Tag Archives: mänskliga rättigheter

De skär upp små barn …

… och det är inte bara en braskande skandalrubrik utan det är, tyvärr, sant.

Små bebisar opereras i könsorganen i Sverige i dag, av den enda anledningen att kön är så kulturellt viktigt att man inte anser sig kunna vänta.

De här barnen är väldigt få, och därmed väldigt osynliga. Det innebär inte att det inte finns något problem.

Läs mer i min artikel om intersexvården hos KIT.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Vi kastas tillbaka till flyktingkänslan

Vi doppar äppelklyftor i honung och min argentinska svärmor kisar för att tyda välsignelsen: ”Vår Gud och våra förfäders Gud, ge oss ett nytt år lika sött som honung. Fortsätt på nästa sida … oj ursäkta!”

Hennes judiska mor- och farföräldrar flydde från krigets Syrien i början av förra seklet. Hennes far bar ritualerna inom sig och nedtecknade dem åt barnen innan han dog. Vid varje stor högtid, förra helgen det judiska nyåret, läser vi från hans handskrivna, fotokopierade häften.

Häftena är det enda som återstår av den gamla kulturen. När min svärmor dör, så dör nog de sista traditionerna med henne. Flyktingkänslan, den försvann redan i generationen innan.

Min mans släkt har inga band kvar till Syrien, men andra argentinare har behållit kontakten med sina syriska bryllingar och upplåtit sina soffor åt ett par hundra som flytt hit de senaste åren. Brasilien har tagit emot över två tusen syriska flyktingar. Uruguay färre än hundra, men landet har kontinentens enda statsfinansierade flyktingprogram.

– Många uruguayaner levde i exil i många år i bland annat Sverige och de togs emot väl. Nu kan vi återgälda den solidaritet som vi fick då, sa statssekreteraren Javier Miranda när jag intervjuade honom i samband med att programmet sjösattes.

Den uruguayanska diktaturen upphörde för trettio år sedan, men den kollektiva flyktingkänslan lever än. På andra håll har den försvunnit snabbt.

Polen – med en av världens största exilbefolkningar – har just lagt in veto mot EU-kommissionens nödplan för 120 000 syriska flyktingar. I Warszawa demonstrerade tusentals förra helgen för att deras land inte ska ta emot en enda. De ser flyktingarna som ett hot mot polskheten.

Min egen polskhet är nästan borta, men flyktingkänslan finns kvar precis under huden. När jag var sex år skulle jag få följa med mamma på jobbresa till Sverige. Vi tog ett direktflyg från Warszawa, flyktingar behövde inte spolas upp på stränderna då.

Mammas journalistkolleger försvann en efter en och hon fruktade för sitt liv. Hon kunde inte riskera att jag skulle skvallra. Så först framme i Sverige fick jag veta att jag aldrig skulle återvända hem till mina leksaker och mormor, den viktigaste personen i mitt liv.

Vi fick en soffa att bo på och vänner bjöd med oss på julfirande med roliga danslekar. ”Åk hem” sa ett barn till mig, och det ville jag gärna.

Vi är många svenskar som kastas tillbaka till våra minnen nu. På Facebook lägger vänner som en gång flytt från Iran och Bosnien upp gamla bilder och berättelser om människor, saker och sammanhang som de tvingats lämna.

Men de flesta svenskar har aldrig känt flyktingkänslan. Minnena bleks för varje generation. Samtidigt som min svärmors mor- och farföräldrar kom från Syrien, flydde 1,5 miljoner svenskar från svält och elände till Amerika. Runt 10 000 kom till Brasilien och en del fortsatte hit till Argentina. Ibland träffar jag på jag deras barnbarn och barnbarnsbarn. Efternamnen brukar vara det enda svenska de har kvar.

—-

En något kortare version har publicerats i Smålandsposten och Borås Tidning. 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Ingen pratar om statsbankrutten

Tillbaka i Argentina, och alla pratar fortfarande om det här.

Krönikan nedan för Smålandsposten skrev jag precis efter att Guido Carlotto återfunnits i början av augusti. Jag grät i stort sett oavbrutet medan jag skrev.

Det svarta hålet av grymhet som öppnar sig. Det lilla barnets försvarslöshet. Om jag hade fått ha mitt barn hos mig i fem timmar. Om mitt barn hade fått ha mig hos sig i fem timmar. Fem timmar.

—-

Han föddes i ett militärfängelse och adopterades bort. Hans mor torterades och mördades. I 36 år har hans mormor letat efter honom. I förra veckan träffades de för första gången.

Såhär beskrev mormor Estela Carlotto, 84, mötet:

– Jag hade inte tänkt röra vid honom för att han inte skulle bli för överväldigad, men sen kramade jag honom ändå som jag hade längtat efter i så många år. Jag sa ‘Tänk att du varit i Lauras mage. Jag har väntat på dig med babyfilten’, och han sa ‘Här är jag’.

Guido Carlotto är nummer 114 som återfunnits av de spädbarn som stals från fängslade vänsteraktivister under Argentinas senaste diktatur 1976-1982.

En del av de politiska fångarna var gravida när de greps. De fick extra bra mat, enligt vittnesmål i rättsprocesser om brotten. Först efter att de fött mördades de. Barnen adopterades, de flesta av militärer eller andra lojala med regimen.

Laura Carlottos medfångar har vittnat om att hon gav sin son namnet Guido innan han togs ifrån henne. I fem timmar fick hon ha honom hos sig.

Han uppfostrades under ett annat namn av ett bondepar på landet utanför Buenos Aires. Det är fortfarande oklart om de kände till hans ursprung.

Först i juni i år fick han veta att de inte var hans biologiska föräldrar. Han tog direkt kontakt med Mormödrarna från Plaza de Mayo, som leds av den som nu visat sig vara hans mormor.

Organisationen bildades redan under diktaturen när de politiska fångarnas mödrar började samlas varje torsdag på torget Plaza de Mayo och fråga: var är våra barn?

Snart släcktes hoppet, men för en del av dem fortsatte sökandet.

Var är våra barnbarn? Det frågar Mormödrarna ännu, och varje torsdag fortsätter de åldrande kvinnorna att stappla runt samma torg i sina vita hucklen med sina plakat.

Under åren har de varit med och byggt upp världens första DNA-databas som kan fastslå släktskap med 99,9 procents säkerhet även när föräldrarnas DNA saknas. Dit lämnade Guido ett blodprov när han började fatta misstankar.

– Jag ser glädjen i era ögon, och det känns bra att se andra lyckliga, sa han på sin första presskonferens där fotograferna hetsade fram en kram med mormor Estela.

För att tala om sina egna känslor bad han om några månaders respit.

Mormödrarnas sekreterare Raquel Radio de Marizcurrena hade legat sömnlös hela natten.
– Som varje gång vi lyckas identifiera ett barnbarn blossar hoppet upp på nytt, sa hon.

Hennes barnbarn är ett av de 400 som fortfarande saknas.

—–

Tidigare jobb som jag gjort i ämnet finns här och här.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Slå ihjäl dem

En analys i Sydsvenskan av en skrämmande utveckling som fortfarande pågår. Jag lägger in texten nedan eftersom citationstecknen mystiskt försvunnit hos Sydsvenskan, vilket är problematiskt när hela saken till stor del handlar om språkbruk.

Jag säger exempelvis inte i brödtext att tre av tio är för våld mot brottslingarna. Människorna som de vill misshandla är inte dömda. Därav citationstecknen i min text runt ”våld mot brottslingarna”, som var den formulering tidningen Infobae använde i sin artikel. Krångligt men viktigt.

—————-

David Moreira blev 18 år. Han dog på sjukhus efter att ha attackerats av runt femtio personer den 22 mars i en korsning i staden Rosario. Sparkarna mot huvudet orsakade utträde av hjärnsubstans, upprepar nyhetsuppläsarna. Ingen av förövarna har gripits.

De fick tag på David Moreira när han ryckt en kvinnas handväska. Händelsen blev starten på en våg av lynchningar och politiska utspel.

I runt femton fall under tre veckor har mobbar försökt slå ihjäl misstänkta rånare runtom i landet. Avsikterna har framgått av att de ropat ”döda honom” och fortsatt sparka när offren fallit ihop. Liven har räddats när någon gått emellan.

Sex av tio Buenos Aires-bor är emot lynchningarna, skriver tidningen Infobae som gjort en enkät. Men en av tio är likgiltig, och tre av tio är för ”våld mot brottslingarna”.

Argentinarnas största problem är våldskriminaliteten, enligt alla opinionsundersökningar. Ibland frågar jag folk vad det innebär, och får ofta svaret: ”De dödar oss”.

Det är rent statistiskt inte sant. Rånmorden är oerhört få. Men gaturån är vanliga, och polisen skyddar i princip bara den som betalar.

Om människor definierar situationer som verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser, lyder ett känt sociologiskt teorem. Skrämmande många argentinare upplever att valet står mellan att döda och att dödas.

Oppositionspolitikerna har utnyttjat utvecklingen så mycket de vågat. De har fördömt lynchningarna, men förklarat sin förståelse för dem på grund av det de kallar en frånvarande stat.

Som svar har katastroftillstånd utlysts i Buenos Aires-provinsen. Häkten och fängelser ska byggas, en halv miljard kronor satsas på utrustning och 5000 pensionerade poliser återkallas i tjänst.

”Vår utmaning är att få staten att agera i förväg och inte i efterhand”, sa guvernören Daniel Scioli – men lanserade inga förebyggande insatser.

Över 160 000 personer lever i kåkstäder bara i Buenos Aires, enligt den senaste folkräkningen. En tredjedel saknar kranvatten. Ambulanserna vägrar åka in i slummen. Invånarna lider brist på utbildning, jobb och möjligheter. Polisen låter knarkgängen dela områdena mellan sig, lära barnen röka crack, och göra upp i skottlossningar som alltid dödar några oskyldiga.

Fattigdom rättfärdigar inte rån, påpekar en del. Färre framhåller att rån inte rättfärdigar mord. Och att det bara är en sorts brottsling som lynchas.

Alla fattiga unga män på motorcykel har blivit måltavlor, särskilt om de åker två på en motorcykel som rånarna brukar.

Våldet trappas upp också från rånarnas sida när insatsen ökar. Blir de fast så riskerar de att bli ihjälslagna. Men i flera fall har pöblarna gett sig på oskyldiga.

Leonardo Medina och Oscar Bonaldi var på väg till sina jobb i Rosario på samma motorcykel. De trodde att de blev rånade när en man körde upp jämsides och började skjuta. Sedan anslöt flera och slog Oscar blodig. Två andra killar på motorcykel hade rånat männens taxistation.

I medierna är det alltid boende mot rånare, offer mot brottslingar. Även när ”offren” sparkar någon som ligger. Även när ”brottslingarna” visar sig oskyldiga.

David Moreiras mamma Lorena Monica Torres snyftar på tevebilderna. Hon säger att hon vill rentvå hans namn. David hade två jobb för att inget skulle fattas hans småsyskon. Hon donerar hans organ, för han hade velat det.

Klippet har 160 kommentarer, nästan alla opublicerbara. Tusentals liknande finns på nyhetsartiklar och facebook-sidor. Många tycker att Lorena Monica Torres borde ha använt kondom. En skriver:

”Sonen var en lägre stående varelse, ingen människa.”

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

IMG_3916

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

IMG_3947

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

IMG_3959

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

IMG_3921

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

IMG_3906

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

IMG_3923

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

IMG_3925

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Pyttsan de fattigas påve

Här är gårdagens text från pappers-Expressen.

——————-

Frontlinjen i striden om den katolska kyrkans politiska inflytande finns här, i Argentina.

Vatikanen har placerat ut sitt tyngsta vapen.

Argentina blev först i Latinamerika att sluta diskriminera samkönade par i lagstiftningen om äktenskap och adoption år 2010. ”En destruktiv attack mot Guds plan”, kommenterade Jorge Bergoglio, som sedan i förrgår heter Franciskus och är påve, men innan dess var ärkebiskop i Buenos Aires.

Här har han varje år hållit en mässa på Marie Bebådelsedag den 25 mars ”för barnets rätt att födas”. Katedralen har blivit alltmer full varje år, ju mer hotet vuxit om ett hävt abortförbud – en av den katolska kyrkans allra mest centrala frågor.

Abort är förbjudet i hela Latinamerika förutom Kuba och Uruguay. I Argentina finns ett undantag vid våldtäkt. Högsta Domstolen slog fast undantaget för precis ett år sedan, för det tillämpades inte.

Flera guvernörer deklarerade genast att de inte tänkte följa lagen. Ett år senare är de lagstadgade aborterna tillgängliga i bara fem provinser, enligt en kartläggning av tidningen Clarin.

Strax dessförinnan behandlade kongressen en legalisering av aborter. Förslaget hamnade mystiskt i en frys och lär inte komma ut på ett tag. Politikerna som skulle rösta igenom det sätter sig inte längre upp bara mot den argentinska kyrkan, utan mot påven själv.

Med den argentinske påven stoppas en möjlig liberaliseringsvåg i sin linda i Latinamerika samtidigt som katolicismen stärks. Här bor fyra av tio av världens katoliker, men alltfler lockas av protestantiska frikyrkor och flera länder styrs precis som Argentina av center-vänsterregeringar med sekulära och socialliberala strömningar.

Franciskus framställs som en barfotapåve, som åker tunnelbana till slummen och tvättar de fattigas fötter. Men från anklarna och uppåt har han inte mycket att erbjuda dem.

Med sin kamp mot människors rätt att besluta över sin egen fortplantning nekar kyrkan de fattiga en av de viktigaste resurserna för att häva sig ur fattigdomen. Vikten av att barn har både far och mor, som bekymrade den nye påven när adoption tilläts för samkönade föräldrar, är inte lika viktig när fattiga ensamstående kvinnor i brist på sexualundervisning, preventivmedel och rätt till abort föder stora barnkullar utan möjligheter att ge dem ett bättre liv.

Den nye påvens motstånd mot kvinnors och homosexuellas rättigheter väcker ilska runtom i världen. Här i Buenos Aires har folk av alla möjliga kön mass-kyssts utanför katedralen i protest. Men varför skulle en stockkonservativ organisation inte välja en stockkonservativ ledare?

Många upprörs också över Bergoglios kopplingar till diktaturen på 70-talet. Bilder cirkulerar av honom i hjärtligt samspråk med exdiktatorn Videla, dömd som ytterst ansvarig för över 10000 mord (kraven på rätten till liv har inte alltid varit fullt så högljudda).

Men när gjorde den katolska kyrkan anspråk på att vara demokratisk?

—————————————————————————————–

Uppdaterat:

Några delar visst en del av min analys. Det här memet cirkulerar efter Argentinas president Cristina Fernandez de Kirchners möte med den nye påven. Texten lyder ungefär ”kör upp kampen för abort i röven”, fast på rim. 

551869_10200738128996965_1500053595_n

1 kommentar

Filed under Journalistik

Stolthet & fördom

Världens första folkhögskola för transpersoner öppnade för ett drygt år sedan i Buenos Aires. Här är en intervju med en av lärarna.

Ett av de där jobben som det är omöjligt att föreställa sig hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst för mig och fotograf Karl Melander.

Intervjuformatet är enkelt jämfört med reportaget – man behöver bara en person, och om det inte är ett stort porträtt behövs inte mycket ”häng”. Särskilt en intervju som denna, som är ganska kort och handlar mer om det personen gör än det hon är, är hantverksmässigt sett en ganska rättfram sak i både text och bild. Särskilt när man har goda förkunskaper om ämnet, som jag hade skrivit flera saker om. Särskilt när man har kontakter som hjälper en att komma till. Särskilt när man har byggt upp förtroende i och med sitt tidigare arbete.

Och så hamnar vi mitt i en krissituation på grund av en konflikt, som har lett till att bland annat mina kontakter plötsligt slutat. När vi kommer till avtalade möten dyker ingen upp. Vi tillbringar en halv dag på skolan med att försöka snacka in oss. Ingen vill bli intervjuad eller fotograferad. Hela skolan har tröttnat på journalister och vill bara ha arbetsro.

Jag minns inte hur många gånger vi bestämde möten, fick dem inställda, gick dit ändå, fick gå med oförrättat ärende. Jag drömde mardrömmar om att orsaka totalkris för Omvärlden, som hade accepterat att skjuta deadlinen ett par gånger men måste till tryck och hade ett uppslag avsatt för detta. En dagstidning kan alltid fylla med byråmaterial eller hiva in något annat man har liggande eller dra större på några bilder, men Omvärlden kommer bara ut varannan månad och jag tvivlar på att de hade just en ”Omvärlden fikar med”, som formatet är i papperstidningen, färdig i reserv (vågade inte fråga).

Träffen med Vida Morant blev till slut av eftermiddagen innan jobbet måste lämnas. Jag och Karl Melander hade även planerat och sålt in ett större reportage med mer häng och flera intervjuer till en annan tidning, men det fick vi bara lägga ner.

Omvärldens redaktionschef Anki Wood erbjöd sig vänligt att skicka tidningen. Att få ett sånt kvitto på sin medverkan är alltid stort för intervjupersonerna, och papper gills fortfarande betydligt mer än nätet. Så fort Vida fick tidningen hem i brevlådan la hon upp en bild på facebook av sig själv med den uppslagna tidningen. Hon googleöversatte och konfronterade mig med felaktigheter och konstiga formuleringar, som lyckligtvis alla kunde skyllas på google translate – men olyckligtvis ledde till att jag måste lägga tid på att fixa till översättningen, inte ett drömläge med ett språk man inte riktigt behärskar.

Det här blir för övrigt allt vanligare och innebär rätt mycket merarbete, men jag ser ingen annan rimlig lösning än att hjälpa till när folk ber om det. Det är svårt att argumentera för varför jag inte ska ge något lite tillbaka när de har gett av sin tid och sitt engagemang för att min text alls ska bli av.

Vidas postning delades ett tjugotal gånger (det som jag såg) på facebook av entusiastiska vänner, kolleger från skolan och transaktivister. Så det finns ändå hopp om att det där andra reportaget också så småningom ska bli av.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Mer om domen för de stulna barnen

Jag har hållit på med ämnet på ett ganska stillsamt vis under lång tid, och så blev det rätt hetsigt på upploppet: för Sydsvenskan gick jag till domstolen när domen offentliggjordes på torsdagkvällen och intervjuade folk omkring, lämnade kl 02, och när jag vaknade hade jag mejl från Studio Ett som ville ha mig med en och en halv timme senare.

Rapporterar direkt från” låter som att jag gjorde ett radiojobb – i själva verket var det en direktsänd och i stort sett oförberedd intervju. Men jag ska inte skylla svamlet på det, jag svamlar alltid om jag får chansen. Därför föredrar jag text: det ger en chans att samla ihop tankarna innan de kommer ut i luften där andra kan se dem.

I tidningen Omvärldens senaste pappersnummer finns ytterligare en artikel om de stulna barnen, och så det här som gått i Expressen. Sen är det slut för den här omgången. Jag ser fram emot att inte hålla på med det på ett tag. Det är så himla sorgligt.

Alltså. Det här med barn. Kan alla fatta att det ALLTID kommer fram? Om man bortser från grymheten och laglösheten i just det här fallet, och tittar ut i världen på alla som av olika skäl men förenade i någon sorts idiotisk naivitet har trott de ska komma undan med att låtsats att barn varit deras, eller inte. Och inte tänkt på hur de ska reagera när barnet frågar: ”Har jag kommit ur din mage?”, eller när de behöver en njure och ungen gärna vill ge sin, eller när någon från för länge sen plötsligt ska hämnas någon gammal oförrätt och ringer upp och berättar sanningen för det vuxna barnet. Alla de tusen möjliga och omöjliga slumpartade händelser som blottar lögnerna.

I de flesta fall ligger inget brott bakom. Man hade kunnat tala sanning. Men valde att inte göra det, av rädsla eller bekvämlighet eller god vilja. Och själva ljugandet blir ofta ett betydligt större problem än vad det hade varit att säga som det var från början.

Egentligen: kan alla bara sluta ljuga?

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Jorgelina stals som barn av diktaturen

Detta reportage publicerades i söndags i Expressen, inför domarna som kom i går mot diktaturens toppskikt.

——————————————

Jorgelina Planas föräldrar mördades av den argentinska diktaturen, och hon adopterades bort.

Hon är ett av 105 stulna barn som återfunnits. 400 saknas fortfarande.

För ett par år sedan fick Jorgelina veta att hennes farmor hade levt som flykting i Sverige och försökt få kontakt med henne fram till sin död.

Farmor Ana Taleb reste till Buenos Aires flera gånger på 1980-talet för att få en glimt av sitt barnbarn. I ett av många brev från lägenheten vid Sockenplans tunnelbanestation skriver hon:

Vi såg varann i ögonen två gånger. Din adoptivmor hämtade dig från skolan med bil. Det var en sådan enorm känsla att se dig. Jag hade velat springa fram och krama och pussa dig och lyssna på dig. Men jag blev som förlamad. Vi såg på varandra en liten stund. Sen satte du dig i bilen. Jag ser dig framför mig i dina röda strumpor. Det gör så ont.

År 2010 dök en dammig låda med sparade kopior av breven upp i en garderob hos en släkting i Stockholm.

Jag förstår inte hur mina adoptivföräldrar kunde slänga de ord som min farmor skrev med så mycket kärlek. Att de inte lät mig veta att hon fanns, säger Jorgelina Planas, medan hennes tre barn springer runt och stojar i det rymliga vardagsrummet.

Jorgelina visste att hon var adopterad av familjen i den stora villan i den fina Buenos Aires-förorten, men allt som tillhörde det förflutna doldes för henne: att båda hennes föräldrar hade tillhört vänstergerillan ERP. Att hennes far dödats i en massaker, och hennes mor gripits och försvunnit. Att hon hade adopterats bort av en domstol som treåring 1976 under nytt namn och med falsk födelseattest.

Mina adoptivföräldrar sa jämt ”fråga, så berättar vi allt”. Men jag var rädd att fråga. De påstod att mina föräldrar var terrorister och skulle hjärntvätta mig, och att min farmor var tokig.

År 1982 lyckades Jorgelinas farmor och mormor spåra henne. De träffade adoptivföräldrarna, som vägrade låta dem ha kontakt med Jorgelina.

Då backade mormor, som bor i en annan stad i Argentina. Efteråt har hon berättat varför.

Hon trodde hon gjorde det bästa för mig, säger Jorgelina.

Familjen kunde ge mig det hon tyckte var ett bra liv med bästa möjliga utbildning. De skulle också skydda mig från att få intresse för politik. Det som hade dödat hennes dotter, min mamma.

Men farmor Ana Taleb gav sig inte. När hon kom tillbaka till Sverige skrev hon till adoptivföräldrarna att hon skulle sluta kräva att få träffa Jorgelina om de bara kunde gå med på att berätta sanningen.

Det är det enda som kan garantera er hennes kärlek och respekt för alltid. När hon blir större finns alltid möjligheten att en slump ställer henne inför hennes verkliga identitet. Hon borde få veta vem hon är: att hon inte blev övergiven utan blev offer för omständigheterna, och vilka hennes släktingar är och var de finns.

Bara något år senare, 1983, föll diktaturen och tv-nyheterna visade kvinnor som höll plakat med foton av sina barn och barnbarn och orden VAR ÄR DE FÖRSVUNNA. Någon bytte alltid snabbt kanal. En gång tyckte Jorgelina att hon kände igen sig själv som bebis på ett av plakaten.

Jorgelina fick inte läsa sin farmors brev, men hon minns att hon tvingades svara en gång. Hon fick svaret dikterat för sig: att hon var lycklig med sin familj och ville bli lämnad i fred. Bara kuvertet med hennes snirkliga barnhandstil hittades i lådan i Sverige.

Ana Taleb dog 1992 under en av sina många resor. Men en som aldrig glömt henne och Jorgelina är Lena Liljestrand.

Farmor hade försökt ta hjälp av svenska UD och människorättsorganisationer. En dag kom hon in på Amnestys kontor i Stockholm, där Lena Liljestrand, i dag 60 år, var ansvarig för Argentina-gruppen.

Ana var gladlynt och vänlig men märkt av det som hänt och ganska ensam. Hon försökte på alla sätt hitta någon som kunde hjälpa henne. Vi blev vänner, och jag minns hur tog mina händer och sa: lova att aldrig ge upp hoppet om Jorgelina, säger hon på telefon från Stockholm.

Jag har hoppats att flickan själv skulle förstå och börja söka sitt förflutna.

När Jorgelina var i tonåren började hennes biologiska äldre halvbror Damian ringa på hennes födelsedagar. Hon svarade enstavigt, uppskrämd av historierna om galna terrorister. Ändå blev det alltid bråk hemma efteråt.

Som 23-årig konststudent blev Jorgelina överväldigad av alla sina obesvarade frågor om sitt förflutna. Hon gick i kloster, och under den tiden tog hon upp kontakten med sina släktingar.

Jag konfronterade dem med deras val, men konfronterade också min egen feghet. Om jag la skulden på alla andra hade diktaturen vunnit och mina föräldrar hade dött förgäves. Jag insåg att jag måste leva fullt ut, annars skulle jag bli ännu ett offer.

Efter sex år var pusslet lagt. Samma månad som hon lämnade klostret träffade hon Antonio, som hon lever med i dag. De umgås mycket med släkten, och fram till adoptivmoderns död 2009 höll de även kontakt med adoptivföräldrarna.

När hon dog fick jag en inre frihet att vara Jorgelina.

Först då påbörjade hon processen att byta från adoptivnamnet Carolina Sala till sitt riktiga namn.

Adoptivfadern träffade hon för sista gången strax efter begravningen.

Han upprepade det de alltid påstått om att mina föräldrar var brottslingar, att jag var övergiven och de hade räddat mig. Och han sa: om du inte är Carolina så är du ingenting för mig.

Processen att upphäva den illegala adoptionen pågår fortfarande. Det gör den för många av de 104 barn som återfunnits efter att ha kidnappats. Många av dem föddes i diktaturens fängelser och växte upp i militärfamiljer som de trodde var deras biologiska.

Ytterligare 400 barn som försvann under diktaturen saknas fortfarande. Det mesta tyder på att också de adopterats bort illegalt.

En del av kidnapparna har dömts för brotten. Den 5 juli kommer domen i en jätteprocess mot några av diktaturens högsta befälhavare. Åklagaren vill slå fast deras ansvar för de systematiska stölderna av barn från vänsteraktivister.

Orsaken till kidnappningarna tros ha varit ett praktiskt problem: att lämna tillbaka barnen till familjerna skulle innebära ett erkännande av att deras föräldrar gripits och försvunnit.

Det finns fortfarande inga spår efter Jorgelinas mamma.

Jag är ofta vid floden för jag blir lugn av att vara där, säger Jorgelina.

Men ibland kommer tankarna över mig: dumpade de henne ute till havs som de brukade göra med de försvunna, eller här i floden? Torterade de henne mycket innan de dödade henne?

Hon har fortfarande inte kunnat förlika sig med sina föräldrars val.

De var modiga och gjorde vad de kunde för att skapa en bättre framtid för mig och andra. Men de visste att de riskerade livet. Jag hade föredragit att de hade levt.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Rätten till liv

Rätten till liv har den kommit att kallas.
Den nya lagen som ger Argentinas transpersoner rätt till sina identiteter – och blir en av världens mest radikala.
Medan senaten debatterade lagen i onsdags samlades hundratals utanför parlamentet för att visa sitt stöd.
Läraren Carla Valeria Rivero, 41, går upp på den tillfälliga scenen med handväskan i ett stadigt grepp.
– Bakom allt detta silikon klappar människohjärtan. Vi är människor som ni, därför kräver vi att bli behandlade som medborgare, ryter hon och alla jublar.
Med den nya lagen får alla rätt till den genusidentitet de upplever som rätt, oavsett om den stämmer med det medfödda könet. Ändringen ska göras av folkbokföringen utan särskilda tillstånd. Hittills har det varit nästan omöjligt för transpersoner att få rätt ID-handlingar.
– Vi från det gamla gardet har åkt in och ut i arresten hundratals gånger för att ha uppgett falsk identitet därför att vi klär oss som kvinnor fast det står man i ID-kortet, säger Carla Valeria.
Hon jobbar i samma skola där hon anställdes för 20 år sedan som man. Hennes väninna Marcela Viegas, 48, är sexarbetare, liksom en majoritet av landets transpersoner.
– Jag hade hellre haft ett värdigt jobb. Men jag måste betala mat och hyra, och ingen arbetsgivare accepterar såna som vi. Jag hoppas att samhällets inställning förändras nu. Annars vet jag inte vad jag ska leva på när jag är sextio.
Men i dag är inte en dag för oro.
För förmodligen både första och sista gången ställde sig den argentinska senatens ledamöter från alla partier upp och applåderade sig själva. 55 röstade ja, en avstod.
Argentina har valt en lagstiftningsväg där man inte skapar nya rättigheter, utan tar bort särbehandling. År 2010 blev man först i Latinamerika med att sluta diskriminera samkönade äktenskap. I onsdags bad oppositionssenatorn Nito Artaza transpersonerna om ursäkt för den tid de fått vänta på att slippa diskrimineras.
Nu får de även rätt till behandling för att anpassa sin kropp till det genus de känner är rätt utan att be om lov eller sjukförklaras. Hittills har de tvingats till en stor medicinsk utredning, en sjukdomsdiagnos och ett juridiskt tillstånd, som i Sverige.
Många i vimlet utanför parlamentet bär spår av operationer av ansikten och bröst utförda av klåpare. Utan rätt till sjukvård har många dött i jakten på det de ser som sitt riktiga jag.
Ändå tar de flesta upp rätten till en identitet som det viktigaste i den nya lagen.
Claudia Puccini, som drömmer om att gå och rösta utan att bli hånad när valförrättaren ropar upp id-kortets mansnamn.
Alejandro Iglesias, som höll sig undan i skolan som liten för att ingen skulle säga hans flicknamn.
Gaston Luna, 14, som hoppas att han ska slippa bli mobbad.
– De i skolan stör sig på att min mamma är en man. De kanske slutar nu när hon blir kvinna i sitt ID-kort. Då stämmer det ju.
Kanske blir det så, en dag. Kanske krävs mycket mer än en lag. Kanske har allt bara börjat.

……….

Krönika publicerad i Expressen.

En längre intervju med Claudia Puccini finns i en tidigare artikel för Ottar, och mer om hbtq-frågor i Argentina i denna text.

Mer om villkoren för transpersoner i Argentina, Sverige och Thailand i senaste numret av Ottar (endast i papper).

………..

Åh kolla! En kortfilm från i fjol om Gaston Luna och hans familj dök upp i facebook-feeden.

Lite irriterande att klippet heter ”Min familj: en familj med en ensamstående transsexuell förälder med adopterade barn”. För det låter ju inte som något familjemedlemmarna skulle kalla den. De kanske snarare skulle kalla den … en familj.

Vilket för tankarna till det här.

1 kommentar

Filed under Journalistik