Tag Archives: HBTQ

De skär upp små barn …

… och det är inte bara en braskande skandalrubrik utan det är, tyvärr, sant.

Små bebisar opereras i könsorganen i Sverige i dag, av den enda anledningen att kön är så kulturellt viktigt att man inte anser sig kunna vänta.

De här barnen är väldigt få, och därmed väldigt osynliga. Det innebär inte att det inte finns något problem.

Läs mer i min artikel om intersexvården hos KIT.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Och vem är du?

arg-effy-ks1Effy Chorubczyk tog sitt liv i mars, vid 25 års ålder.

 

Hennes liv och konstnärskap kretsade alltid kring henne själv, men pekade ut gliporna i allas våra masker och rustningar.

Här är ett minnesord över en person som världen är mycket tristare utan.

Här och här är Effys egna presentationer av sin konst.

 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Stolthet & fördom

Världens första folkhögskola för transpersoner öppnade för ett drygt år sedan i Buenos Aires. Här är en intervju med en av lärarna.

Ett av de där jobben som det är omöjligt att föreställa sig hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst för mig och fotograf Karl Melander.

Intervjuformatet är enkelt jämfört med reportaget – man behöver bara en person, och om det inte är ett stort porträtt behövs inte mycket ”häng”. Särskilt en intervju som denna, som är ganska kort och handlar mer om det personen gör än det hon är, är hantverksmässigt sett en ganska rättfram sak i både text och bild. Särskilt när man har goda förkunskaper om ämnet, som jag hade skrivit flera saker om. Särskilt när man har kontakter som hjälper en att komma till. Särskilt när man har byggt upp förtroende i och med sitt tidigare arbete.

Och så hamnar vi mitt i en krissituation på grund av en konflikt, som har lett till att bland annat mina kontakter plötsligt slutat. När vi kommer till avtalade möten dyker ingen upp. Vi tillbringar en halv dag på skolan med att försöka snacka in oss. Ingen vill bli intervjuad eller fotograferad. Hela skolan har tröttnat på journalister och vill bara ha arbetsro.

Jag minns inte hur många gånger vi bestämde möten, fick dem inställda, gick dit ändå, fick gå med oförrättat ärende. Jag drömde mardrömmar om att orsaka totalkris för Omvärlden, som hade accepterat att skjuta deadlinen ett par gånger men måste till tryck och hade ett uppslag avsatt för detta. En dagstidning kan alltid fylla med byråmaterial eller hiva in något annat man har liggande eller dra större på några bilder, men Omvärlden kommer bara ut varannan månad och jag tvivlar på att de hade just en ”Omvärlden fikar med”, som formatet är i papperstidningen, färdig i reserv (vågade inte fråga).

Träffen med Vida Morant blev till slut av eftermiddagen innan jobbet måste lämnas. Jag och Karl Melander hade även planerat och sålt in ett större reportage med mer häng och flera intervjuer till en annan tidning, men det fick vi bara lägga ner.

Omvärldens redaktionschef Anki Wood erbjöd sig vänligt att skicka tidningen. Att få ett sånt kvitto på sin medverkan är alltid stort för intervjupersonerna, och papper gills fortfarande betydligt mer än nätet. Så fort Vida fick tidningen hem i brevlådan la hon upp en bild på facebook av sig själv med den uppslagna tidningen. Hon googleöversatte och konfronterade mig med felaktigheter och konstiga formuleringar, som lyckligtvis alla kunde skyllas på google translate – men olyckligtvis ledde till att jag måste lägga tid på att fixa till översättningen, inte ett drömläge med ett språk man inte riktigt behärskar.

Det här blir för övrigt allt vanligare och innebär rätt mycket merarbete, men jag ser ingen annan rimlig lösning än att hjälpa till när folk ber om det. Det är svårt att argumentera för varför jag inte ska ge något lite tillbaka när de har gett av sin tid och sitt engagemang för att min text alls ska bli av.

Vidas postning delades ett tjugotal gånger (det som jag såg) på facebook av entusiastiska vänner, kolleger från skolan och transaktivister. Så det finns ändå hopp om att det där andra reportaget också så småningom ska bli av.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Rätten till liv

Rätten till liv har den kommit att kallas.
Den nya lagen som ger Argentinas transpersoner rätt till sina identiteter – och blir en av världens mest radikala.
Medan senaten debatterade lagen i onsdags samlades hundratals utanför parlamentet för att visa sitt stöd.
Läraren Carla Valeria Rivero, 41, går upp på den tillfälliga scenen med handväskan i ett stadigt grepp.
– Bakom allt detta silikon klappar människohjärtan. Vi är människor som ni, därför kräver vi att bli behandlade som medborgare, ryter hon och alla jublar.
Med den nya lagen får alla rätt till den genusidentitet de upplever som rätt, oavsett om den stämmer med det medfödda könet. Ändringen ska göras av folkbokföringen utan särskilda tillstånd. Hittills har det varit nästan omöjligt för transpersoner att få rätt ID-handlingar.
– Vi från det gamla gardet har åkt in och ut i arresten hundratals gånger för att ha uppgett falsk identitet därför att vi klär oss som kvinnor fast det står man i ID-kortet, säger Carla Valeria.
Hon jobbar i samma skola där hon anställdes för 20 år sedan som man. Hennes väninna Marcela Viegas, 48, är sexarbetare, liksom en majoritet av landets transpersoner.
– Jag hade hellre haft ett värdigt jobb. Men jag måste betala mat och hyra, och ingen arbetsgivare accepterar såna som vi. Jag hoppas att samhällets inställning förändras nu. Annars vet jag inte vad jag ska leva på när jag är sextio.
Men i dag är inte en dag för oro.
För förmodligen både första och sista gången ställde sig den argentinska senatens ledamöter från alla partier upp och applåderade sig själva. 55 röstade ja, en avstod.
Argentina har valt en lagstiftningsväg där man inte skapar nya rättigheter, utan tar bort särbehandling. År 2010 blev man först i Latinamerika med att sluta diskriminera samkönade äktenskap. I onsdags bad oppositionssenatorn Nito Artaza transpersonerna om ursäkt för den tid de fått vänta på att slippa diskrimineras.
Nu får de även rätt till behandling för att anpassa sin kropp till det genus de känner är rätt utan att be om lov eller sjukförklaras. Hittills har de tvingats till en stor medicinsk utredning, en sjukdomsdiagnos och ett juridiskt tillstånd, som i Sverige.
Många i vimlet utanför parlamentet bär spår av operationer av ansikten och bröst utförda av klåpare. Utan rätt till sjukvård har många dött i jakten på det de ser som sitt riktiga jag.
Ändå tar de flesta upp rätten till en identitet som det viktigaste i den nya lagen.
Claudia Puccini, som drömmer om att gå och rösta utan att bli hånad när valförrättaren ropar upp id-kortets mansnamn.
Alejandro Iglesias, som höll sig undan i skolan som liten för att ingen skulle säga hans flicknamn.
Gaston Luna, 14, som hoppas att han ska slippa bli mobbad.
– De i skolan stör sig på att min mamma är en man. De kanske slutar nu när hon blir kvinna i sitt ID-kort. Då stämmer det ju.
Kanske blir det så, en dag. Kanske krävs mycket mer än en lag. Kanske har allt bara börjat.

……….

Krönika publicerad i Expressen.

En längre intervju med Claudia Puccini finns i en tidigare artikel för Ottar, och mer om hbtq-frågor i Argentina i denna text.

Mer om villkoren för transpersoner i Argentina, Sverige och Thailand i senaste numret av Ottar (endast i papper).

………..

Åh kolla! En kortfilm från i fjol om Gaston Luna och hans familj dök upp i facebook-feeden.

Lite irriterande att klippet heter ”Min familj: en familj med en ensamstående transsexuell förälder med adopterade barn”. För det låter ju inte som något familjemedlemmarna skulle kalla den. De kanske snarare skulle kalla den … en familj.

Vilket för tankarna till det här.

1 kommentar

Filed under Journalistik

Spring och köp tidningen!

Tidningen Ottar är ju alltid läsvärd, men detta nummer måste ni faktiskt köpa. Det handlar om hur normerna kring kön och sexualitet skapar behov av att sjukförklara människor, och vad det leder till.

Jag bidrar med en artikel om läget för transpersoner i Argentina och porträtt av Elizabeth Chorubczyk och Alejandro Iglesias, som båda väntar otåligt på att en ny identitetslag ska gå igenom som ger dem samma rättigheter till sina identiteter och till sjukvård som andra medborgare redan har.

1 kommentar

Filed under Journalistik

Pånyttfödelse för Argentinas transpersoner

”I det här samhället kan vi inte vara fria. Att vara fri är härligt, trevligt. Idén om frihet ger mig kraft att fortsätta arbeta” sa Claudia Puccini när jag intervjuade henne häromdagen. Läs mer om henne och om Argentinas nya genusidentitetslag i min artikel i Ottar. Eller mer om lagen i tex Pagina 12.

Lagen är mer liberal än Sveriges i och med att den avlägsnar psykiatrin och juridiken från rätten till en genusidentitet. Varken psykologer eller domare ska längre lägga sig i om en person ska få genomgå juridiskt könsbyte eller könskorrigerande behandling, och de båda förändringarna ska kunna göras oberoende av varandra. En person kan ju exempelvis vilja byta genusidentitet utan att vilja att någon skär i deras könsorgan.

Såvitt jag förstår har Argentina inte heller något krav på sterilisering för transpersoner, något som ju debatteras i Sverige (hos Trollhare finns väldigt mycket att läsa i frågan, han följer frågan noga och intensivt).

Här röstade kongressens sista session innan sommaruppehållet igenom den nya lagen med siffrorna 167-17.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Rätten att slippa gömma sig

Lite svåröversatt, typ "Och allt bara för att knulla så som vi gillar". Från Buenos Aires Pride 2010

Den vithåriga tanten i beige byxor klev ut i gatan och tog en bild med sin mobil. Sedan stod hon kvar och bara log.

Runt om henne dansade tiotusentals människor, uppglittrade till tänderna, vardagsklädda eller halvnakna. De dansade för rätten att älska vem man vill och stoltheten över att vara sig själva.

– Det där med Pride-parader gillar inte jag, sa min klasskamrat på spanskan.

– Jag är emot all diskriminering. Men de homosexuella borde inte tvinga oss att titta på dem.

Han hade aldrig provat att få finnas bara som osynlig. Det hade nog däremot tanten med mobilen. När hon var ung fanns ingen stolthet för dem som älskar fel.

I paraden träffade jag Laura, som är 45 år och har tre barn. För några år sedan blev hon kär i en kvinna. ”Psykiskt sjuk” sa familjen. Sedan dess har de inte hörts av.

Lite har förändrats i samhället, trots att Argentina i fjol blev först i Latinamerika med att låta alla gifta sig på lika villkor. På gång är en lag som gör det lättare att få id-handlingar med det kön man själv upplever som rätt. I dag krävs år av domstolsstrid och kirurgi. Nu ska rätten att få vara sig själv väga tyngre än behovet att sortera.

Då kan de med utseende som inte passar deras id-handlingar slippa bli hånade och ifrågasatta när de ropas upp i vallokaler, hos myndigheter och läkare, slippa bli kroppsundersökta på flygplatsen.

Men det dröjer nog innan de slipper bli offer för hatbrott, våld och diskriminering. Transpersonerna är mest utsatta därför att de är så synliga – och så ensamma. När familjerna sviker och arbetsgivarna ryggar återstår för många bara prostitution. Var tredje transperson i Argentina är hivsmittad, enligt myndigheternas uppskattning.

I årets Pride-parad var de synligare än någonsin, och stolta i skyhöga klackar och paljett. De årliga paraderna är viktiga, därför att rätten att existera fortfarande är hårt villkorad. Homosexuella och transpersoner anses provocera bara genom att finnas. Många känner sig kallade att påpeka att något är fel med dem. Att de inte borde synas.

Pepa Gaitan blev 27 år. I mars i fjol sköts hon flera gånger i ryggen av sin flickväns styvfar. Han var rädd för henne, anförde advokaten, som frågade ut vittnena om Pepa var en hotfull person och hur många flickvänner hon haft. Han underströk hennes maskulina stil.

Pepa Gaitans mamma sa under rättegången:

”Jag kastade inte ut henne på gatan som en hund, som många föräldrar gör om de får en lesbisk dotter. Jag är stolt över att ha fött och uppfostrat henne. Men han dödade henne som en hund, därför att hon aldrig gömde sig.”

(Krönika i Smålandsposten och Borås tidning, tyvärr inte på nätet.)

___________

En händelse som ser ut som en tanke är att Fredrik Wass just har bjudit in mig till Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet. Om detta kan dubblera som ett inlägg så lämnar jag stafettpinnen vidare till Ghazal. Hon är ganska svår att beskriva. Feminazi skriver hon själv på bloggen, go figure.

7 kommentarer

Filed under Journalistik

Homoerotik medel mot tystnaden

Nationalmuseet i Warszawa ställer ut homoerotisk konst…. VA?

Jag har många fördomar om mitt tidigare hemland. En är att sådant inte skulle tillåtas. Men Polen förändras.

Det är jobbigt för många. Några av dem demonstrerade mot Pride-paraden i juli 2010. Kolla skyltarna! ”Förbjud bögeriet” står det på dem.

Rafalala bloggar sporadiskt här.

[Publicerat i efterhand.]

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik