Vi måste vara på gatorna

– Nej! Neeeej!

Kvinnan skrek och vägrade släppa sin mobil. Mannen i motorcykelhjälm slet i den och slog henne på armen. Hans kumpan stod intill med mopeden på tomgång.

Klockan var runt nio i fredags kväll. Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag. Vår ettåring hade somnat i bärselen på sin pappas mage.

Vi skyndade oss därifrån. En kvinna som kom från andra hållet och en man på trottoaren mittemot gjorde samma sak. Ingen hjälpte kvinnan som blev rånad.

Jag hade ingen bebis på magen. Jag borde ha … ja, vad borde jag ha gjort? Brottat ner de båda männen? Ropat ”jag ringer polisen”?

Alla vet att polisen inte kommer. De tar betalt av brottslingar för att titta bort, och av ägare till bostäder, butiker och restauranger för beskydd. Högstbjudande vinner.

Som trogna läsare redan vet är Buenos Aires en mycket säkrare stad än sitt rykte. Men gaturån är ganska vanliga, och frånvaron av en fungerande ordningsmakt skapar en känsla av övergivenhet och förstör den naturliga instinkten att hjälpa.

Det är sorgligt och fel att en person i nöd ska behöva se sina medmänniskors bortvända ryggar. Samtidigt måste det vara ett tecken på mänsklighetens inbyggda anständighet att samhället trots allt fungerar.

Efteråt pratade vi om att vi måste gå ut ännu mer. Vanligt folk på gatorna gör staden säker.

Hela helgen var vi ute. På vägen hem från lekplatsen hörde vi en fiol. Klockan var runt sju i söndags kväll. Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag.

Ett band spelade stillsam amerikansk folkmusik på trottoaren i skenet av en gatlykta. Ett par hundra personer stod och satt på gatan. De hade lämnat plats så att en bil i taget kunde passera. Grannarna lyssnade stående i sina öppna fönster.

Intill den improviserade scenen stod dörren öppen till något som såg ut som ett galleri. Konstigt att jag aldrig hade sett det förut, tänkte jag.

I det första rummet fanns många färgglada skulpturer. I det andra bokhylla, soffa, en urdrucken tekopp och en bärbar dator. Längst in en säng.

Jag skyndade mig tillbaka ut och frågade kvinnan i knallfärgade glasögon som satt i dörröppningen:

– Är det ditt … ?

– Jag bor och arbetar här, sa hon och log.

– Åh förlåt! Jag trodde …
– Jag brukar lämna öppet, det är alltid någon som behöver toan, sa hon och fortsatte vänd till ettåringen:
– Hej, så fin du är, vad heter du? Jag heter Ana. Ska vi gå och titta på spelningen?
Med mitt barn i famnen försvann hon in bland människorna i publiken.

 

————–

Krönika i Smålandsposten och Borås tidning.

Karnevalsdemokrati

Några ungar attackerar en uniformerad polis med sprejskum. Till slut är han genomblöt och övermannad av triumfvrålande barn. Han försöker säga ifrån på skarpen och blinka bort skummet. Barnen hånskrattar.

Karnevalen i Buenos Aires är en månad av kaos. På helgkvällarna i februari korkar trafiken igen när stora avenyer spärras av på 30-40 platser runt om i stan. De intas av murgas med trummor och dans. Alla sprutar skum. Ingen kan sova förrän framåt morgonen.

Karnevalen är mycket olik den mer kända brasilianska. Det är ont om nakna ändor men gott om synkroniserad studsig clowndans och akrobatik i glittrande hattar och fracköverdelar som påminner om studentikosa nollningskostymer. De äldsta deltagarna är sedan länge pensionärer. Längst fram i grupperna med upp till 150 deltagare går småbarnen, sedan de övriga dansarna och sist trummorna.

Murgas har en stark tillhörighet till sin stadsdel. Under karnevalen tävlar över hundra grupper mot varandra, varje kväll i olika stadsdelar dit de skeppas i orangea skolbussar.

”Jag trodde de rökte crack i Villa Lugano, men det var lugnt” sa en murga-vän häromdagen. Hade det inte varit för spelningen där så hade han fortfarande aldrig besökt förorten en timme bort.

Mötena mellan fattig och rik, gammal och ung är en viktig del av Buenos Aires karneval, som sägs ha uppstått när de europeiska immigranternas traditioner mötte ursprungsbefolkningens och de afrikanska slavarnas.

Murgasångerna går hårt åt makthavarna. Redan den europeiska karnevalen som går tillbaka till romersk tid hade funktionen av säkerhetsventil. Under en begränsad tid får makten hånas och allt vändas upp och ner. När lite ilska får pysa ut blir det lättare att behålla kontrollen.

Karnevalen är lite som en miniatyr av det argentinska samhället, som kan kallas för en auktoritär demokrati.

Oppositionsmedierna är starka och bedriver öppet krig mot regeringen – fast de får inga intervjuer, och staten tog nyligen kontrollen över produktionen av tidningspapper.

Regeringen stödjer sociala rörelser – fast en färsk terrorlag som aldrig skulle tillämpas mot demokratiska manifestationer har redan använts mot en vägblockad i protest mot ett gruvbygge.

Vid valet i oktober när president Cristina Kirchner blev återvald av 54 procent pryddes skämttidningen Barcelonas förstasida av rubriken ”CRISTINAS FITTA” – men de privata institut som anger inflationen till 25 procent i stället för de officiella 8-9 har belagts med motsvarande en knapp miljon kronor i böter för att ha vilselett allmänheten.

Att häckla makten är tillåtet. Att utmana den kan vara farligt.

—-

Krönika i Smålandsposten och Borås tidning.

Också därför älskar jag Buenos Aires

En stad kan inte vara levande bara när det passar, tror jag.

De senaste mornarna har vi väckts klockan 06.45 av ett billarm. Det låter som en korsning av polissiren och vanligt billarm och håller på i en halvtimme. Just där runt sju har jag tänkt på krönikan ovan, att tog jag i lite för mycket med kärleken kanske?

Men sen tänkte jag på murgaorkestrarna. Här är en sån:

Och lite mer bara för ongarna är så sjukt söta:

Argentinare är rädda för fel saker …

… och jag borde ha kollat hur många som brinner inne varje år till den här krönikan.

Nu sticker jag till Chile och gör jobb på studentörelsen med fotograf Nicolas Wormull. Säg åt närmsta redaktör på skarpen att köpa!

Riskera livet på cykel är det nya svarta

I helgen är det ”cykelvänlig helg” i Buenos Aires. Det blir musik, konst och film om cyklar. Den som aldrig har vågat cykla i stan får låna cykel och hänga med en runda med en ”Bike Angel”. Kan man inte cykla alls får man lära sig det. Det blir kurser i hur du fotar eller tecknar cyklar. Gratis popcorn!

Cykling är inte ett transportmedel. Utan snarare en identitetsmarkör tätt sammankopplad med bland annat sopsortering, indiepop, valfritt konstnärskap och små flätor i håret. En som cyklar har vänner som cyklar. En som cyklar anses vara en ekologisk och radikal typ.

Det är svårt att få tag i en cykel, särskilt en begagnad. Jag har varit i sex olika butiker/verkstäder, stått i dörren och sagt ”hej jag vill köpa en begagnad cykel”. En normal reaktion på ett sådant statement, i alla andra butiker i Buenos Aires och i världen, är att störta fram och visa vad man har. Men butiksbiträdena har i bästa fall sagt ”jaha” och sedan snabbt konstaterat att de inte har några. I värsta fall bara ignorerat mig.

Efterfrågan är betydligt större än utbudet, eftersom cykling är en ny trend. Bara två procent av Buenos Aires-borna cyklar enligt sajten ovan, och det stämmer med vad jag ser. Cyklar tillhör inte gatubilden. Detta trots att en av stadens få nya cykelbanor går precis utanför mitt hus.

Den är dubbelriktad på en enkelriktad gata (nästan alla gator är enkelriktade). Så gott som varje dag står en cyklist och en påkörd fotgängare och bråkar när jag svänger om hörnet. Ibland en tillknögglad cyklist och en bilförare.

Folk kör bil hetsigt, svinsnabbt på smala stadsgator, hänsynslöst och helt livsfarligt, något som är värt en egen mässa. Det är nog därför jag inte har sett en enda cykelbarnstol på mina sju månader här.