OBS så bra bildreportage (urspårat till en hyllning till Robert Brännström och exbarnet KIT)

Vet ni hur roligt det har varit att jobba på KIT? Så sjukt roligt.

Man säger till sin chef: Jag tänkte göra ett globalt bildreportage om världens åldrande befolkning. Anlita top notch-fotografer och ge dem fria händer. Det kommer kosta en del förstås …

Och ens chef bara: Kör!

Läs och titta mer i artikelversionen. Stort TACK till de fantastiska medverkande fotograferna.

Robert Brännström är över huvud taget en som väldigt ofta säger ”kör”! ”Prova”! Ibland ställer han några frågor först som hjälper en att vässa idén. Gillar han idén mycket så kan han argumentera emot på kul.

När man kommer med kritik så lyssnar han noga och sen säger han lugnt ”vad är ditt förslag”. Oavsett om det ligger helt utanför ens egentliga arbetsuppgifter. Och då vill han verkligen veta. Om man inte aktar sig så sätter han en på att skriva en jävla utredning eller en projektplan eller en workshop. Och det gör han inte på kul, utan ändrar sig gärna om han bara får chansen.

Tänk om fler chefer var så smarta med sin personal? Och både utnyttjade den kompetens de ändå betalar för och fick de anställda att växa genom tillit och ansvar.

Anställda förresten, jag frilansade för KIT i två och ett halvt år därför att jag inte kunde vara anställd i Argentina på grund av argentinsk byråkrati. (Ingen annan är ju ens så dum att de försöker anställa någon i Argentina. På deltid.)

De kunde bara ha ryckt på axlarna, men behandlade mig generöst och såg till att kompensera för de förmåner jag annars hade haft som anställd. I min roll som redaktör har jag också fått förtroendet och utrymmet att hellre behandla frilansar onödigt bra än onödigt dåligt, och jag hoppas verkligen att det inte dyker upp några kommentarer här nedan från folk som har upplevt det annorlunda. Inte för att det vore fult med såna kommentarer, utan för att jag verkligen hoppas att folk håller med.

Den här bilden har jag stulit från facebook. Sue me.

En annan rolig sak som folk inte tror om Robert Brännström är att inget kan göra honom så förbannad som clickbait. Man behöver bara nämna det så går han igång och börjar svinga och svära på ett sätt som har förärat honom en custom emoji som heter Robert Haddock. ”Vi får aldrig underleverera på rubriken. Folk får aldrig bli besvikna. Hellre att vi överlevererar” är en typisk sägning mot slutet av den där harangen som alla kan utantill. Han passar på även om ingen ens har avsett att begå clickbait. Och råkar man göra det – har trots allt hänt – så är det en av få saker som man kan få en riktigt sur min för.

När vi först började prata med varann i februari 2015 fanns inte KIT. Han bad mig föreslå idéer på jobb. Jag visste ju inte vad det var jag föreslog jobben till, men hade läst att KIT ”inte skulle bli det svenska buzzfeed”. Så jag läste in mig på buzzfeed och skickade två sidor med förslag på saker som jag tyckte var intressanta, fast utklädda till buzzfeed (ett frö till bildreportaget ovan var för övrigt med där).

”Dags att hamstra kaffe? Brasilien är största importlandet för svenskt kaffe, och kaffeskörden är i fara pga svår torka bla bla bla” skrev jag.

”Det är nåt i den där uppmaningen till att hamstra, som ju är ett ganska vanligt vinkelgrepp, som är en så oattraktiv uppmaning. Det är mer intressant med torkan och skördarna utan den direkta uppmaningen” skrev Robert på sin helt hörbara norrländska.

Jag: 😶

Alltså jag trodde ju han var en mediesnubbe. I min lista fanns några underrubriker, en var ”Saker som behövs för att hänga med i det folk pratar om”.

”Jag tänker snarare förstå”, var Roberts kommentar.

Jag: 😶

Precis den där inställningen har hängt i. Hur är det EGENTLIGEN? Kan vi hjälpa folk förstå? Vad om vi gör tvärtom?

Jag är så glad att den där kärnan är kvar genom all utveckling som KIT har gått igenom, och tacksam över att ha fått vara med och jobba fram ett kvalitativt och ambitiöst medium vars utgångspunkt är lust att berätta, en tro på smarta och vetgiriga läsare och på nätet som den optimala kanalen för att förmedla journalistik. Utan ängslighet, utan tabun eller etablerade sanningar. Och för att ha fått jobba med så smarta och roliga kolleger och frilansar, för som vem som helst kan räkna ut är det inte bara Robert som är ball på KIT. Jag tänker dock inte börja räkna upp för då glömmer jag någon och det blir katastrof.

Det är någon månad sedan jag slutade och jag saknar redan att vara en del av allt det där, samtidigt som det känns helt rätt att bli frilansande utekatt igen och följa KIT på håll, som ett exbarn man har varit med och uppfostrat, en relation som inte riktigt kan ta slut.

Vi har redan betalat

En sommar i Rom jobbade jag som dansös med ett gäng gatumusikanter som råkade vara romer från Rumänien. För dem var det ett livsprojekt, för mig ett äventyr som lät mig stanna i Rom ett tag när jag hade blivit av med mitt restaurangjobb.

Vi hasade instrumenten mellan olika uteserveringar, spelade några låtar och samlade in pengar i en pappmugg. De tyckte jag skulle slippa pengaskramlandet, att jag på något vis var för fin för det. Det tyckte inte jag, så vi turades om.

Dessutom fick jag alltid ihop mer. Folk blev spaka när de blev uppmanade att betala för underhållningen, på engelska, av en påfallande blåögd typ.

Ibland kastade en av mina kolleger dragspelet och vi rev av en ”spontan” pardans, med spelade förstulna blickar och bubblande begär. Då blev det bra fart i pappmuggen. Zigenarromantik funkar bäst i kontrast med något ljusvitt.

Men de flesta gav förstås inget, och snabbt började jag urskilja mönster i deras svar. Italienarna ignorerade den framsträckta muggen och tittade bort. Tyskarna schasade besvärat. Amerikanerna sa ”I don’t have any change” (och då sa jag att det gick bra med sedlar).

En gång hörde jag en blond familj tala svenska. ”Hej, här kan ni betala för musiken” sa jag vänligt.

Föräldrarna började stamma på engelska. ”Mammaaa, hon pratar svenska” sa det äldre barnet, men mamman hörde inte utan fortsatte att förklara med överdrivna munrörelser:

”There were some people here before … and we gave them some money.”

Jag log och höll fram muggen.

”So we have already paid”, sa hon och log lättat tillbaka.

Är det här det som ligger bakom att ett helt land debatterar tiggeri månad efter månad? Är det därför man på allvar diskuterar ett förbud?

Svenska människor är vana vid att ha facit. Det blir så himla jobbigt när man själv måste bestämma, när det kommer nya människor och ber en om saker hela tiden, när man inte kan hänvisa till att man redan har gjort rätt för sig. Hur ska man då veta om man gör rätt?

Genom att betala världens högsta skatter skulle vi inte bara bli omhändertagna själva, utan också slippa ta ställning till andras nöd.

Har svenskarna helt enkelt tappat förmågan att själva välja hur de ska behandla sina medmänniskor?

Stormen tog vattentanken

Den hopknycklade burken till höger på bilden är vattentanken som mitt kontor delar med tre grannar. Det till vänster är en annan grannes tak, som stormen lyfte häromdagen. Taket tog med sig tanken ner. På vägen strök även några skorstenar och ventilationsrör med. Vi spolar tills vidare i toan med hinkar. Yeah.

Ny påve-tidning

Ett nytt magasin!

PÅVEN SOM ANTAR UTMANINGEN (typ, tar gärna emot förslag på bättre översättning av ”que se la banca”), och så är det Påvens säkerhet enligt experterna, Därför älskar barnen honom, och ÖVERRASKNING! De konstigaste presenterna han har fått.

Alla som någonsin gjort ett magasin – eller för den delen läst ett – känner igen sig i formatet.

Påven i siffror, ett par kortare bildjobb, reportaget Barnens påve, kortformat Nyheter från Vatikanen, och sen fördjupning om hur de troendes skara växer …

… med rutor och grafik som missar att ta upp att även Nordamerika har katoliker, nåväl.

Och så har vi nästa fördjupning om Den digitala erans ledare:

Så bor han i Santa Marta, med grafik och bild:

Ovan: påvens bästa tweets, nedan: det spirituella arvet från hans familj.

 

Så förbereder sig Argentina för att ta emot påven. Och så lite mer plocksidor med påvens bästa citat och sånt, och lite mer fördjupningar med många experter. Det är ett tjockt magasin.

En person i min närhet sa: tidningen har samma problem som marijuana–magasinen. De gör resa till Amsterdam, majans betydelse för Bob Marleys musik, bästa tipsen till hemodlaren – men vad ska de ha i nästa nummer?

Uppdaterat.

1. Glömde ju den bästa sidan, alltså det ANDRA omslaget, baksidan. Det verkar som att de inte riktigt kunde bestämma sig för vilken de skulle ta och så löste de det såhär:

HANS PLAN FÖR ATT RÄDDA VÄRLDEN – där satt den! Jag röstar på denna helt klart.

2. Från kollegan i Italien, deras variant Min påve. Lite Min häst-vibb på den:

Din guide till Buenos Aires

Den svenska turistsäsongen börjar igen, och eftersom förra årets giv inte verkade funka testar jag att vända på steken.

I mån av tid hjälper jag gärna dig som vill ha tips på boende, kontakter inom ditt specialområde eller information om Argentina och Buenos Aires. Jag kan också tänka mig att fixa skräddarsydda guidade turer – fick just förfrågan om en sådan, hoppas den blir av!

Journalistförbundets frilansrekommendation är på 951 kronor per timme. Det är vad jag tar även för andra typer av uppdrag, eftersom varje timme jag lägger på något annat innebär en utebliven timme betalt arbete.

Det blir ju rätt dyrt för privatpersoner, men jag kan även tänka mig att ta av min fritid till mindre omfattande uppdrag. För varje timme jag lägger på att researcha åt dig vill jag i så fall att du lägger motsvarande tid på att hjälpa mig med något som jag behöver. Framför allt att ta med saker hit från Sverige – det kan vara böcker, knäckebröd, speciella leksaker till mitt barn eller smågrejer från Ikea. Samt lite blandade droger och vapen. Jag ersätter kostnaden för inköpen med en överföring av svenska kronor till ditt konto.

Tycker du det verkar jobbigt att hålla på och fixa grejer åt någon du inte känner? Då föreslår jag att du funderar på om det känns rätt att be mig om samma sak.

Råkar du även undra något om mat så rekommenderar jag varmt Lisa Förare Winbladhs frågelåda. Hon är antingen ädlare eller rikare än jag (troligen både och), så hon tar inte betalt själv utan begär bara en donation till Läkare utan gränser som betalning för sin kunskap och tid.

Salami-grisen på bilden har inget samband med texten.

Pippi tar emot på svenska ambassaden

På svenska ambassaden i Buenos Aires är Pippi Långstrump den första som möter besökarna. Förr satt hon framför glaset så man kunde ta ner och leka med henne. Mina annars ganska svala nationalistiska känslor blommar verkligen upp varje gång jag tänker på det här, och på att Pippi ska komma på 20-kronorssedlarna.

I mitt land är barnen viktiga. Mitt land tar inte sig självt på överdrivet allvar. I mitt land är det viktigt att ifrågasätta auktoriteter och att leka.

De där blå myndighetspennorna med bordsstativ alltså! Finns de ens i Sverige längre? Allt är bara så svenskt, inklusive alla dörrar som på svenskt vis enkelt öppnas genom att vrida på en grej på insidan, så man inte blir instängd vid eventuell brand. Argentinska dörrar öppnas normalt med nyckel från båda hållen.

Jag var där för att rösta i europaparlamentsvalet. Istället för grönt bås fick man hela mötesrummet för sig själv.

Valförrättaren berättade att de fått in runt 30 röster, men de tar emot röster tills på torsdag. I riksdagsvalet sist hade de runt 130. Ett par tusen svenska medborgare som bor här är röstberättigade, men de flesta av dem saknar kontakt med Sverige.

I Sverige i sommar

Jag är i Sverige från mitten av juli till mitten av augusti, främst i Malmö och Stockholm. Det är en privat resa, men om någon vill anlita mig för en föreläsning eller något annat så är jag öppen för förslag. Även i Polen dit jag ändå eventuellt har ärende.

Dricker också gärna förutsättningslöst kaffe med eventuella uppdragsgivare men kommer inte att ringa och ligga på, så hör av er!

Argentinsk tidsuppfattning

– Hej det är Kinga, den svenska journalisten. Jag ringer för att boka intervjun med dig.

– Du kan komma imorgon eller på fredag.

– Åh, jag tänkte första veckan i februari …

[ljudet av ögon som tränger ur sina hålor]

… tycker du det är väldigt lång framförhållning?

– Ja. Ring mig i februari.

Klick.

Detta var ordföranden för en ganska stor och medial frivilligorganisation.

Om det finns mer att säga om argentinsk tidsuppfattning?

Jo.

Hejdå min demokratiska innergård

”Det är en öronbedövande tystnad i media om den somaliske politikern från Katrineholm som dessutom är människosmugglare; mordförsök i kristianstad, kvinnor blir antastade i Umeå, skottlossning i Göteborg.
Vad får vi läsa istället? Kriminella romer vars släktband blir kartlagda av polisen.
Väntar på indignerade artiklar som fördömer våldet i Göteborg, Kinga Sandén. Gärna med bombastiska uttalanden om polisens inkompetens också.”

Så skriver en facebook-kontakt, och han taggar mitt namn så att det länkar till min profil.

Jag har länge blockerat ut det han skriver på facebook för att slippa läsa, jag blir för ledsen. Det är en salig blandning av konspirationsteorier om invandrares kriminalitet och medias påstådda nedtystande av ”sanningen”, länkar till Avpixlat och Sverigedemokraterna, kvinnoförakt och gulliga bilder på hans barn.

Sonen poserar med en elgitarr iklädd t-shirt med polisuniformtryck. Han är nog ungefär lika gammal som hans far var när jag träffade honom sist.

Min mamma flydde med mig till Sverige år 1982 när jag var sex år. Krigslagar rådde i det kommunistiska Polen. Det funkade inte för en journalist att fortsätta leva där.

Vi hyrde ett rum i källaren till en villa i Södra Ängby, en välmående förort med stora vita stenhus väster om Stockholm. Vi hade en bäddsoffa, ett bord, en kokplatta och en liten toa. Jag tror vi duschade uppe hos familjen.

Min mamma är fortfarande tacksam mot dem, och jag har ofta tänkt att förhållandena var idealiska för nyanlända invandrare. Vi var omgivna av svenskar. De tog med oss på julgransplundring med ringdans, till Skansen, på familjefester.

”Före igår gick jag till bassängen” minns jag att jag berättade för den femårige äldste sonen en gång, och han svarade ”i förrgår heter det”, och sen fortsatte vi leka. Han var min första svenska kompis. Såvitt jag minns har vi inte setts sedan jag och mamma flyttade till andra änden av stan när jag hade gått ut ettan.

För några år sedan skickade han en vänförfrågan på facebook. Jag ignorerade den, vi hade ju just inget gemensamt. Sedan en till. Okej, tyckte jag. Fattade snabbt vem han hade blivit. Tänkte att jag kanske är den enda människa han har någon kontakt med som tycker annorlunda än han – och att han kanske är den enda som tycker annorlunda än många av mina facebookvänner. Att det har ett värde i sig att motsatta åsikter möts och bryts. Att torget är den centrala idén i ett demokratiskt tankesätt. Att det inte är i den gossiga samvaron med likasinnade som man åstadkommer förändring.

Det blev en hel del rätt hätska meningsutbyten. När skandalen om polisregistrering av romer briserade blev jag förtvivlad. I en artikel jag la upp framhöll en polis ”nyttan av underrättelsearbetet och sade att materialet har kunnat användas i brottsförebyggande arbete”.

Min första svenska kompis kommenterade och argumenterade att uppgifterna kom till nytta, och gjorde en rad påståenden om romers kriminalitet. Flera av mina facebook-kontakter argumenterade emot. Jag orkade inte.

Var går gränsen för när det är meningsfullt att motsatta åsikter möts och bryts? Ja jag tror tyvärr den går just här. Vid människovärde och medborgerliga rättigheter. Om man anser att de måste vara absoluta och jämlika, då blir det väldigt svårt att diskutera med någon som tycker att de ska gå att omförhandla och att bestraffa med, som min första svenska kompis. Utgångspunkterna är alltför oförenliga.

Därför bekymrar det mig att det över huvud taget förs en diskussion om nyttan av dessa register.

Om vi övervakar alla män så kan vi sänka antalet våldtäkter till nära noll, och få ner de flesta andra brott till väldigt låga nivåer. Men det gör vi inte, därför att det vore oanständigt och skulle strida mot en rad grundläggande principer i en rättsstat. Och då är ändå män rent faktiskt, och inte bara i någons huvud, kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken.

Nu ställer alltså min första svenska kompis invididers brottslighet mot statliga övergrepp, och gör mig personligen ansvarig inför sina ”Sverigevänliga” vänner för att fördöma kriminella. Och då inser jag att jag inte kommer någonvart med mina idéer om det demokratiska torget. Det kan i varje fall inte vara hemma hos mig.

FAQ

Nu börjar frågesäsongen – när den svenska hösten och argentinska våren närmar sig hör många av sig till mig inför en resa hit.

De flesta är antingen turister, journaliststudenter, frilansjournalister eller folk som gärna vill flytta till Buenos Aires i några månader och inte vet riktigt hur de ska bära sig åt.

Här kommer en sammanfattning av de vanligaste frågorna och svaren.

Q: Kan du berätta om Buenos Aires över en lunch? 

A: * Jag hade jättegärna svarat på alla dina frågor om jag inte hade haft fullt upp med att jobba för pengar.

Den roligaste nyhetssajten på engelska är The Bubble. Den bredaste Argentina Independent.

Du kan läsa mina tidigare resereportage i Vagabond (nr 1/2013, det går säkert att köpa tidigare nummer från dem) och Sydsvenskan. Här finns en karta där jag prickat in sånt jag gillar. Den är inte så uppdaterad, men mycket är sig likt.

För restauranger, kolla Pick up the fork.

För uteliv, kolla exempelvis Time Out och Blackbook Mag.

Hos Emma Larsson finns många bra tips, Frida Hessel bjuder på Buenos Aires-vardag och fina smultronställen och America Vera-Zavala tipsar om sina favoriter.

Q: Kan du tipsa om hur jag ska hitta ett jobb/någonstans att bo?

A: Tyvärr. Generellt är det svårt att fixa någonting alls här utan att vara här.

För bostad, kolla Craigslist eller AirBnB. Det finns även en rad förmedlingar. Jag har bara testat en, jag kan inte rekommendera den.

I övrigt, se *.

Q: Jag vill plugga spanska, kan du rekommendera en bra skola?

A: Jag brukar tipsa om den här, det är den enda jag har provat och jag tycker den har varit bra. Om du är en av de typ tjugo journalister som tänker söka SJF-stipendium för studier på just denna skola så kanske stipendiekommittén så småningom börjar undra, men det är i och för sig inte mitt problem.

Q: Jag har sålt in en frilansartikel om Buenos Aires/Argentina och vill gärna intervjua dig för bakgrundsinfo. 

A: Tyvärr. Se * och prova det här.

Q: Jag ska skriva en rapport/uppsats/artikel och undrar om du har förslag på ämne.

A: Se * och prova det här.

Q: Har du mens eller?

A: Se *.