Tag Archives: analys

En åklagares död

Tiden rusar iväg, det är redan veckor sedan det här reportaget publicerades i Fokus, om åklagare Alberto Nismans plötsliga och för många lägliga död.

IMG_7797

IMG_7793

IMG_7794

IMG_7795

IMG_7796

I förra veckan skrev jag detta uppsop i Sydsvenskan, och när jag redan hade lämnat kom nyheten om att en domare har deklarerat Nismans bevisning undermålig för att ens väcka åtal. Beslutet lär överklagas, och utredningen om Nismans död fortsätter förstås.

Allt fortsätter. 400 000 avlyssningar har offentliggjorts, men domaren som frikände presidenten har erkänt att han inte har lyssnat igenom materialet – det har nog ingen. Allt fler påstår att någon annan än Nisman måste ha skrivit stämningsansökan, därför att den helt enkelt är undermålig.

En separat utredning pågår om på vems order och för vems räkning övervakningskamerorna på flygplatsen Ezeiza följde Alberto Nisman när han återvände från Europa ett par dagar innan han offentliggjorde sina anklagelser mot presidenten. Jag noterar detta med stor nöjdhet eftersom jag kämpade en del för att få ha med att övervakningskamerorna följde honom i en av mina texter, och förlorade.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Slå ihjäl dem

En analys i Sydsvenskan av en skrämmande utveckling som fortfarande pågår. Jag lägger in texten nedan eftersom citationstecknen mystiskt försvunnit hos Sydsvenskan, vilket är problematiskt när hela saken till stor del handlar om språkbruk.

Jag säger exempelvis inte i brödtext att tre av tio är för våld mot brottslingarna. Människorna som de vill misshandla är inte dömda. Därav citationstecknen i min text runt ”våld mot brottslingarna”, som var den formulering tidningen Infobae använde i sin artikel. Krångligt men viktigt.

—————-

David Moreira blev 18 år. Han dog på sjukhus efter att ha attackerats av runt femtio personer den 22 mars i en korsning i staden Rosario. Sparkarna mot huvudet orsakade utträde av hjärnsubstans, upprepar nyhetsuppläsarna. Ingen av förövarna har gripits.

De fick tag på David Moreira när han ryckt en kvinnas handväska. Händelsen blev starten på en våg av lynchningar och politiska utspel.

I runt femton fall under tre veckor har mobbar försökt slå ihjäl misstänkta rånare runtom i landet. Avsikterna har framgått av att de ropat ”döda honom” och fortsatt sparka när offren fallit ihop. Liven har räddats när någon gått emellan.

Sex av tio Buenos Aires-bor är emot lynchningarna, skriver tidningen Infobae som gjort en enkät. Men en av tio är likgiltig, och tre av tio är för ”våld mot brottslingarna”.

Argentinarnas största problem är våldskriminaliteten, enligt alla opinionsundersökningar. Ibland frågar jag folk vad det innebär, och får ofta svaret: ”De dödar oss”.

Det är rent statistiskt inte sant. Rånmorden är oerhört få. Men gaturån är vanliga, och polisen skyddar i princip bara den som betalar.

Om människor definierar situationer som verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser, lyder ett känt sociologiskt teorem. Skrämmande många argentinare upplever att valet står mellan att döda och att dödas.

Oppositionspolitikerna har utnyttjat utvecklingen så mycket de vågat. De har fördömt lynchningarna, men förklarat sin förståelse för dem på grund av det de kallar en frånvarande stat.

Som svar har katastroftillstånd utlysts i Buenos Aires-provinsen. Häkten och fängelser ska byggas, en halv miljard kronor satsas på utrustning och 5000 pensionerade poliser återkallas i tjänst.

”Vår utmaning är att få staten att agera i förväg och inte i efterhand”, sa guvernören Daniel Scioli – men lanserade inga förebyggande insatser.

Över 160 000 personer lever i kåkstäder bara i Buenos Aires, enligt den senaste folkräkningen. En tredjedel saknar kranvatten. Ambulanserna vägrar åka in i slummen. Invånarna lider brist på utbildning, jobb och möjligheter. Polisen låter knarkgängen dela områdena mellan sig, lära barnen röka crack, och göra upp i skottlossningar som alltid dödar några oskyldiga.

Fattigdom rättfärdigar inte rån, påpekar en del. Färre framhåller att rån inte rättfärdigar mord. Och att det bara är en sorts brottsling som lynchas.

Alla fattiga unga män på motorcykel har blivit måltavlor, särskilt om de åker två på en motorcykel som rånarna brukar.

Våldet trappas upp också från rånarnas sida när insatsen ökar. Blir de fast så riskerar de att bli ihjälslagna. Men i flera fall har pöblarna gett sig på oskyldiga.

Leonardo Medina och Oscar Bonaldi var på väg till sina jobb i Rosario på samma motorcykel. De trodde att de blev rånade när en man körde upp jämsides och började skjuta. Sedan anslöt flera och slog Oscar blodig. Två andra killar på motorcykel hade rånat männens taxistation.

I medierna är det alltid boende mot rånare, offer mot brottslingar. Även när ”offren” sparkar någon som ligger. Även när ”brottslingarna” visar sig oskyldiga.

David Moreiras mamma Lorena Monica Torres snyftar på tevebilderna. Hon säger att hon vill rentvå hans namn. David hade två jobb för att inget skulle fattas hans småsyskon. Hon donerar hans organ, för han hade velat det.

Klippet har 160 kommentarer, nästan alla opublicerbara. Tusentals liknande finns på nyhetsartiklar och facebook-sidor. Många tycker att Lorena Monica Torres borde ha använt kondom. En skriver:

”Sonen var en lägre stående varelse, ingen människa.”

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

IMG_3916

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

IMG_3947

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

IMG_3959

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

IMG_3921

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

IMG_3906

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

IMG_3923

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

IMG_3925

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Chavez arv

Inför valet i Venezuela i höstas skrev jag den här texten för Expressen. Kanske intressant som bakgrund nu när Chavez har gått och dött.

Vad som händer nu? Ingen aning. Jag är helt uppe i annat för tillfället och jobbar inte med nyheter på ett tag.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Uruguay hotas av miljardböter för tobaksförbud

I tidningen Fokus.

Jag gillar att skriva för dem, för det är annorlunda än nästan allt annat jag gör. Mitt vanligaste är att gå nära, nära intervjupersonerna och deras liv, försöka att verkligen förstå deras drivkrafter och rädslor, berätta inifrån och ut. Det är jag själv som väljer att arbeta så, och jag jobbar för dem som också gillar det.

Men det finns ju många sätt. Det är bra berättarträning att skriva om mer abstrakta skeenden utan tillgång till några huvudpersoner. För man måste få texten att dra läsaren framåt på andra sätt.

Jag och redaktör Torbjörn Nilsson höll på och meckade en del med Uruguay-reportaget. Jag hade från början mer fart i början, men Torbjörn tyckte det blev obegripligt (och hade sannolikt rätt). Det där är ju en balansgång. Om man drar på med för mycket tempo och blingbling utan att läsaren fattar så slungas de ju snabbt ur texten ungefär som ur en dåligt kalibrerad karusell.

Hur som helst synd att inte fler redaktörer tar sig tid att ringa upp och tjafsa om detaljer, insistera på klarhet och föreslå ändringar som får texten att flyta bättre. När man som skrivare vet att de gör det för att resultatet ska bli så bra det bara går så räcker tålamodet och viljan att skriva om väldigt, väldigt långt.

Här är min enda tidigare Fokus-text om förstatligandet av energibolaget YPF, också ett väldigt roligt jobb att göra.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Chavez första riktiga utmanare

Faktiskt jättespännande val i Venezuela. Jag är inte där. Men gör mitt bästa ändå, i Expressen.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

YPF ger nytt bränsle åt nationalismen

En bit om nationaliseringen av oljebolaget YPF för Fokus. De hörde av sig och beställde artikeln, det var roligt. Jag hade inte jobbat för dem innan.

”Vi tänkte en kortare text, typ 6000 tecken” sa Martin Ahlquist i telefonen.

Jag bara: väntanu … det är ju en lång text?

Dagstidningsskadan.

Det var ont om tid och bara helgdagar så jag skulle få svårt att få tag i några experter. Jag lovade 4500 tecken.

Jag tog i allt vad jag kunde. Läste läste läste jobbade jobbade jobbade. Flängde hit och dit i jakt på närvaro och liv, för ärligt talat, vem läser frivilligt om förstatligandet av ett oljebolag? Stod dubbelvikt lutad för att kunna tjata på vakten i porttelefonen till YPF-skrapan. Ville in och se mig om i byggnaden men det gick inte alls. Inte ens foajén. Men jag kunde se in i den genom gallret.

Sen knatade jag upp till presidentpalatset. Där gick det till min stora förvåning att komma in efter någon timmes kö, armbågad mellan klämdagslediga argentinare. Man fick ett vykort med Peron på, var inte det roligt?

Till slut hade jag 8500 rätt välmatade tecken. Mer än 6000 gick inte in. Såna strykningar gör jag ofta men det är alltid svårt med nya uppdragsgivare. Svårt att veta vad i materialet de helst blir av med.

Jag hade gärna berättat mer om firandet av makarna Kirchners nioåriga maktinnehav på Velez Sarsfieldstadion, men jag tror jag sparar det till en krönika om mitt favoritämne populism.
Ni som gärna vill se Cristina Kirchners  fyrtiominuterstal till massorna gör det med lätthet i klippet nedan.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Studenterna har förändrat Chile för alltid

Hej du som har googlat på ovanstående rubrik från pappers-Expressen. De publicerade inte krönikan på webben, men jag klistrar in den här nedan. Och den är alltså från förra söndagen, innan utbildningsbudgeten gick igenom. Här är en text för TT nu i veckan när budgeten hade tagits.

—–

Santiago. I sex månader har Chiles studenter kämpat för bra, gratis utbildning åt alla. Under tiden har de betalat höga terminsavgifter för ingen utbildning alls. Hittills har de inte vunnit något, men de har förändrat Chile för alltid.

De har sovit på liggunderlag i ockuperade skolor och universitet. Skrikit i demonstrationer, spytt av tårgas, huttrat efter vattenkanonerna. Hållit protestmöten på dagarna och pluggat på nätterna.

I förra veckan fick de ultimatum av regeringen: sluta strejka eller vi drar in stipendierna till terminsavgifter. Så blev miljövetarstudenten Pamela Gonzales, 22, regeringens gisslan.

– Jag kan inte fortsätta plugga utan stipendiet, men vi gör ännu större skada genom att backa. Om vi ger upp nu måste nästa generation börja om från början.

Men regeringens taktik funkade. I solidaritet med Pamela och andra fattiga studenter har de flesta studentkårerna röstat för att återvända till sina utbildningar.

Pamela Gonzales kommer just till universitetets ockuperade huvudbyggnad från jobbet som varupackare på ett snabbköp. Hennes dotter Josefina, 3, röjer runt bland sovsäckarna som bildar en rad längsmed aulans långvägg. Allt är stilla förutom Violeta Parras kampsånger från högtalarna nere på gatan.

Pamela Gonzales har fyra syskon. Hennes mor är frånskild hemmafru. Underhållet från fadern räcker inte till terminsavgifterna som är på över 40 000 per år, trots att hon läser på statliga Universidad de Chile.

– Jag är en av de fattigaste här, men jag bor inte i slummen. Jag har dator och eget rum åt mig och min dotter. Vi är de lyckligt lottade, vi som har lyckats komma in.

Det chilenska utbildningssystemet är i hög grad privat med avgifter från grundskolan. Eleverna i offentliga skolor har sämre chanser att komma in på universiteten ju fattigare områden de kommer ifrån, eftersom finansieringen är kommunal. Det finns stipendier, men inte för alla.

Så cementeras klasskillnaderna. Chile är Latinamerikas mest utvecklade land med en tillväxt på över åtta procent, men pengarna stannar hos de rika.

Detta ägnade center-vänsteroppositionen lite energi åt under sina tjugo år vid makten, men nu pressar den högerregeringen, som föreslår flera miljarders tillskott i utbildningsbudgeten. Oppositionen vill ha mer. Gör den verklighet av hotet att rösta ner budgeten före onsdag så fortsätter årets budget att gälla 2012 och ingenting är vunnet.

Inget, förutom att studenterna har fått hela Chile att diskutera vilken sorts samhälle man vill leva i. En hel ungdomsgeneration har blivit politiskt medveten, och gjort upp med sina föräldrars rädsla.

Pamela Gonzales berättar att hon satte upp en skylt i fönstret med texten ”gratis utbildning åt alla”. Hennes mamma sa åt henne att ta ner den.

– De som var med under diktaturtiden är fortfarande rädda. Men jag tar inte ner min skylt.

Javiera Meneses serverar pasta åt Pamela Gonzales och de andra ockupanterna i Universidad de Chiles huvudbyggnad. Juan Fransisco Vallejos håller Pamelas dotter Josefina.

En gatumarknad har vuxit fram utanför ockuperade Universidad de Chile. 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Därför vinner Cristina

Det smittar. Det där att kalla Argentinas president vid förnamn, som alla gör här. Det är förstås bara därför att hon är kvinna. Ricardo, Hermes och alla de andra kallas vid efternamn. Så tidningar skriver exempelvis på fullt allvar rubriker med ”Cristina och Macri bla bla bla”. Inte Kirchner och Macri eller Cristina och Mauricio, som Buenos Aires borgmästare heter i förnamn.

Så när vi gjorde den här enkäten frågade jag i sjävla verket ”varför vinner Cristina”. Det vore onaturligt att formulera frågan annorlunda, men att skriva ut den så i en svensk tidning skulle ju se idiotiskt ut.

Det är lite trist att grejer som är optimerade för pappret blir knasiga på nätet. Här har faktarutan hamnat som inledning till enkäten, och den bästa bilden är inte med. Min analys av varför Kirchner vinner låg intill i pappret.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Klarar demokratin Anders Behring Breivik?

Om jag hade varit i tjänst i söndags så hade jag aldrig läst igenom Anders Behring Breiviks 1500-sidorsmanifest (Scribd)(länk till pdf). Men nu var jag ledig, så jag läste. Jag önskar att det alltid fanns tid till den sortens resarch.

Det finns givetvis betydligt mer att säga än det här, men det var det jag skrev.

Uppdaterad:

Några som har skrivit om konflikten mellan öppenhet och att gå mördarens ärenden.

Emanuel Karlsten var först ut med att påpeka hur väl Breivik orkestrerat bilden av honom själv i medierna, och risken för att bli hans megafon – i det här inlägget finns många länkar till hans egna artiklar och radioframträdanden.

Svenska Dagbladets ledarsida argumenterar för öppna dörrar i domstolen.

Dagens Nyheters ledarsida argumenterar emot.

Expressens chefredaktör skriver om mediers självcensur kontra kritisk journalistik.

Jag är ledsen att jag inte har tid att surfa runt efter mer exempel, men jag fyller på med det jag snubblar över. Tipsa gärna.

Uppdaterad:

Ivar Arpi skriver i Hallandsposten att tystnad ger spelrum åt extremister. Länktack Lillmacho.

4 kommentarer

Filed under Journalistik