Marcela tar hem mina sopor på kommunens uppdrag

Besökare i Buenos Aires brukar reagera på att se så många människor gå och rota i soporna. För invånarna är de närmast osynliga, en del av gatubilden. Vad få vet är att de som hoppar ner i sopcontainrarna, öppnar våra soppåsar och rotar fram återvinningsbart skräp ur dem anlitas av kommunen – och att de tar hem soporna för sortering.

Detta och mycket mer fick jag veta därför att jag helt enkelt började fråga två av soparbetarna utanför min port, Avigail och Isolina, för sex år sedan. De är dotter och svärmor till Marcela i videon och i den här texten.

Det finns förstås oerhört mycket mer att berätta. Varje besök hos familjen i Fiorito är lärorikt och utmattande. Deras liv förbättras stadigt, samtidigt som fattigdom generellt är så mångfacetterad att den liksom alltid slår tillbaka. Två steg framåt, ett tillbaka. Ett framåt, två tillbaka.

Ja: kommunarbetare är fattiga och beroende av bistånd för sin överlevnad. Sug på den.

Jag fortsätter förstås följa familjen och hela den absurda och intressanta historien kring Buenos Aires sophantering, som jag skriver en del om i reportaget.

Soparbetarna hämtas i Fiorito och lastar på sina tomma personliga säckar på lastbilen som senare lastas av för sortering hemma hos var och en.

OBS så bra bildreportage (urspårat till en hyllning till Robert Brännström och exbarnet KIT)

Vet ni hur roligt det har varit att jobba på KIT? Så sjukt roligt.

Man säger till sin chef: Jag tänkte göra ett globalt bildreportage om världens åldrande befolkning. Anlita top notch-fotografer och ge dem fria händer. Det kommer kosta en del förstås …

Och ens chef bara: Kör!

Läs och titta mer i artikelversionen. Stort TACK till de fantastiska medverkande fotograferna.

Robert Brännström är över huvud taget en som väldigt ofta säger ”kör”! ”Prova”! Ibland ställer han några frågor först som hjälper en att vässa idén. Gillar han idén mycket så kan han argumentera emot på kul.

När man kommer med kritik så lyssnar han noga och sen säger han lugnt ”vad är ditt förslag”. Oavsett om det ligger helt utanför ens egentliga arbetsuppgifter. Och då vill han verkligen veta. Om man inte aktar sig så sätter han en på att skriva en jävla utredning eller en projektplan eller en workshop. Och det gör han inte på kul, utan ändrar sig gärna om han bara får chansen.

Tänk om fler chefer var så smarta med sin personal? Och både utnyttjade den kompetens de ändå betalar för och fick de anställda att växa genom tillit och ansvar.

Anställda förresten, jag frilansade för KIT i två och ett halvt år därför att jag inte kunde vara anställd i Argentina på grund av argentinsk byråkrati. (Ingen annan är ju ens så dum att de försöker anställa någon i Argentina. På deltid.)

De kunde bara ha ryckt på axlarna, men behandlade mig generöst och såg till att kompensera för de förmåner jag annars hade haft som anställd. I min roll som redaktör har jag också fått förtroendet och utrymmet att hellre behandla frilansar onödigt bra än onödigt dåligt, och jag hoppas verkligen att det inte dyker upp några kommentarer här nedan från folk som har upplevt det annorlunda. Inte för att det vore fult med såna kommentarer, utan för att jag verkligen hoppas att folk håller med.

Den här bilden har jag stulit från facebook. Sue me.

En annan rolig sak som folk inte tror om Robert Brännström är att inget kan göra honom så förbannad som clickbait. Man behöver bara nämna det så går han igång och börjar svinga och svära på ett sätt som har förärat honom en custom emoji som heter Robert Haddock. ”Vi får aldrig underleverera på rubriken. Folk får aldrig bli besvikna. Hellre att vi överlevererar” är en typisk sägning mot slutet av den där harangen som alla kan utantill. Han passar på även om ingen ens har avsett att begå clickbait. Och råkar man göra det – har trots allt hänt – så är det en av få saker som man kan få en riktigt sur min för.

När vi först började prata med varann i februari 2015 fanns inte KIT. Han bad mig föreslå idéer på jobb. Jag visste ju inte vad det var jag föreslog jobben till, men hade läst att KIT ”inte skulle bli det svenska buzzfeed”. Så jag läste in mig på buzzfeed och skickade två sidor med förslag på saker som jag tyckte var intressanta, fast utklädda till buzzfeed (ett frö till bildreportaget ovan var för övrigt med där).

”Dags att hamstra kaffe? Brasilien är största importlandet för svenskt kaffe, och kaffeskörden är i fara pga svår torka bla bla bla” skrev jag.

”Det är nåt i den där uppmaningen till att hamstra, som ju är ett ganska vanligt vinkelgrepp, som är en så oattraktiv uppmaning. Det är mer intressant med torkan och skördarna utan den direkta uppmaningen” skrev Robert på sin helt hörbara norrländska.

Jag: 😶

Alltså jag trodde ju han var en mediesnubbe. I min lista fanns några underrubriker, en var ”Saker som behövs för att hänga med i det folk pratar om”.

”Jag tänker snarare förstå”, var Roberts kommentar.

Jag: 😶

Precis den där inställningen har hängt i. Hur är det EGENTLIGEN? Kan vi hjälpa folk förstå? Vad om vi gör tvärtom?

Jag är så glad att den där kärnan är kvar genom all utveckling som KIT har gått igenom, och tacksam över att ha fått vara med och jobba fram ett kvalitativt och ambitiöst medium vars utgångspunkt är lust att berätta, en tro på smarta och vetgiriga läsare och på nätet som den optimala kanalen för att förmedla journalistik. Utan ängslighet, utan tabun eller etablerade sanningar. Och för att ha fått jobba med så smarta och roliga kolleger och frilansar, för som vem som helst kan räkna ut är det inte bara Robert som är ball på KIT. Jag tänker dock inte börja räkna upp för då glömmer jag någon och det blir katastrof.

Det är någon månad sedan jag slutade och jag saknar redan att vara en del av allt det där, samtidigt som det känns helt rätt att bli frilansande utekatt igen och följa KIT på håll, som ett exbarn man har varit med och uppfostrat, en relation som inte riktigt kan ta slut.

Grilla på argentinska II

Jag äter själv nästan aldrig kött, men ska det ätas så ska det grillas och ska det grillas så är det såhär det ska gå till.

Min första video där jag har gjort både manus och regi. Och medverkat. Foto och klippning av argentinska fotografen Meme Liébana och KITs videoredigerare och animatör Oliver Györki, som inte hade något gemensamt språk vilket krånglade till hela operationen en del.

Det hela var väldigt kul, och på grund av hur folk är väldigt svårt att disciplinera statisterna att sitta still och hålla tyst. Nästa gång ska jag inte dricka något vin själv för ökad trovärdighet.

En tidigare krönika om att grilla på argentinskt vis finns här.

Är inte allt detta kötthetsande väldigt överdrivet? frågar folk mig.

Alltså, nej. Det är möjligen LITE överdrivet: man KAN få lite korvbitar (?) att tugga på innan köttet, och eventuellt en sallad av tomat och huvudsallat vid sidan om, och kanske lite grillad ost också. Vissa har chimichurri eller salsa criolla till köttet. Kanske en brödbit. Men framför allt ohälsosamma, miljöförstörande, kärlkrampande mängder med kött.

De skär upp små barn …

… och det är inte bara en braskande skandalrubrik utan det är, tyvärr, sant.

Små bebisar opereras i könsorganen i Sverige i dag, av den enda anledningen att kön är så kulturellt viktigt att man inte anser sig kunna vänta.

De här barnen är väldigt få, och därmed väldigt osynliga. Det innebär inte att det inte finns något problem.

Läs mer i min artikel om intersexvården hos KIT.

Har tvåsamheten någon framtid?

Kvastfening. Foto: Alberto Fernandez Fernandez/CC. 

Här reder jag ut den frågan på längden och bredden och tvären. Det korta svaret är njoo, det har den nog, trots allt.

 

Vi kastas tillbaka till flyktingkänslan

Vi doppar äppelklyftor i honung och min argentinska svärmor kisar för att tyda välsignelsen: ”Vår Gud och våra förfäders Gud, ge oss ett nytt år lika sött som honung. Fortsätt på nästa sida … oj ursäkta!”

Hennes judiska mor- och farföräldrar flydde från krigets Syrien i början av förra seklet. Hennes far bar ritualerna inom sig och nedtecknade dem åt barnen innan han dog. Vid varje stor högtid, förra helgen det judiska nyåret, läser vi från hans handskrivna, fotokopierade häften.

Häftena är det enda som återstår av den gamla kulturen. När min svärmor dör, så dör nog de sista traditionerna med henne. Flyktingkänslan, den försvann redan i generationen innan.

Min mans släkt har inga band kvar till Syrien, men andra argentinare har behållit kontakten med sina syriska bryllingar och upplåtit sina soffor åt ett par hundra som flytt hit de senaste åren. Brasilien har tagit emot över två tusen syriska flyktingar. Uruguay färre än hundra, men landet har kontinentens enda statsfinansierade flyktingprogram.

– Många uruguayaner levde i exil i många år i bland annat Sverige och de togs emot väl. Nu kan vi återgälda den solidaritet som vi fick då, sa statssekreteraren Javier Miranda när jag intervjuade honom i samband med att programmet sjösattes.

Den uruguayanska diktaturen upphörde för trettio år sedan, men den kollektiva flyktingkänslan lever än. På andra håll har den försvunnit snabbt.

Polen – med en av världens största exilbefolkningar – har just lagt in veto mot EU-kommissionens nödplan för 120 000 syriska flyktingar. I Warszawa demonstrerade tusentals förra helgen för att deras land inte ska ta emot en enda. De ser flyktingarna som ett hot mot polskheten.

Min egen polskhet är nästan borta, men flyktingkänslan finns kvar precis under huden. När jag var sex år skulle jag få följa med mamma på jobbresa till Sverige. Vi tog ett direktflyg från Warszawa, flyktingar behövde inte spolas upp på stränderna då.

Mammas journalistkolleger försvann en efter en och hon fruktade för sitt liv. Hon kunde inte riskera att jag skulle skvallra. Så först framme i Sverige fick jag veta att jag aldrig skulle återvända hem till mina leksaker och mormor, den viktigaste personen i mitt liv.

Vi fick en soffa att bo på och vänner bjöd med oss på julfirande med roliga danslekar. ”Åk hem” sa ett barn till mig, och det ville jag gärna.

Vi är många svenskar som kastas tillbaka till våra minnen nu. På Facebook lägger vänner som en gång flytt från Iran och Bosnien upp gamla bilder och berättelser om människor, saker och sammanhang som de tvingats lämna.

Men de flesta svenskar har aldrig känt flyktingkänslan. Minnena bleks för varje generation. Samtidigt som min svärmors mor- och farföräldrar kom från Syrien, flydde 1,5 miljoner svenskar från svält och elände till Amerika. Runt 10 000 kom till Brasilien och en del fortsatte hit till Argentina. Ibland träffar jag på jag deras barnbarn och barnbarnsbarn. Efternamnen brukar vara det enda svenska de har kvar.

—-

En något kortare version har publicerats i Smålandsposten och Borås Tidning. 

Vi har redan betalat

En sommar i Rom jobbade jag som dansös med ett gäng gatumusikanter som råkade vara romer från Rumänien. För dem var det ett livsprojekt, för mig ett äventyr som lät mig stanna i Rom ett tag när jag hade blivit av med mitt restaurangjobb.

Vi hasade instrumenten mellan olika uteserveringar, spelade några låtar och samlade in pengar i en pappmugg. De tyckte jag skulle slippa pengaskramlandet, att jag på något vis var för fin för det. Det tyckte inte jag, så vi turades om.

Dessutom fick jag alltid ihop mer. Folk blev spaka när de blev uppmanade att betala för underhållningen, på engelska, av en påfallande blåögd typ.

Ibland kastade en av mina kolleger dragspelet och vi rev av en ”spontan” pardans, med spelade förstulna blickar och bubblande begär. Då blev det bra fart i pappmuggen. Zigenarromantik funkar bäst i kontrast med något ljusvitt.

Men de flesta gav förstås inget, och snabbt började jag urskilja mönster i deras svar. Italienarna ignorerade den framsträckta muggen och tittade bort. Tyskarna schasade besvärat. Amerikanerna sa ”I don’t have any change” (och då sa jag att det gick bra med sedlar).

En gång hörde jag en blond familj tala svenska. ”Hej, här kan ni betala för musiken” sa jag vänligt.

Föräldrarna började stamma på engelska. ”Mammaaa, hon pratar svenska” sa det äldre barnet, men mamman hörde inte utan fortsatte att förklara med överdrivna munrörelser:

”There were some people here before … and we gave them some money.”

Jag log och höll fram muggen.

”So we have already paid”, sa hon och log lättat tillbaka.

Är det här det som ligger bakom att ett helt land debatterar tiggeri månad efter månad? Är det därför man på allvar diskuterar ett förbud?

Svenska människor är vana vid att ha facit. Det blir så himla jobbigt när man själv måste bestämma, när det kommer nya människor och ber en om saker hela tiden, när man inte kan hänvisa till att man redan har gjort rätt för sig. Hur ska man då veta om man gör rätt?

Genom att betala världens högsta skatter skulle vi inte bara bli omhändertagna själva, utan också slippa ta ställning till andras nöd.

Har svenskarna helt enkelt tappat förmågan att själva välja hur de ska behandla sina medmänniskor?

Schminterschmektionalitet

Det var kul att detta publicerades samma vecka som jag blev anklagad för att inte begripa intersektionalitet, bland mycket annat, efter det här. En uppmärksam läsare kan notera att ordet intersektionalitet inte nämns i texten. Det beror på att jag hellre berättar så att folk förstår än att kasta snajdiga ord efter dem, och hellre skriver för dem som inte visste att de var intresserade än för de redan frälsta. Man påverkar ganska lite genom att gossa in sig med likasinnade.

Jag tror inte den där kursen är någon bra idé, även om jag råkar ha en hel del relaterade universitetspoäng. Över huvud taget börjar jag bli rätt trött på att akademiker i Sverige ska läxa upp andra om privilegier, i total blindhet för sina egna.

Snart ska jag tillbaka till Brasilien och fortsätta rispa i sårskorporna. Efter reportaget om funk carioca som jag gjorde för ett drygt år sedan kunde jag inte sluta tänka på hur hudfärg betyder allt i den påstådda ”rasdemokratin” Brasilien. Jo, jag fortsätter, med privilegium och allt.

Turister på guidad tur i favelan Santa Marta i Rio de Janeiro.

Rapportera om vita män istället, så får du vara ifred

För en framgångsrik karriär som korrespondent, nämn aldrig livmodern. Nämn inte kvinnor, minoriteter, ursprungsbefolkning om du vill slippa få ett drev emot dig. Fortsätt att göra det som utrikesjournalister har gjort i alla tider: ignorera alla utom vita män i din rapportering.

Gör du som Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Lotten Collin, och sätter ljuset på kvinnors liv och villkor så kan du räkna med att bli utnämnd till kolonisatör, sexist och rasist.

”I Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen om livmodern för att göra sina röster hörda.”

Det verkar vara den meningen ur en tre minuter lång krönika som framför allt har fått igång en grupp kritiker i debattartiklar och i sociala medier. Märkligt nog upprörs de särskilt över att Mödrarna från Plaza de Mayo anges som exempel. De verkar se ”vägen om livmodern” som en förolämpning, inte ett konstaterande av att moderskapet används som en politisk strategi. Något som är svårt att förneka med tanke på organisationens namn.

De menar att krönikören osynliggör den mångfacetterade feministiska kampen i Latinamerika, trots att hon ingenstans förnekar att andra exempel finns – bara att nu handlade krönikan om just moderskap.

I en konsekvent och nedlåtande nedskjutning av budbäraren hävdar båda de debattartiklar som publicerats om krönikan att Lotten Collin stödjer de värderingar och strukturer som hon sätter ljuset på. I en av artiklarna står att hon ”försöker förminska en hel kontinents kamp”.

Var och en har rätt till sin tolkning, även om det är svårt att uppfatta krönikan som undertecknarna, och omöjligt om man någonsin tagit del av något annat ur Lotten Collins produktion.

Det verkar de nu inte ha gjort, eftersom de i sin uppräkning av allt hon borde ha tagit upp i sin krönika har med ämnen hon faktiskt har avhandlat. Ett klick bort finns åtskilliga exempel.

Fast det som gör Lotten Collins arbete mest viktigt och revolutionerande ur ett feministiskt perspektiv är att hon envist och outtröttligt letar fram kvinnliga intervjupersoner som inte bara representerar mödrar, kvinnor eller kvinnoorganisationer – utan mänskligheten. I hennes reportage är arbetaren, politikern, experten, flyktingen, demonstranten, bonden, cyklisten och seglaren en kvinna.

Att arbeta så kostar mer, i tid och kraft. Kvinnor och män i Latinamerika, liksom i Sverige, hänvisar gärna till en man. Männen ställer ofta upp direkt, medan kvinnorna kan behöva övertalas. Det vet jag, för jag arbetar på samma sätt. Vi gör det därför att vi tror det är viktigt att kvinnor får spela den allmänmänskliga roll som i traditionell nyhetsrapportering har varit förbehållen män.

Det finns förstås ett generellt problem med utrikesjournalistik. Undertecknarna av de båda artiklarna trycker på att Lotten Collin själv saknar rötter i Latinamerika och därmed inte har rätt att uttala sig om kontinenten.

Snabbt infinner sig frågan: kan någon berätta något om något? Hur mycket tillhörighet, ursprung, blodsband krävs? Kan undertecknarna av de båda artiklarna berätta något om Latinamerika, trots att de i en del fall varit borta härifrån längre än de tio år som Lotten Collin har ägnat kontinenten? Kan de berätta något om Sverige?

Om problemet är blicken utifrån, var är dreven mot SR:s och andra svenska mediers övriga korrespondenter? Är det en slump att detta hat riktas mot en av få som är kvinna, ung och som över huvud taget tar upp frågor som främst rör kvinnor?

Så länge man blir utskälld från båda sidor är allt lugnt, enligt journalistisk galghumor. Under de senaste månaderna har jag som vän och kollega tagit del av utskällningarna av Lotten Collin från både höger och vänster, i sociala medier och i mejl. Utskällarna rasar i aggressiva ordalag över att just deras politiska ståndpunkt inte favoriseras i hennes rapportering, och riktar ofta in sig på hennes person. De kritiserar hennes livsstil – den de föreställer sig att hon har, alltså. De anklagar henne för att vara okunnig och kallar henne ”liten tjej”. Just ”liten tjej” är något hon har kallats även av personer som anklagar henne för att förminska kvinnor.

Varje enskilt angrepp är hanterbart, varje person som håller rimligt hyfsad ton förtjänar ett svar. Men till slut blir hatet ett arbetsmiljöproblem som äter upp all energi.

Det verkar inte som ett helt logiskt mål för en feministisk rörelse att vilja tysta en av få röster som låter kvinnors perspektiv dominera.

En svårfångad fisk

Det här porträttet på Alesso för DN var bland det svåraste jag har gjort. En oerhört kontrollerad intervjuperson som i stort sett inte vill prata om någonting, men har en alldeles kunglig talang för att prata på om ingenting så att den snålt tilltagna intervjutiden bara försvinner. En smart teknik för någon som vill ha exponeringen i helgbilagan, men slippa berätta något.

På ett personligt plan sympatiserar jag med motviljan mot att prata om privatliv, familj och politik. Jag tror också det är en sund inställning för någon som Alesso som ser framför sig en lång karriär och är i början av den.

Här nedan syns situationen på bilden ovan från andra hållet. Superproffset Natacha Pisarenko står till höger om fönstret, med kameran riktad uppåt. Avspänd arbetsmiljö. Jag är oerhört nöjd över att ha fått jobba med henne efter flera års uppvaktning.

Lärdom: att alltid ha några påsar lakrits i beredskap vid intervjuer med svenskar som varit borta länge från Sverige. Jag investerade min sista surt förvärvade stash i att få loss en halvtimme extra intervjutid. ”Här får ni mutlakrits, så att vi får en lite trevligare och mer samarbetsvillig stämning” sa jag till Alesso och Carl Dreyer under reklamfilmningen.

Allt gills. Bara resultatet räknas. Stämningen blev mycket riktigt mer samarbetsvillig.

Alesso som är en på alla vis trevlig person mmmmmmade och smackade och hojtade ”det smakar hemma” och bjöd alla i teamet. Spanjorerna, argentinarna, britterna och amerikanerna tittade skeptiskt på de svarta klumparna, men tog artigt för sig. Sen stod de och klöktes bakom hans rygg. Jag fnissade skadeglatt. Ja, sån är jag.

Själva spelningen var en minst sagt spejsad upplevelse. Lite bilder nedan, och en av Natacha från hemvägen här.

Han i mitten rörde sig inte på timmar.

Ovan en av få i publiken över 25.

Ovan och nedan från sidoscenen.

Den geniala Natacha.

Ett tillägg till artikeln var en spotify-lista med låtar som inspierat Alesso (länkad från artikeln, av någon anledning kan jag inte få upp den i spotify).

Det jättekonstiga ögonblicket när han sa sin allra mesta favorit – och den var samma som min.