Chile, typ som Sverige

Min första gång i Santiago åt jag lunch med en svensk-chilensk vän och hennes chilenska kompisar, som berättade om det exotiska Venezuela: folk var översvallande, högljudda, galna, kallade vem som helst ”mi amor”.

Är det så i Sverige också? frågade en.

Nej, sa den svensk-chilenska vännen, svenskarna är mer normala. ”Typ som vi.”

Att komma från Argentina till Chile är som om någon plötsligt hade stängt av radion. Var är bruset?

Alla beter sig behärskat, vägarna är välfungerande och fina, någon har tänkt på allting och för allas bästa satt upp en skylt, som denna:

”Cirkulera i riktning mot perrongens ändar.” För att undvika trängsel, alltså. För att understryka detta står ofta män och kvinnor i reflexvästar och pekar även live i samma riktning.

Tunnelbanan är ren och snygg, och har bibliotek!

Det är uppenbart att chilenare till skillnad från argentinare frivilligt äter grönsaker och fisk. Det är gott om det i varje mataffär. På en vanlig halvmuggig lunchgrill kan man få en helt god sallad, på ett vanligt fik rostmacka med gaffelmönstrad avokado y nada más.

Nästan varje människa man springer på har något med Sverige: har bott där, har familj eller kompisar där. Av chilenarna som flydde till Sverige under diktaturen har många återvänt, en del av dem har sedan återvänt till Sverige igen. En studiekamrat på socialantropologin för länge sedan skrev en C-uppsats om dem, de chilensk-svenska bumerangmigranterna. Alltså det är en stor grupp.

Min fina vän Paulinas familj är utspridd mellan Malmö och Santiago. Hon och jag fick först kontakt när det var jordbävning i Chile för snart två år sedan. Telefonerna var nere, hon var facebookkompis till en facebookkompis så jag intervjuade henne där. Det kom aldrig något naturligt tillfälle att plocka bort varann och vi har blivit vänner genom att se varandras liv passera i feeden. I somras träffades vi för första gången när hon hälsade på i Malmö, och nu hade vi det skitfett ihop i en hel vecka när jag hade turen att få bo hos henne på femtonde våningen:

Santiago påminner lite om Teheran. Varierad bebyggelse av höga och låga hus i rutnätsstad omgiven av höga berg. Kolla själva tex här.

En kväll släpade några strejkande studenter med mig och fotograf-Nicolas till ett cueca-garage. Jag trivs ofta i folkmusikmuppiga kretsar. Det är nåt med … folkmusik ger liksom inga gratispoäng. Folk som håller på med det gör det för att de gillar det. Och folkmusik svänger alltid på ett, ja, ärligt sätt.

Där i garaget släppte äntligen min spanskaförlamning. ”Hur har du blivit så flytande” frågade en trevlig karl som ringsidekonverserade. ”Två glas rödvin i snabb takt” svarade jag sanningsenligt.

För två år sedan, när jag inte kunde spanska alls, stod jag en gång och lyssnade på en argentinsk och en chilensk person som absolut inte kunde kommunicera. Med tecken och tarzanspråk försökte de. Jag förstod båda, och tänkte att dialektskillnaden måste handla om någon sorts nationalistisk fobi.

Woho! Exempel! Fotade den här dörren på det ockuperade universitetet därför att "baño malo" lät så EVIL. Typ OND toa. På argentinsk spanska, då. På chilensk betyder det helt enkelt trasig, visade det sig.

Nu har den argentinska spanskan blivit min. Det är rent objektivt den sämsta dialekten, med stora fonetiska avvikelser från alla andra dialekter utöver alla de ord och uttryck som varierar överallt. Därmed har chilensk spanska blivit jättesvår för mig att förstå. Så eftersom jag måste lägga all min energi på att förstå (till den grad att folk frågar om jag är okej pga bajsnödig min) så blir det liksom inget kvar till att prata själv.

Så det var i sanning en prövning att jobba i Chile, inte bara på grund av galopperande urinvägsinfektion (som inte går att bota med pisco sour, kunde jag konstatera efter en empirisk undersökning anförd av Paulina).

I morgon sticker jag till Uruguay.

Studenterna har förändrat Chile för alltid

Hej du som har googlat på ovanstående rubrik från pappers-Expressen. De publicerade inte krönikan på webben, men jag klistrar in den här nedan. Och den är alltså från förra söndagen, innan utbildningsbudgeten gick igenom. Här är en text för TT nu i veckan när budgeten hade tagits.

—–

Santiago. I sex månader har Chiles studenter kämpat för bra, gratis utbildning åt alla. Under tiden har de betalat höga terminsavgifter för ingen utbildning alls. Hittills har de inte vunnit något, men de har förändrat Chile för alltid.

De har sovit på liggunderlag i ockuperade skolor och universitet. Skrikit i demonstrationer, spytt av tårgas, huttrat efter vattenkanonerna. Hållit protestmöten på dagarna och pluggat på nätterna.

I förra veckan fick de ultimatum av regeringen: sluta strejka eller vi drar in stipendierna till terminsavgifter. Så blev miljövetarstudenten Pamela Gonzales, 22, regeringens gisslan.

– Jag kan inte fortsätta plugga utan stipendiet, men vi gör ännu större skada genom att backa. Om vi ger upp nu måste nästa generation börja om från början.

Men regeringens taktik funkade. I solidaritet med Pamela och andra fattiga studenter har de flesta studentkårerna röstat för att återvända till sina utbildningar.

Pamela Gonzales kommer just till universitetets ockuperade huvudbyggnad från jobbet som varupackare på ett snabbköp. Hennes dotter Josefina, 3, röjer runt bland sovsäckarna som bildar en rad längsmed aulans långvägg. Allt är stilla förutom Violeta Parras kampsånger från högtalarna nere på gatan.

Pamela Gonzales har fyra syskon. Hennes mor är frånskild hemmafru. Underhållet från fadern räcker inte till terminsavgifterna som är på över 40 000 per år, trots att hon läser på statliga Universidad de Chile.

– Jag är en av de fattigaste här, men jag bor inte i slummen. Jag har dator och eget rum åt mig och min dotter. Vi är de lyckligt lottade, vi som har lyckats komma in.

Det chilenska utbildningssystemet är i hög grad privat med avgifter från grundskolan. Eleverna i offentliga skolor har sämre chanser att komma in på universiteten ju fattigare områden de kommer ifrån, eftersom finansieringen är kommunal. Det finns stipendier, men inte för alla.

Så cementeras klasskillnaderna. Chile är Latinamerikas mest utvecklade land med en tillväxt på över åtta procent, men pengarna stannar hos de rika.

Detta ägnade center-vänsteroppositionen lite energi åt under sina tjugo år vid makten, men nu pressar den högerregeringen, som föreslår flera miljarders tillskott i utbildningsbudgeten. Oppositionen vill ha mer. Gör den verklighet av hotet att rösta ner budgeten före onsdag så fortsätter årets budget att gälla 2012 och ingenting är vunnet.

Inget, förutom att studenterna har fått hela Chile att diskutera vilken sorts samhälle man vill leva i. En hel ungdomsgeneration har blivit politiskt medveten, och gjort upp med sina föräldrars rädsla.

Pamela Gonzales berättar att hon satte upp en skylt i fönstret med texten ”gratis utbildning åt alla”. Hennes mamma sa åt henne att ta ner den.

– De som var med under diktaturtiden är fortfarande rädda. Men jag tar inte ner min skylt.

Javiera Meneses serverar pasta åt Pamela Gonzales och de andra ockupanterna i Universidad de Chiles huvudbyggnad. Juan Fransisco Vallejos håller Pamelas dotter Josefina.

En gatumarknad har vuxit fram utanför ockuperade Universidad de Chile. 

De ockuperar skolan för att få studera

Här är mitt och Nicolas Wormulls reportage för Sydsvenskan om Chiles studentrörelse (fast bilderna här på bloggen är mina, det är Nicolas som jobbar i grön tisha ovan). Jag blev ledsen för att de strök en bit jag tyckte var viktig, så jag klistrar in den nedan.

———

Efter sex månader är folk demonstrationströtta. Hundratusentals går inte längre ut på gatorna, men i veckan marscherade över tio tusen från hela landet i lärarfackets manifestation i hamnstaden Valparaiso.

Framför dem springer som vanligt en liten maskerad klunga. En förutsägbar föreställning börjar: polisen kör fram en pansarbil och ropar i högtalare att demonstranterna ska backa. Den ena killen efter den andra springer fram till kravallstaketet runt kongressen och kastar färgbomber.

Splatt, splatt säger det och pansaren får blå och gröna fläckar. Asfalten bär blekta spår efter förra och förrförra veckans missar. Splatt, sedan vattenkanoner och tårgas och rusningar nerför sidogatorna.

Notan för sex månaders protester uppskattas till över 13 miljoner kronor i förstörelse. En sextonåring har skjutits till döds, ett par tusen gripits och många vittnar om övervåld från poliserna.

Våldet från demonstranterna har minskat studentrörelsens popularitet bland allmänheten, men det är svårt att hitta någon som inte stödjer dem i sak.

Francisco Nieto, 59, kisar mot tårgasen när han ställer sig i dörren till postkontoret och betraktar förödelsen efteråt: en tom gata med spridda stenar, glassplitter och klotter.

– De är kommunister som bara vill ställa till problem. Jag uppoffrar mycket för att kunna sätta min son i en bra privatskola för att säkra en bra framtid för honom. De pratar om jämlikhet, men hur ska det gå till när det är så stora skillnader mellan barnen? Det finns ingen jämlikhet.

Just denna insikt har genom studentrörelsen plötsligt nått hela Chile. Debatten har spritt sig till att handla om klyftorna mellan fattiga och rika, kvinnor och män, stad och glesbygd.

Som en av studentledarna sa i veckan: det här slutar inte med utbildningsbudgeten.

——–

Bizniz i Valparaiso: citroner mot tårgasen. Funkar inte, kan jag rapportera.

Vissa journalistkolleger jobbar så i stället. Nicolas lindade in kameran i gladpack, bra gjort visade det sig för han blev nedsprutad av vattenkanonen.