En svårfångad fisk

Det här porträttet på Alesso för DN var bland det svåraste jag har gjort. En oerhört kontrollerad intervjuperson som i stort sett inte vill prata om någonting, men har en alldeles kunglig talang för att prata på om ingenting så att den snålt tilltagna intervjutiden bara försvinner. En smart teknik för någon som vill ha exponeringen i helgbilagan, men slippa berätta något.

På ett personligt plan sympatiserar jag med motviljan mot att prata om privatliv, familj och politik. Jag tror också det är en sund inställning för någon som Alesso som ser framför sig en lång karriär och är i början av den.

Här nedan syns situationen på bilden ovan från andra hållet. Superproffset Natacha Pisarenko står till höger om fönstret, med kameran riktad uppåt. Avspänd arbetsmiljö. Jag är oerhört nöjd över att ha fått jobba med henne efter flera års uppvaktning.

Lärdom: att alltid ha några påsar lakrits i beredskap vid intervjuer med svenskar som varit borta länge från Sverige. Jag investerade min sista surt förvärvade stash i att få loss en halvtimme extra intervjutid. ”Här får ni mutlakrits, så att vi får en lite trevligare och mer samarbetsvillig stämning” sa jag till Alesso och Carl Dreyer under reklamfilmningen.

Allt gills. Bara resultatet räknas. Stämningen blev mycket riktigt mer samarbetsvillig.

Alesso som är en på alla vis trevlig person mmmmmmade och smackade och hojtade ”det smakar hemma” och bjöd alla i teamet. Spanjorerna, argentinarna, britterna och amerikanerna tittade skeptiskt på de svarta klumparna, men tog artigt för sig. Sen stod de och klöktes bakom hans rygg. Jag fnissade skadeglatt. Ja, sån är jag.

Själva spelningen var en minst sagt spejsad upplevelse. Lite bilder nedan, och en av Natacha från hemvägen här.

Han i mitten rörde sig inte på timmar.

Ovan en av få i publiken över 25.

Ovan och nedan från sidoscenen.

Den geniala Natacha.

Ett tillägg till artikeln var en spotify-lista med låtar som inspierat Alesso (länkad från artikeln, av någon anledning kan jag inte få upp den i spotify).

Det jättekonstiga ögonblicket när han sa sin allra mesta favorit – och den var samma som min.

Pånyttfödelse för Argentinas transpersoner

”I det här samhället kan vi inte vara fria. Att vara fri är härligt, trevligt. Idén om frihet ger mig kraft att fortsätta arbeta” sa Claudia Puccini när jag intervjuade henne häromdagen. Läs mer om henne och om Argentinas nya genusidentitetslag i min artikel i Ottar. Eller mer om lagen i tex Pagina 12.

Lagen är mer liberal än Sveriges i och med att den avlägsnar psykiatrin och juridiken från rätten till en genusidentitet. Varken psykologer eller domare ska längre lägga sig i om en person ska få genomgå juridiskt könsbyte eller könskorrigerande behandling, och de båda förändringarna ska kunna göras oberoende av varandra. En person kan ju exempelvis vilja byta genusidentitet utan att vilja att någon skär i deras könsorgan.

Såvitt jag förstår har Argentina inte heller något krav på sterilisering för transpersoner, något som ju debatteras i Sverige (hos Trollhare finns väldigt mycket att läsa i frågan, han följer frågan noga och intensivt).

Här röstade kongressens sista session innan sommaruppehållet igenom den nya lagen med siffrorna 167-17.

Barn ändrar allt, till och med diktaturer

Mohammed Reza Heydari hoppade av jobbet som Irans konsul i Norge och anslöt sig till oppositionsrörelsen.

Först någon månad senare hade jag och fotograf Jenny Leyman möjlighet att träffa honom.

Han var trött på att bli intervjuad, sa sin grej om sitt samvete och ville att vi skulle gå. Det ville inte vi.

För vi bara måste få reda på var hans plötsliga samvete kom ifrån. Och vi måste komma hem till honom, fast han inte ville. Det ger alltid något att komma hem till intervjupersonerna, alltid.

Vi insisterade. Han kämpade emot. Jag utnyttjade mina insikter i iransk taarofkultur – man KAN inte säga nej till gäster. Man måste till och med truga dem. Så det gällde att smidigt förvandla oss till sådana. Vilket vi gjorde med visst våld.

Och så, i porten på väg in. Där mötte vi Samvetet. Han hade nämnt det med sonen innan, men i det ögonblicket de såg varann i ögonen visste jag att det var det allt handlade om.

När vi var klara var Mohammed Reza Heydari utmattad och lite stressad, hans fru och ett par vänner som kommit på besök var otåliga. ”Har du nu trugat ordentligt med kakorna” sa frun, det är taarof. (Tyvärr kunde jag inte kommunicera med henne eftersom hon inte talar engelska och jag inte persiska. ”Har du  trugat ordentligt” är en av få fraser jag förstår.)

Vi började säga hejdå och ta på skorna.

”Vill ni inte stanna på lunch” sa Heydari hjärtligt.

Jag tvekade en liten stund. Bara för att, jag visste ju att det var taarof. Under den korta tiden såg jag att han blev helt ångestfylld – tänk om vi skulle säga ja?

”Tack men vi måste tyvärr gå”, sa jag.

Lättnaden spred sig i hans ansikte.

”Snälla stanna, vi blir förolämpade annars.”

(Klassisk taarof.)

”Det hade vi hemskt gärna gjort om vi inte måste skynda oss till flyget.”

Lögn förstås. Men vi kunde gå, med allas heder i behåll.

[Publicerat i efterhand.]

Var får folk sin livskraft ifrån

Foto: Emma Larsson

Zeinab Tadjik är sexton år och kanske den starkaste människa jag har träffat. Jag och Emma Larsson mötte henne i Teheran i juni 2009, och hennes historia fick bli en berättelse om de miljoner afghaner som lever i exil.

När jag intervjuar fattiga människor frågar de ofta: ”vad får jag ut av det här” eller ”hur kan du hjälpa mig”. Inget konstigt med det.

Zeinab, hon frågade: ”Hur många läser er tidning?”

I väntan på en ikon

Vi höll det hemligt in i det längsta, men när vi väl avslöjade för vår statligt tillsatta tolk/övervakare (smygfotad till vänster) vem det var vi skulle intervjua trodde hon oss helt enkelt inte.

Zahra Rahnavard var en superkändis redan innan hon blev den första kvinnan i den islamiska republiken som deltog i en presidentvalskampanj.

Vi hade väntat i flera timmar dagen innan och flera timmar denna dag. Vi visste inte om hon någonsin skulle komma, tiden rusade iväg, våra kontakter bad om tålamod och tålamod, redaktionen ropade efter material.

När Zahra Rahnavard äntligen skred in höll tolken på att svimma av upphetsning, alltså på riktigt svimma. I stället för att tolka började hon liksom svärma. Hon krävde en autograf och att bli fotad med sin idol.

Vi fick tjugo minuter. Vi satt i ett knallgult rum utan ljus. Fotograf Emma Larsson svettades i pannan. Jag svettades över hela kroppen. Tolken svärmade. Zahra Rahnavard stirrade rakt fram och såg ut som att hon ville dö.

Jahapp, prata igång henne lite kanske, tänkte jag:

”Vad har du gjort i dag?”

Hon stirrade tyst först på tolken, sedan på mig. Sedan kom en lång, arg ramsa på persiska.

”She says you must ask a normal question. She says she never got such a stupid question before”, sa tolken med sin släpiga, gälla röst (tolka i jagform var det inte tal om).

Jag svettades mer.

Ja sen körde jag på. Säkert hälften av tiden gick åt till det med händerna. Jag bara måste veta om de höll handen som ett statement eller om det var en slump. Hon gillade inte de frågorna heller, men sen svarade hon i gengäld snällt på allt det andra.

När de 20 minutrarna hade gått och folk började banka på dörren och springa in och ut i rummet bad jag Zahra Rahnavard att visa något av sina konstverk, som jag hade räknat ut borde finnas på konstcentret där vi satt. På så vis hoppades jag att Emma Larsson skulle få chans att ta mer naturliga bilder, och jag få lite mer dynamik i texten.

Åh, fåfängan är en journalists bästa vän.

[Publicerat i efterhand.]