Har tvåsamheten någon framtid?

Kvastfening. Foto: Alberto Fernandez Fernandez/CC. 

Här reder jag ut den frågan på längden och bredden och tvären. Det korta svaret är njoo, det har den nog, trots allt.

 

Vi kastas tillbaka till flyktingkänslan

Vi doppar äppelklyftor i honung och min argentinska svärmor kisar för att tyda välsignelsen: ”Vår Gud och våra förfäders Gud, ge oss ett nytt år lika sött som honung. Fortsätt på nästa sida … oj ursäkta!”

Hennes judiska mor- och farföräldrar flydde från krigets Syrien i början av förra seklet. Hennes far bar ritualerna inom sig och nedtecknade dem åt barnen innan han dog. Vid varje stor högtid, förra helgen det judiska nyåret, läser vi från hans handskrivna, fotokopierade häften.

Häftena är det enda som återstår av den gamla kulturen. När min svärmor dör, så dör nog de sista traditionerna med henne. Flyktingkänslan, den försvann redan i generationen innan.

Min mans släkt har inga band kvar till Syrien, men andra argentinare har behållit kontakten med sina syriska bryllingar och upplåtit sina soffor åt ett par hundra som flytt hit de senaste åren. Brasilien har tagit emot över två tusen syriska flyktingar. Uruguay färre än hundra, men landet har kontinentens enda statsfinansierade flyktingprogram.

– Många uruguayaner levde i exil i många år i bland annat Sverige och de togs emot väl. Nu kan vi återgälda den solidaritet som vi fick då, sa statssekreteraren Javier Miranda när jag intervjuade honom i samband med att programmet sjösattes.

Den uruguayanska diktaturen upphörde för trettio år sedan, men den kollektiva flyktingkänslan lever än. På andra håll har den försvunnit snabbt.

Polen – med en av världens största exilbefolkningar – har just lagt in veto mot EU-kommissionens nödplan för 120 000 syriska flyktingar. I Warszawa demonstrerade tusentals förra helgen för att deras land inte ska ta emot en enda. De ser flyktingarna som ett hot mot polskheten.

Min egen polskhet är nästan borta, men flyktingkänslan finns kvar precis under huden. När jag var sex år skulle jag få följa med mamma på jobbresa till Sverige. Vi tog ett direktflyg från Warszawa, flyktingar behövde inte spolas upp på stränderna då.

Mammas journalistkolleger försvann en efter en och hon fruktade för sitt liv. Hon kunde inte riskera att jag skulle skvallra. Så först framme i Sverige fick jag veta att jag aldrig skulle återvända hem till mina leksaker och mormor, den viktigaste personen i mitt liv.

Vi fick en soffa att bo på och vänner bjöd med oss på julfirande med roliga danslekar. ”Åk hem” sa ett barn till mig, och det ville jag gärna.

Vi är många svenskar som kastas tillbaka till våra minnen nu. På Facebook lägger vänner som en gång flytt från Iran och Bosnien upp gamla bilder och berättelser om människor, saker och sammanhang som de tvingats lämna.

Men de flesta svenskar har aldrig känt flyktingkänslan. Minnena bleks för varje generation. Samtidigt som min svärmors mor- och farföräldrar kom från Syrien, flydde 1,5 miljoner svenskar från svält och elände till Amerika. Runt 10 000 kom till Brasilien och en del fortsatte hit till Argentina. Ibland träffar jag på jag deras barnbarn och barnbarnsbarn. Efternamnen brukar vara det enda svenska de har kvar.

—-

En något kortare version har publicerats i Smålandsposten och Borås Tidning. 

Vi har redan betalat

En sommar i Rom jobbade jag som dansös med ett gäng gatumusikanter som råkade vara romer från Rumänien. För dem var det ett livsprojekt, för mig ett äventyr som lät mig stanna i Rom ett tag när jag hade blivit av med mitt restaurangjobb.

Vi hasade instrumenten mellan olika uteserveringar, spelade några låtar och samlade in pengar i en pappmugg. De tyckte jag skulle slippa pengaskramlandet, att jag på något vis var för fin för det. Det tyckte inte jag, så vi turades om.

Dessutom fick jag alltid ihop mer. Folk blev spaka när de blev uppmanade att betala för underhållningen, på engelska, av en påfallande blåögd typ.

Ibland kastade en av mina kolleger dragspelet och vi rev av en ”spontan” pardans, med spelade förstulna blickar och bubblande begär. Då blev det bra fart i pappmuggen. Zigenarromantik funkar bäst i kontrast med något ljusvitt.

Men de flesta gav förstås inget, och snabbt började jag urskilja mönster i deras svar. Italienarna ignorerade den framsträckta muggen och tittade bort. Tyskarna schasade besvärat. Amerikanerna sa ”I don’t have any change” (och då sa jag att det gick bra med sedlar).

En gång hörde jag en blond familj tala svenska. ”Hej, här kan ni betala för musiken” sa jag vänligt.

Föräldrarna började stamma på engelska. ”Mammaaa, hon pratar svenska” sa det äldre barnet, men mamman hörde inte utan fortsatte att förklara med överdrivna munrörelser:

”There were some people here before … and we gave them some money.”

Jag log och höll fram muggen.

”So we have already paid”, sa hon och log lättat tillbaka.

Är det här det som ligger bakom att ett helt land debatterar tiggeri månad efter månad? Är det därför man på allvar diskuterar ett förbud?

Svenska människor är vana vid att ha facit. Det blir så himla jobbigt när man själv måste bestämma, när det kommer nya människor och ber en om saker hela tiden, när man inte kan hänvisa till att man redan har gjort rätt för sig. Hur ska man då veta om man gör rätt?

Genom att betala världens högsta skatter skulle vi inte bara bli omhändertagna själva, utan också slippa ta ställning till andras nöd.

Har svenskarna helt enkelt tappat förmågan att själva välja hur de ska behandla sina medmänniskor?

Schminterschmektionalitet

Det var kul att detta publicerades samma vecka som jag blev anklagad för att inte begripa intersektionalitet, bland mycket annat, efter det här. En uppmärksam läsare kan notera att ordet intersektionalitet inte nämns i texten. Det beror på att jag hellre berättar så att folk förstår än att kasta snajdiga ord efter dem, och hellre skriver för dem som inte visste att de var intresserade än för de redan frälsta. Man påverkar ganska lite genom att gossa in sig med likasinnade.

Jag tror inte den där kursen är någon bra idé, även om jag råkar ha en hel del relaterade universitetspoäng. Över huvud taget börjar jag bli rätt trött på att akademiker i Sverige ska läxa upp andra om privilegier, i total blindhet för sina egna.

Snart ska jag tillbaka till Brasilien och fortsätta rispa i sårskorporna. Efter reportaget om funk carioca som jag gjorde för ett drygt år sedan kunde jag inte sluta tänka på hur hudfärg betyder allt i den påstådda ”rasdemokratin” Brasilien. Jo, jag fortsätter, med privilegium och allt.

Turister på guidad tur i favelan Santa Marta i Rio de Janeiro.

Rapportera om vita män istället, så får du vara ifred

För en framgångsrik karriär som korrespondent, nämn aldrig livmodern. Nämn inte kvinnor, minoriteter, ursprungsbefolkning om du vill slippa få ett drev emot dig. Fortsätt att göra det som utrikesjournalister har gjort i alla tider: ignorera alla utom vita män i din rapportering.

Gör du som Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Lotten Collin, och sätter ljuset på kvinnors liv och villkor så kan du räkna med att bli utnämnd till kolonisatör, sexist och rasist.

”I Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen om livmodern för att göra sina röster hörda.”

Det verkar vara den meningen ur en tre minuter lång krönika som framför allt har fått igång en grupp kritiker i debattartiklar och i sociala medier. Märkligt nog upprörs de särskilt över att Mödrarna från Plaza de Mayo anges som exempel. De verkar se ”vägen om livmodern” som en förolämpning, inte ett konstaterande av att moderskapet används som en politisk strategi. Något som är svårt att förneka med tanke på organisationens namn.

De menar att krönikören osynliggör den mångfacetterade feministiska kampen i Latinamerika, trots att hon ingenstans förnekar att andra exempel finns – bara att nu handlade krönikan om just moderskap.

I en konsekvent och nedlåtande nedskjutning av budbäraren hävdar båda de debattartiklar som publicerats om krönikan att Lotten Collin stödjer de värderingar och strukturer som hon sätter ljuset på. I en av artiklarna står att hon ”försöker förminska en hel kontinents kamp”.

Var och en har rätt till sin tolkning, även om det är svårt att uppfatta krönikan som undertecknarna, och omöjligt om man någonsin tagit del av något annat ur Lotten Collins produktion.

Det verkar de nu inte ha gjort, eftersom de i sin uppräkning av allt hon borde ha tagit upp i sin krönika har med ämnen hon faktiskt har avhandlat. Ett klick bort finns åtskilliga exempel.

Fast det som gör Lotten Collins arbete mest viktigt och revolutionerande ur ett feministiskt perspektiv är att hon envist och outtröttligt letar fram kvinnliga intervjupersoner som inte bara representerar mödrar, kvinnor eller kvinnoorganisationer – utan mänskligheten. I hennes reportage är arbetaren, politikern, experten, flyktingen, demonstranten, bonden, cyklisten och seglaren en kvinna.

Att arbeta så kostar mer, i tid och kraft. Kvinnor och män i Latinamerika, liksom i Sverige, hänvisar gärna till en man. Männen ställer ofta upp direkt, medan kvinnorna kan behöva övertalas. Det vet jag, för jag arbetar på samma sätt. Vi gör det därför att vi tror det är viktigt att kvinnor får spela den allmänmänskliga roll som i traditionell nyhetsrapportering har varit förbehållen män.

Det finns förstås ett generellt problem med utrikesjournalistik. Undertecknarna av de båda artiklarna trycker på att Lotten Collin själv saknar rötter i Latinamerika och därmed inte har rätt att uttala sig om kontinenten.

Snabbt infinner sig frågan: kan någon berätta något om något? Hur mycket tillhörighet, ursprung, blodsband krävs? Kan undertecknarna av de båda artiklarna berätta något om Latinamerika, trots att de i en del fall varit borta härifrån längre än de tio år som Lotten Collin har ägnat kontinenten? Kan de berätta något om Sverige?

Om problemet är blicken utifrån, var är dreven mot SR:s och andra svenska mediers övriga korrespondenter? Är det en slump att detta hat riktas mot en av få som är kvinna, ung och som över huvud taget tar upp frågor som främst rör kvinnor?

Så länge man blir utskälld från båda sidor är allt lugnt, enligt journalistisk galghumor. Under de senaste månaderna har jag som vän och kollega tagit del av utskällningarna av Lotten Collin från både höger och vänster, i sociala medier och i mejl. Utskällarna rasar i aggressiva ordalag över att just deras politiska ståndpunkt inte favoriseras i hennes rapportering, och riktar ofta in sig på hennes person. De kritiserar hennes livsstil – den de föreställer sig att hon har, alltså. De anklagar henne för att vara okunnig och kallar henne ”liten tjej”. Just ”liten tjej” är något hon har kallats även av personer som anklagar henne för att förminska kvinnor.

Varje enskilt angrepp är hanterbart, varje person som håller rimligt hyfsad ton förtjänar ett svar. Men till slut blir hatet ett arbetsmiljöproblem som äter upp all energi.

Det verkar inte som ett helt logiskt mål för en feministisk rörelse att vilja tysta en av få röster som låter kvinnors perspektiv dominera.

En svårfångad fisk

Det här porträttet på Alesso för DN var bland det svåraste jag har gjort. En oerhört kontrollerad intervjuperson som i stort sett inte vill prata om någonting, men har en alldeles kunglig talang för att prata på om ingenting så att den snålt tilltagna intervjutiden bara försvinner. En smart teknik för någon som vill ha exponeringen i helgbilagan, men slippa berätta något.

På ett personligt plan sympatiserar jag med motviljan mot att prata om privatliv, familj och politik. Jag tror också det är en sund inställning för någon som Alesso som ser framför sig en lång karriär och är i början av den.

Här nedan syns situationen på bilden ovan från andra hållet. Superproffset Natacha Pisarenko står till höger om fönstret, med kameran riktad uppåt. Avspänd arbetsmiljö. Jag är oerhört nöjd över att ha fått jobba med henne efter flera års uppvaktning.

Lärdom: att alltid ha några påsar lakrits i beredskap vid intervjuer med svenskar som varit borta länge från Sverige. Jag investerade min sista surt förvärvade stash i att få loss en halvtimme extra intervjutid. ”Här får ni mutlakrits, så att vi får en lite trevligare och mer samarbetsvillig stämning” sa jag till Alesso och Carl Dreyer under reklamfilmningen.

Allt gills. Bara resultatet räknas. Stämningen blev mycket riktigt mer samarbetsvillig.

Alesso som är en på alla vis trevlig person mmmmmmade och smackade och hojtade ”det smakar hemma” och bjöd alla i teamet. Spanjorerna, argentinarna, britterna och amerikanerna tittade skeptiskt på de svarta klumparna, men tog artigt för sig. Sen stod de och klöktes bakom hans rygg. Jag fnissade skadeglatt. Ja, sån är jag.

Själva spelningen var en minst sagt spejsad upplevelse. Lite bilder nedan, och en av Natacha från hemvägen här.

Han i mitten rörde sig inte på timmar.

Ovan en av få i publiken över 25.

Ovan och nedan från sidoscenen.

Den geniala Natacha.

Ett tillägg till artikeln var en spotify-lista med låtar som inspierat Alesso (länkad från artikeln, av någon anledning kan jag inte få upp den i spotify).

Det jättekonstiga ögonblicket när han sa sin allra mesta favorit – och den var samma som min.

En åklagares död

Tiden rusar iväg, det är redan veckor sedan det här reportaget publicerades i Fokus, om åklagare Alberto Nismans plötsliga och för många lägliga död.

I förra veckan skrev jag detta uppsop i Sydsvenskan, och när jag redan hade lämnat kom nyheten om att en domare har deklarerat Nismans bevisning undermålig för att ens väcka åtal. Beslutet lär överklagas, och utredningen om Nismans död fortsätter förstås.

Allt fortsätter. 400 000 avlyssningar har offentliggjorts, men domaren som frikände presidenten har erkänt att han inte har lyssnat igenom materialet – det har nog ingen. Allt fler påstår att någon annan än Nisman måste ha skrivit stämningsansökan, därför att den helt enkelt är undermålig.

En separat utredning pågår om på vems order och för vems räkning övervakningskamerorna på flygplatsen Ezeiza följde Alberto Nisman när han återvände från Europa ett par dagar innan han offentliggjorde sina anklagelser mot presidenten. Jag noterar detta med stor nöjdhet eftersom jag kämpade en del för att få ha med att övervakningskamerorna följde honom i en av mina texter, och förlorade.

En femtedel av Ottar

I det aktuella numret av Ottar har jag två reportage på sammanlagt tio sidor direkt efter de kortare bitarna i början. Tidningen har totalt 52 sidor inklusive fram- och baksida. Yeah.

Reportagen har inget samband med varandra. Jag klistrar in min medarbetarpresentation, så får ni ett hum. Gå genast till närmsta välsorterade butik och KÖP TIDNINGEN! Den är oerhört läsvärd, varje nummer.

Och såhär ser de snygga sidorna ut. Bilder av Cooperativa Sub.

Uppdaterad: nu kan man läsa texten om knullhotell på Ottars sajt.

Telos som sexhotellen kallas är för övrigt ett supertips för turister i Buenos Aires. Man är ute och ångar runt hela förmiddagen, sen efter lunch är man helt slut men orkar inte ta sig tvärs igenom stan till sitt hotell för en siesta innan man fortsätter turista. Då går man in på någon av sajterna som listar telos, letar upp det närmsta (sök enligt stadsdel), tar sin tupplur med eller utan sex, kanske en dusch – det har man alltid tillgång till, med hotelltvålar och rena handdukar och oftast en engångstandborste och småförpackningar med schampo. Sen kanske en kaffe som levereras i diskret lucka a la könsmottagning, och så är man redo för vidare äventyr. O-slag-bart.

Det andra reportaget är tyvärr ett mycket allvarligare och sorgligare ämne. I åskilliga länder där abort är lagligt fortsätter kvinnor att dö och skadas därför att de inte kan få tillgång till ingreppet på legal väg. I mitt reportage intervjuar jag aktivister som försöker göra något åt  problemet i Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Afrika.

Om någon undrar varför sidorna har konstiga gråa fält på sidorna så är det för att jag har gjort skärmdump på pdf:en. Jag har problem med pdf:er. Don’t ask.

Stormen tog vattentanken

Den hopknycklade burken till höger på bilden är vattentanken som mitt kontor delar med tre grannar. Det till vänster är en annan grannes tak, som stormen lyfte häromdagen. Taket tog med sig tanken ner. På vägen strök även några skorstenar och ventilationsrör med. Vi spolar tills vidare i toan med hinkar. Yeah.

I Latinamerikas experimentverkstad

Den sista november väntas uruguayanerna rösta för fem år till med en vänsterpresident. I ett reportage för tidningen Frihet berättar jag och fotograf Ignacio Iturrioz om några ungas liv, förhoppningar och problem i Latinamerikas progressiva experimentverkstad.

 

 

Nedan reportagets första intervjutext av sex. Gabriela Almiron är personen på den stora bilden ovan. 

Högerpartiet PN:s kandidat lovade dra in el i området och asfaltera gatorna. Därför delade Gabriela Almiron, 14 år, ut hans flygblad. Och därför att partiet var emot legaliseringen av marijuana.

– De som drogar sig förstör både sina egna liv och andras, säger hon och snubblar i en av de djupa groparna i vägen medan hon pekar ut försäljningsstället en bit bort.

Det stora problemet är crack. Hennes morbror knarkade bort sina barn innan han blev nykter, kusinerna har hon inte träffat på flera år.

– Förr gömde sig folk för att knarka. Sedan marijuanalagen röker många av mina tidigare kompisar här på gatan. Fast i min nya skola är det ingen som har provat.

Gabriela Almiron är en av några få begåvade unga från kåkstaden en halvtimme utanför Montevideo som fått stipendium till den katolska maristordens privatskola.

– Jag hatar skolan. När vi ska göra grupparbete får jag bara sitta där, de andra säger att jag inte fattar trots att jag bara har bra betyg. Jag blir arg, men jag försöker att inte bråka för då påstår de bara att det är typiskt en sån som jag.

– Jag är en sån som åker buss till skolan. Alla andra kommer i bil. Ett tag hade jag en vän i klassen, men sen började folk ljuga om mig. Att jag svär, knarkar och slåss.

Hon drömmer om att bli gymnastiklärare, men har just slutat träna fotboll. Hon måste fokusera på studierna, har mamma bestämt.

– Hon säger varje dag att jag måste plugga hårt och utnyttja chansen jag har fått. Jag gråter bara när hon inte ser. Jag saknar glädjen i kroppen och gemenskapen på planen.

På eftermiddagarna hjälper hon till i familjens snabbmatsvagn vid busshållplatsen och äter en korv med bröd och senap innan hon går hem med läxorna.

På gården växer sallat i rader mellan dasset och huset. Duvor hörs kliva runt på presenningen under taket av korrugerad plåt. Direkt innanför dörrskynket står matbordet med tre stolar intill en av våningssängarna. Underslafen till den andra är Gabrielas. Innanför en garderob som delar av rummet bor föräldrarna med de två yngsta av de sex syskonen.

– Min familj är det viktigaste i mitt liv. När vi är lediga sticker vi till en park eller till stranden i Pocitos. Det är fint, men jag vill aldrig flytta härifrån. Jag är hemma här.

Uruguays första fyrtio kvotflyktingar från Syrien har just kommit till en förläggning i närheten. Ett vanligt motargument har varit att det finns fattiga uruguayaner som först måste få hjälp. Men de boende i området har samlat in kläder och leksaker till flyktingarna.

– De har ju ingenting, de har förlorat sina hem och familjer i kriget. Det är klart att vi måste dela med oss, vi som har allt.

 

Det som kan se ut som ett slumpmässigt urval av intervjupersoner är resultatet av målmedveten planering och rätt mycket jobb. Så är det ofta i reportage där det går att vara fri och en latare variant hade gått på en femtedel av tiden.

Vi ville ge en kritisk bild av Uruguays största och viktigaste frågor genom ungas liv, utan att låsa in oss i dagspolitik. Vi ville vara med där saker hände, inte bara intervjua. Vi ville ha så olika sorters personer som möjligt och en jämn könsfördelning.

Några av intervjupersonerna bokade vi genom kontakter, andra genom att närma oss sammanhang som intresserade oss. I vissa fall gick det enkelt när vi väl identifierat personerna vi ville intervjua, i andra fick vi nöta oss in och bli ganska jobbiga för att få till det.

Som alltid hade vi mycket fler chanser på manliga än kvinnliga intervjupersoner. Jag håller alltid stenkoll på det där från början för att inte landa i att jaga en kvinna när man redan har fyra män, vilket oftast blir resultatet om man inte ligger i.

”Det borde inte vara något problem, Uruguay har faktiskt över femtio procent kvinnor” sa fotografkollegan Ignacio i början av vårt jobb. Detta orsakade ett utbrott och en halvlång föreläsning. Nästa dag ville jag skippa en av de bokade intervjupersonerna eftersom jag tyckte vi hade tillräckligt med material.

”Är du inte klok, då tappar vi en kvinna” sa han bestört. Han lärde sig snabbt. Jag svarade:

”Grattis till att din värld aldrig blir enkel igen.”

Vi letade länge för att få fram en person ur den fattigare delen av befolkningen, som ändå inte skulle vara bara en eländesskildring. Det finns mycket misstro mot okända som ställer frågor, och etiska problem om man kommer via organisationer som personerna på ett eller annat sätt är beroende av. Det kan ju lätt uppfattas som att de bör ställa upp, även om man säger att de bestämmer själva om de vill vara med eller ej.

Till sist kom vi ihåg Gabriela, som vi frågat efter vägen under arbetet med reportaget om syriska flyktingar ett par dagar tidigare. Vi hade fått fin kontakt med henne och hennes familj som vi hade träffat vid deras snabbmatsvagn. Det var en rätt bra bit utanför centrum och vi hade några timmar på oss innan jag hade biljett hem till Buenos Aires. Vi gick all in och chansade på att vi skulle hitta dem på samma plats vid ungefär samma tid.

Det gjorde vi, och tack vare att vi ägnade en bra stund åt att sitta och prata med föräldrarna medan vi väntade på att Gabriela skulle komma från skolan fick vi förtroendet att följa med henne när hon gick hem ensam. Två främlingar med en kamera, och det var absolut inte så att föräldrarna inte brydde sig. De litade helt enkelt på oss.

Jag blev ganska överväldigad av Gabrielas historia, av hennes enorma kompetens och framåtanda, och hennes föräldrars kamp för att bit för bit göra livet lite bättre för sig och sina barn. Det märktes att de hade skapat sig lite andrum, att de kunde göra mer än att bara överleva. Uppepå en garderob stod ett stort skepp som de hade byggt av glasspinnar.

Tidningssidorna har jag redan mejlat till Gabriela, och när Ignacio får papperstidningen åker han ut med den till snabbmatsvagnen. Men jag är säker på att jag också kommer att träffa henne och hennes familj igen.