Tag Archives: krönika

Vi kastas tillbaka till flyktingkänslan

Vi doppar äppelklyftor i honung och min argentinska svärmor kisar för att tyda välsignelsen: ”Vår Gud och våra förfäders Gud, ge oss ett nytt år lika sött som honung. Fortsätt på nästa sida … oj ursäkta!”

Hennes judiska mor- och farföräldrar flydde från krigets Syrien i början av förra seklet. Hennes far bar ritualerna inom sig och nedtecknade dem åt barnen innan han dog. Vid varje stor högtid, förra helgen det judiska nyåret, läser vi från hans handskrivna, fotokopierade häften.

Häftena är det enda som återstår av den gamla kulturen. När min svärmor dör, så dör nog de sista traditionerna med henne. Flyktingkänslan, den försvann redan i generationen innan.

Min mans släkt har inga band kvar till Syrien, men andra argentinare har behållit kontakten med sina syriska bryllingar och upplåtit sina soffor åt ett par hundra som flytt hit de senaste åren. Brasilien har tagit emot över två tusen syriska flyktingar. Uruguay färre än hundra, men landet har kontinentens enda statsfinansierade flyktingprogram.

– Många uruguayaner levde i exil i många år i bland annat Sverige och de togs emot väl. Nu kan vi återgälda den solidaritet som vi fick då, sa statssekreteraren Javier Miranda när jag intervjuade honom i samband med att programmet sjösattes.

Den uruguayanska diktaturen upphörde för trettio år sedan, men den kollektiva flyktingkänslan lever än. På andra håll har den försvunnit snabbt.

Polen – med en av världens största exilbefolkningar – har just lagt in veto mot EU-kommissionens nödplan för 120 000 syriska flyktingar. I Warszawa demonstrerade tusentals förra helgen för att deras land inte ska ta emot en enda. De ser flyktingarna som ett hot mot polskheten.

Min egen polskhet är nästan borta, men flyktingkänslan finns kvar precis under huden. När jag var sex år skulle jag få följa med mamma på jobbresa till Sverige. Vi tog ett direktflyg från Warszawa, flyktingar behövde inte spolas upp på stränderna då.

Mammas journalistkolleger försvann en efter en och hon fruktade för sitt liv. Hon kunde inte riskera att jag skulle skvallra. Så först framme i Sverige fick jag veta att jag aldrig skulle återvända hem till mina leksaker och mormor, den viktigaste personen i mitt liv.

Vi fick en soffa att bo på och vänner bjöd med oss på julfirande med roliga danslekar. ”Åk hem” sa ett barn till mig, och det ville jag gärna.

Vi är många svenskar som kastas tillbaka till våra minnen nu. På Facebook lägger vänner som en gång flytt från Iran och Bosnien upp gamla bilder och berättelser om människor, saker och sammanhang som de tvingats lämna.

Men de flesta svenskar har aldrig känt flyktingkänslan. Minnena bleks för varje generation. Samtidigt som min svärmors mor- och farföräldrar kom från Syrien, flydde 1,5 miljoner svenskar från svält och elände till Amerika. Runt 10 000 kom till Brasilien och en del fortsatte hit till Argentina. Ibland träffar jag på jag deras barnbarn och barnbarnsbarn. Efternamnen brukar vara det enda svenska de har kvar.

—-

En något kortare version har publicerats i Smålandsposten och Borås Tidning. 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

En åklagares död

Tiden rusar iväg, det är redan veckor sedan det här reportaget publicerades i Fokus, om åklagare Alberto Nismans plötsliga och för många lägliga död.

IMG_7797

IMG_7793

IMG_7794

IMG_7795

IMG_7796

I förra veckan skrev jag detta uppsop i Sydsvenskan, och när jag redan hade lämnat kom nyheten om att en domare har deklarerat Nismans bevisning undermålig för att ens väcka åtal. Beslutet lär överklagas, och utredningen om Nismans död fortsätter förstås.

Allt fortsätter. 400 000 avlyssningar har offentliggjorts, men domaren som frikände presidenten har erkänt att han inte har lyssnat igenom materialet – det har nog ingen. Allt fler påstår att någon annan än Nisman måste ha skrivit stämningsansökan, därför att den helt enkelt är undermålig.

En separat utredning pågår om på vems order och för vems räkning övervakningskamerorna på flygplatsen Ezeiza följde Alberto Nisman när han återvände från Europa ett par dagar innan han offentliggjorde sina anklagelser mot presidenten. Jag noterar detta med stor nöjdhet eftersom jag kämpade en del för att få ha med att övervakningskamerorna följde honom i en av mina texter, och förlorade.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Hurra, bara 40 procents hyreshöjning

Vi har just lyckats förhandla ner årets hyreshöjning från sextio till fyrtio procent. Tur, annars hade vi inte haft råd att bo kvar.

Egentligen hade vi tänkt flytta trots att vi trivs i trean med stor uteplats, eftersom vi är rädda för ägaren – och för själva lägenheten.

Precis när vi hade flyttat in slutade det komma vatten ur kökskranen. Rören hade rostat igen helt. Då byttes just den stammen, och vi väntar på att de övriga ska ge upp.

Sedan pajade elen efter en brand i väggen. All lägenhetens el hade passerat genom en kabel som enligt elektrikern måste ha varit minst sextio år gammal. Det syntes på konstruktionen: ett tygskal runt en ståltråd.

Ägaren sa snabbt att hon inte tänkte betala en spänn eftersom vi var skyldiga till skadorna.

Vi måste ju ha el. Vi la ut tusentals kronor på att dra om alla ledningar. Efter att ha försökt resonera meddelade vi att vi skulle dra av kostnaderna från hyran – en av få rättigheter som argentinska hyresgäster har om värden inte tar sitt ansvar.

Ägaren kom högröd i ansiktet, vevade med armarna och skrek att hon skulle stämma oss och kräva ut vår pant. Alltså min partners pappas hem.

I detta perversa system måste man i princip äga en bostad för att få hyra en. Eller åtminstone en borgenär som pantsätter sin fastighet av minst samma värde på ens hyreskontrakt.

Alla som inte kan uppbåda en sådan – och de är många – betalar ännu högre ockerhyror i inackorderingsrum, på bostadshotell med delat badrum och kök, eller i de snabbt växande kåkstäderna.

Varje konflikt mellan hyresgäst och värd är ett chicken race till domstol. Den som är minst beredd att lägga enorma summor och år av sitt liv på en domstolsprocess förlorar. I vårt fall: vi.

En bekant som är mäklare frågade varför vi ville flytta. När vi berättat sa hon:

– Äsch, sånt händer hela tiden. Tänk på att ni inte vet på vilket sätt nästa hyresvärd är galen, eller vad som är trasigt i den lägenheten. Standarden är usel överallt.

Kostnaderna talar också emot en flytt. Hyresgästen måste betala två månadshyror till mäklaren som nästan alltid agerar mellanhand, en hyra i deposition, och tusentals kronor i registeravgifter och till notarier som deltar i alla kontraktsskrivningar för att styrka datumet och parternas identitet (det där kunde man ägna en egen långtråkig litania).

Hyreskontrakten är normalt på två år, men med hyreshöjningar på 12, 15 eller 20 procent per halvår på grund av inflationen. Ovanpå höjningen vartannat år. Hyressättningen är fri.

Besittningsrätt finns inte, så vartannat år kan man även bli vräkt utan anledning.

Kontrakt kortare än två år på permanenta bostäder är olagliga. Det gillar inte ägarna, som oftast är privatpersoner som antingen har ärvt bostaden de hyr ut eller köpt den som investering. Så det är vanligt att man även tvingas skriva under en ”överenskommelse om avflyttning” med blanka datumfält. Då kan man kastas ut precis när som helst.

Ett oppositionsparti har just lanserat ett förslag på ändringar i hyreslagen. Det går ut på att förlänga minimitiden till tre år, förbjuda ägarna att begära mer än en bostad i pant, fördela mäklarnas arvoden mellan hyresgäst och värd, och inrätta hyresnämnder för att avgöra tvister.

Förslaget har kallats stalinistiskt. Många talar om slutet för äganderätten och om hur samvetslösa hyresgäster skulle utnyttja ägarna. Att reglera hyror eller införa någon form av rättigheter för de boende kommer aldrig på tal.

Du undrar säkert varför inte alla köper sin bostad. Tro mig: alla som kan gör det. Kruxet är att spekulationen i fastigheter har drivit upp priserna till en nivå ungefär som i Malmö-Lund – fast bostadslån är nästan omöjliga att få och folk tjänar hälften mot i Sverige. Eventuella besparingar äts upp av inflationen på 25 procent per år. Folk sparar traditionellt i US-dollar, men sedan ett par år går de inte att komma över vitt och kostar nästan det dubbla på svarta marknaden.

Det gäller att ärva. Helst två bostäder, och hyra ut den ena. Till ockerpris förstås.


Krönika publicerad i Sydsvenskan.

IMG_5099

Tygkabel. Yeah.

Uppdaterat: och såhär är det att köpa lägenhet i Colombia.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Ingen pratar om statsbankrutten

Tillbaka i Argentina, och alla pratar fortfarande om det här.

Krönikan nedan för Smålandsposten skrev jag precis efter att Guido Carlotto återfunnits i början av augusti. Jag grät i stort sett oavbrutet medan jag skrev.

Det svarta hålet av grymhet som öppnar sig. Det lilla barnets försvarslöshet. Om jag hade fått ha mitt barn hos mig i fem timmar. Om mitt barn hade fått ha mig hos sig i fem timmar. Fem timmar.

—-

Han föddes i ett militärfängelse och adopterades bort. Hans mor torterades och mördades. I 36 år har hans mormor letat efter honom. I förra veckan träffades de för första gången.

Såhär beskrev mormor Estela Carlotto, 84, mötet:

– Jag hade inte tänkt röra vid honom för att han inte skulle bli för överväldigad, men sen kramade jag honom ändå som jag hade längtat efter i så många år. Jag sa ‘Tänk att du varit i Lauras mage. Jag har väntat på dig med babyfilten’, och han sa ‘Här är jag’.

Guido Carlotto är nummer 114 som återfunnits av de spädbarn som stals från fängslade vänsteraktivister under Argentinas senaste diktatur 1976-1982.

En del av de politiska fångarna var gravida när de greps. De fick extra bra mat, enligt vittnesmål i rättsprocesser om brotten. Först efter att de fött mördades de. Barnen adopterades, de flesta av militärer eller andra lojala med regimen.

Laura Carlottos medfångar har vittnat om att hon gav sin son namnet Guido innan han togs ifrån henne. I fem timmar fick hon ha honom hos sig.

Han uppfostrades under ett annat namn av ett bondepar på landet utanför Buenos Aires. Det är fortfarande oklart om de kände till hans ursprung.

Först i juni i år fick han veta att de inte var hans biologiska föräldrar. Han tog direkt kontakt med Mormödrarna från Plaza de Mayo, som leds av den som nu visat sig vara hans mormor.

Organisationen bildades redan under diktaturen när de politiska fångarnas mödrar började samlas varje torsdag på torget Plaza de Mayo och fråga: var är våra barn?

Snart släcktes hoppet, men för en del av dem fortsatte sökandet.

Var är våra barnbarn? Det frågar Mormödrarna ännu, och varje torsdag fortsätter de åldrande kvinnorna att stappla runt samma torg i sina vita hucklen med sina plakat.

Under åren har de varit med och byggt upp världens första DNA-databas som kan fastslå släktskap med 99,9 procents säkerhet även när föräldrarnas DNA saknas. Dit lämnade Guido ett blodprov när han började fatta misstankar.

– Jag ser glädjen i era ögon, och det känns bra att se andra lyckliga, sa han på sin första presskonferens där fotograferna hetsade fram en kram med mormor Estela.

För att tala om sina egna känslor bad han om några månaders respit.

Mormödrarnas sekreterare Raquel Radio de Marizcurrena hade legat sömnlös hela natten.
– Som varje gång vi lyckas identifiera ett barnbarn blossar hoppet upp på nytt, sa hon.

Hennes barnbarn är ett av de 400 som fortfarande saknas.

—–

Tidigare jobb som jag gjort i ämnet finns här och här.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

P O L A R K Y L A N i renmönstrat

En krönika om den argentinska vintern här. Är otroligt nöjd med att ha flytt tillfälligt till sommar-Sverige.

Minnena av de svenska vintrarna börjar blekna. Jag kan liksom inte föreställa mig längre hur det är att inte se gula riktiga solstrålar på månader, eller hur det känns när det snöblandade februariregnet har lyckats ta sig igenom överdragsbrallorna, jeansen och långkalsongerna under den korta cykelturen till jobbet.

I går hälsade jag på Sydsvenskans nya redaktion vid Triangeln i Malmö, det var fint men det verkade bara så avlägset och absurt att gå till ett jobb varje dag på bestämda tider och vara tvungen att fråga någon om lov ifall man vill göra något annat.

När jag pratar med mina svenska vänner avundas jag deras trygghet, stabila ekonomi och välordnade liv. En liten stund. Tills jag kommer ihåg vad det kostar.

——–

Uppdaterat: bevismaterial från en svensk värmebölja, Sydsvenskan och Dagens Nyheter den 23 juli.

IMG_6905IMG_6907IMG_6903 IMG_6904

Det finns INGEN GRÄNS för hur varmt det får vara! Ni fattar! Avgå!

Uppdaterat: bevismaterialet haglar. 24 och 25 julis skörd, DN, Sydsvenskan och SvD.

IMG_6914

 

IMG_6915

IMG_6917

IMG_6923

IMG_6924

 

Vatten en bristvara! Nu är det slut med oss!

Mitt argentinska sällskap träffade just en kvinna på gården här i Malmö som hade tagit ut sin bebis ”för det var för varmt inne”. Bebisen hade en filt på sig. Det argentinska sällskapet bara: ”hur tänkte hon där? Det är PRECIS som på vintern hemma. Folk är helt inkompetenta”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Grilla på argentinska

72741_446193283434_3492659_n

Ingen annan än Argentina kan egentligen vinna VM. Grill-VM, alltså. I fjol slutade landet ändå mystiskt på en förnedrande fjärdeplats. Grillkockarna ligger redan i hårdträning inför VM 2015.

Nationen ligger i princip i hårdträning året om. Argentinarna äter mest kött i världen: 64 kilo per person och år bara i nötkött (18 kilo i Sverige). Och den första nyckeln till framgång vid grillen är just att ligga i.

IMG_4440

Tre grader och snålblåst? Grillen värmer gott. Ösregn? Det finns paraply. Tropisk hetta? Man får väl offra sig lite.

Alla vet att inget slår en argentinsk grillad biff. Dessvärre är en sådan beroende av:

  • Argentinskt kött – även om bara en liten del av korna numera betar fritt är köttet av hög kvalitet. Djuren får växa sig större än det vanliga i Europa och slipper hormoner och antibiotika. Köttet hängmöras sedan till perfektion. Priserna ligger mellan femtio och hundra kronor kilot beroende på styckningsdel.

215208_10150152194283435_6265191_n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_5062

  • En argentinsk slaktare – varje kvarterslivs har en. Han (jag har ännu aldrig träffat en hon eller hen) har en frys fullhängd med kor, itusågade från mule till svans. Ur dem skär han bitar på några kilo som han förbereder enligt kundernas önskemål. Portionsbiffar är ovanliga. Argentinarna grillar köttstycken på ett par kilo med ben och mycket fett. Sedan skär grillmästaren småportioner och delar ut. Vid varje asado (grillfest) serveras minst tre sorters nötkött.

IMG_4904

  • En argentinsk parrilla – murad, minst en kvadratmeter, med tak, skorsten och ett lätt lutande galler med fettrännor, så att man kan grilla feta bitar utan att fettet droppar och brinner.

IMG_4949

  •  Argentinska grannar, som när man grillar för fjärde gången samma vecka viker undan sin sotiga och grillstinkande tvätt, lutar sig ut över balkongräcket och hojtar ”mmmm, vilken härlig doft”.

Själva grillningen är ingen konst. Man gör inget utom saltar, lägger köttet på låg, jämn glöd och grillar sakta till önskad nivå.

Så hur kunde Argentina sluta fyra i VM? Dessa möjliga skäl framkom i efterdebatten bland mina vänner:

  • Laget bestod av några jävla amatörer.
  • Laget bestod av några jävla snobbar.
  • De fick inte grilla riktigt kött. Det var typ gris och sånt.
  • De tvingades att även grilla grönsaker.
  • De måste använda en helt konstig grill, inte en parrilla.
  • Liechtenstein? LIECHTENSTEIN? (Landet som ingen tidigare hört talas om kom trea. Vann gjorde Danmark.)
  • Det dök upp oväntade detaljer.
  • Världen konspirerar emot oss eftersom den inte kan hantera vår överlägsenhet.

1450183_10151798982148435_532382048_n

På bilden min käre vän Francesco, som andas lite innan han sätter tänderna i Argentina till lunch, efter att ha ätit middag på en av stans bättre köttkrogar kvällen innan. Man kan säga att han maxade sitt Buenos Aires-besök. Det gjorde han rätt i.

——–

Krönika publicerad i Smålandsposten och Borås tidning.

Uppdaterad: Argentinska fans firar 3-2-segern mot Nigeria med att grilla i en kundvagn. Inget konstigt alls

4 kommentarer

Filed under Journalistik

Och vem är du?

arg-effy-ks1Effy Chorubczyk tog sitt liv i mars, vid 25 års ålder.

 

Hennes liv och konstnärskap kretsade alltid kring henne själv, men pekade ut gliporna i allas våra masker och rustningar.

Här är ett minnesord över en person som världen är mycket tristare utan.

Här och här är Effys egna presentationer av sin konst.

 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

En vanlig dag i mansgrisarnas paradis

Såhär har vi det i Argentina. Och resten av Latinamerika. Och Sydeuropa, Mellanöstern, Nordafrika … fyll i enligt egen erfarenhet.

Fast, även i Sverige. Det är bara skillnad på vilka kvinnor som drabbas mest.

För sådär femton år sen (panik, vad tiden går) var jag på långresa med några månaders slutkläm just i Mellanöstern, allra sist i Egypten. Efter en tid hade jag på något sätt lyckats svepa in mig i en osynlighetsmantel. Det handlade om ett meditativt inre och selektiv hörsel, inte om kläder, men jag hade också tagit för vana att svepa en vit duk runt huvudet mot hettan. Inte som en slöja utan mer turban. Och så gick jag mycket i långkjolar.

Det märkvärdiga var att de första dagarna tillbaka i Sverige blev jag trakasserad på gatan åtskilliga gånger. Alltid av överförfriskade blondsvenskar som skrek saker som ”jävla hora” efter mig. Jag fattade till en början absolut ingenting.

En natt när jag sprang efter en buss ställde sig ett sådant gäng i vägen och grep efter mig med sina långa yviga armar. Jag sparkade till en, drog åt mig en annan och väste: ”Vill du dö inatt”. Det var inte planerat eller genomtänkt, och säkert inte rätt. Det var bara min deperata reaktion på att ha förvandlats till ett villebråd. Jag minns inte riktigt vad som hände sen, de dröp nog av, jag tror jag hann med bussen. Efteråt grät jag ganska mycket.

Många svenska kvinnor har det så varje dag.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Vi måste vara på gatorna

– Nej! Neeeej!

Kvinnan skrek och vägrade släppa sin mobil. Mannen i motorcykelhjälm slet i den och slog henne på armen. Hans kumpan stod intill med mopeden på tomgång.

Klockan var runt nio i fredags kväll. Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag. Vår ettåring hade somnat i bärselen på sin pappas mage.

Vi skyndade oss därifrån. En kvinna som kom från andra hållet och en man på trottoaren mittemot gjorde samma sak. Ingen hjälpte kvinnan som blev rånad.

Jag hade ingen bebis på magen. Jag borde ha … ja, vad borde jag ha gjort? Brottat ner de båda männen? Ropat ”jag ringer polisen”?

Alla vet att polisen inte kommer. De tar betalt av brottslingar för att titta bort, och av ägare till bostäder, butiker och restauranger för beskydd. Högstbjudande vinner.

Som trogna läsare redan vet är Buenos Aires en mycket säkrare stad än sitt rykte. Men gaturån är ganska vanliga, och frånvaron av en fungerande ordningsmakt skapar en känsla av övergivenhet och förstör den naturliga instinkten att hjälpa.

Det är sorgligt och fel att en person i nöd ska behöva se sina medmänniskors bortvända ryggar. Samtidigt måste det vara ett tecken på mänsklighetens inbyggda anständighet att samhället trots allt fungerar.

Efteråt pratade vi om att vi måste gå ut ännu mer. Vanligt folk på gatorna gör staden säker.

Hela helgen var vi ute. På vägen hem från lekplatsen hörde vi en fiol. Klockan var runt sju i söndags kväll. Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag.

Ett band spelade stillsam amerikansk folkmusik på trottoaren i skenet av en gatlykta. Ett par hundra personer stod och satt på gatan. De hade lämnat plats så att en bil i taget kunde passera. Grannarna lyssnade stående i sina öppna fönster.

Intill den improviserade scenen stod dörren öppen till något som såg ut som ett galleri. Konstigt att jag aldrig hade sett det förut, tänkte jag.

I det första rummet fanns många färgglada skulpturer. I det andra bokhylla, soffa, en urdrucken tekopp och en bärbar dator. Längst in en säng.

Jag skyndade mig tillbaka ut och frågade kvinnan i knallfärgade glasögon som satt i dörröppningen:

– Är det ditt … ?

– Jag bor och arbetar här, sa hon och log.

– Åh förlåt! Jag trodde …
– Jag brukar lämna öppet, det är alltid någon som behöver toan, sa hon och fortsatte vänd till ettåringen:
– Hej, så fin du är, vad heter du? Jag heter Ana. Ska vi gå och titta på spelningen?
Med mitt barn i famnen försvann hon in bland människorna i publiken.

 

————–

Krönika i Smålandsposten och Borås tidning.

4 kommentarer

Filed under Journalistik

Allas mesta favoritpåve ever

En kort spaning i Sydsvenskan om påvens alldeles omåttliga popularitet, på ettårsdagen av hans tillträde.

Uppdatering: tidningen La Nacion publicerar i dag en undersökning som visar att 93 procent av argentinarna har en positiv bild av påven. Då är bara 88 procent döpta, och mellan 69 och 78 procent troende, enligt wikipedia som är vad jag har för handen för tillfället. Så WHAT I SAID.

Det är inte bara politiker som passar på att understryka sin poäng med hjälp av påven. Nedan dagens skörd av påve-annonser i en enda tidning, Clarin. De flesta i den speciella påvebilagan med anledning av årsdagen.

Provinsbanken – på din sida

IMG_6239

Det finns ingen bättre undervisning än ett gott exempel – tack påve Franciskus för detta första år av ödmjukhet och hängivenhet. (Oklart, några olika logistikföretag?)

IMG_6240

Vi hyllar påve Fransiskus på ettårsdagen av början på hans påvetjänst

IMG_6241

”Varje människas värdighet och det gemensamma bästa är frågor som borde ge riktning åt all ekonomisk politik.”
Citat ur påve Franciskus första … kommer inte på vad det heter, typ pressmeddelande :)
Branschorganisationen för Argentinas mellanstora företag.
Vi firar med jubel påve Franciskus första årsdag.

IMG_6242

Låt oss be för honom.
Hänförda och stolta hyllar vi Hans Helighet Franciskus på den första årsdagen av hans ämbete.
Det privata sjukförsäkringsbolaget Medifé

IMG_6243

Orkar inte översätta, men det är typ ”vi och påven har alltid varit såhär tajta, precis som vi tycker han det är viktigt att värna fattiga och arbetare”.
Landsfederationen för el- och kraftarbetarfacken

IMG_6244

Vi ansluter till påven i hans böner om socialt engagemang och interreligiös dialog.
Ett par fack med tillhörande sjukvårdsförsäkringsbolag i säljsektorn

IMG_6245

Världens absoluta påvliga höghet.
Argentinas absoluta stolthet.
Orkar inte översätta, det är typ samma som de övriga.
Handelsanställdas fackförbund i Buenos Aires.

IMG_6246

Kom till havet.
Utställning om påven på museet för samtida konst i Mar del Plata.
Gratis inträde.

Och här är han på omslaget till Rolling Stone.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik