Tag Archives: medier

Ny påve-tidning

Ett nytt magasin!

IMG_7289

PÅVEN SOM ANTAR UTMANINGEN (typ, tar gärna emot förslag på bättre översättning av ”que se la banca”), och så är det Påvens säkerhet enligt experterna, Därför älskar barnen honom, och ÖVERRASKNING! De konstigaste presenterna han har fått.

Alla som någonsin gjort ett magasin – eller för den delen läst ett – känner igen sig i formatet.

IMG_7290

Påven i siffror, ett par kortare bildjobb, reportaget Barnens påve, kortformat Nyheter från Vatikanen, och sen fördjupning om hur de troendes skara växer …

IMG_7300 IMG_7301

… med rutor och grafik som missar att ta upp att även Nordamerika har katoliker, nåväl.

Och så har vi nästa fördjupning om Den digitala erans ledare:

IMG_7302

Så bor han i Santa Marta, med grafik och bild:

IMG_7314 IMG_7317

Ovan: påvens bästa tweets, nedan: det spirituella arvet från hans familj.

IMG_7318 IMG_7319

 

Så förbereder sig Argentina för att ta emot påven. Och så lite mer plocksidor med påvens bästa citat och sånt, och lite mer fördjupningar med många experter. Det är ett tjockt magasin.

En person i min närhet sa: tidningen har samma problem som marijuanamagasinen. De gör resa till Amsterdam, majans betydelse för Bob Marleys musik, bästa tipsen till hemodlaren – men vad ska de ha i nästa nummer?

Uppdaterat.

1. Glömde ju den bästa sidan, alltså det ANDRA omslaget, baksidan. Det verkar som att de inte riktigt kunde bestämma sig för vilken de skulle ta och så löste de det såhär:

IMG_7320

HANS PLAN FÖR ATT RÄDDA VÄRLDEN – där satt den! Jag röstar på denna helt klart.

2. Från kollegan i Italien, deras variant Min påve. Lite Min häst-vibb på den:

10374515_10152380957351524_7673449116351955698_n

2 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri

Hejdå Sydsvenskan.

Äsch, jag sticker till Argentina och börjar frilansa. Livet är både för kort och för långt för att tillbringa det vid ett skrivbord med utsikt över en bangård.

Varje gång jag har tittat upp från min skärm har det varit en ny årstid, oftast höst. Ändå har jag längtat till jobbet när jag har varit borta. Jag har impulsintervjuat grannarna, torghandlarna och mina kompisars föräldrar. Jag har bevakat vardagsliv och revolutioner och sega konflikter. Jag har drömt annonsflyttar och nyheter som aldrig hänt. Jag har lärt mig allt om journalistik och kanske ännu mer om människors drivkrafter av min utrikeskollega Karen Söderberg, och vi har skrattat varje dag.

Ungefär när jag blev nominerad till Stora Journalistpriset hösten 2009 hade jag slutat sova helt och fått kliande eksem över hela kroppen. Företagsläkaren skrev ut Atarax, ett antihistamin som lindrar allergiska reaktioner. Som bonus är det lugnande och funkar som sömnmedel.

Eksemen var kvar, sömnlösheten var kvar men jag fick dödsångest. Dessutom visste jag inte längre vad jag skulle göra när jag satt vid mitt skrivbord på jobbet. Läkaren på vårdcentralen sjukskrev mig i två veckor och hotade med permanenta hjärnskador. Sen fick jag pris och stack på semester.

Som fast anställd är jag ändå privilegierad. Många i min generation eller yngre jobbar som vikarier eller i bemanningsföretag med inhopp på redaktionerna. Jag minns den där känslan av att varje dag är på liv och död, avgörande för framtiden. Jag minns att gråta på toan över att en hel arbetsvecka gått utan ett enda vänsterkryss, som i brist på överskådliga mål verkade vara vägen till ett förlängt vikariat.

Jag undrar hur många unga, starka människor i branschen som har varit sjukskrivna för stressymtom. Bara de som jag råkar känna till oroar mig. Eftersom jag har varit ganska öppen med hur jag har mått berättar kolleger också saker för mig. Ibland får jag känslan av att en hel generation journalister håller på att dö. På alla redaktioner, inget av det här är specifikt för Sydsvenskan. Vi skämtar rått om den ständiga rädslan för att inte vara tillräckligt bra. Att inte orka. Att inte göra intervjupersonerna rättvisa. Att ha fel. Att vara utbytbar.

En kollega misstänkte att hon hade brutit armen men dolde det för att inte missa det viktiga uppdrag som kunde innebära hennes nästa karriärsteg. Det gick bara lite långsammare att skriva med en hand. Många knaprar sömnpiller, andra håller sig vakna med förmodligen livsfarliga mängder cola med treo.

Det är alltså vi som ska granska makten, berätta sanningen och blixtsnabbt ta beslut om vad som är sant, relevant och intressant för medborgarna.

Ansvaret kan diskuteras. I mitt fall är det framför allt mitt eget. Ingen har tvingat mig att hänga upp hela mitt liv på att det ska bli bra i tidningen. De har bara belönat mig för det.

Alla blir ju inte sjuka av att jobba som journalister. De som blir sjuka är ångestdrivna, överambitiösa narcissister av precis den sort som mediechefer älskar. Vår bransch behöver människor som jobbar tills det är klart. Som är beredda att när som helst släppa allt för att rycka in och arbeta i två dygn i sträck. I min funktion som avdelningschef är det de medarbetarna jag vill ha, dem jag belönar. Inte dem som går hem klockan fem.

Jag är glad för de möjligheter jag har fått på Sydsvenskan och de fina kolleger jag har jobbat med. Jag älskar den jävla tidningen, men jag vill inte längre tillhöra en stor organisation och arbeta så mycket. Jag vill inte ha rynkor, gråa hår och hängröv. Så nu ska jag leva lite mer och bestämma själv.

I slutet av september flyttar jag till Buenos Aires. Jag och fotograf Åsa Wallin planerar ett gäng frilansreportage inför det argentinska presidentvalet den 23 oktober. Om du är en sån som köper in material och ännu inte har fått något erbjudande från oss, ring!

Min plan är att stanna i Buenos Aires som frilanskorrespondent. Vid sidan av tänker jag jobba med översättningar och andra språkhantverk. Kanske också catering.

Jag är en djefla kvinna som kan många konster.

133 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri