Tag Archives: Sverige

De skär upp små barn …

… och det är inte bara en braskande skandalrubrik utan det är, tyvärr, sant.

Små bebisar opereras i könsorganen i Sverige i dag, av den enda anledningen att kön är så kulturellt viktigt att man inte anser sig kunna vänta.

De här barnen är väldigt få, och därmed väldigt osynliga. Det innebär inte att det inte finns något problem.

Läs mer i min artikel om intersexvården hos KIT.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Har tvåsamheten någon framtid?

Latimeria_Chalumnae_-_Coelacanth_-_NHMW- Colorizer - Split 1.jpg

Kvastfening. Foto: Alberto Fernandez Fernandez/CC

Här reder jag ut den frågan på längden och bredden och tvären. Det korta svaret är njoo, det har den nog, trots allt.

 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Vi kastas tillbaka till flyktingkänslan

Vi doppar äppelklyftor i honung och min argentinska svärmor kisar för att tyda välsignelsen: ”Vår Gud och våra förfäders Gud, ge oss ett nytt år lika sött som honung. Fortsätt på nästa sida … oj ursäkta!”

Hennes judiska mor- och farföräldrar flydde från krigets Syrien i början av förra seklet. Hennes far bar ritualerna inom sig och nedtecknade dem åt barnen innan han dog. Vid varje stor högtid, förra helgen det judiska nyåret, läser vi från hans handskrivna, fotokopierade häften.

Häftena är det enda som återstår av den gamla kulturen. När min svärmor dör, så dör nog de sista traditionerna med henne. Flyktingkänslan, den försvann redan i generationen innan.

Min mans släkt har inga band kvar till Syrien, men andra argentinare har behållit kontakten med sina syriska bryllingar och upplåtit sina soffor åt ett par hundra som flytt hit de senaste åren. Brasilien har tagit emot över två tusen syriska flyktingar. Uruguay färre än hundra, men landet har kontinentens enda statsfinansierade flyktingprogram.

– Många uruguayaner levde i exil i många år i bland annat Sverige och de togs emot väl. Nu kan vi återgälda den solidaritet som vi fick då, sa statssekreteraren Javier Miranda när jag intervjuade honom i samband med att programmet sjösattes.

Den uruguayanska diktaturen upphörde för trettio år sedan, men den kollektiva flyktingkänslan lever än. På andra håll har den försvunnit snabbt.

Polen – med en av världens största exilbefolkningar – har just lagt in veto mot EU-kommissionens nödplan för 120 000 syriska flyktingar. I Warszawa demonstrerade tusentals förra helgen för att deras land inte ska ta emot en enda. De ser flyktingarna som ett hot mot polskheten.

Min egen polskhet är nästan borta, men flyktingkänslan finns kvar precis under huden. När jag var sex år skulle jag få följa med mamma på jobbresa till Sverige. Vi tog ett direktflyg från Warszawa, flyktingar behövde inte spolas upp på stränderna då.

Mammas journalistkolleger försvann en efter en och hon fruktade för sitt liv. Hon kunde inte riskera att jag skulle skvallra. Så först framme i Sverige fick jag veta att jag aldrig skulle återvända hem till mina leksaker och mormor, den viktigaste personen i mitt liv.

Vi fick en soffa att bo på och vänner bjöd med oss på julfirande med roliga danslekar. ”Åk hem” sa ett barn till mig, och det ville jag gärna.

Vi är många svenskar som kastas tillbaka till våra minnen nu. På Facebook lägger vänner som en gång flytt från Iran och Bosnien upp gamla bilder och berättelser om människor, saker och sammanhang som de tvingats lämna.

Men de flesta svenskar har aldrig känt flyktingkänslan. Minnena bleks för varje generation. Samtidigt som min svärmors mor- och farföräldrar kom från Syrien, flydde 1,5 miljoner svenskar från svält och elände till Amerika. Runt 10 000 kom till Brasilien och en del fortsatte hit till Argentina. Ibland träffar jag på jag deras barnbarn och barnbarnsbarn. Efternamnen brukar vara det enda svenska de har kvar.

—-

En något kortare version har publicerats i Smålandsposten och Borås Tidning. 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Vi har redan betalat

En sommar i Rom jobbade jag som dansös med ett gäng gatumusikanter som råkade vara romer från Rumänien. För dem var det ett livsprojekt, för mig ett äventyr som lät mig stanna i Rom ett tag när jag hade blivit av med mitt restaurangjobb.

Vi hasade instrumenten mellan olika uteserveringar, spelade några låtar och samlade in pengar i en pappmugg. De tyckte jag skulle slippa pengaskramlandet, att jag på något vis var för fin för det. Det tyckte inte jag, så vi turades om.

Dessutom fick jag alltid ihop mer. Folk blev spaka när de blev uppmanade att betala för underhållningen, på engelska, av en påfallande blåögd typ.

Ibland kastade en av mina kolleger dragspelet och vi rev av en ”spontan” pardans, med spelade förstulna blickar och bubblande begär. Då blev det bra fart i pappmuggen. Zigenarromantik funkar bäst i kontrast med något ljusvitt.

Men de flesta gav förstås inget, och snabbt började jag urskilja mönster i deras svar. Italienarna ignorerade den framsträckta muggen och tittade bort. Tyskarna schasade besvärat. Amerikanerna sa ”I don’t have any change” (och då sa jag att det gick bra med sedlar).

En gång hörde jag en blond familj tala svenska. ”Hej, här kan ni betala för musiken” sa jag vänligt.

Föräldrarna började stamma på engelska. ”Mammaaa, hon pratar svenska” sa det äldre barnet, men mamman hörde inte utan fortsatte att förklara med överdrivna munrörelser:

”There were some people here before … and we gave them some money.”

Jag log och höll fram muggen.

”So we have already paid”, sa hon och log lättat tillbaka.

Är det här det som ligger bakom att ett helt land debatterar tiggeri månad efter månad? Är det därför man på allvar diskuterar ett förbud?

Svenska människor är vana vid att ha facit. Det blir så himla jobbigt när man själv måste bestämma, när det kommer nya människor och ber en om saker hela tiden, när man inte kan hänvisa till att man redan har gjort rätt för sig. Hur ska man då veta om man gör rätt?

Genom att betala världens högsta skatter skulle vi inte bara bli omhändertagna själva, utan också slippa ta ställning till andras nöd.

Har svenskarna helt enkelt tappat förmågan att själva välja hur de ska behandla sina medmänniskor?

3 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri

Pippi tar emot på svenska ambassaden

IMG_6410

På svenska ambassaden i Buenos Aires är Pippi Långstrump den första som möter besökarna. Förr satt hon framför glaset så man kunde ta ner och leka med henne. Mina annars ganska svala nationalistiska känslor blommar verkligen upp varje gång jag tänker på det här, och på att Pippi ska komma på 20-kronorssedlarna.

I mitt land är barnen viktiga. Mitt land tar inte sig självt på överdrivet allvar. I mitt land är det viktigt att ifrågasätta auktoriteter och att leka.

De där blå myndighetspennorna med bordsstativ alltså! Finns de ens i Sverige längre? Allt är bara så svenskt, inklusive alla dörrar som på svenskt vis enkelt öppnas genom att vrida på en grej på insidan, så man inte blir instängd vid eventuell brand. Argentinska dörrar öppnas normalt med nyckel från båda hållen.

Jag var där för att rösta i europaparlamentsvalet. Istället för grönt bås fick man hela mötesrummet för sig själv.

IMG_6413

Valförrättaren berättade att de fått in runt 30 röster, men de tar emot röster tills på torsdag. I riksdagsvalet sist hade de runt 130. Ett par tusen svenska medborgare som bor här är röstberättigade, men de flesta av dem saknar kontakt med Sverige.

1 kommentar

Filed under Nån sorts bloggeri

I Sverige i sommar

Jag är i Sverige från mitten av juli till mitten av augusti, främst i Malmö och Stockholm. Det är en privat resa, men om någon vill anlita mig för en föreläsning eller något annat så är jag öppen för förslag. Även i Polen dit jag ändå eventuellt har ärende.

Dricker också gärna förutsättningslöst kaffe med eventuella uppdragsgivare men kommer inte att ringa och ligga på, så hör av er!

Lämna en kommentar

Filed under Nån sorts bloggeri

Handlar nästa reportage om dig?

Jag tänkte så småningom följa upp det här med att granska privatfinansierad sjukvård i Sverige.

Har du egna erfarenheter av att betala privat för sjukvård i Sverige – via försäkring eller helt och hållet själv?

Är du sjukvårdsanställd och har tankar om hur patienternas finansiering påverkar ditt arbete?

Är du fackligt engagerad och jobbar för – eller emot – privata sjukvårdsförsäkringar åt medlemmarna?

Vilka frågor vill du ha svar på från politikerna inför valet i höst?

Vad tycker du jag ska titta närmare på?

Kommentera här, mejla mig på kingasanden at gmail punkt com eller ring mig på Skype kingasanden måndag – torsdag cirka kl 16-21 svensk tid.

Alla tips och frågor är välkomna, även om du inte har egna erfarenheter och även om du inte vill medverka med namn.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Hejdå min demokratiska innergård

”Det är en öronbedövande tystnad i media om den somaliske politikern från Katrineholm som dessutom är människosmugglare; mordförsök i kristianstad, kvinnor blir antastade i Umeå, skottlossning i Göteborg.
Vad får vi läsa istället? Kriminella romer vars släktband blir kartlagda av polisen.
Väntar på indignerade artiklar som fördömer våldet i Göteborg, Kinga Sandén. Gärna med bombastiska uttalanden om polisens inkompetens också.”

Så skriver en facebook-kontakt, och han taggar mitt namn så att det länkar till min profil.

Jag har länge blockerat ut det han skriver på facebook för att slippa läsa, jag blir för ledsen. Det är en salig blandning av konspirationsteorier om invandrares kriminalitet och medias påstådda nedtystande av ”sanningen”, länkar till Avpixlat och Sverigedemokraterna, kvinnoförakt och gulliga bilder på hans barn.

Sonen poserar med en elgitarr iklädd t-shirt med polisuniformtryck. Han är nog ungefär lika gammal som hans far var när jag träffade honom sist.

Min mamma flydde med mig till Sverige år 1982 när jag var sex år. Krigslagar rådde i det kommunistiska Polen. Det funkade inte för en journalist att fortsätta leva där.

Vi hyrde ett rum i källaren till en villa i Södra Ängby, en välmående förort med stora vita stenhus väster om Stockholm. Vi hade en bäddsoffa, ett bord, en kokplatta och en liten toa. Jag tror vi duschade uppe hos familjen.

Min mamma är fortfarande tacksam mot dem, och jag har ofta tänkt att förhållandena var idealiska för nyanlända invandrare. Vi var omgivna av svenskar. De tog med oss på julgransplundring med ringdans, till Skansen, på familjefester.

”Före igår gick jag till bassängen” minns jag att jag berättade för den femårige äldste sonen en gång, och han svarade ”i förrgår heter det”, och sen fortsatte vi leka. Han var min första svenska kompis. Såvitt jag minns har vi inte setts sedan jag och mamma flyttade till andra änden av stan när jag hade gått ut ettan.

För några år sedan skickade han en vänförfrågan på facebook. Jag ignorerade den, vi hade ju just inget gemensamt. Sedan en till. Okej, tyckte jag. Fattade snabbt vem han hade blivit. Tänkte att jag kanske är den enda människa han har någon kontakt med som tycker annorlunda än han – och att han kanske är den enda som tycker annorlunda än många av mina facebookvänner. Att det har ett värde i sig att motsatta åsikter möts och bryts. Att torget är den centrala idén i ett demokratiskt tankesätt. Att det inte är i den gossiga samvaron med likasinnade som man åstadkommer förändring.

Det blev en hel del rätt hätska meningsutbyten. När skandalen om polisregistrering av romer briserade blev jag förtvivlad. I en artikel jag la upp framhöll en polis ”nyttan av underrättelsearbetet och sade att materialet har kunnat användas i brottsförebyggande arbete”.

Min första svenska kompis kommenterade och argumenterade att uppgifterna kom till nytta, och gjorde en rad påståenden om romers kriminalitet. Flera av mina facebook-kontakter argumenterade emot. Jag orkade inte.

Var går gränsen för när det är meningsfullt att motsatta åsikter möts och bryts? Ja jag tror tyvärr den går just här. Vid människovärde och medborgerliga rättigheter. Om man anser att de måste vara absoluta och jämlika, då blir det väldigt svårt att diskutera med någon som tycker att de ska gå att omförhandla och att bestraffa med, som min första svenska kompis. Utgångspunkterna är alltför oförenliga.

Därför bekymrar det mig att det över huvud taget förs en diskussion om nyttan av dessa register.

Om vi övervakar alla män så kan vi sänka antalet våldtäkter till nära noll, och få ner de flesta andra brott till väldigt låga nivåer. Men det gör vi inte, därför att det vore oanständigt och skulle strida mot en rad grundläggande principer i en rättsstat. Och då är ändå män rent faktiskt, och inte bara i någons huvud, kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken.

Nu ställer alltså min första svenska kompis invididers brottslighet mot statliga övergrepp, och gör mig personligen ansvarig inför sina ”Sverigevänliga” vänner för att fördöma kriminella. Och då inser jag att jag inte kommer någonvart med mina idéer om det demokratiska torget. Det kan i varje fall inte vara hemma hos mig.

1 kommentar

Filed under Nån sorts bloggeri

Sverige med argentinska ögon

Det är alltid nyttigt att bli påmind om sånt man tar för givet. Tillfälliga besökares reaktioner på det de tycker är intressant eller exotiskt säger ju också mycket om hur de har det hemma hos sig.

När man bor utomlands länge är det lätt att förlora den där blicken för det vardagsspeciella som är intressant för svenska läsare. När jag kom tillbaka till Buenos Aires denna gång hade staden blivit så … vanlig. Jag fick inte den där wow-känslan av allt folk och rörelse, det var mer som att allt återgick till det normala och vi kunde sluta skämta som vi gjorde varje dag i Malmö:

Var är alla människor?

De kanske äter middag?

De kanske har gått på en viktig fotbollsmatch?

De kanske hänger på landet?

De kanske har drabbats av ett kräksvirus?

De kanske har åkt till Köpenhamn?

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Observations from exotic Sweden

After a long time in Argentina, I notice that in Sweden …

… the air passes unhindered into your body.
… there is a lot of nature in the cities, and people sit in it.
… it’s very quiet.
… you hear birds singing in the city.
… people seem to lack colour.
… you go everywhere by bike.
… there’s few people outside.
… people get all tense when many are boarding the train at the same time, even if anybody can see that all will get in.

… there’s no garbage, cars, dog poo or general litter on the pavements. There are no cracks or holes. The pavements are like floors.
… the cars come one at a time, not like a mass.
… the cars drive slowly.
… the cars stop and let you cross, without planning to run over you.
… you order at a counter and carry out your own cuttlery in a 40 dollar restaurant.
… many women wear a headscarf.
… you don’t need a key to get out of appartment buildings.
… the tap water tastes good and gets both really cold and really warm.
… kids are transported in trolleys, single or double. Nobody carries their children except short distances.
… toddlers ignore you or turn away crying when you flirt with them, instead of flirting back.
… guards outside normal bars stare at you in a deterring way.
… the dusk is white-blue-black, not yellow-orange-black.
… the buses have time tables which list the exact minute the bus leaves the stop.
… you don’t say ”hi” or ”how are you” before asking a stranger something. They’d probably think they should recognise you but have forgotten you.
… falafel is fast food, not restaurant food.
… you run into everybody you know during your first 48 hours in your homecity.
… everybody, including yourself, gets drunk in parties and when going out.
I have also become confused when greeting people. My reflexes say to stick out my face on the left side of their face and make an air kiss. My brain knows that is not the way to greet people here, but that second of hesitation is enough to make the other person confused too.
This gets more complicated because I normally try to avoid greeting hugs, at least those that have to do with social convention more than inspiration, because I don’t like them. So I often try with a handshake, but that gets weird with people you know.
Anyway, the best thing is that when you decide to leave a group of people you can shout ”bye” from the door and leave immediately, without kissing twenty people on the cheek.

2 kommentarer

Filed under In English, Nån sorts bloggeri