I Latinamerikas experimentverkstad

Den sista november väntas uruguayanerna rösta för fem år till med en vänsterpresident. I ett reportage för tidningen Frihet berättar jag och fotograf Ignacio Iturrioz om några ungas liv, förhoppningar och problem i Latinamerikas progressiva experimentverkstad.

 

 

Nedan reportagets första intervjutext av sex. Gabriela Almiron är personen på den stora bilden ovan. 

Högerpartiet PN:s kandidat lovade dra in el i området och asfaltera gatorna. Därför delade Gabriela Almiron, 14 år, ut hans flygblad. Och därför att partiet var emot legaliseringen av marijuana.

– De som drogar sig förstör både sina egna liv och andras, säger hon och snubblar i en av de djupa groparna i vägen medan hon pekar ut försäljningsstället en bit bort.

Det stora problemet är crack. Hennes morbror knarkade bort sina barn innan han blev nykter, kusinerna har hon inte träffat på flera år.

– Förr gömde sig folk för att knarka. Sedan marijuanalagen röker många av mina tidigare kompisar här på gatan. Fast i min nya skola är det ingen som har provat.

Gabriela Almiron är en av några få begåvade unga från kåkstaden en halvtimme utanför Montevideo som fått stipendium till den katolska maristordens privatskola.

– Jag hatar skolan. När vi ska göra grupparbete får jag bara sitta där, de andra säger att jag inte fattar trots att jag bara har bra betyg. Jag blir arg, men jag försöker att inte bråka för då påstår de bara att det är typiskt en sån som jag.

– Jag är en sån som åker buss till skolan. Alla andra kommer i bil. Ett tag hade jag en vän i klassen, men sen började folk ljuga om mig. Att jag svär, knarkar och slåss.

Hon drömmer om att bli gymnastiklärare, men har just slutat träna fotboll. Hon måste fokusera på studierna, har mamma bestämt.

– Hon säger varje dag att jag måste plugga hårt och utnyttja chansen jag har fått. Jag gråter bara när hon inte ser. Jag saknar glädjen i kroppen och gemenskapen på planen.

På eftermiddagarna hjälper hon till i familjens snabbmatsvagn vid busshållplatsen och äter en korv med bröd och senap innan hon går hem med läxorna.

På gården växer sallat i rader mellan dasset och huset. Duvor hörs kliva runt på presenningen under taket av korrugerad plåt. Direkt innanför dörrskynket står matbordet med tre stolar intill en av våningssängarna. Underslafen till den andra är Gabrielas. Innanför en garderob som delar av rummet bor föräldrarna med de två yngsta av de sex syskonen.

– Min familj är det viktigaste i mitt liv. När vi är lediga sticker vi till en park eller till stranden i Pocitos. Det är fint, men jag vill aldrig flytta härifrån. Jag är hemma här.

Uruguays första fyrtio kvotflyktingar från Syrien har just kommit till en förläggning i närheten. Ett vanligt motargument har varit att det finns fattiga uruguayaner som först måste få hjälp. Men de boende i området har samlat in kläder och leksaker till flyktingarna.

– De har ju ingenting, de har förlorat sina hem och familjer i kriget. Det är klart att vi måste dela med oss, vi som har allt.

 

Det som kan se ut som ett slumpmässigt urval av intervjupersoner är resultatet av målmedveten planering och rätt mycket jobb. Så är det ofta i reportage där det går att vara fri och en latare variant hade gått på en femtedel av tiden.

Vi ville ge en kritisk bild av Uruguays största och viktigaste frågor genom ungas liv, utan att låsa in oss i dagspolitik. Vi ville vara med där saker hände, inte bara intervjua. Vi ville ha så olika sorters personer som möjligt och en jämn könsfördelning.

Några av intervjupersonerna bokade vi genom kontakter, andra genom att närma oss sammanhang som intresserade oss. I vissa fall gick det enkelt när vi väl identifierat personerna vi ville intervjua, i andra fick vi nöta oss in och bli ganska jobbiga för att få till det.

Som alltid hade vi mycket fler chanser på manliga än kvinnliga intervjupersoner. Jag håller alltid stenkoll på det där från början för att inte landa i att jaga en kvinna när man redan har fyra män, vilket oftast blir resultatet om man inte ligger i.

”Det borde inte vara något problem, Uruguay har faktiskt över femtio procent kvinnor” sa fotografkollegan Ignacio i början av vårt jobb. Detta orsakade ett utbrott och en halvlång föreläsning. Nästa dag ville jag skippa en av de bokade intervjupersonerna eftersom jag tyckte vi hade tillräckligt med material.

”Är du inte klok, då tappar vi en kvinna” sa han bestört. Han lärde sig snabbt. Jag svarade:

”Grattis till att din värld aldrig blir enkel igen.”

Vi letade länge för att få fram en person ur den fattigare delen av befolkningen, som ändå inte skulle vara bara en eländesskildring. Det finns mycket misstro mot okända som ställer frågor, och etiska problem om man kommer via organisationer som personerna på ett eller annat sätt är beroende av. Det kan ju lätt uppfattas som att de bör ställa upp, även om man säger att de bestämmer själva om de vill vara med eller ej.

Till sist kom vi ihåg Gabriela, som vi frågat efter vägen under arbetet med reportaget om syriska flyktingar ett par dagar tidigare. Vi hade fått fin kontakt med henne och hennes familj som vi hade träffat vid deras snabbmatsvagn. Det var en rätt bra bit utanför centrum och vi hade några timmar på oss innan jag hade biljett hem till Buenos Aires. Vi gick all in och chansade på att vi skulle hitta dem på samma plats vid ungefär samma tid.

Det gjorde vi, och tack vare att vi ägnade en bra stund åt att sitta och prata med föräldrarna medan vi väntade på att Gabriela skulle komma från skolan fick vi förtroendet att följa med henne när hon gick hem ensam. Två främlingar med en kamera, och det var absolut inte så att föräldrarna inte brydde sig. De litade helt enkelt på oss.

Jag blev ganska överväldigad av Gabrielas historia, av hennes enorma kompetens och framåtanda, och hennes föräldrars kamp för att bit för bit göra livet lite bättre för sig och sina barn. Det märktes att de hade skapat sig lite andrum, att de kunde göra mer än att bara överleva. Uppepå en garderob stod ett stort skepp som de hade byggt av glasspinnar.

Tidningssidorna har jag redan mejlat till Gabriela, och när Ignacio får papperstidningen åker han ut med den till snabbmatsvagnen. Men jag är säker på att jag också kommer att träffa henne och hennes familj igen.

Svensk flyktingpolitik på export

Det har gått över en månad sedan detta publicerades, det har bara inte blivit av att lägga upp här. Flyktingarna från Syrien har hunnit landa, det kan man läsa om bland annat här och här.

Jobbet var väldigt roligt att göra för någon som är sjukligt intresserad av migration. Jag är det.

Mitt huvud exploderade lite av alla lager av migration och flykt, och de olika sätten att förhålla sig till det. Trots att jag hållit på så mycket med ämnet både i jobbet och i mitt eget liv har jag aldrig förr sett detta med återvändandet som ett så starkt tema. Kanske därför att det aldrig varit en grej i min egen familj. Min morsa dröjde tjugo år med att ens åka till Polen på besök.

En sak som inte fick plats i reportaget var att Ana Valdés också var just 19 år när hon blev fängslad och torterad. Innan hon fick en fristad i Sverige satt hon inlåst i fyra år helt nära maristmunkarnas gård där flyktingarna nu tas emot.

Munkarna var otroligt peppade på att få träffa syrierna och måna om att fixa allt till det bästa. När vi hälsade blev det lite förvirrat, för de körde två kindpussar och inte en som jag är van vid.

– Det kan nog bli ännu mer förvirrat med syrierna, sa jag.

– Aha, de kindpussas inte?

– Nej, och det kan vara en bra idé att hålla koll på om kvinnorna tycker det är okej att bli rörda vid över huvud taget, en del gillar inte det, sa jag.

– Aha, bra att veta … de kanske har såna där dukar på huvudet också när de kommer, i alla fall första veckan?

Ni ser: Uruguays erfarenhet av interkontinental migration är inte så aktuell.

Alem García berättade att nästan alla immigranter från Syrien och Libanon i början av 1900-talet var ensamma unga män. En konsekvens av det blev att de allra flesta fick barn med uruguayanska kvinnor. Även deras söner och döttrar gifte sig till största delen utanför immigrantkretsarna, med dem som Alem kallade ”criollos” – infödda.

I den judiska immigrationen från samma område hit till Argentina kom mycket familjer och unga par. Många fortsatte att bilda familj inom gruppen i ett par generationer efter att de immigrerat. I min föräldrageneration – de som nu är i 60-65-årsåldern – känner jag till folk som förbjöds att gifta sig med andra än ättlingar till judar från Mellanöstern.

Båda immigrantgrupperna integrerade sig snabbt, hade framgång socialt och ekonomiskt, och blev uruguayaner respektive argentinare. Men för en del kostade frigörelsen ett par generationer extra. För varje individ: ett helt liv.

En äldre kvinna som jag tycker mycket om och som är lyckligt gift sedan decennier med den man hon kunde få godkänd förlåter aldrig att hennes ungdoms kärlek nekades henne. När det var hennes tur att bestämma ville hon stoppa allt förtryck. Hon lät inte ens sin son bli omskuren.

Uruguay hotas av miljardböter för tobaksförbud

I tidningen Fokus.

Jag gillar att skriva för dem, för det är annorlunda än nästan allt annat jag gör. Mitt vanligaste är att gå nära, nära intervjupersonerna och deras liv, försöka att verkligen förstå deras drivkrafter och rädslor, berätta inifrån och ut. Det är jag själv som väljer att arbeta så, och jag jobbar för dem som också gillar det.

Men det finns ju många sätt. Det är bra berättarträning att skriva om mer abstrakta skeenden utan tillgång till några huvudpersoner. För man måste få texten att dra läsaren framåt på andra sätt.

Jag och redaktör Torbjörn Nilsson höll på och meckade en del med Uruguay-reportaget. Jag hade från början mer fart i början, men Torbjörn tyckte det blev obegripligt (och hade sannolikt rätt). Det där är ju en balansgång. Om man drar på med för mycket tempo och blingbling utan att läsaren fattar så slungas de ju snabbt ur texten ungefär som ur en dåligt kalibrerad karusell.

Hur som helst synd att inte fler redaktörer tar sig tid att ringa upp och tjafsa om detaljer, insistera på klarhet och föreslå ändringar som får texten att flyta bättre. När man som skrivare vet att de gör det för att resultatet ska bli så bra det bara går så räcker tålamodet och viljan att skriva om väldigt, väldigt långt.

Här är min enda tidigare Fokus-text om förstatligandet av energibolaget YPF, också ett väldigt roligt jobb att göra.

Staten säljer knark i Latinamerikas Norge

Jahapp nu ska Uruguays regering ta kontroll över marijuanahandeln och sälja till registerade användare via apoteken (uppdaterat: grejen på engelska här)(uppdaterat 2: Expressen rajtade också). Eget bruk är redan avkriminaliserat. Tanken är att sno inkomster för langarna och på så vis attackera crackhandeln, som är upphov till typ all kriminalitet i landet, som annars är väldigt stillsamt, säkert och happy go lucky. Samtidigt passar de på och förbjuder våldsamma tv-bilder på bästa sändningstid.

Oavsett vad man tycker om dessa båda reformer kan ingen anklaga Uruguay för att sakna ideologi och handlingskraft.

Om nån vill veta lite mer om Uruguay, här är en krönika jag skrev för Smålandsposten tidigare i år.

————

Jag väntar på att korsa gatan när en bil börjar bromsa in långt före övergångsstället.

Jag står kvar.

Föraren tecknar åt mig att gå över.

Kisande försöker jag se in i bilen för att avgöra om han är full och/eller verkar vilja pricka mig mitt i gatan.

Han tecknar igen åt mig att gå, och ler.

Till slut går jag, på darriga ben och med förvirrad min.

Scenen utspelar sig gång på gång runt om i Uruguays huvudstad Montevideo när vi från andra sidan floden Rio de la Plata kommer på besök.

I Argentina stannar bilarna aldrig för fotgängare, knappt ens när de hamnar under bilen. De uruguayanska förarnas trevliga vana att göra det är bara en av de detaljer som gör landet till Latinamerikas motsvarighet till Norge: vänligt, litet, omöjligt att placera på en karta, med rolig dialekt, fin natur och mycket kust, dyr snabbmat, låg kriminalitet, och arbetskraftsbrist.

Med latinamerikanska mått är Montevideo en lummig småstad med 1,3 miljoner invånare. De utgör över en tredjedel av den totala befolkningen. Småskaligheten gör landet hanterligt.

I slutet av 1800-talet hade Uruguay byggt ett välfärdssamhälle likt 1900-talets svenska. Med hjälp av massinvandringen från Italien och Spanien kunde den lönsamma uppfödningen och exporten av nötkött växa snabbt. Åtta timmars arbetsdag infördes fyra år innan Sverige, och strax därefter rätt till skilsmässa och rösträtt för kvinnor.

En obligatorisk, sekulär och gratis skola sjösattes år 1877, under samma tid som ett liknande system skapades i Sverige.

Precis som många andra länder på kontinenten gick Uruguay igenom både ekonomiska kriser och en hårdför diktatur under 1900-talet, men kom ur dem starkast av alla.

Uruguay var först i världen med att dela ut datorer till alla skolbarn år 2007. 98 procent kan läsa och skriva. Universitetsutbildningen är fri.

Den välutbildade befolkningen hjälper till att locka utländska investerare, och den populära vänsterregeringen – med rötter i Tupamaros, motståndsgerillan under diktaturen – driver en pragmatiskt socialliberal ekonomisk politik.

BNP per capita är näst högst i Latinamerika och börjar närma sig Ungerns och Polens. Men medan de europeiska ekonomierna backar fortsätter Uruguays att växa.

Tillväxten var 5,7 procent i fjol men riskerar bromsas av bristen på arbetskraft. Därför har regeringen just startat program för att importera arbetskraft och locka tillbaka utvandrare, sätta pensionärer i arbete och få ut hemmafruarna på arbetsmarknaden.

Uruguay vill bli ett centrum för handel mellan EU och Sydamerika, med fördelaktiga skatter, smidig byråkrati och låg korruption.

Det framstår i ännu bättre dager nu när grannlandet Argentina skärper importhindren som syftar till att stärka den egna industrin, och nationaliserar det spanskägda oljebolaget YPF.

Fast nyligen bestämde sig tobaksjätten Philip Morris för att flytta sin fabrik i motsatt riktning. Uruguays antiröklagar är bland världens hårdaste. I kombination med en fri sjukvård innebär det också en frisk befolkning.

Visst finns det problem. Ett av de största är diskrimineringen mot afrouruguayanerna, slavättlingar som i stort sett utgör den fattigaste tiondelen av befolkningen.

President José Mujica sa nyligen i nyhetsprogrammet Subrayado:

”Vi diskriminerar dem därför att de är fattiga, inte därför att de är svarta.”

En hårfin skillnad och knappast någon tröst för de drabbade.

Ska Uruguay fortsätta att utvecklas och blomstra kan de inte lämnas utanför.

Antalet afrouruguayanska ledamöter i parlamentet är i dag noll.

———-

Här passar jag på att slänga in president José Mujicas tal om utbildning från tidigare i år. Det enda politiska tal förutom I have a dream som har gjort mig på riktigt tårögd. Därför att det är ärligt och så otroligt elegant retoriskt: han talar helt rakt, också till dem som saknar utbildning, och förklarar med bilder som alla kan förstå vad det härliga och viktiga är med kunskap. Alltså jag kan inte börja citera för då måste jag översätta hela. Ni som kan spanska, LÄS!

Montevideos strandpromenad i skymningen. 

Okej då! Jag översätter början av talet.

”Ni vet bättre än någon annan att i kunskap och kultur finns inte bara ansträngning, utan också njutning.

De säger att människor som joggar längs strandpromenaden kommer till en punkt där de går in i en sorts extas, där de inte känner trötthet längre utan bara njutning.

Jag tror att det är likadant med kunskap och kultur. Man kommer till en punkt där det inte längre är ansträngande utan bara härligt att studera, forska och lära sig.

Vad fint det vore om sådana skatter blev tillgängliga för många!

Vad fint det vore om Uruguay kunde erbjuda sina medborgare en rejäl dos intellektuella produkter som del av den grundläggande livskvaliteten.

Inte för att det skulle vara tjusigt, utan därför att det är härligt.

Därför att man njuter av det, lika intensivt som man kan njuta av en tallrik nudlar.”

Resereportage från världens bästa stad

En guide till den perfekta vintersemestern, Buenos Aires och Uruguays kust, med bilder av Caitlin Margaret Kelly, häpp!

Hade aldrig förr skrivit om resor. Insåg att det var ganska svårt. Hur vet man vad läsarna gillar?

Jag tycker många reseknäck är inriktade på en viss underförstådd läsare, som är 35-40 år, gillar att gå ut och kolla typ de kändaste sevärdheterna och äta gott, är ihop med någon av motsatt kön, tjänar ok men inte vill göra av med för mycket, är intresserad av shopping. Eller eventuellt samma läsare fast med barn. Hur stor del av befolkningen utgör den läsaren? Är hon eller han i själva verket den förklädda reportern?

Problemet är ju ingalunda löst genom att jag har skrivit för fyra olika läsare i reportaget. Folk har olika smak. Jag tycker det är romantiskt att äta köttmacka från en grillvagn på en enslig strandpromenad, andra kanske inte tycker det? Ska jag rekommendera nattklubbar jag tycker suger därför att jag föreställer mig att mainstream-partyturisten gillar dem? Vem ÄR mainstream-partyturisten? Vad gillar den genomsnittliga barnfamiljen? Omöjligt ju!

Men om det är några journalister som läser här, hur tänker ni runt det där? Ja läsare får förstås också gärna ha en synpunkt.

Sydkoreanskt team på terrängbilen till Cabo Polonio. En reporter, två kameror. Yeah.

PS. Mördad darling: ”Argentinarna tror att deras pizza är världens bästa. Det stämmer inte, men överallt finns nattöppna hallar som serverar billiga kaloribomber med smält ost som sluter sig över tallriken likt Röda Havet efter uttåget ur Egypten.”

Fattar att de strök det kursiverade, men … jag var bara så nöjd med den.