Jorgelina stals som barn av diktaturen

Detta reportage publicerades i söndags i Expressen, inför domarna som kom i går mot diktaturens toppskikt.

——————————————

Jorgelina Planas föräldrar mördades av den argentinska diktaturen, och hon adopterades bort.

Hon är ett av 105 stulna barn som återfunnits. 400 saknas fortfarande.

För ett par år sedan fick Jorgelina veta att hennes farmor hade levt som flykting i Sverige och försökt få kontakt med henne fram till sin död.

Farmor Ana Taleb reste till Buenos Aires flera gånger på 1980-talet för att få en glimt av sitt barnbarn. I ett av många brev från lägenheten vid Sockenplans tunnelbanestation skriver hon:

Vi såg varann i ögonen två gånger. Din adoptivmor hämtade dig från skolan med bil. Det var en sådan enorm känsla att se dig. Jag hade velat springa fram och krama och pussa dig och lyssna på dig. Men jag blev som förlamad. Vi såg på varandra en liten stund. Sen satte du dig i bilen. Jag ser dig framför mig i dina röda strumpor. Det gör så ont.

År 2010 dök en dammig låda med sparade kopior av breven upp i en garderob hos en släkting i Stockholm.

Jag förstår inte hur mina adoptivföräldrar kunde slänga de ord som min farmor skrev med så mycket kärlek. Att de inte lät mig veta att hon fanns, säger Jorgelina Planas, medan hennes tre barn springer runt och stojar i det rymliga vardagsrummet.

Jorgelina visste att hon var adopterad av familjen i den stora villan i den fina Buenos Aires-förorten, men allt som tillhörde det förflutna doldes för henne: att båda hennes föräldrar hade tillhört vänstergerillan ERP. Att hennes far dödats i en massaker, och hennes mor gripits och försvunnit. Att hon hade adopterats bort av en domstol som treåring 1976 under nytt namn och med falsk födelseattest.

Mina adoptivföräldrar sa jämt ”fråga, så berättar vi allt”. Men jag var rädd att fråga. De påstod att mina föräldrar var terrorister och skulle hjärntvätta mig, och att min farmor var tokig.

År 1982 lyckades Jorgelinas farmor och mormor spåra henne. De träffade adoptivföräldrarna, som vägrade låta dem ha kontakt med Jorgelina.

Då backade mormor, som bor i en annan stad i Argentina. Efteråt har hon berättat varför.

Hon trodde hon gjorde det bästa för mig, säger Jorgelina.

Familjen kunde ge mig det hon tyckte var ett bra liv med bästa möjliga utbildning. De skulle också skydda mig från att få intresse för politik. Det som hade dödat hennes dotter, min mamma.

Men farmor Ana Taleb gav sig inte. När hon kom tillbaka till Sverige skrev hon till adoptivföräldrarna att hon skulle sluta kräva att få träffa Jorgelina om de bara kunde gå med på att berätta sanningen.

Det är det enda som kan garantera er hennes kärlek och respekt för alltid. När hon blir större finns alltid möjligheten att en slump ställer henne inför hennes verkliga identitet. Hon borde få veta vem hon är: att hon inte blev övergiven utan blev offer för omständigheterna, och vilka hennes släktingar är och var de finns.

Bara något år senare, 1983, föll diktaturen och tv-nyheterna visade kvinnor som höll plakat med foton av sina barn och barnbarn och orden VAR ÄR DE FÖRSVUNNA. Någon bytte alltid snabbt kanal. En gång tyckte Jorgelina att hon kände igen sig själv som bebis på ett av plakaten.

Jorgelina fick inte läsa sin farmors brev, men hon minns att hon tvingades svara en gång. Hon fick svaret dikterat för sig: att hon var lycklig med sin familj och ville bli lämnad i fred. Bara kuvertet med hennes snirkliga barnhandstil hittades i lådan i Sverige.

Ana Taleb dog 1992 under en av sina många resor. Men en som aldrig glömt henne och Jorgelina är Lena Liljestrand.

Farmor hade försökt ta hjälp av svenska UD och människorättsorganisationer. En dag kom hon in på Amnestys kontor i Stockholm, där Lena Liljestrand, i dag 60 år, var ansvarig för Argentina-gruppen.

Ana var gladlynt och vänlig men märkt av det som hänt och ganska ensam. Hon försökte på alla sätt hitta någon som kunde hjälpa henne. Vi blev vänner, och jag minns hur tog mina händer och sa: lova att aldrig ge upp hoppet om Jorgelina, säger hon på telefon från Stockholm.

Jag har hoppats att flickan själv skulle förstå och börja söka sitt förflutna.

När Jorgelina var i tonåren började hennes biologiska äldre halvbror Damian ringa på hennes födelsedagar. Hon svarade enstavigt, uppskrämd av historierna om galna terrorister. Ändå blev det alltid bråk hemma efteråt.

Som 23-årig konststudent blev Jorgelina överväldigad av alla sina obesvarade frågor om sitt förflutna. Hon gick i kloster, och under den tiden tog hon upp kontakten med sina släktingar.

Jag konfronterade dem med deras val, men konfronterade också min egen feghet. Om jag la skulden på alla andra hade diktaturen vunnit och mina föräldrar hade dött förgäves. Jag insåg att jag måste leva fullt ut, annars skulle jag bli ännu ett offer.

Efter sex år var pusslet lagt. Samma månad som hon lämnade klostret träffade hon Antonio, som hon lever med i dag. De umgås mycket med släkten, och fram till adoptivmoderns död 2009 höll de även kontakt med adoptivföräldrarna.

När hon dog fick jag en inre frihet att vara Jorgelina.

Först då påbörjade hon processen att byta från adoptivnamnet Carolina Sala till sitt riktiga namn.

Adoptivfadern träffade hon för sista gången strax efter begravningen.

Han upprepade det de alltid påstått om att mina föräldrar var brottslingar, att jag var övergiven och de hade räddat mig. Och han sa: om du inte är Carolina så är du ingenting för mig.

Processen att upphäva den illegala adoptionen pågår fortfarande. Det gör den för många av de 104 barn som återfunnits efter att ha kidnappats. Många av dem föddes i diktaturens fängelser och växte upp i militärfamiljer som de trodde var deras biologiska.

Ytterligare 400 barn som försvann under diktaturen saknas fortfarande. Det mesta tyder på att också de adopterats bort illegalt.

En del av kidnapparna har dömts för brotten. Den 5 juli kommer domen i en jätteprocess mot några av diktaturens högsta befälhavare. Åklagaren vill slå fast deras ansvar för de systematiska stölderna av barn från vänsteraktivister.

Orsaken till kidnappningarna tros ha varit ett praktiskt problem: att lämna tillbaka barnen till familjerna skulle innebära ett erkännande av att deras föräldrar gripits och försvunnit.

Det finns fortfarande inga spår efter Jorgelinas mamma.

Jag är ofta vid floden för jag blir lugn av att vara där, säger Jorgelina.

Men ibland kommer tankarna över mig: dumpade de henne ute till havs som de brukade göra med de försvunna, eller här i floden? Torterade de henne mycket innan de dödade henne?

Hon har fortfarande inte kunnat förlika sig med sina föräldrars val.

De var modiga och gjorde vad de kunde för att skapa en bättre framtid för mig och andra. Men de visste att de riskerade livet. Jag hade föredragit att de hade levt.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Journalistik

2 responses to “Jorgelina stals som barn av diktaturen

  1. Pingback: Mer om domen för de stulna barnen | Journalist Kinga Sanden

  2. Pingback: Ingen pratar om statsbankrutten | Journalist Kinga Sanden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s