Tag Archives: reportage

Schminterschmektionalitet

Det var kul att detta publicerades samma vecka som jag blev anklagad för att inte begripa intersektionalitet, bland mycket annat, efter det här. En uppmärksam läsare kan notera att ordet intersektionalitet inte nämns i texten. Det beror på att jag hellre berättar så att folk förstår än att kasta snajdiga ord efter dem, och hellre skriver för dem som inte visste att de var intresserade än för de redan frälsta. Man påverkar ganska lite genom att gossa in sig med likasinnade.

Jag tror inte den där kursen är någon bra idé, även om jag råkar ha en hel del relaterade universitetspoäng. Över huvud taget börjar jag bli rätt trött på att akademiker i Sverige ska läxa upp andra om privilegier, i total blindhet för sina egna.

Snart ska jag tillbaka till Brasilien och fortsätta rispa i sårskorporna. Efter reportaget om funk carioca som jag gjorde för ett drygt år sedan kunde jag inte sluta tänka på hur hudfärg betyder allt i den påstådda ”rasdemokratin” Brasilien. Jo, jag fortsätter, med privilegium och allt.

IMG_7854

Turister på guidad tur i favelan Santa Marta i Rio de Janeiro.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

En svårfångad fisk

11088333_813447878692407_7609792258101962900_n

Det här porträttet på Alesso för DN var bland det svåraste jag har gjort. En oerhört kontrollerad intervjuperson som i stort sett inte vill prata om någonting, men har en alldeles kunglig talang för att prata på om ingenting så att den snålt tilltagna intervjutiden bara försvinner. En smart teknik för någon som vill ha exponeringen i helgbilagan, men slippa berätta något.

På ett personligt plan sympatiserar jag med motviljan mot att prata om privatliv, familj och politik. Jag tror också det är en sund inställning för någon som Alesso som ser framför sig en lång karriär och är i början av den.

Här nedan syns situationen på bilden ovan från andra hållet. Superproffset Natacha Pisarenko står till höger om fönstret, med kameran riktad uppåt. Avspänd arbetsmiljö. Jag är oerhört nöjd över att ha fått jobba med henne efter flera års uppvaktning.

IMG_7620

Lärdom: att alltid ha några påsar lakrits i beredskap vid intervjuer med svenskar som varit borta länge från Sverige. Jag investerade min sista surt förvärvade stash i att få loss en halvtimme extra intervjutid. ”Här får ni mutlakrits, så att vi får en lite trevligare och mer samarbetsvillig stämning” sa jag till Alesso och Carl Dreyer under reklamfilmningen.

Allt gills. Bara resultatet räknas. Stämningen blev mycket riktigt mer samarbetsvillig.

Alesso som är en på alla vis trevlig person mmmmmmade och smackade och hojtade ”det smakar hemma” och bjöd alla i teamet. Spanjorerna, argentinarna, britterna och amerikanerna tittade skeptiskt på de svarta klumparna, men tog artigt för sig. Sen stod de och klöktes bakom hans rygg. Jag fnissade skadeglatt. Ja, sån är jag.

IMG_7621

Själva spelningen var en minst sagt spejsad upplevelse. Lite bilder nedan, och en av Natacha från hemvägen här.

IMG_7635

IMG_7633

Han i mitten rörde sig inte på timmar.

IMG_7634 IMG_7636

Ovan en av få i publiken över 25.

IMG_7647

Ovan och nedan från sidoscenen.

IMG_7650

IMG_7649

Den geniala Natacha.

Ett tillägg till artikeln var en spotify-lista med låtar som inspierat Alesso (länkad från artikeln, av någon anledning kan jag inte få upp den i spotify).

Det jättekonstiga ögonblicket när han sa sin allra mesta favorit – och den var samma som min.

1 kommentar

Filed under Journalistik

En åklagares död

Tiden rusar iväg, det är redan veckor sedan det här reportaget publicerades i Fokus, om åklagare Alberto Nismans plötsliga och för många lägliga död.

IMG_7797

IMG_7793

IMG_7794

IMG_7795

IMG_7796

I förra veckan skrev jag detta uppsop i Sydsvenskan, och när jag redan hade lämnat kom nyheten om att en domare har deklarerat Nismans bevisning undermålig för att ens väcka åtal. Beslutet lär överklagas, och utredningen om Nismans död fortsätter förstås.

Allt fortsätter. 400 000 avlyssningar har offentliggjorts, men domaren som frikände presidenten har erkänt att han inte har lyssnat igenom materialet – det har nog ingen. Allt fler påstår att någon annan än Nisman måste ha skrivit stämningsansökan, därför att den helt enkelt är undermålig.

En separat utredning pågår om på vems order och för vems räkning övervakningskamerorna på flygplatsen Ezeiza följde Alberto Nisman när han återvände från Europa ett par dagar innan han offentliggjorde sina anklagelser mot presidenten. Jag noterar detta med stor nöjdhet eftersom jag kämpade en del för att få ha med att övervakningskamerorna följde honom i en av mina texter, och förlorade.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

En femtedel av Ottar

I det aktuella numret av Ottar har jag två reportage på sammanlagt tio sidor direkt efter de kortare bitarna i början. Tidningen har totalt 52 sidor inklusive fram- och baksida. Yeah.

Reportagen har inget samband med varandra. Jag klistrar in min medarbetarpresentation, så får ni ett hum. Gå genast till närmsta välsorterade butik och KÖP TIDNINGEN! Den är oerhört läsvärd, varje nummer.

medarbetare ottar

Och såhär ser de snygga sidorna ut. Bilder av Cooperativa Sub.

Uppdaterad: nu kan man läsa texten om knullhotell på Ottars sajt.

telos1 telos2 telos3

Telos som sexhotellen kallas är för övrigt ett supertips för turister i Buenos Aires. Man är ute och ångar runt hela förmiddagen, sen efter lunch är man helt slut men orkar inte ta sig tvärs igenom stan till sitt hotell för en siesta innan man fortsätter turista. Då går man in på någon av sajterna som listar telos, letar upp det närmsta (sök enligt stadsdel), tar sin tupplur med eller utan sex, kanske en dusch – det har man alltid tillgång till, med hotelltvålar och rena handdukar och oftast en engångstandborste och småförpackningar med schampo. Sen kanske en kaffe som levereras i diskret lucka a la könsmottagning, och så är man redo för vidare äventyr. O-slag-bart.

Det andra reportaget är tyvärr ett mycket allvarligare och sorgligare ämne. I åskilliga länder där abort är lagligt fortsätter kvinnor att dö och skadas därför att de inte kan få tillgång till ingreppet på legal väg. I mitt reportage intervjuar jag aktivister som försöker göra något åt  problemet i Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Afrika.

lagligabort1 lagligabort2 lagligabort3

Om någon undrar varför sidorna har konstiga gråa fält på sidorna så är det för att jag har gjort skärmdump på pdf:en. Jag har problem med pdf:er. Don’t ask.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

I Latinamerikas experimentverkstad

Den sista november väntas uruguayanerna rösta för fem år till med en vänsterpresident. I ett reportage för tidningen Frihet berättar jag och fotograf Ignacio Iturrioz om några ungas liv, förhoppningar och problem i Latinamerikas progressiva experimentverkstad.

10818822_10152426280396332_1324831105_n

10814255_10152426280611332_1481264835_n 10719487_10152426280801332_368822230_n

 

 

Nedan reportagets första intervjutext av sex. Gabriela Almiron är personen på den stora bilden ovan. 

Högerpartiet PN:s kandidat lovade dra in el i området och asfaltera gatorna. Därför delade Gabriela Almiron, 14 år, ut hans flygblad. Och därför att partiet var emot legaliseringen av marijuana.

– De som drogar sig förstör både sina egna liv och andras, säger hon och snubblar i en av de djupa groparna i vägen medan hon pekar ut försäljningsstället en bit bort.

Det stora problemet är crack. Hennes morbror knarkade bort sina barn innan han blev nykter, kusinerna har hon inte träffat på flera år.

– Förr gömde sig folk för att knarka. Sedan marijuanalagen röker många av mina tidigare kompisar här på gatan. Fast i min nya skola är det ingen som har provat.

Gabriela Almiron är en av några få begåvade unga från kåkstaden en halvtimme utanför Montevideo som fått stipendium till den katolska maristordens privatskola.

– Jag hatar skolan. När vi ska göra grupparbete får jag bara sitta där, de andra säger att jag inte fattar trots att jag bara har bra betyg. Jag blir arg, men jag försöker att inte bråka för då påstår de bara att det är typiskt en sån som jag.

– Jag är en sån som åker buss till skolan. Alla andra kommer i bil. Ett tag hade jag en vän i klassen, men sen började folk ljuga om mig. Att jag svär, knarkar och slåss.

Hon drömmer om att bli gymnastiklärare, men har just slutat träna fotboll. Hon måste fokusera på studierna, har mamma bestämt.

– Hon säger varje dag att jag måste plugga hårt och utnyttja chansen jag har fått. Jag gråter bara när hon inte ser. Jag saknar glädjen i kroppen och gemenskapen på planen.

På eftermiddagarna hjälper hon till i familjens snabbmatsvagn vid busshållplatsen och äter en korv med bröd och senap innan hon går hem med läxorna.

På gården växer sallat i rader mellan dasset och huset. Duvor hörs kliva runt på presenningen under taket av korrugerad plåt. Direkt innanför dörrskynket står matbordet med tre stolar intill en av våningssängarna. Underslafen till den andra är Gabrielas. Innanför en garderob som delar av rummet bor föräldrarna med de två yngsta av de sex syskonen.

– Min familj är det viktigaste i mitt liv. När vi är lediga sticker vi till en park eller till stranden i Pocitos. Det är fint, men jag vill aldrig flytta härifrån. Jag är hemma här.

Uruguays första fyrtio kvotflyktingar från Syrien har just kommit till en förläggning i närheten. Ett vanligt motargument har varit att det finns fattiga uruguayaner som först måste få hjälp. Men de boende i området har samlat in kläder och leksaker till flyktingarna.

– De har ju ingenting, de har förlorat sina hem och familjer i kriget. Det är klart att vi måste dela med oss, vi som har allt.

10805219_10152426280881332_1953918560_n 10799319_10152426281021332_448555880_n 10799628_10152426281116332_1819878825_n

 

Det som kan se ut som ett slumpmässigt urval av intervjupersoner är resultatet av målmedveten planering och rätt mycket jobb. Så är det ofta i reportage där det går att vara fri och en latare variant hade gått på en femtedel av tiden.

Vi ville ge en kritisk bild av Uruguays största och viktigaste frågor genom ungas liv, utan att låsa in oss i dagspolitik. Vi ville vara med där saker hände, inte bara intervjua. Vi ville ha så olika sorters personer som möjligt och en jämn könsfördelning.

Några av intervjupersonerna bokade vi genom kontakter, andra genom att närma oss sammanhang som intresserade oss. I vissa fall gick det enkelt när vi väl identifierat personerna vi ville intervjua, i andra fick vi nöta oss in och bli ganska jobbiga för att få till det.

Som alltid hade vi mycket fler chanser på manliga än kvinnliga intervjupersoner. Jag håller alltid stenkoll på det där från början för att inte landa i att jaga en kvinna när man redan har fyra män, vilket oftast blir resultatet om man inte ligger i.

”Det borde inte vara något problem, Uruguay har faktiskt över femtio procent kvinnor” sa fotografkollegan Ignacio i början av vårt jobb. Detta orsakade ett utbrott och en halvlång föreläsning. Nästa dag ville jag skippa en av de bokade intervjupersonerna eftersom jag tyckte vi hade tillräckligt med material.

”Är du inte klok, då tappar vi en kvinna” sa han bestört. Han lärde sig snabbt. Jag svarade:

”Grattis till att din värld aldrig blir enkel igen.”

Vi letade länge för att få fram en person ur den fattigare delen av befolkningen, som ändå inte skulle vara bara en eländesskildring. Det finns mycket misstro mot okända som ställer frågor, och etiska problem om man kommer via organisationer som personerna på ett eller annat sätt är beroende av. Det kan ju lätt uppfattas som att de bör ställa upp, även om man säger att de bestämmer själva om de vill vara med eller ej.

Till sist kom vi ihåg Gabriela, som vi frågat efter vägen under arbetet med reportaget om syriska flyktingar ett par dagar tidigare. Vi hade fått fin kontakt med henne och hennes familj som vi hade träffat vid deras snabbmatsvagn. Det var en rätt bra bit utanför centrum och vi hade några timmar på oss innan jag hade biljett hem till Buenos Aires. Vi gick all in och chansade på att vi skulle hitta dem på samma plats vid ungefär samma tid.

Det gjorde vi, och tack vare att vi ägnade en bra stund åt att sitta och prata med föräldrarna medan vi väntade på att Gabriela skulle komma från skolan fick vi förtroendet att följa med henne när hon gick hem ensam. Två främlingar med en kamera, och det var absolut inte så att föräldrarna inte brydde sig. De litade helt enkelt på oss.

Jag blev ganska överväldigad av Gabrielas historia, av hennes enorma kompetens och framåtanda, och hennes föräldrars kamp för att bit för bit göra livet lite bättre för sig och sina barn. Det märktes att de hade skapat sig lite andrum, att de kunde göra mer än att bara överleva. Uppepå en garderob stod ett stort skepp som de hade byggt av glasspinnar.

Tidningssidorna har jag redan mejlat till Gabriela, och när Ignacio får papperstidningen åker han ut med den till snabbmatsvagnen. Men jag är säker på att jag också kommer att träffa henne och hennes familj igen.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Svensk flyktingpolitik på export

Det har gått över en månad sedan detta publicerades, det har bara inte blivit av att lägga upp här. Flyktingarna från Syrien har hunnit landa, det kan man läsa om bland annat här och här.

Jobbet var väldigt roligt att göra för någon som är sjukligt intresserad av migration. Jag är det.

Mitt huvud exploderade lite av alla lager av migration och flykt, och de olika sätten att förhålla sig till det. Trots att jag hållit på så mycket med ämnet både i jobbet och i mitt eget liv har jag aldrig förr sett detta med återvändandet som ett så starkt tema. Kanske därför att det aldrig varit en grej i min egen familj. Min morsa dröjde tjugo år med att ens åka till Polen på besök.

En sak som inte fick plats i reportaget var att Ana Valdés också var just 19 år när hon blev fängslad och torterad. Innan hon fick en fristad i Sverige satt hon inlåst i fyra år helt nära maristmunkarnas gård där flyktingarna nu tas emot.

Munkarna var otroligt peppade på att få träffa syrierna och måna om att fixa allt till det bästa. När vi hälsade blev det lite förvirrat, för de körde två kindpussar och inte en som jag är van vid.

– Det kan nog bli ännu mer förvirrat med syrierna, sa jag.

– Aha, de kindpussas inte?

– Nej, och det kan vara en bra idé att hålla koll på om kvinnorna tycker det är okej att bli rörda vid över huvud taget, en del gillar inte det, sa jag.

– Aha, bra att veta … de kanske har såna där dukar på huvudet också när de kommer, i alla fall första veckan?

Ni ser: Uruguays erfarenhet av interkontinental migration är inte så aktuell.

Alem García berättade att nästan alla immigranter från Syrien och Libanon i början av 1900-talet var ensamma unga män. En konsekvens av det blev att de allra flesta fick barn med uruguayanska kvinnor. Även deras söner och döttrar gifte sig till största delen utanför immigrantkretsarna, med dem som Alem kallade ”criollos” – infödda.

I den judiska immigrationen från samma område hit till Argentina kom mycket familjer och unga par. Många fortsatte att bilda familj inom gruppen i ett par generationer efter att de immigrerat. I min föräldrageneration – de som nu är i 60-65-årsåldern – känner jag till folk som förbjöds att gifta sig med andra än ättlingar till judar från Mellanöstern.

Båda immigrantgrupperna integrerade sig snabbt, hade framgång socialt och ekonomiskt, och blev uruguayaner respektive argentinare. Men för en del kostade frigörelsen ett par generationer extra. För varje individ: ett helt liv.

En äldre kvinna som jag tycker mycket om och som är lyckligt gift sedan decennier med den man hon kunde få godkänd förlåter aldrig att hennes ungdoms kärlek nekades henne. När det var hennes tur att bestämma ville hon stoppa allt förtryck. Hon lät inte ens sin son bli omskuren.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Rios förbjudna dans

Hur kan något samtidigt vara kulturminnesmärkt, olagligt, vulgärt, medryckande, snuskigt och politiskt omstörtande?

Kolla in mitt och Marizilda Cruppes reportage i SvD, men tryck först play nedan (eller på artikelsidan) och lyssna på intervjupersonernas favoritlåtar medan du läser. Vill du veta vem som valt vilka låtar, klicka vidare till Soundcloud.

Bilden ovan är från favelan Rocinha i södra Rio, liksom den nedan. Kommunen har inte lett in elektricitet i kåkstäderna, utan det har invånarna gjort själva. Många gånger kontrolleras eltillförseln av knarkligorna.

IMG_6480IMG_6482

När vi var klara med MC Leonardo i Rocinha tog han med oss upp till det här taket, som bara är där helt tomt högst upp i favelan.

IMG_6492

Kollegan Marizilda Cruppe in action.
IMG_6505

Direkt efter oss skulle han vara med i en dokumentärfilm i ett annat ämne. När de hade riggat och satte igång tyckte mannen till vänster att det var ett bra ögonblick för en ommålning av taket. De måste ha fått ganska mycket rollerljud på band, men ingen verkade bry sig.

IMG_6516

Ommålningen fortsatte när vi gick.

IMG_6517

Rocinha är lite en mönsterfavela som nu räknas som ett vanligt bostadsområde och där gatusopare i neonfärgade Rio Stad-västar springer runt och plockar fimpar på huvudgatan längst ner i dalen. Men ju högre upp på berget man kommer, desto fattigare. En del av husen står på gamla sopor och hotar att när som helst rasa utför sluttningen. Vilket händer, antar jag, det fanns några skyltar som visade vägen till förstärkningsmurar dit man kunde gå vid kraftiga regn.

Dessvärre klarade jag inte att ta fler bilder på nervägen från terrassen. Det finns en rejäl gata (kanske någon mer jag inte såg) som ringlar uppför berget, men i övrigt är det branta gränder, jordstigar och sneda trappor. På väg nerför stigen mötte vi mammor och pappor som släpade en unge på varje höft plus matkassar. Ett par pojkar som kånkade varsitt halvt köksskåp. En dam som försökte locka ner en vettskrämd apa från ett träd. Pyttesmå improviserade frisörsalonger, snabbmatsställen, kiosker som folk hade öppnat i de rum som vette mot gränden. Många grupper av barn som spelade fotboll i de små mellanrummen mellan husen, de lär ha gjort av med några bollar nerför slänterna. Nere i dalen finns en sporthall, och det är säkert fett för dem som inte bor högst upp och har uppskattningsvis tre kvart enkel väg att knata dit.

Leonardo gick i rätt bra fart nedåt medan han pratade och sjöng in i kameran. Så före honom gick kameramannen baklänges. Och före honom gick regissören, som höll utkik nedåt och stödde kameramannens rygg, drog honom i skärpet eller klappade lätt på axeln eller låret för att kommunicera hinder och lutning. När vi var nere rann svetten nerför halsen på båda. De måste ha jobbat ihop en del.

IMG_6523

Leonardos bror och musikaliska samarbetspartner Junior bor högst upp i familjens hus. Hans kylskåp på terrassen har fått en cykelkedja efter stölder från grannbarnen som hoppar mellan taken. De är nog just hungriga, för han behöver uppenbarligen inte låsa in sina märkessneakers och hushållsmaskiner.

IMG_6526

På de stora gatorna nere i dalen ser Rocinha rätt mycket ut som en stadsdel vilken som helst. Det finns bank, fastighetsmäklarkontor, kaféer, en bufférestaurang med så fräscha fisk- och skaldjursrätter att jag åt helt utan tvekan (då är jag ändå väldigt misstänksam mot bufféer).

IMG_6528

Complexo da Maré där större delen av reportaget utspelar sig ligger i andra änden av Rio, nära den internationella flygplatsen, och byggdes ursprungligen på träpålar i ett träsk.

IMG_6529

Nervös min, jag? Soldaterna vaktar ett hörn som är en strategisk punkt i konflikten mellan två knarkligor. Lyckligtvis för oss var deras lust att prata med utländska journalister större än deras lojalitet med reglerna som säger att de inte får. Det hjälpte lite att Marizilda, efter att ha förvissat sig om att en av dem förstod lite engelska, förklarade för mig hur viktig och speciell deras fallskärmsjägardivision var och bla bla om deras hårda intagningsprover. Man ska alltid jobba med kolleger som kan sånt.

IMG_6532

Det var mycket med naglar i Maré. De ska vara långa och falska, och om man har råd gärna mönstrade.

IMG_6535

Längst till vänster Lorrany Moura.

Det är över huvud taget väldigt mycket runt skönhet för kvinnor. Kanske därför att de inte har särskilt många andra utrymmen än skönhetssalongerna att slappna av på. Hemmen är proppfulla, fika eller äta ute är dyrt, gatan ägs av männen.

Vi var inne hos flera frisörer och skönhetssalonger och alla klagade på att de förlorat mellan hälften och tre fjärdedelar av sina intäkter när det inte längre är dansfester fredag, lördag och söndag varje helg. Då är det ändå inte precis tomt, utan en strid ström av kvinnor kommer in och får åtminstone en hårplattning – precis alla plattar håret så det hänger spikrakt ner – och gärna även ett par tjocka svarta målade ögonbryn som uppochnervända V:n, och eventuellt naglar. I Maré var det också trend för både vita och svarta att bleka håren på benen. Det ser lite elektriskt ut med gul-luddiga ben mot mörk hud. I resten av Rio tar kvinnor bort varje antydan till kroppshår.

Hon till höger frågade mig lite försiktigt om det är modernt i mitt land att klippa håret kort på ena sidan, hon tyckte nog inte det var så snyggt.

IMG_6541

Födelsedagsaltare i gränden.

IMG_6561

Här kan man även se ansiktena på dansarna Karine Dornelas och Thais Araujo. Dock ej på Mr Catra ”Kungen av snusk” i mitten. Fota vitklädd svart person i mörkt rum, bra där.

IMG_6588

Och såhär ser en politiker ut som lägger ner sin själ i att driva igenom en lag som gör baile funk till kulturarv. Dvs: ungefär som en politiker vilken som helst. Marcelo Freixo heter han och nedan är hans dörr. På ingen av bilderna syns det inramade porträttet av Che Guevara.

IMG_6587

Det här var ett svårt jobb på många vis. Till att börja med var folk inte särskilt sugna på att prata med oss, så det var mycket jagande för att få tag på intervjupersoner. Alla evenemang bestämdes, flyttades eller ställdes in i sista sekunden. Sen talar inte jag portugisiska, och jag hade nästan glömt hur svårt det är att jobba i ett språk man inte kan. Marizilda hjälpte mig att tolka, vilket i sin tur gjorde det svårt för henne att göra sitt eget jobb.

Säkerheten var ett stort problem. Rocinha går bra att besöka även för turister, men Maré är komplicerat, med flera konkurrerande knarkligor som skjuter på varann när de inte skjuter på soldaterna. I den nuvarande situationen är det rätt osannolikt att någon avsiktligt vill skada  journalister, men bara i Maré har två personer dödats av förflugna kulor de senaste månaderna. Det är lätt att glömma när man sitter på en uteservering på huvudgatan och äter fantastiskt saltat kött med friterad jams. Tills man skärper ögonen och får syn på de där adidasklädda killarna som bara står där, på vartenda gathörn, med buckliga kolvar som skymtar under de lösa tröjorna när de rör sig. Vi hörde också skottlossning vid ett tillfälle.

Det blir intressant att se hur den brasilianska staten lyckas med att göra anspråk på favelorna och börja tjäna även de medborgare som lever där. Man får inte glömma att anledningen till den nuvarande situationen är att staten högaktningsfullt har skitit i Lorrany och alla andra som växer upp i en krigszon, generation efter generation.

1 kommentar

Filed under Journalistik

Född med vinst

IMG_6254

Det här reportaget har jag skrivit inne i huvudet i ett och ett halvt år, sedan första gången på profylaxkursen (för 120 kr per gång) när en barnläkare förklarade nödvändigheten i att köra in slangar i strupen och anus på nyfödda bebisar och alla andra idiotiska rutiner de gör  i stället för att låta de nyfödda ta igen sig lite och lära känna sin nya värld.

Så det var roligt att det till slut blev publicerat. Jag har valt bort hundratals anekdoter, referenser, citat och siffror. Lustigt att det alltid känns efteråt som att texten omöjligt hade kunnat vara på något annat sätt.

Redaktör Adam Svanell ska ha särskild credd för skickligt redaktörande och för att våga satsa på något som i försäljningsögonblicket inte var så stensäkert. Ett problem med det ökande beroendet av frilansar särskilt i utrikesjournalistiken är annars att redaktörerna vill veta precis vad de köper. Det ska vara mallat och hårt vinklat och färdigtänkt när man säljer in, alltså innan jobbet görs. Det är helt logiskt, men leder till likriktning och förutsägbarhet.

Credd också till Knut Brunnberg som redigerade. Kolla själva vilka bra sidor.

Fotoprojektet som bidragit med bilderna fortsätter och kan följas här och här.

Nu hoppas jag att mina kollegor på nyhetsredaktionerna tar vid och reder ut var de svenska partierna egentligen står i frågan om privatfinansierad vård.

IMG_6255 IMG_6256 IMG_6257

11 kommentarer

Filed under Journalistik

Vilse i Paraguay

Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.

IMG_3916

Överallt enorma, överfulla mangoträd.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.

IMG_3947

Frukostmatsal på hotellet i Asunción.

Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.

”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.

”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.

”Ring mig när ni är i Paraguay”.

Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.

Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.

Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.

Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3

IMG_3959

Smakfullt gurkträd.

Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).

IMG_3921

”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.

Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.

En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.

Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.

Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.

IMG_3906

Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.

Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.

IMG_3923

Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.

IMG_3925

När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.

[EDIT: En person frågade mig just efter att ha läst detta om jag brukar betala för intervjuer. Svaret är aldrig. Det vi betalade för var maten som vi åt på Bernardas krog.]

Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.

Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.

Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan.  På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.

Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Mer om domen för de stulna barnen

Jag har hållit på med ämnet på ett ganska stillsamt vis under lång tid, och så blev det rätt hetsigt på upploppet: för Sydsvenskan gick jag till domstolen när domen offentliggjordes på torsdagkvällen och intervjuade folk omkring, lämnade kl 02, och när jag vaknade hade jag mejl från Studio Ett som ville ha mig med en och en halv timme senare.

Rapporterar direkt från” låter som att jag gjorde ett radiojobb – i själva verket var det en direktsänd och i stort sett oförberedd intervju. Men jag ska inte skylla svamlet på det, jag svamlar alltid om jag får chansen. Därför föredrar jag text: det ger en chans att samla ihop tankarna innan de kommer ut i luften där andra kan se dem.

I tidningen Omvärldens senaste pappersnummer finns ytterligare en artikel om de stulna barnen, och så det här som gått i Expressen. Sen är det slut för den här omgången. Jag ser fram emot att inte hålla på med det på ett tag. Det är så himla sorgligt.

Alltså. Det här med barn. Kan alla fatta att det ALLTID kommer fram? Om man bortser från grymheten och laglösheten i just det här fallet, och tittar ut i världen på alla som av olika skäl men förenade i någon sorts idiotisk naivitet har trott de ska komma undan med att låtsats att barn varit deras, eller inte. Och inte tänkt på hur de ska reagera när barnet frågar: ”Har jag kommit ur din mage?”, eller när de behöver en njure och ungen gärna vill ge sin, eller när någon från för länge sen plötsligt ska hämnas någon gammal oförrätt och ringer upp och berättar sanningen för det vuxna barnet. Alla de tusen möjliga och omöjliga slumpartade händelser som blottar lögnerna.

I de flesta fall ligger inget brott bakom. Man hade kunnat tala sanning. Men valde att inte göra det, av rädsla eller bekvämlighet eller god vilja. Och själva ljugandet blir ofta ett betydligt större problem än vad det hade varit att säga som det var från början.

Egentligen: kan alla bara sluta ljuga?

2 kommentarer

Filed under Journalistik