träffen med Vida Morant blev till slut av eftermiddagen innan jobbet måste lämnas. Jag och Karl Melander hade även planerat och sålt in ett större reportage med mer häng och flera intervjuer till en annan tidning, men det fick vi bara lägga ner.
Omvärldens redaktionschef Anki Wood erbjöd sig vänligt att skicka tidningen. Att få ett sånt kvitto på sin medverkan är alltid stort för intervjupersonerna, och papper gills fortfarande betydligt mer än nätet. Så fort Vida fick tidningen hem i brevlådan la hon upp en bild på facebook av sig själv med den uppslagna tidningen. Hon googleöversatte och konfronterade mig med felaktigheter och konstiga formuleringar, som lyckligtvis alla kunde skyllas på google translate – men olyckligtvis ledde till att jag måste lägga tid på att fixa till översättningen, inte ett drömläge med ett språk man inte riktigt behärskar.
Det här blir för övrigt allt vanligare och innebär rätt mycket merarbete, men jag ser ingen annan rimlig lösning än att hjälpa till när folk ber om det. Det är svårt att argumentera för varför jag inte ska ge något lite tillbaka när de har gett av sin tid och sitt engagemang för att min text alls ska bli av.
Vidas postning delades ett tjugotal gånger (det som jag såg) på facebook av entusiastiska vänner, kolleger från skolan och transaktivister. Så det finns ändå hopp om att det där andra reportaget också så småningom ska bli av.
Under Journalistik
| Children change ever… om Barn ändrar allt, till och med… | |
| Hittat, länkat, komm… om Hejdå Sydsvenskan. | |
| Hittat, länkat, komm… om Hejdå Sydsvenskan. | |
 | De galna mödrarna… om Jorgelina stals som barn av… |
Kinga Sanden journalist/periodista 