(Den här krönikan gick tydligen i Expressen förra helgen, men tyvärr inte på nätet.)
Utan städerskorna stannar Argentina. Men att ge dem samma rättigheter som andra arbetare sitter långt inne.
– Det är så smutsigt. Vad ska vi göra?
Min hyresvärds blick var desperat. Städerskan hade ringt sig sjuk två fredagar i rad.
– Vi kan väl städa? sa jag.
Hon begrundade förslaget. Jo, det kunde vi ju.
Hyresvärden, en välutbildad kvinna i min ålder, sprang ut och kom hem med fyra flaskor. I skåpet stod ytterligare åtta vars innehåll jag inte kan redogöra för. Hon drog på sig stora plasthandskar. Sprejade lite här och där. Duttade och sprejade. Jag svabbade golvet och försökte att inte stirra.
Många argentinska medelklassmänniskor har helt enkelt inte kläm på hur man städar. De har vuxit upp med städerskor minst en gång i veckan. De har aldrig dammtorkat. Ändå pratar många av dem gärna om hur svårt det är att hitta en bra städerska och om alla fel de gör.
Städerskorna är medvetna om sin utbytbarhet. Jag ser dem hela tiden göra lite extra: stanna en halvtimme gratis och få klart. Sno ihop en paj och slänga in i kylen.
Mellan 1,2 och 1,5 miljoner personer arbetar som någon sorts hemhjälp i Argentina, enligt en spridd uppskattning från facket CTA. Befolkningen är knappt 42 miljoner.
Först i år har FN-organet ILO krävt att normala arbetarrättigheter även ska gälla städerskorna. En lag är på gång i Argentina. Den innefattar en maxarbetstid på 48 timmar per vecka, försäkringar, pension och tre månaders föräldrapenning. Lagen berör förstås bara de 478 000 som är registrerade hos skattemyndigheten.
Ett par månader efter att lagen hade röstats igenom i kongressen i mars larmade skattemyndigheten om att 30 000 vita jobb försvunnit, enligt tidningen La Nacion. Röstningen i senaten har fortfarande inte blivit av.
År 2005 infördes ett avdrag för hushållsnära tjänster.
– Sedan dess jobbar en del vitt. De kan ta två veckors semester, säger Paula, 30 år, drömmande.
Sex timmar varje onsdag jobbar hon hos oss. Jag har bytt hyresvärd, men även kvinnan jag hyr rum av nu har självklart en städerska. Hon betalar knappt trettio kronor i timmen.
– Vita pengar blir för krångligt för arbetsgivarna, säger Paula.
Med sammanlagt 25 timmars jobb i veckan plus makens lön kan de hyra ett litet hus i en förort två timmar bort och försörja sina två små flickor, som Paulas systrar passar när hon jobbar.
Hennes mamma har städat i hela sitt liv. Paula vill bli idrottslärare. Fast medan jag skriver det här skurar hon mitt golv.
– Kvinnor som arbetar måste ha städhjälp, hur ska de annars hinna, säger hon.
Du arbetar ju också?
– Jo, men jag har inte råd. Det är tur att så många inte klarar att städa själva, annars skulle de inte anlita oss. Jobbet är helt okej och jag är försiktig så jag inte skadar mig.
En städerska som jobbat i många år hos en bekant familj har fått sådan värk i armarna att hon inte kan arbeta längre. Hon är 35 år.
Hon skaffade fram en efterträdare, visade var köksgrejerna ska stå och hur skjortorna ska vikas. Vad som hände med henne sen är det ingen som vet.
Kinga Sanden journalist/periodista 