Förr sa jag att jag gjorde allt utom fotboll. Sedan hände det här. Reportaget om Mara Gomez, Argentinas första professionella fotbollsspelare som är trans, kan läsas eller lyssnas på mot en rimlig summa i fotbollsmagasinet Offside. Bilder av Jose Nicolini.
Antes decía que hacía todo menos fútbol. Después pasó esto. El reportaje sobre Mara Gomez, primera futbolista profesional trans (entre muchas otras cosas), fue publicado en la revista Offside. Fotos de Jose Nicolini.
Reportage om Argentinas transminnesarkiv i Ottar, mars 2020. Publicerat även i uruguayanska La Diaria.
Tuve el placer de entrevistar a varias de las integrantes del Archivo de la Memoria Trans Argentina para la revista sueca Ottar. Después traduje el reportaje, y se publicó también en La Diaria de Uruguay donde el Archivo hizo una muestra en marzo 2020, justo cuando empezaba la pandemia.
Publico todo el texto en castellano abajo.
Vivieron vidas cortas y dolorosas bajo persecución. Para la historia oficial son invisibles. Ahora las sobrevivientes se están haciendo ver. El 13 de marzo abre la muestra El tiempo de las flores con fotos del Archivo de la Memoria Trans Argentina en el Centro de Fotografía de Montevideo.
Una urna de cenizas, un par de collares y una caja de fotos. Esa fue la herencia que recibió María Belén Correa, activista trans de 46 años, de una amiga en 2012.
– Creé un grupo de Facebook e invité a una cena para mirar las fotos y sabernos vivas – dice María Belén Correa.
La mayoría de las personas trans de su generación y las anteriores no llegaron a los 40 años.
El grupo creció rápidamente y hoy cuenta con más de 1 400 miembros, muchos de los cuales donaron fotos al archivo. En un principio no había intención de mostrar el material afuera del grupo. Hasta que María Belén Correa vió un documental sobre la dictadura argentina.
– Contaron de un centro de tortura que tiraron abajo, los milicos trataron de destruir todo. Pero lo pudieron reconstruir a través de los testimonios de muchas personas. Aunque tuvieron los ojos vendados recordaban bajar una escalera, caminar treinta pasos, ver luz de una ventana a la derecha. Se me hizo un clic. Pensé: si tiran abajo un calabozo yo recuerdo como era. Podemos construir desde nuestras memorias.
Cuando las fotos llegan al archivo después de la muerte de alguien, hay otras que recuerdan a las personas y situaciones. Surgen discusiones sobre quién tiene la versión más correcta. Eso a su vez invoca otras memorias que no tienen documentación.
Más que una colección, el Archivo de la Memoria Trans Argentina es un coro de testimonios. Sobre discriminación, abusos, amistad, alegría. Sobre la perseverancia en existir.
A partir de más de 9 000 fotos privadas se teje la historia de las vidas de las mujeres trans argentinas en el siglo XX.
– Muchxs no conocían nuestra historia hasta que empezó el activismo trans en los 90. Ni siquiera nosotras mismas. La construimos contándola entre nosotras – dice Diana Magalí Muñiz, de 55 años.
Los martes trabaja con el archivo en la oficina en Buenos Aires que les presta a través de contactos una ONG de niñxs discapacitadxs. En un cuartito detrás de la cocina tienen los escáneres, las computadoras y los estantes con los fondos documentales: una caja de plástico azul para cada persona.
Hay algunos documentos, pero más que nada fotos privadas. Los contactos con el mundo oficial fueron pocos.
– Cuando éramos jóvenes, la policía nos perseguía constantemente – dice Carla Pericles, archivista de 67 años.
– Nos agarraban en la calle trabajando, o nos allanaban la casa. Y nos metían presas por 30, 60 o 90 días.
Las detenían por ofrecer servicios sexuales, la única posibilidad de ingreso para muchas de ellas. O por usar identidad “falsa”, ya que tenían documentos de hombre. Por eso también las encerraban con hombres.
– Éramos carne fresca para ellos. Nos hacíamos sus amantes, así no nos molestaban y a veces nos daban comida – dice Carla Pericles.
La amenaza constante de ser detenidas y encarceladas dió forma a sus vidas.
– Vivíamos día a día, nunca hacíamos planes ni decíamos ”nos vemos mañana”. Cuando la policía nos llevaba nos sacaban las pelucas. Apenas salíamos comprabamos nuevas, y cuando no nos alcanzaba la plata nos atábamos pañuelos en la cabeza.
¿Cuántos años de vida les fueron robados en el calabozo? No lo saben.
– Somos reciclables. A veces hablamos de nuestras memorias, pero no nos dedicamos a llorar. Siempre nos reímos de todo. Eso les enfurecía a los policías – dice Carla Pericles.
A pesar de la discriminación y los abusos que sufrieron, nunca recibieron ninguna reparación o disculpa del Estado.
– Simplemente fue lo que nos tocó vivir – dice Diana Magalí Muñiz.
– Por eso el archivo – dice Carla, y sigue:
– Cuando leí sobre el archivo, sentí la importancia de contar nuestra historia y dar vida a las que se fueron y a nuestras familias reinventadas. Ella era chiquita – dice, señalando a Diana Magalí …
– … y la adoptamos.
A los 12 años Diana Magalí Muñiz les dijo a sus padres que no podía empezar la secundaria donde la obligarían a usar saco, pantalón y corbata. Sabía que había maricas, y que ella no era una. No había nadie como ella.
Un día alguien la llamó en la calle en Tigre al norte de Buenos Aires donde vivía. Se dió vuelta y vió a Carla Pericles, con 24 años, en una esquina esperando clientes.
– Hola chiquita. ¿Cómo te llamás? – le preguntó.
La niña a la que hasta entonces habían llamado Ángel miró a Carla a los ojos, y sabía que podía decir la verdad:
– Yo soy Diana.
En el principio de los años 90 nació el activismo trans en Argentina, exigiendo igualdad de derechos y un fin de la persecución. El archivo termina ahí.
– Desde los 90 aparecemos en los medios y en otros archivos dentro del colectivo LGBT – dice la fundadora María Belén Correa.
Pero al lado de la imagen rica y detallada que lograron pintar todavía hay un espacio vacío.
– Tenemos muy poco material de varones trans. No vivían en manada como nosotras, sino integrados en la sociedad. Algunos chicos trans jóvenes en nuestra red están empezando a juntar fotos virtuales. En 15 años van a ser históricas.
El futuro del archivo es poco claro. No tienen financiación de largo plazo. Hasta ahora entra dinero por exposiciones, charlas y alguna beca. Las archivistas trabajan sin sueldo y venden pins y bolsas de tela con las imágenes del archivo.
Pero la gente las escucha. El archivo es único en el mundo y atrae mucho interés de afuera. El año pasado el archivo fue invitado al Museo Reina Sofía de Madrid, a un centro de cultura queer en Berlín, y a una agrupación que quiere crear algo similar en Nueva York. Este año van a exponer en Montevideo y Barcelona.
Una tarde en el Centro Cultural Morán de Buenos Aires un grupo chiquito y tranquilo sigue la visita guiada de la exposición “Ésta se fue, a ésta la mataron, ésta se murió”.
– Como ven todas nuestras fotos son privadas. La gente se hacía fotos de estudio, pero ningún fotógrafo quería recibirnos. Excepto uno, por eso aparece la misma cortina rayada naranja en varias fotos – dice Diana Magalí Muñiz.
Se detienen frente a una foto de un grupo de amigas con trajes minimalistas de carnaval. Sus maquillajes y peinados son perfectos, sus caras expectantes pero serias.
– El carnaval era nuestros días libres, porque no nos llevaban presas. Casi todo el resto de las fotos son de interiores. Las fiestas las hacíamos en casa.
Carla levanta el brazo y señala a las personas en la foto:
– Esta se murió alcoholizada. Esta se suicidó. Somos pocas las sobrevivientes, y no todas quieren hablar del pasado. Le da sentido a mi vida contar nuestra historia. Nadie lo hace por nosotras.
___________________________________
+ El Archivo de la Memoria Trans Argentina fue fundado por la activista María Belén Correa en 2012, el mismo año que la Argentina tuvo la ley de identidad de género.
+ Las archivistas trabajan sin sueldo y se capacitan continuamente, con la collaboración de profesionales de fotografía y archivos. Están digitalizando y catalogando el material. La idea es publicar todo en internet.
+ Contiene 9 000 fotos privadas y una pequeña cantidad de videos, documentos, cartas y notas de periódicos desde 1902 hasta los 1990s.
+ Las personas trans siguen sufriendo discriminación y violencia. En el primer semestre de 2019, 19 mujeres trans fueron asesinadas en Argentina, según el Observatorio por crímenes de odio contra personas LGBTQ.
___________________________________
Besökare i Buenos Aires brukar reagera på att se så många människor gå och rota i soporna. För invånarna är de närmast osynliga, en del av gatubilden. Vad få vet är att de som hoppar ner i sopcontainrarna, öppnar våra soppåsar och rotar fram återvinningsbart skräp ur dem anlitas av kommunen – och att de tar hem soporna för sortering.
Detta och mycket mer fick jag veta därför att jag helt enkelt började fråga två av soparbetarna utanför min port, Avigail och Isolina, för sex år sedan. De är dotter och svärmor till Marcela i videon och i den här texten.
Det finns förstås oerhört mycket mer att berätta. Varje besök hos familjen i Fiorito är lärorikt och utmattande. Deras liv förbättras stadigt, samtidigt som fattigdom generellt är så mångfacetterad att den liksom alltid slår tillbaka. Två steg framåt, ett tillbaka. Ett framåt, två tillbaka.
Ja: kommunarbetare är fattiga och beroende av bistånd för sin överlevnad. Sug på den.
Jag fortsätter förstås följa familjen och hela den absurda och intressanta historien kring Buenos Aires sophantering, som jag skriver en del om i reportaget.
Soparbetarna hämtas i Fiorito och lastar på sina tomma personliga säckar på lastbilen som senare lastas av för sortering hemma hos var och en.
Under Journalistik
Jag äter själv nästan aldrig kött, men ska det ätas så ska det grillas och ska det grillas så är det såhär det ska gå till.
Min första video där jag har gjort både manus och regi. Och medverkat. Foto och klippning av argentinska fotografen Meme Liébana och KITs videoredigerare och animatör Oliver Györki, som inte hade något gemensamt språk vilket krånglade till hela operationen en del.
Det hela var väldigt kul, och på grund av hur folk är väldigt svårt att disciplinera statisterna att sitta still och hålla tyst. Nästa gång ska jag inte dricka något vin själv för ökad trovärdighet.
En tidigare krönika om att grilla på argentinskt vis finns här.
Är inte allt detta kötthetsande väldigt överdrivet? frågar folk mig.
Alltså, nej. Det är möjligen LITE överdrivet: man KAN få lite korvbitar (?) att tugga på innan köttet, och eventuellt en sallad av tomat och huvudsallat vid sidan om, och kanske lite grillad ost också. Vissa har chimichurri eller salsa criolla till köttet. Kanske en brödbit. Men framför allt ohälsosamma, miljöförstörande, kärlkrampande mängder med kött.
Under Journalistik
Vi doppar äppelklyftor i honung och min argentinska svärmor kisar för att tyda välsignelsen: ”Vår Gud och våra förfäders Gud, ge oss ett nytt år lika sött som honung. Fortsätt på nästa sida … oj ursäkta!”
Hennes judiska mor- och farföräldrar flydde från krigets Syrien i början av förra seklet. Hennes far bar ritualerna inom sig och nedtecknade dem åt barnen innan han dog. Vid varje stor högtid, förra helgen det judiska nyåret, läser vi från hans handskrivna, fotokopierade häften.
Häftena är det enda som återstår av den gamla kulturen. När min svärmor dör, så dör nog de sista traditionerna med henne. Flyktingkänslan, den försvann redan i generationen innan.
Min mans släkt har inga band kvar till Syrien, men andra argentinare har behållit kontakten med sina syriska bryllingar och upplåtit sina soffor åt ett par hundra som flytt hit de senaste åren. Brasilien har tagit emot över två tusen syriska flyktingar. Uruguay färre än hundra, men landet har kontinentens enda statsfinansierade flyktingprogram.
– Många uruguayaner levde i exil i många år i bland annat Sverige och de togs emot väl. Nu kan vi återgälda den solidaritet som vi fick då, sa statssekreteraren Javier Miranda när jag intervjuade honom i samband med att programmet sjösattes.
Den uruguayanska diktaturen upphörde för trettio år sedan, men den kollektiva flyktingkänslan lever än. På andra håll har den försvunnit snabbt.
Polen – med en av världens största exilbefolkningar – har just lagt in veto mot EU-kommissionens nödplan för 120 000 syriska flyktingar. I Warszawa demonstrerade tusentals förra helgen för att deras land inte ska ta emot en enda. De ser flyktingarna som ett hot mot polskheten.
Min egen polskhet är nästan borta, men flyktingkänslan finns kvar precis under huden. När jag var sex år skulle jag få följa med mamma på jobbresa till Sverige. Vi tog ett direktflyg från Warszawa, flyktingar behövde inte spolas upp på stränderna då.
Mammas journalistkolleger försvann en efter en och hon fruktade för sitt liv. Hon kunde inte riskera att jag skulle skvallra. Så först framme i Sverige fick jag veta att jag aldrig skulle återvända hem till mina leksaker och mormor, den viktigaste personen i mitt liv.
Vi fick en soffa att bo på och vänner bjöd med oss på julfirande med roliga danslekar. ”Åk hem” sa ett barn till mig, och det ville jag gärna.
Vi är många svenskar som kastas tillbaka till våra minnen nu. På Facebook lägger vänner som en gång flytt från Iran och Bosnien upp gamla bilder och berättelser om människor, saker och sammanhang som de tvingats lämna.
Men de flesta svenskar har aldrig känt flyktingkänslan. Minnena bleks för varje generation. Samtidigt som min svärmors mor- och farföräldrar kom från Syrien, flydde 1,5 miljoner svenskar från svält och elände till Amerika. Runt 10 000 kom till Brasilien och en del fortsatte hit till Argentina. Ibland träffar jag på jag deras barnbarn och barnbarnsbarn. Efternamnen brukar vara det enda svenska de har kvar.
—-
En något kortare version har publicerats i Smålandsposten och Borås Tidning.
Tiden rusar iväg, det är redan veckor sedan det här reportaget publicerades i Fokus, om åklagare Alberto Nismans plötsliga och för många lägliga död.
I förra veckan skrev jag detta uppsop i Sydsvenskan, och när jag redan hade lämnat kom nyheten om att en domare har deklarerat Nismans bevisning undermålig för att ens väcka åtal. Beslutet lär överklagas, och utredningen om Nismans död fortsätter förstås.
Allt fortsätter. 400 000 avlyssningar har offentliggjorts, men domaren som frikände presidenten har erkänt att han inte har lyssnat igenom materialet – det har nog ingen. Allt fler påstår att någon annan än Nisman måste ha skrivit stämningsansökan, därför att den helt enkelt är undermålig.
En separat utredning pågår om på vems order och för vems räkning övervakningskamerorna på flygplatsen Ezeiza följde Alberto Nisman när han återvände från Europa ett par dagar innan han offentliggjorde sina anklagelser mot presidenten. Jag noterar detta med stor nöjdhet eftersom jag kämpade en del för att få ha med att övervakningskamerorna följde honom i en av mina texter, och förlorade.
I det aktuella numret av Ottar har jag två reportage på sammanlagt tio sidor direkt efter de kortare bitarna i början. Tidningen har totalt 52 sidor inklusive fram- och baksida. Yeah.
Reportagen har inget samband med varandra. Jag klistrar in min medarbetarpresentation, så får ni ett hum. Gå genast till närmsta välsorterade butik och KÖP TIDNINGEN! Den är oerhört läsvärd, varje nummer.
Och såhär ser de snygga sidorna ut. Bilder av Cooperativa Sub.
Uppdaterad: nu kan man läsa texten om knullhotell på Ottars sajt.
Telos som sexhotellen kallas är för övrigt ett supertips för turister i Buenos Aires. Man är ute och ångar runt hela förmiddagen, sen efter lunch är man helt slut men orkar inte ta sig tvärs igenom stan till sitt hotell för en siesta innan man fortsätter turista. Då går man in på någon av sajterna som listar telos, letar upp det närmsta (sök enligt stadsdel), tar sin tupplur med eller utan sex, kanske en dusch – det har man alltid tillgång till, med hotelltvålar och rena handdukar och oftast en engångstandborste och småförpackningar med schampo. Sen kanske en kaffe som levereras i diskret lucka a la könsmottagning, och så är man redo för vidare äventyr. O-slag-bart.
Det andra reportaget är tyvärr ett mycket allvarligare och sorgligare ämne. I åskilliga länder där abort är lagligt fortsätter kvinnor att dö och skadas därför att de inte kan få tillgång till ingreppet på legal väg. I mitt reportage intervjuar jag aktivister som försöker göra något åt problemet i Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Afrika.
Om någon undrar varför sidorna har konstiga gråa fält på sidorna så är det för att jag har gjort skärmdump på pdf:en. Jag har problem med pdf:er. Don’t ask.
Under Journalistik
Ett nytt magasin!
PÅVEN SOM ANTAR UTMANINGEN (typ, tar gärna emot förslag på bättre översättning av ”que se la banca”), och så är det Påvens säkerhet enligt experterna, Därför älskar barnen honom, och ÖVERRASKNING! De konstigaste presenterna han har fått.
Alla som någonsin gjort ett magasin – eller för den delen läst ett – känner igen sig i formatet.
Påven i siffror, ett par kortare bildjobb, reportaget Barnens påve, kortformat Nyheter från Vatikanen, och sen fördjupning om hur de troendes skara växer …
… med rutor och grafik som missar att ta upp att även Nordamerika har katoliker, nåväl.
Och så har vi nästa fördjupning om Den digitala erans ledare:
Så bor han i Santa Marta, med grafik och bild:
Ovan: påvens bästa tweets, nedan: det spirituella arvet från hans familj.
Så förbereder sig Argentina för att ta emot påven. Och så lite mer plocksidor med påvens bästa citat och sånt, och lite mer fördjupningar med många experter. Det är ett tjockt magasin.
En person i min närhet sa: tidningen har samma problem som marijuana–magasinen. De gör resa till Amsterdam, majans betydelse för Bob Marleys musik, bästa tipsen till hemodlaren – men vad ska de ha i nästa nummer?
Uppdaterat.
1. Glömde ju den bästa sidan, alltså det ANDRA omslaget, baksidan. Det verkar som att de inte riktigt kunde bestämma sig för vilken de skulle ta och så löste de det såhär:
HANS PLAN FÖR ATT RÄDDA VÄRLDEN – där satt den! Jag röstar på denna helt klart.
2. Från kollegan i Italien, deras variant Min påve. Lite Min häst-vibb på den:
Vi har just lyckats förhandla ner årets hyreshöjning från sextio till fyrtio procent. Tur, annars hade vi inte haft råd att bo kvar.
Egentligen hade vi tänkt flytta trots att vi trivs i trean med stor uteplats, eftersom vi är rädda för ägaren – och för själva lägenheten.
Precis när vi hade flyttat in slutade det komma vatten ur kökskranen. Rören hade rostat igen helt. Då byttes just den stammen, och vi väntar på att de övriga ska ge upp.
Sedan pajade elen efter en brand i väggen. All lägenhetens el hade passerat genom en kabel som enligt elektrikern måste ha varit minst sextio år gammal. Det syntes på konstruktionen: ett tygskal runt en ståltråd.
Ägaren sa snabbt att hon inte tänkte betala en spänn eftersom vi var skyldiga till skadorna.
Vi måste ju ha el. Vi la ut tusentals kronor på att dra om alla ledningar. Efter att ha försökt resonera meddelade vi att vi skulle dra av kostnaderna från hyran – en av få rättigheter som argentinska hyresgäster har om värden inte tar sitt ansvar.
Ägaren kom högröd i ansiktet, vevade med armarna och skrek att hon skulle stämma oss och kräva ut vår pant. Alltså min partners pappas hem.
I detta perversa system måste man i princip äga en bostad för att få hyra en. Eller åtminstone en borgenär som pantsätter sin fastighet av minst samma värde på ens hyreskontrakt.
Alla som inte kan uppbåda en sådan – och de är många – betalar ännu högre ockerhyror i inackorderingsrum, på bostadshotell med delat badrum och kök, eller i de snabbt växande kåkstäderna.
Varje konflikt mellan hyresgäst och värd är ett chicken race till domstol. Den som är minst beredd att lägga enorma summor och år av sitt liv på en domstolsprocess förlorar. I vårt fall: vi.
En bekant som är mäklare frågade varför vi ville flytta. När vi berättat sa hon:
– Äsch, sånt händer hela tiden. Tänk på att ni inte vet på vilket sätt nästa hyresvärd är galen, eller vad som är trasigt i den lägenheten. Standarden är usel överallt.
Kostnaderna talar också emot en flytt. Hyresgästen måste betala två månadshyror till mäklaren som nästan alltid agerar mellanhand, en hyra i deposition, och tusentals kronor i registeravgifter och till notarier som deltar i alla kontraktsskrivningar för att styrka datumet och parternas identitet (det där kunde man ägna en egen långtråkig litania).
Hyreskontrakten är normalt på två år, men med hyreshöjningar på 12, 15 eller 20 procent per halvår på grund av inflationen. Ovanpå höjningen vartannat år. Hyressättningen är fri.
Besittningsrätt finns inte, så vartannat år kan man även bli vräkt utan anledning.
Kontrakt kortare än två år på permanenta bostäder är olagliga. Det gillar inte ägarna, som oftast är privatpersoner som antingen har ärvt bostaden de hyr ut eller köpt den som investering. Så det är vanligt att man även tvingas skriva under en ”överenskommelse om avflyttning” med blanka datumfält. Då kan man kastas ut precis när som helst.
Ett oppositionsparti har just lanserat ett förslag på ändringar i hyreslagen. Det går ut på att förlänga minimitiden till tre år, förbjuda ägarna att begära mer än en bostad i pant, fördela mäklarnas arvoden mellan hyresgäst och värd, och inrätta hyresnämnder för att avgöra tvister.
Förslaget har kallats stalinistiskt. Många talar om slutet för äganderätten och om hur samvetslösa hyresgäster skulle utnyttja ägarna. Att reglera hyror eller införa någon form av rättigheter för de boende kommer aldrig på tal.
Du undrar säkert varför inte alla köper sin bostad. Tro mig: alla som kan gör det. Kruxet är att spekulationen i fastigheter har drivit upp priserna till en nivå ungefär som i Malmö-Lund – fast bostadslån är nästan omöjliga att få och folk tjänar hälften mot i Sverige. Eventuella besparingar äts upp av inflationen på 25 procent per år. Folk sparar traditionellt i US-dollar, men sedan ett par år går de inte att komma över vitt och kostar nästan det dubbla på svarta marknaden.
Det gäller att ärva. Helst två bostäder, och hyra ut den ena. Till ockerpris förstås.
Krönika publicerad i Sydsvenskan.
Tygkabel. Yeah.
Uppdaterat: och såhär är det att köpa lägenhet i Colombia.
Under Journalistik
Den svenska turistsäsongen börjar igen, och eftersom förra årets giv inte verkade funka testar jag att vända på steken.
I mån av tid hjälper jag gärna dig som vill ha tips på boende, kontakter inom ditt specialområde eller information om Argentina och Buenos Aires. Jag kan också tänka mig att fixa skräddarsydda guidade turer – fick just förfrågan om en sådan, hoppas den blir av!
Journalistförbundets frilansrekommendation är på 951 kronor per timme. Det är vad jag tar även för andra typer av uppdrag, eftersom varje timme jag lägger på något annat innebär en utebliven timme betalt arbete.
Det blir ju rätt dyrt för privatpersoner, men jag kan även tänka mig att ta av min fritid till mindre omfattande uppdrag. För varje timme jag lägger på att researcha åt dig vill jag i så fall att du lägger motsvarande tid på att hjälpa mig med något som jag behöver. Framför allt att ta med saker hit från Sverige – det kan vara böcker, knäckebröd, speciella leksaker till mitt barn eller smågrejer från Ikea. Samt lite blandade droger och vapen. Jag ersätter kostnaden för inköpen med en överföring av svenska kronor till ditt konto.
Tycker du det verkar jobbigt att hålla på och fixa grejer åt någon du inte känner? Då föreslår jag att du funderar på om det känns rätt att be mig om samma sak.
Råkar du även undra något om mat så rekommenderar jag varmt Lisa Förare Winbladhs frågelåda. Hon är antingen ädlare eller rikare än jag (troligen både och), så hon tar inte betalt själv utan begär bara en donation till Läkare utan gränser som betalning för sin kunskap och tid.
Salami-grisen på bilden har inget samband med texten.
| Children change ever… om Barn ändrar allt, till och med… | |
| Hittat, länkat, komm… om Hejdå Sydsvenskan. | |
| Hittat, länkat, komm… om Hejdå Sydsvenskan. | |
 | De galna mödrarna… om Jorgelina stals som barn av… |
Kinga Sanden journalist/periodista 