Tag Archives: ekonomi

Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

IMG_3916

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

IMG_3947

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

IMG_3959

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

IMG_3921

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

IMG_3906

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

IMG_3923

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

IMG_3925

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Staten säljer knark i Latinamerikas Norge

Jahapp nu ska Uruguays regering ta kontroll över marijuanahandeln och sälja till registerade användare via apoteken (uppdaterat: grejen på engelska här)(uppdaterat 2: Expressen rajtade också). Eget bruk är redan avkriminaliserat. Tanken är att sno inkomster för langarna och på så vis attackera crackhandeln, som är upphov till typ all kriminalitet i landet, som annars är väldigt stillsamt, säkert och happy go lucky. Samtidigt passar de på och förbjuder våldsamma tv-bilder på bästa sändningstid.

Oavsett vad man tycker om dessa båda reformer kan ingen anklaga Uruguay för att sakna ideologi och handlingskraft.

Om nån vill veta lite mer om Uruguay, här är en krönika jag skrev för Smålandsposten tidigare i år.

————

Jag väntar på att korsa gatan när en bil börjar bromsa in långt före övergångsstället.

Jag står kvar.

Föraren tecknar åt mig att gå över.

Kisande försöker jag se in i bilen för att avgöra om han är full och/eller verkar vilja pricka mig mitt i gatan.

Han tecknar igen åt mig att gå, och ler.

Till slut går jag, på darriga ben och med förvirrad min.

Scenen utspelar sig gång på gång runt om i Uruguays huvudstad Montevideo när vi från andra sidan floden Rio de la Plata kommer på besök.

I Argentina stannar bilarna aldrig för fotgängare, knappt ens när de hamnar under bilen. De uruguayanska förarnas trevliga vana att göra det är bara en av de detaljer som gör landet till Latinamerikas motsvarighet till Norge: vänligt, litet, omöjligt att placera på en karta, med rolig dialekt, fin natur och mycket kust, dyr snabbmat, låg kriminalitet, och arbetskraftsbrist.

Med latinamerikanska mått är Montevideo en lummig småstad med 1,3 miljoner invånare. De utgör över en tredjedel av den totala befolkningen. Småskaligheten gör landet hanterligt.

I slutet av 1800-talet hade Uruguay byggt ett välfärdssamhälle likt 1900-talets svenska. Med hjälp av massinvandringen från Italien och Spanien kunde den lönsamma uppfödningen och exporten av nötkött växa snabbt. Åtta timmars arbetsdag infördes fyra år innan Sverige, och strax därefter rätt till skilsmässa och rösträtt för kvinnor.

En obligatorisk, sekulär och gratis skola sjösattes år 1877, under samma tid som ett liknande system skapades i Sverige.

Precis som många andra länder på kontinenten gick Uruguay igenom både ekonomiska kriser och en hårdför diktatur under 1900-talet, men kom ur dem starkast av alla.

Uruguay var först i världen med att dela ut datorer till alla skolbarn år 2007. 98 procent kan läsa och skriva. Universitetsutbildningen är fri.

Den välutbildade befolkningen hjälper till att locka utländska investerare, och den populära vänsterregeringen – med rötter i Tupamaros, motståndsgerillan under diktaturen – driver en pragmatiskt socialliberal ekonomisk politik.

BNP per capita är näst högst i Latinamerika och börjar närma sig Ungerns och Polens. Men medan de europeiska ekonomierna backar fortsätter Uruguays att växa.

Tillväxten var 5,7 procent i fjol men riskerar bromsas av bristen på arbetskraft. Därför har regeringen just startat program för att importera arbetskraft och locka tillbaka utvandrare, sätta pensionärer i arbete och få ut hemmafruarna på arbetsmarknaden.

Uruguay vill bli ett centrum för handel mellan EU och Sydamerika, med fördelaktiga skatter, smidig byråkrati och låg korruption.

Det framstår i ännu bättre dager nu när grannlandet Argentina skärper importhindren som syftar till att stärka den egna industrin, och nationaliserar det spanskägda oljebolaget YPF.

Fast nyligen bestämde sig tobaksjätten Philip Morris för att flytta sin fabrik i motsatt riktning. Uruguays antiröklagar är bland världens hårdaste. I kombination med en fri sjukvård innebär det också en frisk befolkning.

Visst finns det problem. Ett av de största är diskrimineringen mot afrouruguayanerna, slavättlingar som i stort sett utgör den fattigaste tiondelen av befolkningen.

President José Mujica sa nyligen i nyhetsprogrammet Subrayado:

”Vi diskriminerar dem därför att de är fattiga, inte därför att de är svarta.”

En hårfin skillnad och knappast någon tröst för de drabbade.

Ska Uruguay fortsätta att utvecklas och blomstra kan de inte lämnas utanför.

Antalet afrouruguayanska ledamöter i parlamentet är i dag noll.

———-

Här passar jag på att slänga in president José Mujicas tal om utbildning från tidigare i år. Det enda politiska tal förutom I have a dream som har gjort mig på riktigt tårögd. Därför att det är ärligt och så otroligt elegant retoriskt: han talar helt rakt, också till dem som saknar utbildning, och förklarar med bilder som alla kan förstå vad det härliga och viktiga är med kunskap. Alltså jag kan inte börja citera för då måste jag översätta hela. Ni som kan spanska, LÄS!

Montevideos strandpromenad i skymningen. 

Okej då! Jag översätter början av talet.

”Ni vet bättre än någon annan att i kunskap och kultur finns inte bara ansträngning, utan också njutning.

De säger att människor som joggar längs strandpromenaden kommer till en punkt där de går in i en sorts extas, där de inte känner trötthet längre utan bara njutning.

Jag tror att det är likadant med kunskap och kultur. Man kommer till en punkt där det inte längre är ansträngande utan bara härligt att studera, forska och lära sig.

Vad fint det vore om sådana skatter blev tillgängliga för många!

Vad fint det vore om Uruguay kunde erbjuda sina medborgare en rejäl dos intellektuella produkter som del av den grundläggande livskvaliteten.

Inte för att det skulle vara tjusigt, utan därför att det är härligt.

Därför att man njuter av det, lika intensivt som man kan njuta av en tallrik nudlar.”

4 kommentarer

Filed under Journalistik

Inga pesos i madrassen

Jag höll just på att slänga bort 800 US-dollar. Jag packar upp flyttkartonger, och ur plastpåsen som hade innehållit ett sockerpaket flög en sedelbunt. Jag hade inget minne av att ha lagt den där.

Till skillnad från de flesta argentinare är jag orutinerad på att förvara kontanter. Ägarna till mitt nya hem visade stolt ett smart inbyggt gömställe innan de flyttade.

Argentina har alltid haft skakig ekonomi, men sedan pesokraschen år 2001 har förtroendet för bankerna inte repat sig. Då tvångsinlöstes dollarkonton till plötsligt värdelösa pesos.

Den argentinska peson minskar i värde med runt 25 procent per år. Det som sparas sparas i dollar. De göms hemma, förs ut ur landet eller investeras i fastigheter.

Lägenheter och hus betalas kontant – i dollar. Så stora summor pesos vill ingen säljare ta emot, de är ju värda mycket mindre när man väl gör av med dem.

Under de senaste månaderna lägger regeringen allt mer krut på att försvåra dollarköp för att skydda statens utländska reserver. Den som vill köpa dollar måste redovisa inkomster och utgifter. På sistone har åtta av tio fått nej av skattemyndigheten AFIP.

En av dem är pensionären Julio Cesar Duran, som enligt tidningen La Capital nekades att köpa tio dollar (cirka 70 kronor) i present till sina barnbarn.

Hetsen sprider oro om en förestående devalvering av peson – så alla som kan köper på sig ännu mer dollar. Fast svart.

Sedan president Cristina Fernandez de Kirchner försökte lugna befolkningen genom att säga att ”inget plötsligt eller konstigt kommer att hända” i mitten av maj har den svarta dollarn, som alla kallar ”den riktiga”, rusat iväg. En officiell dollar kostar 4,49 pesos. En svart kostar upp till 6 pesos. Det stående småpratet för dagen är ”hur mycket har du köpt för” och ”hur högt kan den gå”.

Centralbanken i grannlandet Uruguay säger sig ha sett den största ökningen av insättningar från argentinare sedan pesokraschen. Detta trots att tullen under det senaste året tränat upp femtio dollarhundar som förstärker gränskontrollerna. Nyligen sniffade de fram 40 000 dollar som en man tänkte föra över till Uruguay. Sammanlagt har de stoppat flera miljoner.

Nyligen röt den regeringstrogne senatorn Anibal Fernandez ifrån: ”Argentinarna måste börja tänka i pesos”.

Förutom han själv, visade det sig när tidningen La Nacion begärde fram hans edsvurna redovisning av tillgångar från senaten. Han hade motsvarande drygt 170 000 kronor sparade i dollar.

”Jag gör vad jag vill med mina pengar” var hans svar på avslöjandet.

Någon lär ha sagt till honom på skarpen, för nästa dag lovade han milt att sälja sina dollar – ”sen”.

I söndags drack jag te hos en äldre dam som hört på radion hur samme Fernandez lovat att dollarn skulle säljas för högst 5,10 nästa dag, det hade han kommit överens med växlingskontoren om.

Jag trodde henne inte.

”Hur skulle en senator öppet kunna förhandla om illegala affärer?”

Hon spände ögonen i mig och sa:

”Har du inte lärt dig att precis vad som helst kan hända i det här landet?”

Mycket riktigt hade hon rätt.

Fast valutahandlarna höll inte sitt löfte. Priset på den svarta dollarn sjönk inte alls.

———–

Krönika i Sydsvenskan.

Fick skriva om den till hälften eftersom allt med Anibal Fernandez hände efter att jag hade lämnat, och det var ju för roligt för att inte ha med.

Tävling: vem liknar karln?

Obs: kombinationen utseende + kolerisk och lösmynt personlighet.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Efter oss syndafloden

Jag hamnar i olika krönikeämneskluster. Innan var det väldigt mycket om diverse minoritetsgrupper. Nu om ekonomi. Here goes söndagens Expressenkrönika i alla fall.

…………

Specialdresserade dollarhundar har placerats ut vid Argentinas gränser för att hejda pengaflödet ut ur landet.

300 labradorer och golden retrievers i blå uniformer med skatteverkets emblem och nosar känsliga för sedelbläck.

Bara under första halvåret har de sniffat fram motsvarande tio miljoner kronor.

Tio tusen dollar per person är gränsen för odeklarerade belopp som får föras ut ur landet.

Argentinarna vill ta ut mycket mer.

De litar inte på den övervärderade peson, med en inflation på runt 25 procent per år enligt oberoende uppskattningar (officiellt under tio). De väntar sig nya skatter. De misstror bankerna – ingen har glömt hur besparingarna blev värdelösa över en natt under pesokraschen för tio år sedan. Så de som har råd vill investera utomlands.

Det tredje kvartalet i fjol försvann motsvarande 55 miljarder kronor ur landet, enligt centralbankens beräkningar. Bara i december tog argentinarna ut motsvarande 20 miljarder kronor från sina bankkonton.

För att kunna investera utomlands måste argentinarna först försöka växla sina pesos till internationell valuta. Men för några månader sedan infördes nya, hårdare regler: större dollarköp ska godkännas av skatteverket. Till dem måste man redovisa sina inkomster, utgifter och vad man ska ha pengarna till. Avslag motiveras inte.

De som kommer ut tomhänta från växlingskontoren längs med gågatan Florida i Buenos Aires springer bokstavligen rakt i famnen på karlarna som står och rabblar ”dolares euros reales dolares”. En av dem bär svart tajt polyesterkostym som spänner över axlarna och kallar sig Juan.

– Det är illegalt förstås, men jag är diskret och just nu går det väldigt bra. Efterfrågan har ökat enormt sedan de började begränsa dollarköpen. Du kan också tjäna på det, jag ger dig 4,60 för en dollar, okej?

Juan säljer dollar till argentinare för upp till 4,80 pesos. Mellanskillnaden på 20 centavos är hans vinst. Den officiella kursen denna dag är 4,35.

Eftersom pesons värde sjunker snabbt används dollar även till kontanta fastighetsköp inom landets gränser. Ett hus ses som en trygg investering. Spekulationsköpen är en av orsakerna till att priserna stiger kraftigt i Buenos Aires, till nivåer som vanliga människor inte har råd med.

Alla svårigheter och risker med sparande gör att det för många bara återstår en vettig sak att göra med pengar: spendera dem. Helst på kredit, pengavärdet minskar ju.

– Hur många avbetalningar, frågar kassörskan varje gång man betalar trehundra spänn med kort i skoaffären eller snabbköpet.

Så argentinarnas till synes charmigt sorglösa vana att äta på restaurang, shoppa och festa som om det inte fanns någon morgondag är i själva verket helt rationell.

Trots en just nu välmående ekonomi vet man i landet som gett de ekonomiska kriserna ett ansikte att allt rasar ihop förr eller senare.

Så varför inte ha kul på vägen mot undergången?

Hemgång från klubben Ameri-k, kl 07.30, januari 2010.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Storasyster ser mig

Jahapp, då har jag lämnat passnummer och adress till staten i utbyte mot ett busskort. Det behöver jag ha för att slippa betala svinmycket för tunnelbana och buss. Alla mina resor kommer att kunna spåras. En mer avancerad körning borde kunna visa med vem jag brukar resa.

Inget av detta ska förstås ske vanemässigt, säger myndigheterna. När jag frågade kvinnan som behandlade min ansökan varför de behöver uppgifterna sa hon att vid en eventuell olycka kan jag lättare få ersättning om mitt kort visar att jag varit där. Alla argentinare jag har berättat detta för har börjat gapflabba, de tycker helt enkelt inte det låter sannolikt. Och jag gillar inte att myndigheterna säljer fördelarna med kortet så hårt. Det är lätt att tänka sig att de i nästa steg avskaffar möjligheten till kontant betalning helt, så att man måste vara registerad för att kunna använda kollektivtrafiken.

Det konstiga är att ingen protesterar. Det här landets senaste diktatur tog slut för trettio år sedan, bara trettio år. Tystnaden skrämmer mig mer än något.

Fast detta är bara en bisak i denna krönika i Smålandsposten och Borås Tidning i tisdags (på samma ämne som den här artikeln för TT):

————-

”Avstå frivilligt från dina subventioner” står det på ett blåbrokigt kuvert som kommer med månadens räkningar. Kan jag väl, räkningarna fördubblas ju ändå snart när den argentinska statens bidrag till kostnaderna för el, gas, vatten och kollektivtrafik dras in.

Tänk om folk slutar slösa energi som galningar när det slutar vara nästan gratis? Nu på sommaren går luftkonditioneringarna för fullt för öppna dörrar och fönster i hettan. I vintras var jag ständigt livrädd när min rumskompis vred upp gasspisens alla fyra lågor plus ugnen på högsta, vilket för övrigt inte förändrade temperaturen nämnvärt – möjligen precis utanför köksfönstret som inte gick att stänga.

Subventionerna infördes efter statsbankrutten 2001. Argentinarna hade blivit fattiga över en natt när deras valuta blev värdelös. De som lyckades behålla sina hem hade inte råd med mycket mer än räkningarna. När staten sänkte deras fasta kostnader kunde de hjälpa till att stimulera ekonomin genom sin konsumtion. Även företagen fick del av subventionerna. Tricket bidrog till att knuffa upp tillväxten till åtta procent per år, där den i stort sett har legat kvar sedan dess.

Så det har funnits ekonomiskt utrymme att avskaffa subventionerna länge, men inget politiskt. Väljare gillar inte när det svider i plånboken. Men pengarna behövs nu när de flesta bedömare spår en inbromsning i ekonomin till följd av den globala krisen, och statskassan behöver påfyllning efter spenderbyxpolitiken inför valet i oktober. Strax efter att ha blivit återvald med historiska 54 procent vågade president Cristina Fernandez de Kirchner språnget.

Den 6 januari höjdes priset på tunnelbaneresor från motsvarande 1,80 till fyra kronor när hälften av biljettsubventionerna togs bort. Nästa år förväntas priset öka med lika mycket till.

Fram tills i slutet av förra veckan hade 23 215 användare frivilligt avsagt sig subventionerna för el, gas och vatten, en besparing på drygt sextio miljoner kronor enligt statens uppskattning. Den totala besparingen när de tas bort helt ska bli 7,8 miljarder per år, motsvarande 4,2 procent av BNP.

Medan vi som bor i vanliga områden får mjukstarta med de blåbrokiga kuverten tas subventionerna bort direkt utan prut i rika stadsdelar.

De som inte anser sig ha råd att betala ska få ansöka om att behålla subventionerna. Det lär bli en del, med tanke på att var fjärde argentinare redan beräknas leva under fattigdomsgränsen.

”Är det någon som på allvar tror att myndigheterna kan bedöma vilka som verkligen behöver subventionerna av alla dem som hävdar att de gör det, i ett land där nästan hälften av inkomstskatten och en tredjedel av omsättningsskatten fuskas bort, enligt de mest välvilliga uppskattningarna?”

Frågan ställs av professorn i offentlig ekonomi Martin Besfamille från Di Tella-universitetet i webbtidningen Argentina Independent.

Politikernas svar på det är: mer statistik, mer samkörning, mer kontroll.

Den 10 februari kommer beskedet om hur mycket bussbiljetterna höjs när subventionerna tas bort. Prishöjningen omfattar till en början inte dem som har förbetalda busskort. Korten kan laddas på postkontor och andra ställen som känns igen på de kvarterslånga köerna på trottoarerna utanför. Tolv miljoner resor om dagen genomförs i Buenos Aires kollektivtrafik.

Busskorten är kopplade till personnummer – för att på sikt kunna samköra databasen med register över exempelvis socialbidrag och subventionera dem som behöver det mest, säger politikerna.

Ett utmärkt vapen i händerna på framtida diktatorer, säger luttrade argentinare.

1 kommentar

Filed under Journalistik

I sönderfall

Efter sammanlagt ett år i Buenos Aires har både hemmablindheten och språkförfallet börjat slå till. Jag känner till bådadera från min tid som utrikesredaktör. Fast när medarbetarna runt om i världen ibland skrev knasiga formuleringar som lät som översättningar av språket i deras land, eller när de någon gång inte fattade hur nyheterna skulle vinklas för svenska läsare, då tänkte jag att något sådant aal-driig skulle hända mig.

När jag lämnade första versionen av den här artikeln bad TT:s utrikesredaktör Tomas Härenstam mig att skriva om, med  mindre fokus på Buenos Aires tunnelbana och mer på Argentinas ekonomiska situation i allmänhet. Jag insåg direkt att han hade rätt – och att jag hade skrivit för fel läsare.

Ett tag talade jag alla språk sämre och sämre, men nu förbättras i alla fall spanskan. Svenskan lider av att jag inte talar svenska alls och läser mycket mindre än vanligt. Ibland tar det lång tid att komma på vissa uttryck, och jag vet att jag har gjort mig skyldig till motsvarigheten till anglicismer, även om jag tror att jag har hunnit upptäcka det själv och ändra innan slutlämning. Typ att jag skrev ”poem” i stället för ”dikter” i en text. Inget sakfel, men stilnivån blir fel på svenska.

Engelskan försämras också eftersom jag framför allt använder den med folk som jag känner väldigt väl och som även talar spanska. Så vi talar någon sorts pidgin som ingen annan förstår. Polska kunde jag inte prata alls under den mest intensiva inlärningsperioden med spanskan. ”Vasadu?” sa mormor i telefon, ”Du sa väl inte något på spanska?” och jag bara ”öh nä varför skulle jag göra det”. Nyligen skulle jag säga nåt om en simbassäng och kom på det spanska ordet, det engelska, sen det svenska … det heter basen på polska. Nu ringer jag nästan varje vecka och har google translate uppe medan vi pratar.

Det är väl bara att läsa böcker och se teve på svenska och spanska för att åtminstone de språken ska fortsätta utvecklas. Men. Öhö. NÄRDÅ.

Förresten,  jag håller på med ett hemligt matprojekt. Därav mindre publiceringar här. Tjoho.

2 kommentarer

Filed under Journalistik, Nån sorts bloggeri

De förlorade allt i pesokraschen

Idén med det här reportaget för Expressen (inte publicerat på nätet) var parallellen mellan Greklands läge nu och Argentinas 2001. Medan jag skrev backade Papandreou från folkomröstning om att lämna euron så likheten blev inte fullt så klockren, men jag blev själv förvånad över att Greklands läge rent finansiellt faktiskt är åt helvete värre än Argentinas var då.

Maria Ramis med sin kartongsäck. Foto: Åsa Wallin.

Hur som helst, som så ofta blev jag alldeles förtjust i intervjupersonerna. Hade velat berätta allt om Marias humor, hennes speciella lugn i rösten, att hon är uppvuxen med klassisk musik men kvällen efter att vi sist träffades släpade med sig sonen Brian på nattbuss till Cordoba för att se muskelrockbandet La Renga. Om den nittonårige sopåkaren i arbetsoverall med reflexer som jobbar på dagarna åt Buenos Aires stad, på kvällarna som ”frilans”, sopletare, för att försörja sitt lilla barn. Om familjen som bodde i sopstationen och funkade som nattvakter, deras pojke som inte hade gått till skolan den dagen eftersom hans skor hade blivit blöta, burarna med småfåglar som de hade köpt billigt och kunde sälja dyrare när de hade lärt dem att sjunga.

Men reportaget skulle ju inte handla om det.

———————–

De förlorade sina jobb. Hus. Bilar. Familjer.

När Argentina gick i konkurs för tio år sedan blev Maria Ramis och Jorge Olmedo sopsamlare. Nu väntar de sig att Grekland ska gå samma väg.

Jorge Olmedo står med ciggen i mungipan mitt i en hög osorterat skräp på sopstationen. En kollega ropar efter kartongkniv. Han slår sönder en vinflaska och räcker henne den att skära med.

– Vi läser nyheterna om Grekland och vi känner igen allting, säger han.

– Det vi var med om 2002 väntar er i Europa nu. Men ni tror att staten ska ta hand om er. Vi har alltid vetat att vi måste klara oss själva.

Jorge Olmedo, hans dåvarande fru och deras son bodde i en ärvd liten villa i Liniers, en medelklassförort till Buenos Aires. Låssmedsverkstaden slutade dra in pengar när statsbankrutten gjorde argentinarna fattiga över en natt.

Familjen sålde den nya bilen, sedan sommarhuset vid havet. Sedan den gamla bilen.

– Ibland gick det att få jobb någon dag, då kunde vi betala elen eller vattnet. Vi bråkade jämt om pengar. Jag satt mest hemma och höll på att bli tokig. En del andra började dricka och slåss. En kris tar fram det sämsta ur en, säger Jorge Olmedo.

– Krisen slet sönder banden mellan människor. Vi slutade ringa på födelsedagar för vi hade inte råd med telefon. Och vi bjöd inte hem någon på helgerna för vi hade inte råd att köpa tillräckligt med kött.

Jorge Olmedo och två vänner började samla och sälja kartong, de blev ”cartoneros”.

– Då passerade en cartonero var trettionde sekund på de stora avenyerna. På båda sidorna. De flesta var från medelklassen, som vi. Jag skämdes men hade inget val.

På sina rundor i området såg de en lång, blek kvinna med en liten pojke.

– Maria fick ihop dubbelt så mycket som vi tre. Så vi slog oss ihop med henne.

Så mötte han Maria Ramis. Hon hade jobbat som chefssekreterare på ett postföretag. När krisen kom räckte inte intäkterna till lokalhyra. Kontoret med sex anställda flyttade in runt matbordet i hennes föräldrars lägenhet.

– Jag gjorde allt för att rädda mitt jobb, säger hon.

Efter ett par månader var det slut. Några nya jobb fanns inte. Den dag hon minns som den svåraste hade hon serverat middag åt Brian, då elva år.

– ”Jävla unge, har du ätit upp allt! Varför lämnade du inget till mig” fräste jag åt honom.

Hon får tårar i ögonen vid minnet.

När hon började samla skräp slutade grannarna hälsa. Hon säger att hon struntade i det.

– Men det är svårt att säga åt en elvaåring att bita ihop.

För att de skulle få in tillräckligt måste Brian hjälpa till efter skolan. Maria Ramis syskon ville sätta honom på barnhem och henne på psyket. De klarade krisen bättre, men vägrade hjälpa.

– De tyckte jag var misslyckad som inte hade skaffat bättre jobb, bättre utbildning, en man som hade kunnat försörja mig, och de beskyllde mig för att ha smutsat ner familjens namn. Men jag fortsatte ju framåt i stället för att ge upp.

Maria Ramis går fortfarande samma runda: tobakskiosken, klädbutiken, speceriaffären med expediten hon känt sedan hon var liten, som kindpussar henne och säger:

– Hej Maria, hur har du det? Allt bra med familjen?

Familjen, i dag är det Jorge Olmedo och sonen som har blivit 20. De pratar en stund innan Maria Ramis stoppar de vikta kartongerna i sin plastsäck och går.

Säcken börjar bli full. Hon uppskattar värdet till runt elva kronor.

Dags för fredagsfika på kaféet på hörnet med sonen, som just har börjat plugga grafisk design på universitet.

– Jag betalar allt och låter honom inte jobba extra. Han ska koncentrera sig på studierna, säger hon.

Brian Gomez Ramis tittar växelvis ner i bordet och på hennes gröna säck.

– Ingen jag umgås med nu vet att jag har samlat skräp. Jag pratar aldrig om det. Inte med henne heller, säger han lågt utan att se på Maria.

– Jag hatade det. Alla som hade varit mina kompisar sa: ”du är äcklig, du samlar sopor”. Jag kunde inte säga något tillbaka. Det var ju sant.

När han var fjorton lyckades han skaffa andra jobb, som reklamutdelare och på flyttfirma.

– Vilket jobb som helst är bättre. ”Cartonero” är en förolämpning, den som samlar skräp är utanför. Det bara är så. Jag berättar inte för någon vad hon jobbar med.

När de lämnar kaféet går han en bit framför henne.

– Han kanske mognar med tiden. Jag önskar att han ska förstå att jag gör mer. Att viktiga myndighetspersoner lyssnar på mig och läser saker jag skriver. Att jag hjälper andra skapa ett bättre liv.

Maria Ramis sköter administrationen i det som har utvecklats till ett kooperativ med 35 anställda. Sedan 2007 ansvarar de för en av Buenos Aires sex återvinningsstationer. Dit körs torrsopor från hotell och andra storleverantörer. Efter sortering säljs kartong, glas och plast direkt till förpackningstillverkarna.

I Maria Ramis uppgifter ingår att pressa myndigheterna att förbättra soparbetarnas villkor. Nästa mål är arbetskläder och löner, i stället för det som kallas ”incitament”: ett bidrag på knappt 1100 kronor per månad plus ett mål mat om dagen.

Här, bland soporna, märks de första spåren av att den globala krisen nått Argentina. Priset för återvinningspapper sjunker, och allt färre av pet-flaskorna kommer från de dyra importerade läskmärkena, berättar Jorge Olmedo.

– Men vår ekonomi är mycket bättre rustad nu. Och går det åt skogen igen så kan vi alltid börja om från noll en gång till. Vi vet ju hur man gör.

FAKTA

Argentina gjorde statsbankrutt 2001-2002. Precis som Grekland i dag kunde Argentina inte finansiera sina skulder.

* Argentinas utlandsskuld 2001: 62 procent av BNP.

* Argentinas utlandsskuld 2002, efter devalvering och inställda betalningar: 150 procent av BNP.

* Greklands utlandsskuld i dag: ca 160 procent av BNP.

* Argentinas inställda betalningar 2001: 100 miljarder dollar.

* Om Grekland skulle göra motsvarande i dag: 360 miljarder dollar.

Argentina släppte sin fasta växelkurs mot USA-dollarn och peson störtdök. Skulder i dollar växte, medan besparingar försvann efter att de skrivits om till pesos. Ungefär detsamma förväntas hända om Grekland lämnar euron.

Ett sådant scenario vill EU undvika och har därför skapat ett räddningspaket som innebär att hälften av Greklands skuld skrivs av, samtidigt som Grekland åläggs strama besparingar. Också den modellen drabbar vanliga människor hårt. Arbetslösheten och fattigdomen har redan ökat stort på grund av krisen.

Källor: Eurostat, IMF, BBC, DI.

1 kommentar

Filed under Journalistik

Städerska sökes, den gamla har tatt slut

(Den här krönikan gick tydligen i Expressen förra helgen, men tyvärr inte på nätet.)

Utan städerskorna stannar Argentina. Men att ge dem samma rättigheter som andra arbetare sitter långt inne.

– Det är så smutsigt. Vad ska vi göra?

Min hyresvärds blick var desperat. Städerskan hade ringt sig sjuk två fredagar i rad.

– Vi kan väl städa? sa jag.

Hon begrundade förslaget. Jo, det kunde vi ju.

Hyresvärden, en välutbildad kvinna i min ålder, sprang ut och kom hem med fyra flaskor. I skåpet stod ytterligare åtta vars innehåll jag inte kan redogöra för. Hon drog på sig stora plasthandskar. Sprejade lite här och där. Duttade och sprejade. Jag svabbade golvet och försökte att inte stirra.

Många argentinska medelklassmänniskor har helt enkelt inte kläm på hur man städar. De har vuxit upp med städerskor minst en gång i veckan. De har aldrig dammtorkat. Ändå pratar många av dem gärna om hur svårt det är att hitta en bra städerska och om alla fel de gör.

Städerskorna är medvetna om sin utbytbarhet. Jag ser dem hela tiden göra lite extra: stanna en halvtimme gratis och få klart. Sno ihop en paj och slänga in i kylen.

Mellan 1,2 och 1,5 miljoner personer arbetar som någon sorts hemhjälp i Argentina, enligt en spridd uppskattning från facket CTA. Befolkningen är knappt 42 miljoner.

Först i år har FN-organet ILO krävt att normala arbetarrättigheter även ska gälla städerskorna. En lag är på gång i Argentina. Den innefattar en maxarbetstid på 48 timmar per vecka, försäkringar, pension och tre månaders föräldrapenning. Lagen berör förstås bara de 478 000 som är registrerade hos skattemyndigheten.

Ett par månader efter att lagen hade röstats igenom i kongressen i mars larmade skattemyndigheten om att 30 000 vita jobb försvunnit, enligt tidningen La Nacion. Röstningen i senaten har fortfarande inte blivit av.

År 2005 infördes ett avdrag för hushållsnära tjänster.

– Sedan dess jobbar en del vitt. De kan ta två veckors semester, säger Paula, 30 år, drömmande.

Sex timmar varje onsdag jobbar hon hos oss. Jag har bytt hyresvärd, men även kvinnan jag hyr rum av nu har självklart en städerska. Hon betalar knappt trettio kronor i timmen.

– Vita pengar blir för krångligt för arbetsgivarna, säger Paula.

Med sammanlagt 25 timmars jobb i veckan plus makens lön kan de hyra ett litet hus i en förort två timmar bort och försörja sina två små flickor, som Paulas systrar passar när hon jobbar.

Hennes mamma har städat i hela sitt liv. Paula vill bli idrottslärare. Fast medan jag skriver det här skurar hon mitt golv.

– Kvinnor som arbetar måste ha städhjälp, hur ska de annars hinna, säger hon.

Du arbetar ju också?

– Jo, men jag har inte råd. Det är tur att så många inte klarar att städa själva, annars skulle de inte anlita oss. Jobbet är helt okej och jag är försiktig så jag inte skadar mig.

En städerska som jobbat i många år hos en bekant familj har fått sådan värk i armarna att hon inte kan arbeta längre. Hon är 35 år.

Hon skaffade fram en efterträdare, visade var köksgrejerna ska stå och hur skjortorna ska vikas. Vad som hände med henne sen är det ingen som vet.

4 kommentarer

Filed under Journalistik

Pengaknipa

Min första krönika i Sydsvenskan handlar om inflationen, som ständigt gör sig påmind i vardagen. Mest opraktiskt just nu: de delikata ostbröden chipas som man förr köpte för en tvåpesosedel på gatan kostar nu 2,50. Kruxet är att det är brist på mynt, och de mynt man kommer över behöver man till bussen, annars får man inte åka med.

De stackars chipas-försäljarna får ju inte tag på tillräckligt med mynt för att ge växel åt alla köpare. De är beroende av att de flesta kommer med jämna pengar. Så man får åka lite extra tunnelbana, där brukar det gå att få mynt.

Det kan gå om man köper något litet i en affär, men ofta är saker smart prissatta för att undvika myntväxel och i värsta fall får man i stället en näve karameller. Dessutom går det inte an att  betala dåligt, dvs på ett sätt som tvingar fram en massa växel, i sitt eget område. Man blir socialt stigmatiserad och inte välkommen.

Ja sådär håller det på. Det med mynten har egentligen inte med inflationen att göra. Tror jag.

4 kommentarer

Filed under Journalistik

150 frisörsalonger på 200 invånare

En oemotståndlig kul liten grej som jag och fotograf Julia Lindemalm rev av på vägen mellan ett jobb i nordvästra Polen och ett i sydöstra Tyskland.

[Publicerat i efterhand.]

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik