Jag fortsätter publicera mig i framför allt svenska medier. Mycket kan du hitta genom att googla mig eller följa länkarna härifrån. Bloggen uppdateras knappt sedan flera år.
Sigo publicando mi periodismo, más que nada en medios suecos. Mucho se puede encontrar buscando mi nombre en Google o siguiendo los links desde acá. Este blog no se actualiza hace varios años.
I continue publishing news and feature journalism in Swedish and other media. You can find a lot of it if you google me or follow the links from here. This blog hasn’t been updated for several years.
Förr sa jag att jag gjorde allt utom fotboll. Sedan hände det här. Reportaget om Mara Gomez, Argentinas första professionella fotbollsspelare som är trans, kan läsas eller lyssnas på mot en rimlig summa i fotbollsmagasinet Offside. Bilder av Jose Nicolini.
Antes decía que hacía todo menos fútbol. Después pasó esto. El reportaje sobre Mara Gomez, primera futbolista profesional trans (entre muchas otras cosas), fue publicado en la revista Offside. Fotos de Jose Nicolini.
Reportaje en la revista Amnesty Press sobre como un grupo entre los pueblos originarios en el estado de Pará en Amazonia vende concesiones para extraer oro dentro de su reserva a garimpo, extracción artesanal con mercurio.
Esto por supuesto es totalmente ilegal, destruye el medioambiente y la salud de los mismos pueblos que viven ahí, y crea conflictos y divisiones entre los grupos originarios, lo que debilita sus posibilidades para defender sus derechos que están en ataque constante desde que asumió Bolsonaro.
Reportage om Argentinas transminnesarkiv i Ottar, mars 2020. Publicerat även i uruguayanska La Diaria.
Tuve el placer de entrevistar a varias de las integrantes del Archivo de la Memoria Trans Argentina para la revista sueca Ottar. Después traduje el reportaje, y se publicó también en La Diaria de Uruguay donde el Archivo hizo una muestra en marzo 2020, justo cuando empezaba la pandemia.
Publico todo el texto en castellano abajo.
Me muestro, luego existo: el Archivo de la Memoria Trans Argentina crea su propia reparación histórica
Vivieron vidas cortas y dolorosas bajo persecución. Para la historia oficial son invisibles. Ahora las sobrevivientes se están haciendo ver. El 13 de marzo abre la muestra El tiempo de las flores con fotos del Archivo de la Memoria Trans Argentina en el Centro de Fotografía de Montevideo.
Una urna de cenizas, un par de collares y una caja de fotos. Esa fue la herencia que recibió María Belén Correa, activista trans de 46 años, de una amiga en 2012.
– Creé un grupo de Facebook e invité a una cena para mirar las fotos y sabernos vivas – dice María Belén Correa.
La mayoría de las personas trans de su generación y las anteriores no llegaron a los 40 años.
El grupo creció rápidamente y hoy cuenta con más de 1 400 miembros, muchos de los cuales donaron fotos al archivo. En un principio no había intención de mostrar el material afuera del grupo. Hasta que María Belén Correa vió un documental sobre la dictadura argentina.
– Contaron de un centro de tortura que tiraron abajo, los milicos trataron de destruir todo. Pero lo pudieron reconstruir a través de los testimonios de muchas personas. Aunque tuvieron los ojos vendados recordaban bajar una escalera, caminar treinta pasos, ver luz de una ventana a la derecha. Se me hizo un clic. Pensé: si tiran abajo un calabozo yo recuerdo como era. Podemos construir desde nuestras memorias.
Cuando las fotos llegan al archivo después de la muerte de alguien, hay otras que recuerdan a las personas y situaciones. Surgen discusiones sobre quién tiene la versión más correcta. Eso a su vez invoca otras memorias que no tienen documentación.
Más que una colección, el Archivo de la Memoria Trans Argentina es un coro de testimonios. Sobre discriminación, abusos, amistad, alegría. Sobre la perseverancia en existir.
A partir de más de 9 000 fotos privadas se teje la historia de las vidas de las mujeres trans argentinas en el siglo XX.
– Muchxs no conocían nuestra historia hasta que empezó el activismo trans en los 90. Ni siquiera nosotras mismas. La construimos contándola entre nosotras – dice Diana Magalí Muñiz, de 55 años.
Los martes trabaja con el archivo en la oficina en Buenos Aires que les presta a través de contactos una ONG de niñxs discapacitadxs. En un cuartito detrás de la cocina tienen los escáneres, las computadoras y los estantes con los fondos documentales: una caja de plástico azul para cada persona.
Hay algunos documentos, pero más que nada fotos privadas. Los contactos con el mundo oficial fueron pocos.
Carla Pericles falleció en junio 2020.
– Cuando éramos jóvenes, la policía nos perseguía constantemente – dice Carla Pericles, archivista de 67 años.
– Nos agarraban en la calle trabajando, o nos allanaban la casa. Y nos metían presas por 30, 60 o 90 días.
Las detenían por ofrecer servicios sexuales, la única posibilidad de ingreso para muchas de ellas. O por usar identidad “falsa”, ya que tenían documentos de hombre. Por eso también las encerraban con hombres.
– Éramos carne fresca para ellos. Nos hacíamos sus amantes, así no nos molestaban y a veces nos daban comida – dice Carla Pericles.
La amenaza constante de ser detenidas y encarceladas dió forma a sus vidas.
– Vivíamos día a día, nunca hacíamos planes ni decíamos ”nos vemos mañana”. Cuando la policía nos llevaba nos sacaban las pelucas. Apenas salíamos comprabamos nuevas, y cuando no nos alcanzaba la plata nos atábamos pañuelos en la cabeza.
¿Cuántos años de vida les fueron robados en el calabozo? No lo saben.
– Somos reciclables. A veces hablamos de nuestras memorias, pero no nos dedicamos a llorar. Siempre nos reímos de todo. Eso les enfurecía a los policías – dice Carla Pericles.
A pesar de la discriminación y los abusos que sufrieron, nunca recibieron ninguna reparación o disculpa del Estado.
– Simplemente fue lo que nos tocó vivir – dice Diana Magalí Muñiz.
– Por eso el archivo – dice Carla, y sigue:
– Cuando leí sobre el archivo, sentí la importancia de contar nuestra historia y dar vida a las que se fueron y a nuestras familias reinventadas. Ella era chiquita – dice, señalando a Diana Magalí …
– … y la adoptamos.
A los 12 años Diana Magalí Muñiz les dijo a sus padres que no podía empezar la secundaria donde la obligarían a usar saco, pantalón y corbata. Sabía que había maricas, y que ella no era una. No había nadie como ella.
Un día alguien la llamó en la calle en Tigre al norte de Buenos Aires donde vivía. Se dió vuelta y vió a Carla Pericles, con 24 años, en una esquina esperando clientes.
– Hola chiquita. ¿Cómo te llamás? – le preguntó.
La niña a la que hasta entonces habían llamado Ángel miró a Carla a los ojos, y sabía que podía decir la verdad:
– Yo soy Diana.
En el principio de los años 90 nació el activismo trans en Argentina, exigiendo igualdad de derechos y un fin de la persecución. El archivo termina ahí.
– Desde los 90 aparecemos en los medios y en otros archivos dentro del colectivo LGBT – dice la fundadora María Belén Correa.
Pero al lado de la imagen rica y detallada que lograron pintar todavía hay un espacio vacío.
– Tenemos muy poco material de varones trans. No vivían en manada como nosotras, sino integrados en la sociedad. Algunos chicos trans jóvenes en nuestra red están empezando a juntar fotos virtuales. En 15 años van a ser históricas.
El futuro del archivo es poco claro. No tienen financiación de largo plazo. Hasta ahora entra dinero por exposiciones, charlas y alguna beca. Las archivistas trabajan sin sueldo y venden pins y bolsas de tela con las imágenes del archivo.
Pero la gente las escucha. El archivo es único en el mundo y atrae mucho interés de afuera. El año pasado el archivo fue invitado al Museo Reina Sofía de Madrid, a un centro de cultura queer en Berlín, y a una agrupación que quiere crear algo similar en Nueva York. Este año van a exponer en Montevideo y Barcelona.
Diana Magalí Muñiz mostrando las fotos expuestas en el Centro Cultural Morán.
Una tarde en el Centro Cultural Morán de Buenos Aires un grupo chiquito y tranquilo sigue la visita guiada de la exposición “Ésta se fue, a ésta la mataron, ésta se murió”.
– Como ven todas nuestras fotos son privadas. La gente se hacía fotos de estudio, pero ningún fotógrafo quería recibirnos. Excepto uno, por eso aparece la misma cortina rayada naranja en varias fotos – dice Diana Magalí Muñiz.
Se detienen frente a una foto de un grupo de amigas con trajes minimalistas de carnaval. Sus maquillajes y peinados son perfectos, sus caras expectantes pero serias.
– El carnaval era nuestros días libres, porque no nos llevaban presas. Casi todo el resto de las fotos son de interiores. Las fiestas las hacíamos en casa.
Carla levanta el brazo y señala a las personas en la foto:
– Esta se murió alcoholizada. Esta se suicidó. Somos pocas las sobrevivientes, y no todas quieren hablar del pasado. Le da sentido a mi vida contar nuestra historia. Nadie lo hace por nosotras.
___________________________________
+ El Archivo de la Memoria Trans Argentina fue fundado por la activista María Belén Correa en 2012, el mismo año que la Argentina tuvo la ley de identidad de género.
+ Las archivistas trabajan sin sueldo y se capacitan continuamente, con la collaboración de profesionales de fotografía y archivos. Están digitalizando y catalogando el material. La idea es publicar todo en internet.
+ Contiene 9 000 fotos privadas y una pequeña cantidad de videos, documentos, cartas y notas de periódicos desde 1902 hasta los 1990s.
+ Las personas trans siguen sufriendo discriminación y violencia. En el primer semestre de 2019, 19 mujeres trans fueron asesinadas en Argentina, según el Observatorio por crímenes de odio contra personas LGBTQ.
Julen 2018 tillbringade jag och bildjournalist Gerald Bermudez med kokabönder i södra Colombia. Resultaten publicerades i DI Weekend och Accent.
Con mi gran colega, el fotoperiodista Gerald Bermudez pasamos la navidad del año 2018 con familias cocaleras en el sur de Colombia. Los resultados se publicaron en DI Weekend y Accent.
I kokafältet. En el cocál.Bokföring av utfört arbete och porträtt av mig, ritat av en 12-årig kokaplockare. ”Jag har aldrig sett någon så lång och så vit i hela mitt liv”. Cuenta del trabajo hecho y retrato de mí por un raspachín de 12 años. ”Nunca en mi vida ví alguien tan alta y tan blanca”.Avlöning för veckans plockning. Cobrando por lo raspado de la semana. Labbet, kokablad, kemikalier. El laboratorio, hojas de coca, químicos. Bensin är en del i förädlingsprocessen från kokablad till kokain. La nafta es parte del proceso de convertir las hojas de coca en cocaina. Kokabonden Cecilia: ”Mitt livsprojekt är att min dotter ska slippa odla koka”. Cecilia, cocalera: ”El proyecto de mi vida es que mi hija no tenga que cultivar coca”.
Besökare i Buenos Aires brukar reagera på att se så många människor gå och rota i soporna. För invånarna är de närmast osynliga, en del av gatubilden. Vad få vet är att de som hoppar ner i sopcontainrarna, öppnar våra soppåsar och rotar fram återvinningsbart skräp ur dem anlitas av kommunen – och att de tar hem soporna för sortering.
Detta och mycket mer fick jag veta därför att jag helt enkelt började fråga två av soparbetarna utanför min port, Avigail och Isolina, för sex år sedan. De är dotter och svärmor till Marcela i videon och i den här texten.
Det finns förstås oerhört mycket mer att berätta. Varje besök hos familjen i Fiorito är lärorikt och utmattande. Deras liv förbättras stadigt, samtidigt som fattigdom generellt är så mångfacetterad att den liksom alltid slår tillbaka. Två steg framåt, ett tillbaka. Ett framåt, två tillbaka.
Ja: kommunarbetare är fattiga och beroende av bistånd för sin överlevnad. Sug på den.
Jag fortsätter förstås följa familjen och hela den absurda och intressanta historien kring Buenos Aires sophantering, som jag skriver en del om i reportaget.
Soparbetarna hämtas i Fiorito och lastar på sina tomma personliga säckar på lastbilen som senare lastas av för sortering hemma hos var och en.
Vet ni hur roligt det har varit att jobba på KIT? Så sjukt roligt.
Man säger till sin chef: Jag tänkte göra ett globalt bildreportage om världens åldrande befolkning. Anlita top notch-fotografer och ge dem fria händer. Det kommer kosta en del förstås …
Och ens chef bara: Kör!
Läs och titta mer i artikelversionen. Stort TACK till de fantastiska medverkande fotograferna.
Robert Brännström är över huvud taget en som väldigt ofta säger ”kör”! ”Prova”! Ibland ställer han några frågor först som hjälper en att vässa idén. Gillar han idén mycket så kan han argumentera emot på kul.
När man kommer med kritik så lyssnar han noga och sen säger han lugnt ”vad är ditt förslag”. Oavsett om det ligger helt utanför ens egentliga arbetsuppgifter. Och då vill han verkligen veta. Om man inte aktar sig så sätter han en på att skriva en jävla utredning eller en projektplan eller en workshop. Och det gör han inte på kul, utan ändrar sig gärna om han bara får chansen.
Tänk om fler chefer var så smarta med sin personal? Och både utnyttjade den kompetens de ändå betalar för och fick de anställda att växa genom tillit och ansvar.
Anställda förresten, jag frilansade för KIT i två och ett halvt år därför att jag inte kunde vara anställd i Argentina på grund av argentinsk byråkrati. (Ingen annan är ju ens så dum att de försöker anställa någon i Argentina. På deltid.)
De kunde bara ha ryckt på axlarna, men behandlade mig generöst och såg till att kompensera för de förmåner jag annars hade haft som anställd. I min roll som redaktör har jag också fått förtroendet och utrymmet att hellre behandla frilansar onödigt bra än onödigt dåligt, och jag hoppas verkligen att det inte dyker upp några kommentarer här nedan från folk som har upplevt det annorlunda. Inte för att det vore fult med såna kommentarer, utan för att jag verkligen hoppas att folk håller med.
Den här bilden har jag stulit från facebook. Sue me.
En annan rolig sak som folk inte tror om Robert Brännström är att inget kan göra honom så förbannad som clickbait. Man behöver bara nämna det så går han igång och börjar svinga och svära på ett sätt som har förärat honom en custom emoji som heter Robert Haddock. ”Vi får aldrig underleverera på rubriken. Folk får aldrig bli besvikna. Hellre att vi överlevererar” är en typisk sägning mot slutet av den där harangen som alla kan utantill. Han passar på även om ingen ens har avsett att begå clickbait. Och råkar man göra det – har trots allt hänt – så är det en av få saker som man kan få en riktigt sur min för.
När vi först började prata med varann i februari 2015 fanns inte KIT. Han bad mig föreslå idéer på jobb. Jag visste ju inte vad det var jag föreslog jobben till, men hade läst att KIT ”inte skulle bli det svenska buzzfeed”. Så jag läste in mig på buzzfeed och skickade två sidor med förslag på saker som jag tyckte var intressanta, fast utklädda till buzzfeed (ett frö till bildreportaget ovan var för övrigt med där).
”Dags att hamstra kaffe? Brasilien är största importlandet för svenskt kaffe, och kaffeskörden är i fara pga svår torka bla bla bla” skrev jag.
”Det är nåt i den där uppmaningen till att hamstra, som ju är ett ganska vanligt vinkelgrepp, som är en så oattraktiv uppmaning. Det är mer intressant med torkan och skördarna utan den direkta uppmaningen” skrev Robert på sin helt hörbara norrländska.
Jag: 😶
Alltså jag trodde ju han var en mediesnubbe. I min lista fanns några underrubriker, en var ”Saker som behövs för att hänga med i det folk pratar om”.
”Jag tänker snarare förstå”, var Roberts kommentar.
Jag: 😶
Precis den där inställningen har hängt i. Hur är det EGENTLIGEN? Kan vi hjälpa folk förstå? Vad om vi gör tvärtom?
Jag är så glad att den där kärnan är kvar genom all utveckling som KIT har gått igenom, och tacksam över att ha fått vara med och jobba fram ett kvalitativt och ambitiöst medium vars utgångspunkt är lust att berätta, en tro på smarta och vetgiriga läsare och på nätet som den optimala kanalen för att förmedla journalistik. Utan ängslighet, utan tabun eller etablerade sanningar. Och för att ha fått jobba med så smarta och roliga kolleger och frilansar, för som vem som helst kan räkna ut är det inte bara Robert som är ball på KIT. Jag tänker dock inte börja räkna upp för då glömmer jag någon och det blir katastrof.
Det är någon månad sedan jag slutade och jag saknar redan att vara en del av allt det där, samtidigt som det känns helt rätt att bli frilansande utekatt igen och följa KIT på håll, som ett exbarn man har varit med och uppfostrat, en relation som inte riktigt kan ta slut.
Jag äter själv nästan aldrig kött, men ska det ätas så ska det grillas och ska det grillas så är det såhär det ska gå till.
Min första video där jag har gjort både manus och regi. Och medverkat. Foto och klippning av argentinska fotografen Meme Liébana och KITs videoredigerare och animatör Oliver Györki, som inte hade något gemensamt språk vilket krånglade till hela operationen en del.
Det hela var väldigt kul, och på grund av hur folk är väldigt svårt att disciplinera statisterna att sitta still och hålla tyst. Nästa gång ska jag inte dricka något vin själv för ökad trovärdighet.
En tidigare krönika om att grilla på argentinskt vis finns här.
Är inte allt detta kötthetsande väldigt överdrivet? frågar folk mig.
Alltså, nej. Det är möjligen LITE överdrivet: man KAN få lite korvbitar (?) att tugga på innan köttet, och eventuellt en sallad av tomat och huvudsallat vid sidan om, och kanske lite grillad ost också. Vissa har chimichurri eller salsa criolla till köttet. Kanske en brödbit. Men framför allt ohälsosamma, miljöförstörande, kärlkrampande mängder med kött.
Kinga Sanden journalist/periodista 
