Kokabönder / Cocalerxs

Julen 2018 tillbringade jag och bildjournalist Gerald Bermudez med kokabönder i södra Colombia. Resultaten publicerades i DI Weekend och Accent.

Con mi gran colega, el fotoperiodista Gerald Bermudez pasamos la navidad del año 2018 con familias cocaleras en el sur de Colombia. Los resultados se publicaron en DI Weekend y Accent.

I kokafältet. En el cocál.

Bokföring av utfört arbete och porträtt av mig, ritat av en 12-årig kokaplockare. ”Jag har aldrig sett någon så lång och så vit i hela mitt liv”.
Cuenta del trabajo hecho y retrato de mí por un raspachín de 12 años. ”Nunca en mi vida ví alguien tan alta y tan blanca”.

Avlöning för veckans plockning. Cobrando por lo raspado de la semana.

Labbet, kokablad, kemikalier. El laboratorio, hojas de coca, químicos.

Bensin är en del i förädlingsprocessen från kokablad till kokain.
La nafta es parte del proceso de convertir las hojas de coca en cocaina.

Kokabonden Cecilia: ”Mitt livsprojekt är att min dotter ska slippa odla koka”.
Cecilia, cocalera: ”El proyecto de mi vida es que mi hija no tenga que cultivar coca”.

Marcela tar hem mina sopor på kommunens uppdrag

Besökare i Buenos Aires brukar reagera på att se så många människor gå och rota i soporna. För invånarna är de närmast osynliga, en del av gatubilden. Vad få vet är att de som hoppar ner i sopcontainrarna, öppnar våra soppåsar och rotar fram återvinningsbart skräp ur dem anlitas av kommunen – och att de tar hem soporna för sortering.

Detta och mycket mer fick jag veta därför att jag helt enkelt började fråga två av soparbetarna utanför min port, Avigail och Isolina, för sex år sedan. De är dotter och svärmor till Marcela i videon och i den här texten.

Det finns förstås oerhört mycket mer att berätta. Varje besök hos familjen i Fiorito är lärorikt och utmattande. Deras liv förbättras stadigt, samtidigt som fattigdom generellt är så mångfacetterad att den liksom alltid slår tillbaka. Två steg framåt, ett tillbaka. Ett framåt, två tillbaka.

Ja: kommunarbetare är fattiga och beroende av bistånd för sin överlevnad. Sug på den.

Jag fortsätter förstås följa familjen och hela den absurda och intressanta historien kring Buenos Aires sophantering, som jag skriver en del om i reportaget.

Soparbetarna hämtas i Fiorito och lastar på sina tomma personliga säckar på lastbilen som senare lastas av för sortering hemma hos var och en.

Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

Fattigdom dödar drömmar

Här är en annan krönika om fattigdom som publicerades i Sydsvenskan i augusti. Lägger upp den nu som en del av svaret på Evilins kommentar här.

Hade nån en fungerande lösning på det där att visa ut pdf:er? Förutom att fota av dem.

Klasshatet mot de fattiga

När de rikas privilegier hotas ökar klasshatet mot de fattiga.

Det sker just nu i Argentina.

Jag är trött i öronen av alla rika som hävdar att fattiga är lata. Man ska inte ge dem pengar, utan arbete, säger de.

De verkar på allvar tro att de hjälper sina medmänniskor genom att utnyttja deras brist på alternativ till att köpa hemhjälp eller enklare hantverk för motsvarande runt 30 kronor i timmen – i ett land med levnadskostnader nästan i nivå med Sveriges.

Många av dem som talar föraktfullt om andras lättja har jag aldrig sett göra ett ärligt handtag. Oavsett tid på dygnet hittar jag dem i morgonrock med fjärrkontrollen i handen och en kaffe som hemhjälpen fixat, eller på väg till träningen, eller långlunchande på en uteservering. De lever av ärvda familjeföretag och fastigheter, eller välbetalda jobb under fria former.

Medan de fattiga jag känner jobbar precis hela tiden för att överleva. Till priser så låga att de aldrig kommer vidare.

De får bidrag för att föda barn och lata sig, säger de rika. Knullbidrag, kallar vissa barnbidraget. Det betalas ut till familjer med sammanlagd inkomst under 20 000 kronor per månad.

Barnbidraget har just höjts till 475 kronor per barn. Fast många fattiga känner inte ens till bidraget. Många saknar ID-kort, trots att de är födda här. Det utesluter dem från alla rättigheter.

Rättigheter är ett känsligt ord. Varje gång en rättighet föds hotas ett privilegium. När barnbidraget infördes för några år sedan steg lägstapriset på svart hemhjälp.

De gånger jag har berättat om de fattiga människor som jag mött för mer lyckligt lottade personer i min omgivning, tror de att jag ljuger. Eller så försöker de förklara för mig hur sakernas tillstånd visst är rättvist.

En i övrigt normal medelålders kvinna höll på riktigt för öronen när jag berättade om en femtonårig flicka som riskerade dö av ett inflammerat hål i en tand därför att hennes familj inte hade råd med tandläkare, trots att båda föräldrarna och alla syskon över tolv år arbetar.

Det är jobbigt för de rika när de inte kan blunda för eländet.

Som när folk fryser ihjäl på gatorna under vintern.

De boende i det lyxiga området Puerto Madero i Buenos Aires kräver att de hemlösa körs bort. Eftersom de betalar höga skatter vill de slippa se folk som sover ute, säger en polis till tidningen Perfil.

Under vintern som just går mot sitt slut har Buenos Aires stad samlat in varma kläder och täcken och drivit en kampanj: Alla dödsfall på grund av kyla är undvikbara. På affischerna finns ett nödnummer att ringa om man ser folk sova ute, så kommer någon och kör dem till ett härbärge.

Att svälta ihjäl i ett land utan matbrist är också en i högsta grad undvikbar död. Ändå dör knappt hundra barn under fem år av svält i Argentina varje år. Tusentals andra får livslånga hjärnskador på grund av undernäring.

För dem finns inget nödnummer.

————

Krönika för Expressen, den var inne för ett par veckor sedan.

De förlorade allt i pesokraschen

Idén med det här reportaget för Expressen (inte publicerat på nätet) var parallellen mellan Greklands läge nu och Argentinas 2001. Medan jag skrev backade Papandreou från folkomröstning om att lämna euron så likheten blev inte fullt så klockren, men jag blev själv förvånad över att Greklands läge rent finansiellt faktiskt är åt helvete värre än Argentinas var då.

Maria Ramis med sin kartongsäck. Foto: Åsa Wallin.

Hur som helst, som så ofta blev jag alldeles förtjust i intervjupersonerna. Hade velat berätta allt om Marias humor, hennes speciella lugn i rösten, att hon är uppvuxen med klassisk musik men kvällen efter att vi sist träffades släpade med sig sonen Brian på nattbuss till Cordoba för att se muskelrockbandet La Renga. Om den nittonårige sopåkaren i arbetsoverall med reflexer som jobbar på dagarna åt Buenos Aires stad, på kvällarna som ”frilans”, sopletare, för att försörja sitt lilla barn. Om familjen som bodde i sopstationen och funkade som nattvakter, deras pojke som inte hade gått till skolan den dagen eftersom hans skor hade blivit blöta, burarna med småfåglar som de hade köpt billigt och kunde sälja dyrare när de hade lärt dem att sjunga.

Men reportaget skulle ju inte handla om det.

———————–

De förlorade sina jobb. Hus. Bilar. Familjer.

När Argentina gick i konkurs för tio år sedan blev Maria Ramis och Jorge Olmedo sopsamlare. Nu väntar de sig att Grekland ska gå samma väg.

Jorge Olmedo står med ciggen i mungipan mitt i en hög osorterat skräp på sopstationen. En kollega ropar efter kartongkniv. Han slår sönder en vinflaska och räcker henne den att skära med.

– Vi läser nyheterna om Grekland och vi känner igen allting, säger han.

– Det vi var med om 2002 väntar er i Europa nu. Men ni tror att staten ska ta hand om er. Vi har alltid vetat att vi måste klara oss själva.

Jorge Olmedo, hans dåvarande fru och deras son bodde i en ärvd liten villa i Liniers, en medelklassförort till Buenos Aires. Låssmedsverkstaden slutade dra in pengar när statsbankrutten gjorde argentinarna fattiga över en natt.

Familjen sålde den nya bilen, sedan sommarhuset vid havet. Sedan den gamla bilen.

– Ibland gick det att få jobb någon dag, då kunde vi betala elen eller vattnet. Vi bråkade jämt om pengar. Jag satt mest hemma och höll på att bli tokig. En del andra började dricka och slåss. En kris tar fram det sämsta ur en, säger Jorge Olmedo.

– Krisen slet sönder banden mellan människor. Vi slutade ringa på födelsedagar för vi hade inte råd med telefon. Och vi bjöd inte hem någon på helgerna för vi hade inte råd att köpa tillräckligt med kött.

Jorge Olmedo och två vänner började samla och sälja kartong, de blev ”cartoneros”.

– Då passerade en cartonero var trettionde sekund på de stora avenyerna. På båda sidorna. De flesta var från medelklassen, som vi. Jag skämdes men hade inget val.

På sina rundor i området såg de en lång, blek kvinna med en liten pojke.

– Maria fick ihop dubbelt så mycket som vi tre. Så vi slog oss ihop med henne.

Så mötte han Maria Ramis. Hon hade jobbat som chefssekreterare på ett postföretag. När krisen kom räckte inte intäkterna till lokalhyra. Kontoret med sex anställda flyttade in runt matbordet i hennes föräldrars lägenhet.

– Jag gjorde allt för att rädda mitt jobb, säger hon.

Efter ett par månader var det slut. Några nya jobb fanns inte. Den dag hon minns som den svåraste hade hon serverat middag åt Brian, då elva år.

– ”Jävla unge, har du ätit upp allt! Varför lämnade du inget till mig” fräste jag åt honom.

Hon får tårar i ögonen vid minnet.

När hon började samla skräp slutade grannarna hälsa. Hon säger att hon struntade i det.

– Men det är svårt att säga åt en elvaåring att bita ihop.

För att de skulle få in tillräckligt måste Brian hjälpa till efter skolan. Maria Ramis syskon ville sätta honom på barnhem och henne på psyket. De klarade krisen bättre, men vägrade hjälpa.

– De tyckte jag var misslyckad som inte hade skaffat bättre jobb, bättre utbildning, en man som hade kunnat försörja mig, och de beskyllde mig för att ha smutsat ner familjens namn. Men jag fortsatte ju framåt i stället för att ge upp.

Maria Ramis går fortfarande samma runda: tobakskiosken, klädbutiken, speceriaffären med expediten hon känt sedan hon var liten, som kindpussar henne och säger:

– Hej Maria, hur har du det? Allt bra med familjen?

Familjen, i dag är det Jorge Olmedo och sonen som har blivit 20. De pratar en stund innan Maria Ramis stoppar de vikta kartongerna i sin plastsäck och går.

Säcken börjar bli full. Hon uppskattar värdet till runt elva kronor.

Dags för fredagsfika på kaféet på hörnet med sonen, som just har börjat plugga grafisk design på universitet.

– Jag betalar allt och låter honom inte jobba extra. Han ska koncentrera sig på studierna, säger hon.

Brian Gomez Ramis tittar växelvis ner i bordet och på hennes gröna säck.

– Ingen jag umgås med nu vet att jag har samlat skräp. Jag pratar aldrig om det. Inte med henne heller, säger han lågt utan att se på Maria.

– Jag hatade det. Alla som hade varit mina kompisar sa: ”du är äcklig, du samlar sopor”. Jag kunde inte säga något tillbaka. Det var ju sant.

När han var fjorton lyckades han skaffa andra jobb, som reklamutdelare och på flyttfirma.

– Vilket jobb som helst är bättre. ”Cartonero” är en förolämpning, den som samlar skräp är utanför. Det bara är så. Jag berättar inte för någon vad hon jobbar med.

När de lämnar kaféet går han en bit framför henne.

– Han kanske mognar med tiden. Jag önskar att han ska förstå att jag gör mer. Att viktiga myndighetspersoner lyssnar på mig och läser saker jag skriver. Att jag hjälper andra skapa ett bättre liv.

Maria Ramis sköter administrationen i det som har utvecklats till ett kooperativ med 35 anställda. Sedan 2007 ansvarar de för en av Buenos Aires sex återvinningsstationer. Dit körs torrsopor från hotell och andra storleverantörer. Efter sortering säljs kartong, glas och plast direkt till förpackningstillverkarna.

I Maria Ramis uppgifter ingår att pressa myndigheterna att förbättra soparbetarnas villkor. Nästa mål är arbetskläder och löner, i stället för det som kallas ”incitament”: ett bidrag på knappt 1100 kronor per månad plus ett mål mat om dagen.

Här, bland soporna, märks de första spåren av att den globala krisen nått Argentina. Priset för återvinningspapper sjunker, och allt färre av pet-flaskorna kommer från de dyra importerade läskmärkena, berättar Jorge Olmedo.

– Men vår ekonomi är mycket bättre rustad nu. Och går det åt skogen igen så kan vi alltid börja om från noll en gång till. Vi vet ju hur man gör.

FAKTA

Argentina gjorde statsbankrutt 2001-2002. Precis som Grekland i dag kunde Argentina inte finansiera sina skulder.

* Argentinas utlandsskuld 2001: 62 procent av BNP.

* Argentinas utlandsskuld 2002, efter devalvering och inställda betalningar: 150 procent av BNP.

* Greklands utlandsskuld i dag: ca 160 procent av BNP.

* Argentinas inställda betalningar 2001: 100 miljarder dollar.

* Om Grekland skulle göra motsvarande i dag: 360 miljarder dollar.

Argentina släppte sin fasta växelkurs mot USA-dollarn och peson störtdök. Skulder i dollar växte, medan besparingar försvann efter att de skrivits om till pesos. Ungefär detsamma förväntas hända om Grekland lämnar euron.

Ett sådant scenario vill EU undvika och har därför skapat ett räddningspaket som innebär att hälften av Greklands skuld skrivs av, samtidigt som Grekland åläggs strama besparingar. Också den modellen drabbar vanliga människor hårt. Arbetslösheten och fattigdomen har redan ökat stort på grund av krisen.

Källor: Eurostat, IMF, BBC, DI.

Städerska sökes, den gamla har tatt slut

(Den här krönikan gick tydligen i Expressen förra helgen, men tyvärr inte på nätet.)

Utan städerskorna stannar Argentina. Men att ge dem samma rättigheter som andra arbetare sitter långt inne.

– Det är så smutsigt. Vad ska vi göra?

Min hyresvärds blick var desperat. Städerskan hade ringt sig sjuk två fredagar i rad.

– Vi kan väl städa? sa jag.

Hon begrundade förslaget. Jo, det kunde vi ju.

Hyresvärden, en välutbildad kvinna i min ålder, sprang ut och kom hem med fyra flaskor. I skåpet stod ytterligare åtta vars innehåll jag inte kan redogöra för. Hon drog på sig stora plasthandskar. Sprejade lite här och där. Duttade och sprejade. Jag svabbade golvet och försökte att inte stirra.

Många argentinska medelklassmänniskor har helt enkelt inte kläm på hur man städar. De har vuxit upp med städerskor minst en gång i veckan. De har aldrig dammtorkat. Ändå pratar många av dem gärna om hur svårt det är att hitta en bra städerska och om alla fel de gör.

Städerskorna är medvetna om sin utbytbarhet. Jag ser dem hela tiden göra lite extra: stanna en halvtimme gratis och få klart. Sno ihop en paj och slänga in i kylen.

Mellan 1,2 och 1,5 miljoner personer arbetar som någon sorts hemhjälp i Argentina, enligt en spridd uppskattning från facket CTA. Befolkningen är knappt 42 miljoner.

Först i år har FN-organet ILO krävt att normala arbetarrättigheter även ska gälla städerskorna. En lag är på gång i Argentina. Den innefattar en maxarbetstid på 48 timmar per vecka, försäkringar, pension och tre månaders föräldrapenning. Lagen berör förstås bara de 478 000 som är registrerade hos skattemyndigheten.

Ett par månader efter att lagen hade röstats igenom i kongressen i mars larmade skattemyndigheten om att 30 000 vita jobb försvunnit, enligt tidningen La Nacion. Röstningen i senaten har fortfarande inte blivit av.

År 2005 infördes ett avdrag för hushållsnära tjänster.

– Sedan dess jobbar en del vitt. De kan ta två veckors semester, säger Paula, 30 år, drömmande.

Sex timmar varje onsdag jobbar hon hos oss. Jag har bytt hyresvärd, men även kvinnan jag hyr rum av nu har självklart en städerska. Hon betalar knappt trettio kronor i timmen.

– Vita pengar blir för krångligt för arbetsgivarna, säger Paula.

Med sammanlagt 25 timmars jobb i veckan plus makens lön kan de hyra ett litet hus i en förort två timmar bort och försörja sina två små flickor, som Paulas systrar passar när hon jobbar.

Hennes mamma har städat i hela sitt liv. Paula vill bli idrottslärare. Fast medan jag skriver det här skurar hon mitt golv.

– Kvinnor som arbetar måste ha städhjälp, hur ska de annars hinna, säger hon.

Du arbetar ju också?

– Jo, men jag har inte råd. Det är tur att så många inte klarar att städa själva, annars skulle de inte anlita oss. Jobbet är helt okej och jag är försiktig så jag inte skadar mig.

En städerska som jobbat i många år hos en bekant familj har fått sådan värk i armarna att hon inte kan arbeta längre. Hon är 35 år.

Hon skaffade fram en efterträdare, visade var köksgrejerna ska stå och hur skjortorna ska vikas. Vad som hände med henne sen är det ingen som vet.

Argentinare är rädda för fel saker …

… och jag borde ha kollat hur många som brinner inne varje år till den här krönikan.

Nu sticker jag till Chile och gör jobb på studentörelsen med fotograf Nicolas Wormull. Säg åt närmsta redaktör på skarpen att köpa!

Att leva på andras elände

Jag ville inte vara journalist längre, inte hålla på med smärtsamma historier som ändå inte blir hjälpta av att man berättar.

Det var januari, tre månader av min tjänstledighet från Sydsvenskan hade gått och jag ville aldrig komma tillbaka från Buenos Aires. Kanske bli bagare.

Mest tänkte jag på två frågor: hur det har påverkat mig att dagligen i flera år handskas med världens grymhet. Och vad som rättfärdigar att jag intervjuar till exempel en mamma som sett sitt barn svälta ihjäl, och sedan säljer artikeln och äter på restaurang för pengarna.