Vi kastas tillbaka till flyktingkänslan

Vi doppar äppelklyftor i honung och min argentinska svärmor kisar för att tyda välsignelsen: ”Vår Gud och våra förfäders Gud, ge oss ett nytt år lika sött som honung. Fortsätt på nästa sida … oj ursäkta!”

Hennes judiska mor- och farföräldrar flydde från krigets Syrien i början av förra seklet. Hennes far bar ritualerna inom sig och nedtecknade dem åt barnen innan han dog. Vid varje stor högtid, förra helgen det judiska nyåret, läser vi från hans handskrivna, fotokopierade häften.

Häftena är det enda som återstår av den gamla kulturen. När min svärmor dör, så dör nog de sista traditionerna med henne. Flyktingkänslan, den försvann redan i generationen innan.

Min mans släkt har inga band kvar till Syrien, men andra argentinare har behållit kontakten med sina syriska bryllingar och upplåtit sina soffor åt ett par hundra som flytt hit de senaste åren. Brasilien har tagit emot över två tusen syriska flyktingar. Uruguay färre än hundra, men landet har kontinentens enda statsfinansierade flyktingprogram.

– Många uruguayaner levde i exil i många år i bland annat Sverige och de togs emot väl. Nu kan vi återgälda den solidaritet som vi fick då, sa statssekreteraren Javier Miranda när jag intervjuade honom i samband med att programmet sjösattes.

Den uruguayanska diktaturen upphörde för trettio år sedan, men den kollektiva flyktingkänslan lever än. På andra håll har den försvunnit snabbt.

Polen – med en av världens största exilbefolkningar – har just lagt in veto mot EU-kommissionens nödplan för 120 000 syriska flyktingar. I Warszawa demonstrerade tusentals förra helgen för att deras land inte ska ta emot en enda. De ser flyktingarna som ett hot mot polskheten.

Min egen polskhet är nästan borta, men flyktingkänslan finns kvar precis under huden. När jag var sex år skulle jag få följa med mamma på jobbresa till Sverige. Vi tog ett direktflyg från Warszawa, flyktingar behövde inte spolas upp på stränderna då.

Mammas journalistkolleger försvann en efter en och hon fruktade för sitt liv. Hon kunde inte riskera att jag skulle skvallra. Så först framme i Sverige fick jag veta att jag aldrig skulle återvända hem till mina leksaker och mormor, den viktigaste personen i mitt liv.

Vi fick en soffa att bo på och vänner bjöd med oss på julfirande med roliga danslekar. ”Åk hem” sa ett barn till mig, och det ville jag gärna.

Vi är många svenskar som kastas tillbaka till våra minnen nu. På Facebook lägger vänner som en gång flytt från Iran och Bosnien upp gamla bilder och berättelser om människor, saker och sammanhang som de tvingats lämna.

Men de flesta svenskar har aldrig känt flyktingkänslan. Minnena bleks för varje generation. Samtidigt som min svärmors mor- och farföräldrar kom från Syrien, flydde 1,5 miljoner svenskar från svält och elände till Amerika. Runt 10 000 kom till Brasilien och en del fortsatte hit till Argentina. Ibland träffar jag på jag deras barnbarn och barnbarnsbarn. Efternamnen brukar vara det enda svenska de har kvar.

—-

En något kortare version har publicerats i Smålandsposten och Borås Tidning. 

Svensk flyktingpolitik på export

Det har gått över en månad sedan detta publicerades, det har bara inte blivit av att lägga upp här. Flyktingarna från Syrien har hunnit landa, det kan man läsa om bland annat här och här.

Jobbet var väldigt roligt att göra för någon som är sjukligt intresserad av migration. Jag är det.

Mitt huvud exploderade lite av alla lager av migration och flykt, och de olika sätten att förhålla sig till det. Trots att jag hållit på så mycket med ämnet både i jobbet och i mitt eget liv har jag aldrig förr sett detta med återvändandet som ett så starkt tema. Kanske därför att det aldrig varit en grej i min egen familj. Min morsa dröjde tjugo år med att ens åka till Polen på besök.

En sak som inte fick plats i reportaget var att Ana Valdés också var just 19 år när hon blev fängslad och torterad. Innan hon fick en fristad i Sverige satt hon inlåst i fyra år helt nära maristmunkarnas gård där flyktingarna nu tas emot.

Munkarna var otroligt peppade på att få träffa syrierna och måna om att fixa allt till det bästa. När vi hälsade blev det lite förvirrat, för de körde två kindpussar och inte en som jag är van vid.

– Det kan nog bli ännu mer förvirrat med syrierna, sa jag.

– Aha, de kindpussas inte?

– Nej, och det kan vara en bra idé att hålla koll på om kvinnorna tycker det är okej att bli rörda vid över huvud taget, en del gillar inte det, sa jag.

– Aha, bra att veta … de kanske har såna där dukar på huvudet också när de kommer, i alla fall första veckan?

Ni ser: Uruguays erfarenhet av interkontinental migration är inte så aktuell.

Alem García berättade att nästan alla immigranter från Syrien och Libanon i början av 1900-talet var ensamma unga män. En konsekvens av det blev att de allra flesta fick barn med uruguayanska kvinnor. Även deras söner och döttrar gifte sig till största delen utanför immigrantkretsarna, med dem som Alem kallade ”criollos” – infödda.

I den judiska immigrationen från samma område hit till Argentina kom mycket familjer och unga par. Många fortsatte att bilda familj inom gruppen i ett par generationer efter att de immigrerat. I min föräldrageneration – de som nu är i 60-65-årsåldern – känner jag till folk som förbjöds att gifta sig med andra än ättlingar till judar från Mellanöstern.

Båda immigrantgrupperna integrerade sig snabbt, hade framgång socialt och ekonomiskt, och blev uruguayaner respektive argentinare. Men för en del kostade frigörelsen ett par generationer extra. För varje individ: ett helt liv.

En äldre kvinna som jag tycker mycket om och som är lyckligt gift sedan decennier med den man hon kunde få godkänd förlåter aldrig att hennes ungdoms kärlek nekades henne. När det var hennes tur att bestämma ville hon stoppa allt förtryck. Hon lät inte ens sin son bli omskuren.

Pizza och glömska bygger nationalismen

Plötsligt har var och varannan argentinare YPF-loggan på en pin på jackan. Även i Argentina var folklig uppskattning för ett oljebolag

YPF-tishor med texten ”Bensin åt alla”, till salu utanför politiskt event i Buenos Aires.

ovanligt fram till den 16 april.Då nationaliserades YPF genom att staten exproprierade den spanska majoritetsägarens aktier, för att göra Argentina självförsörjande på energi.

Det gav upphov till nationalistisk yra, flaggviftning och ökad popularitet för regeringen.

Här går nationalism alltid hem. Till höger och vänster, bland fattiga och rika.

Buenos Aires Pride 2010. https://www.facebook.com/100.por.ciento

Alla tillfällen att lufta den blåvita flaggan tas tillvara, inklusive pride-parader och demonstrationer mot regeringen. I skolorna svär alla nioåringar trohet till fanan. Vid midnatt spelas nationalsången i alla radiokanaler.

Nationalismen är inte uteslutande eller aggressiv, men kräver anpassning. Folkbokföringen tillåter utländska namn bara om de går lätt att uttala – oklart för vem – och saknar spansk motsvarighet.

Vilka namn som accepteras förändras med tiden. Nu ingår de allra vanligaste kinesiska, arabiska och judiska namnen bland de tillåtna. De flesta får ändå spanska förnamn. Kombinationer som Malena Chang eller Carlos Abdala är vanliga.

Vänner med rötter i Ungern, Syrien, Italien och Sverige är stolta över sitt ursprung, men vet ofta lite om det. Invandrarna förde inte språket och kulturen vidare till sina barn, de som är mina vänners föräldrar eller mor- och farföräldrar. De som har fötts här föddes som argentinare.

Argentina har valt samma väg som USA: man släpper det som särskiljer, tar sikte på det gemensamma – och missar ingen chans att framhäva det.

Argentinsk pizza = extra allt.

Som fotboll. Eller mat. Exempelvis påstås Argentina ha världens bästa pizza. Ett vanligt citat är: ”Jag har ätit pizza i Neapel. Den sög! För lite ost, för lite bröd. För lite av allt.”

Argentinarna sägs ha uppfunnit det geniala pizzatillbehöret faina, en pannkaka av kikärtsmjöl. Plötsligt nät-snubblar jag över den italienska motsvarigheten farinata.

”Visste ni det här?” frågar jag på facebook.

Min vän Marcos svarar: ”Vi uppfann inte faina, de som säger det blandar ihop den med fugazza, som ändå härstammar från focacciabröd med lök, som sen utvecklades till ostfylld fugazzeta med lök, som är heläcklig … det var inte vi argentinare som uppfann skitsnacket, men vi har fulländat det.”

Också Marcos beskrivning av hans landsmän är mycket spridd. Parallellt med den brinnande nationalismen hävdar argentinare ofta att deras folk är en hoper oärliga och fifflande tölpar, som inte kan få något att fungera.

Det gäller dock aldrig dem själva personligen. Det måste vara därför beskrivningen verkar stämma så dåligt med verkligheten.

——-

Krönika i Smålandsposten och Borås tidning.

Uppdatering: this just in – det årliga pizzakriget, utgjort över ett uppslag minus två spalt i största dagstidningen Clarin. Denna gång mellan traditionella och såkallat nyskapande pizzor med tex ruccola på. Krig! Krig!

Och typ alla de i skrivande stund över 100 kommentarerna slår fast att den klassiska argentinska pizzan är godast i världen.

Var får folk sin livskraft ifrån

Foto: Emma Larsson

Zeinab Tadjik är sexton år och kanske den starkaste människa jag har träffat. Jag och Emma Larsson mötte henne i Teheran i juni 2009, och hennes historia fick bli en berättelse om de miljoner afghaner som lever i exil.

När jag intervjuar fattiga människor frågar de ofta: ”vad får jag ut av det här” eller ”hur kan du hjälpa mig”. Inget konstigt med det.

Zeinab, hon frågade: ”Hur många läser er tidning?”