Utskälld och hotad av prästen

Det var ju lite oväntat att vårt reportage på pastorsexpeditionen skulle bli så våldsamt. Ändå spännande. 

Jobbet kanske kan tjäna som exempel på att man ska se till att vara där när det händer. Inte intervjua OM vad det nu är saken gäller, för då är det så mycket man aldrig får veta. Jag lade säkert en hel arbetsdag på att bara försöka rådda så att vi kunde vara med när någon gick ur kyrkan. Flera ville ställa upp men på fel tid eller plats.

Till sist övertalade jag Michal Wozniak. Jag hade fått kontakt med honom via twitter för något år sedan när jag researchade bra ställen att åka till för reportage om översvämningarna. När vi träffades i Warszawa hade han berättat att han redan hade försökt gå ur en gång men misslyckats.

När jag höll på och telefonterroriserade honom inför reportageresan kändes det minst sagt etiskt tveksamt: jag, en före detta katolik, försökte tjata ut en katolik ur kyrkan … men jag visste att han redan hade bestämt sig. Lyckligtvis skrev han också själv om saken efteråt.

Vi träffade också några korsförsvarare och en äkta Kristi brud.

Bråk över liken

Självklart var det bara en tidsfråga innan det polska samförståndet efter flygkraschen övergick till fullt krig igen. Politikerna är så förbannade på varandra att de gärna pratar – och därmed avslöjar mer om sig själva än de kanske annars hade gjort. Kul för oss, och förhoppningsvis er.

Missa inte Karl Melanders bildspel från sejmen, som bland mycket annat visar hur polska politiska journalister tydligen jobbar: de sover och lägger patiens på datorn! Samt samlas i hysteriska flockar när en politiker vill säga något. Sedan går politikern, då står de kvar.

Troligen gör de även annat när jag inte ser, annars förstår jag inte varifrån tidningarna får de stora mängderna rätt bra politisk journalistik.

För mig är det svårt att jobba på polska, svårare ju längre bort jobben är från mitt vardagsliv. Mitt ordförråd är mycket begränsat. Men jag har bara en svag brytning. Så ibland när jag ställer frågor som ”varför tyckte du att dom var taskiga” tror intervjupersoner att jag är helt dum i huvudet. Det är inte alltid en nackdel.

När vi jobbade i sejmen efter flygkraschen högg jag en polsk journalist i korridoren och flåsade: ”Ursäkta vad heter en sån som folk har röstat på och skickat hit?”

Hon: ”Eh, ledamot?”

Helt lost

Fördelen med att skriva om ämnen man egentligen inte kan är att man lockas att bli ruggigt tydlig, när man väl har satt sig in i vad saken handlar om. Jag hoppas att det här är ett exempel.

Det är fint att jobba med Karl Melander. Han håller på hela tiden hela tiden, springer upp tidigt och kollar vad som händer,
backar vid en avtagsväg därför att han kanske har sett en möjlig bild. Och så är han precis överallt, så nära det går.

Kalle i randig tröja till höger under skopan.

”Den där jävla fotografen ska jag binda fast när jag får tag i honom” sa gruvchefen efter att ha jagat Kalle runt i dagbrottet i ett par timmar. Lycka till, kompis.

Fullt bråk som vanligt igen

Efter flygkraschen för ett år sedan där nästan hela den polska statsledningen omkom talade alla om enighet (bara ett exempel här). Det skulle inte käbblas mer, politikerna skulle samarbeta.

Redan kvällen efter kraschen sa Magda Magiera till mig utanför presidentpalatset:

– Det här enar oss. Jag kan inte ens föreställa mig hur valkampanjen blir, men jag vet att en sådan här enighet inte räcker länge. Det är inte i det polska folkets natur att vara överens.

I dag säger expresidenten Kwasniewski att splittringen aldrig har varit större. Ironiskt nog bottnar en stor del av oenigheten i hur de omkomnas minne ska hanteras i offentligheten.

Homoerotik medel mot tystnaden

Nationalmuseet i Warszawa ställer ut homoerotisk konst…. VA?

Jag har många fördomar om mitt tidigare hemland. En är att sådant inte skulle tillåtas. Men Polen förändras.

Det är jobbigt för många. Några av dem demonstrerade mot Pride-paraden i juli 2010. Kolla skyltarna! ”Förbjud bögeriet” står det på dem.

Rafalala bloggar sporadiskt här.

[Publicerat i efterhand.]

Översvämningarna dränkte valet

Såhär började min och fotograf Pontus Tidemans arbetsdag i översvämningsområdet i västra Polen:

Vi steg upp. Vi åt frukost. Vi körde ner hyrbilen i geggan mitt ute i ingenstans.

För säkerhets skull hade vi kört förbi lite avspärrningar för att komma riktigt nära inpå. Åhh, man är ju briljant.

Lyckligtvis råkade första bästa räddare vara länets ansvarige för fördämningar – som även passade på att skylla vad som måste ha varit hans livs största misslyckande på bävrar.

Och lyckligtvis är Pontus Tideman såhär trevlig även i ett bistert läge. Tyvärr saknas hans fina bilder på webben.

[Publicerat i efterhand.]

Plötslig utryckning till polsk landssorg

Ett flygplan störtade och i stort sett hela den polska statsledningen omkom.

Jag stod och stekte två ägg när nyhetschefen ringde och frågade om vi inte borde åka. Det ena ägget slängde jag i en macka och tryckte i mig medan jag fixade flygbiljetter åt mig och fotografkollegan Karl Melander. När jag kom hem några dagar senare stod det andra ägget kvar på spisen.

Twittrar järnet utanför presidentpalatset. Foto: Karl Melander.

Om man ska vara lite cynisk är den här sortens katastrof ett bra läge för journalister: många känslomässigt berörda människor, men inte så nära berörda att det finns några etiska problem med att intervjua dem. Plus den stora fördelen med en katastrof där ingen skäms. Alla vill prata, alla vill uttrycka sig.
Det svåra med den här typen av jobb är dag två. Och dag tre. Det är lätt att det blir mer av samma, men läsarna vill ju veta något nytt. Jag blev rätt nöjd med hur vi fick till det.

Det blev inte de läsare som skickade det här:

150 frisörsalonger på 200 invånare

En oemotståndlig kul liten grej som jag och fotograf Julia Lindemalm rev av på vägen mellan ett jobb i nordvästra Polen och ett i sydöstra Tyskland.

[Publicerat i efterhand.]

Julbad med uppgiven fiskpublik

Jag är inte så mycket för att skriva väldigt personligt. Den här texten är ett undantag som jag hade råkat lova utan att tänka till söndagsbilagan dagen före julafton. Jag gillar den trots allt, den är både rolig och sann.

Hoppas Sydsvenskan förvarnar innan de stämmer skiten ur mig för att jag har publicerat den här. Den finns inte på nätet och på något sätt tycker jag att jag har någon sorts moralisk rätt till den just därför att den är så personlig.

Av alla mina märkliga jular var den allra märkligaste den, när en julkarp hade tagit min plats i badkaret. Någon vecka innan jul simmade den guldgrå fisken runt och blängde surt, medan jag, mamma och mormor fick ta fågelbad i handfatet som jag precis nådde upp till med hakan.