En svårfångad fisk

Det här porträttet på Alesso för DN var bland det svåraste jag har gjort. En oerhört kontrollerad intervjuperson som i stort sett inte vill prata om någonting, men har en alldeles kunglig talang för att prata på om ingenting så att den snålt tilltagna intervjutiden bara försvinner. En smart teknik för någon som vill ha exponeringen i helgbilagan, men slippa berätta något.

På ett personligt plan sympatiserar jag med motviljan mot att prata om privatliv, familj och politik. Jag tror också det är en sund inställning för någon som Alesso som ser framför sig en lång karriär och är i början av den.

Här nedan syns situationen på bilden ovan från andra hållet. Superproffset Natacha Pisarenko står till höger om fönstret, med kameran riktad uppåt. Avspänd arbetsmiljö. Jag är oerhört nöjd över att ha fått jobba med henne efter flera års uppvaktning.

Lärdom: att alltid ha några påsar lakrits i beredskap vid intervjuer med svenskar som varit borta länge från Sverige. Jag investerade min sista surt förvärvade stash i att få loss en halvtimme extra intervjutid. ”Här får ni mutlakrits, så att vi får en lite trevligare och mer samarbetsvillig stämning” sa jag till Alesso och Carl Dreyer under reklamfilmningen.

Allt gills. Bara resultatet räknas. Stämningen blev mycket riktigt mer samarbetsvillig.

Alesso som är en på alla vis trevlig person mmmmmmade och smackade och hojtade ”det smakar hemma” och bjöd alla i teamet. Spanjorerna, argentinarna, britterna och amerikanerna tittade skeptiskt på de svarta klumparna, men tog artigt för sig. Sen stod de och klöktes bakom hans rygg. Jag fnissade skadeglatt. Ja, sån är jag.

Själva spelningen var en minst sagt spejsad upplevelse. Lite bilder nedan, och en av Natacha från hemvägen här.

Han i mitten rörde sig inte på timmar.

Ovan en av få i publiken över 25.

Ovan och nedan från sidoscenen.

Den geniala Natacha.

Ett tillägg till artikeln var en spotify-lista med låtar som inspierat Alesso (länkad från artikeln, av någon anledning kan jag inte få upp den i spotify).

Det jättekonstiga ögonblicket när han sa sin allra mesta favorit – och den var samma som min.

Rios förbjudna dans

Hur kan något samtidigt vara kulturminnesmärkt, olagligt, vulgärt, medryckande, snuskigt och politiskt omstörtande?

Kolla in mitt och Marizilda Cruppes reportage i SvD, men tryck först play nedan (eller på artikelsidan) och lyssna på intervjupersonernas favoritlåtar medan du läser. Vill du veta vem som valt vilka låtar, klicka vidare till Soundcloud.

Bilden ovan är från favelan Rocinha i södra Rio, liksom den nedan. Kommunen har inte lett in elektricitet i kåkstäderna, utan det har invånarna gjort själva. Många gånger kontrolleras eltillförseln av knarkligorna.

När vi var klara med MC Leonardo i Rocinha tog han med oss upp till det här taket, som bara är där helt tomt högst upp i favelan.

Kollegan Marizilda Cruppe in action.

Direkt efter oss skulle han vara med i en dokumentärfilm i ett annat ämne. När de hade riggat och satte igång tyckte mannen till vänster att det var ett bra ögonblick för en ommålning av taket. De måste ha fått ganska mycket rollerljud på band, men ingen verkade bry sig.

Ommålningen fortsatte när vi gick.

Rocinha är lite en mönsterfavela som nu räknas som ett vanligt bostadsområde och där gatusopare i neonfärgade Rio Stad-västar springer runt och plockar fimpar på huvudgatan längst ner i dalen. Men ju högre upp på berget man kommer, desto fattigare. En del av husen står på gamla sopor och hotar att när som helst rasa utför sluttningen. Vilket händer, antar jag, det fanns några skyltar som visade vägen till förstärkningsmurar dit man kunde gå vid kraftiga regn.

Dessvärre klarade jag inte att ta fler bilder på nervägen från terrassen. Det finns en rejäl gata (kanske någon mer jag inte såg) som ringlar uppför berget, men i övrigt är det branta gränder, jordstigar och sneda trappor. På väg nerför stigen mötte vi mammor och pappor som släpade en unge på varje höft plus matkassar. Ett par pojkar som kånkade varsitt halvt köksskåp. En dam som försökte locka ner en vettskrämd apa från ett träd. Pyttesmå improviserade frisörsalonger, snabbmatsställen, kiosker som folk hade öppnat i de rum som vette mot gränden. Många grupper av barn som spelade fotboll i de små mellanrummen mellan husen, de lär ha gjort av med några bollar nerför slänterna. Nere i dalen finns en sporthall, och det är säkert fett för dem som inte bor högst upp och har uppskattningsvis tre kvart enkel väg att knata dit.

Leonardo gick i rätt bra fart nedåt medan han pratade och sjöng in i kameran. Så före honom gick kameramannen baklänges. Och före honom gick regissören, som höll utkik nedåt och stödde kameramannens rygg, drog honom i skärpet eller klappade lätt på axeln eller låret för att kommunicera hinder och lutning. När vi var nere rann svetten nerför halsen på båda. De måste ha jobbat ihop en del.

Leonardos bror och musikaliska samarbetspartner Junior bor högst upp i familjens hus. Hans kylskåp på terrassen har fått en cykelkedja efter stölder från grannbarnen som hoppar mellan taken. De är nog just hungriga, för han behöver uppenbarligen inte låsa in sina märkessneakers och hushållsmaskiner.

På de stora gatorna nere i dalen ser Rocinha rätt mycket ut som en stadsdel vilken som helst. Det finns bank, fastighetsmäklarkontor, kaféer, en bufférestaurang med så fräscha fisk- och skaldjursrätter att jag åt helt utan tvekan (då är jag ändå väldigt misstänksam mot bufféer).

Complexo da Maré där större delen av reportaget utspelar sig ligger i andra änden av Rio, nära den internationella flygplatsen, och byggdes ursprungligen på träpålar i ett träsk.

Nervös min, jag? Soldaterna vaktar ett hörn som är en strategisk punkt i konflikten mellan två knarkligor. Lyckligtvis för oss var deras lust att prata med utländska journalister större än deras lojalitet med reglerna som säger att de inte får. Det hjälpte lite att Marizilda, efter att ha förvissat sig om att en av dem förstod lite engelska, förklarade för mig hur viktig och speciell deras fallskärmsjägardivision var och bla bla om deras hårda intagningsprover. Man ska alltid jobba med kolleger som kan sånt.

Det var mycket med naglar i Maré. De ska vara långa och falska, och om man har råd gärna mönstrade.

Längst till vänster Lorrany Moura.

Det är över huvud taget väldigt mycket runt skönhet för kvinnor. Kanske därför att de inte har särskilt många andra utrymmen än skönhetssalongerna att slappna av på. Hemmen är proppfulla, fika eller äta ute är dyrt, gatan ägs av männen.

Vi var inne hos flera frisörer och skönhetssalonger och alla klagade på att de förlorat mellan hälften och tre fjärdedelar av sina intäkter när det inte längre är dansfester fredag, lördag och söndag varje helg. Då är det ändå inte precis tomt, utan en strid ström av kvinnor kommer in och får åtminstone en hårplattning – precis alla plattar håret så det hänger spikrakt ner – och gärna även ett par tjocka svarta målade ögonbryn som uppochnervända V:n, och eventuellt naglar. I Maré var det också trend för både vita och svarta att bleka håren på benen. Det ser lite elektriskt ut med gul-luddiga ben mot mörk hud. I resten av Rio tar kvinnor bort varje antydan till kroppshår.

Hon till höger frågade mig lite försiktigt om det är modernt i mitt land att klippa håret kort på ena sidan, hon tyckte nog inte det var så snyggt.

Födelsedagsaltare i gränden.

Här kan man även se ansiktena på dansarna Karine Dornelas och Thais Araujo. Dock ej på Mr Catra ”Kungen av snusk” i mitten. Fota vitklädd svart person i mörkt rum, bra där.

Och såhär ser en politiker ut som lägger ner sin själ i att driva igenom en lag som gör baile funk till kulturarv. Dvs: ungefär som en politiker vilken som helst. Marcelo Freixo heter han och nedan är hans dörr. På ingen av bilderna syns det inramade porträttet av Che Guevara.

Det här var ett svårt jobb på många vis. Till att börja med var folk inte särskilt sugna på att prata med oss, så det var mycket jagande för att få tag på intervjupersoner. Alla evenemang bestämdes, flyttades eller ställdes in i sista sekunden. Sen talar inte jag portugisiska, och jag hade nästan glömt hur svårt det är att jobba i ett språk man inte kan. Marizilda hjälpte mig att tolka, vilket i sin tur gjorde det svårt för henne att göra sitt eget jobb.

Säkerheten var ett stort problem. Rocinha går bra att besöka även för turister, men Maré är komplicerat, med flera konkurrerande knarkligor som skjuter på varann när de inte skjuter på soldaterna. I den nuvarande situationen är det rätt osannolikt att någon avsiktligt vill skada  journalister, men bara i Maré har två personer dödats av förflugna kulor de senaste månaderna. Det är lätt att glömma när man sitter på en uteservering på huvudgatan och äter fantastiskt saltat kött med friterad jams. Tills man skärper ögonen och får syn på de där adidasklädda killarna som bara står där, på vartenda gathörn, med buckliga kolvar som skymtar under de lösa tröjorna när de rör sig. Vi hörde också skottlossning vid ett tillfälle.

Det blir intressant att se hur den brasilianska staten lyckas med att göra anspråk på favelorna och börja tjäna även de medborgare som lever där. Man får inte glömma att anledningen till den nuvarande situationen är att staten högaktningsfullt har skitit i Lorrany och alla andra som växer upp i en krigszon, generation efter generation.