Förr sa jag att jag gjorde allt utom fotboll. Sedan hände det här. Reportaget om Mara Gomez, Argentinas första professionella fotbollsspelare som är trans, kan läsas eller lyssnas på mot en rimlig summa i fotbollsmagasinet Offside. Bilder av Jose Nicolini.
Antes decía que hacía todo menos fútbol. Después pasó esto. El reportaje sobre Mara Gomez, primera futbolista profesional trans (entre muchas otras cosas), fue publicado en la revista Offside. Fotos de Jose Nicolini.
Reportage om Argentinas transminnesarkiv i Ottar, mars 2020. Publicerat även i uruguayanska La Diaria.
Tuve el placer de entrevistar a varias de las integrantes del Archivo de la Memoria Trans Argentina para la revista sueca Ottar. Después traduje el reportaje, y se publicó también en La Diaria de Uruguay donde el Archivo hizo una muestra en marzo 2020, justo cuando empezaba la pandemia.
Publico todo el texto en castellano abajo.
Vivieron vidas cortas y dolorosas bajo persecución. Para la historia oficial son invisibles. Ahora las sobrevivientes se están haciendo ver. El 13 de marzo abre la muestra El tiempo de las flores con fotos del Archivo de la Memoria Trans Argentina en el Centro de Fotografía de Montevideo.
Una urna de cenizas, un par de collares y una caja de fotos. Esa fue la herencia que recibió María Belén Correa, activista trans de 46 años, de una amiga en 2012.
– Creé un grupo de Facebook e invité a una cena para mirar las fotos y sabernos vivas – dice María Belén Correa.
La mayoría de las personas trans de su generación y las anteriores no llegaron a los 40 años.
El grupo creció rápidamente y hoy cuenta con más de 1 400 miembros, muchos de los cuales donaron fotos al archivo. En un principio no había intención de mostrar el material afuera del grupo. Hasta que María Belén Correa vió un documental sobre la dictadura argentina.
– Contaron de un centro de tortura que tiraron abajo, los milicos trataron de destruir todo. Pero lo pudieron reconstruir a través de los testimonios de muchas personas. Aunque tuvieron los ojos vendados recordaban bajar una escalera, caminar treinta pasos, ver luz de una ventana a la derecha. Se me hizo un clic. Pensé: si tiran abajo un calabozo yo recuerdo como era. Podemos construir desde nuestras memorias.
Cuando las fotos llegan al archivo después de la muerte de alguien, hay otras que recuerdan a las personas y situaciones. Surgen discusiones sobre quién tiene la versión más correcta. Eso a su vez invoca otras memorias que no tienen documentación.
Más que una colección, el Archivo de la Memoria Trans Argentina es un coro de testimonios. Sobre discriminación, abusos, amistad, alegría. Sobre la perseverancia en existir.
A partir de más de 9 000 fotos privadas se teje la historia de las vidas de las mujeres trans argentinas en el siglo XX.
– Muchxs no conocían nuestra historia hasta que empezó el activismo trans en los 90. Ni siquiera nosotras mismas. La construimos contándola entre nosotras – dice Diana Magalí Muñiz, de 55 años.
Los martes trabaja con el archivo en la oficina en Buenos Aires que les presta a través de contactos una ONG de niñxs discapacitadxs. En un cuartito detrás de la cocina tienen los escáneres, las computadoras y los estantes con los fondos documentales: una caja de plástico azul para cada persona.
Hay algunos documentos, pero más que nada fotos privadas. Los contactos con el mundo oficial fueron pocos.
– Cuando éramos jóvenes, la policía nos perseguía constantemente – dice Carla Pericles, archivista de 67 años.
– Nos agarraban en la calle trabajando, o nos allanaban la casa. Y nos metían presas por 30, 60 o 90 días.
Las detenían por ofrecer servicios sexuales, la única posibilidad de ingreso para muchas de ellas. O por usar identidad “falsa”, ya que tenían documentos de hombre. Por eso también las encerraban con hombres.
– Éramos carne fresca para ellos. Nos hacíamos sus amantes, así no nos molestaban y a veces nos daban comida – dice Carla Pericles.
La amenaza constante de ser detenidas y encarceladas dió forma a sus vidas.
– Vivíamos día a día, nunca hacíamos planes ni decíamos ”nos vemos mañana”. Cuando la policía nos llevaba nos sacaban las pelucas. Apenas salíamos comprabamos nuevas, y cuando no nos alcanzaba la plata nos atábamos pañuelos en la cabeza.
¿Cuántos años de vida les fueron robados en el calabozo? No lo saben.
– Somos reciclables. A veces hablamos de nuestras memorias, pero no nos dedicamos a llorar. Siempre nos reímos de todo. Eso les enfurecía a los policías – dice Carla Pericles.
A pesar de la discriminación y los abusos que sufrieron, nunca recibieron ninguna reparación o disculpa del Estado.
– Simplemente fue lo que nos tocó vivir – dice Diana Magalí Muñiz.
– Por eso el archivo – dice Carla, y sigue:
– Cuando leí sobre el archivo, sentí la importancia de contar nuestra historia y dar vida a las que se fueron y a nuestras familias reinventadas. Ella era chiquita – dice, señalando a Diana Magalí …
– … y la adoptamos.
A los 12 años Diana Magalí Muñiz les dijo a sus padres que no podía empezar la secundaria donde la obligarían a usar saco, pantalón y corbata. Sabía que había maricas, y que ella no era una. No había nadie como ella.
Un día alguien la llamó en la calle en Tigre al norte de Buenos Aires donde vivía. Se dió vuelta y vió a Carla Pericles, con 24 años, en una esquina esperando clientes.
– Hola chiquita. ¿Cómo te llamás? – le preguntó.
La niña a la que hasta entonces habían llamado Ángel miró a Carla a los ojos, y sabía que podía decir la verdad:
– Yo soy Diana.
En el principio de los años 90 nació el activismo trans en Argentina, exigiendo igualdad de derechos y un fin de la persecución. El archivo termina ahí.
– Desde los 90 aparecemos en los medios y en otros archivos dentro del colectivo LGBT – dice la fundadora María Belén Correa.
Pero al lado de la imagen rica y detallada que lograron pintar todavía hay un espacio vacío.
– Tenemos muy poco material de varones trans. No vivían en manada como nosotras, sino integrados en la sociedad. Algunos chicos trans jóvenes en nuestra red están empezando a juntar fotos virtuales. En 15 años van a ser históricas.
El futuro del archivo es poco claro. No tienen financiación de largo plazo. Hasta ahora entra dinero por exposiciones, charlas y alguna beca. Las archivistas trabajan sin sueldo y venden pins y bolsas de tela con las imágenes del archivo.
Pero la gente las escucha. El archivo es único en el mundo y atrae mucho interés de afuera. El año pasado el archivo fue invitado al Museo Reina Sofía de Madrid, a un centro de cultura queer en Berlín, y a una agrupación que quiere crear algo similar en Nueva York. Este año van a exponer en Montevideo y Barcelona.
Una tarde en el Centro Cultural Morán de Buenos Aires un grupo chiquito y tranquilo sigue la visita guiada de la exposición “Ésta se fue, a ésta la mataron, ésta se murió”.
– Como ven todas nuestras fotos son privadas. La gente se hacía fotos de estudio, pero ningún fotógrafo quería recibirnos. Excepto uno, por eso aparece la misma cortina rayada naranja en varias fotos – dice Diana Magalí Muñiz.
Se detienen frente a una foto de un grupo de amigas con trajes minimalistas de carnaval. Sus maquillajes y peinados son perfectos, sus caras expectantes pero serias.
– El carnaval era nuestros días libres, porque no nos llevaban presas. Casi todo el resto de las fotos son de interiores. Las fiestas las hacíamos en casa.
Carla levanta el brazo y señala a las personas en la foto:
– Esta se murió alcoholizada. Esta se suicidó. Somos pocas las sobrevivientes, y no todas quieren hablar del pasado. Le da sentido a mi vida contar nuestra historia. Nadie lo hace por nosotras.
___________________________________
+ El Archivo de la Memoria Trans Argentina fue fundado por la activista María Belén Correa en 2012, el mismo año que la Argentina tuvo la ley de identidad de género.
+ Las archivistas trabajan sin sueldo y se capacitan continuamente, con la collaboración de profesionales de fotografía y archivos. Están digitalizando y catalogando el material. La idea es publicar todo en internet.
+ Contiene 9 000 fotos privadas y una pequeña cantidad de videos, documentos, cartas y notas de periódicos desde 1902 hasta los 1990s.
+ Las personas trans siguen sufriendo discriminación y violencia. En el primer semestre de 2019, 19 mujeres trans fueron asesinadas en Argentina, según el Observatorio por crímenes de odio contra personas LGBTQ.
___________________________________
Julen 2018 tillbringade jag och bildjournalist Gerald Bermudez med kokabönder i södra Colombia. Resultaten publicerades i DI Weekend och Accent.
Con mi gran colega, el fotoperiodista Gerald Bermudez pasamos la navidad del año 2018 con familias cocaleras en el sur de Colombia. Los resultados se publicaron en DI Weekend y Accent.
Besökare i Buenos Aires brukar reagera på att se så många människor gå och rota i soporna. För invånarna är de närmast osynliga, en del av gatubilden. Vad få vet är att de som hoppar ner i sopcontainrarna, öppnar våra soppåsar och rotar fram återvinningsbart skräp ur dem anlitas av kommunen – och att de tar hem soporna för sortering.
Detta och mycket mer fick jag veta därför att jag helt enkelt började fråga två av soparbetarna utanför min port, Avigail och Isolina, för sex år sedan. De är dotter och svärmor till Marcela i videon och i den här texten.
Det finns förstås oerhört mycket mer att berätta. Varje besök hos familjen i Fiorito är lärorikt och utmattande. Deras liv förbättras stadigt, samtidigt som fattigdom generellt är så mångfacetterad att den liksom alltid slår tillbaka. Två steg framåt, ett tillbaka. Ett framåt, två tillbaka.
Ja: kommunarbetare är fattiga och beroende av bistånd för sin överlevnad. Sug på den.
Jag fortsätter förstås följa familjen och hela den absurda och intressanta historien kring Buenos Aires sophantering, som jag skriver en del om i reportaget.
Soparbetarna hämtas i Fiorito och lastar på sina tomma personliga säckar på lastbilen som senare lastas av för sortering hemma hos var och en.
Under Journalistik
Reportage om kvotering till universiteten i Brasilien i den nu nedlagda tidningen Frihet.
Det var kul att detta publicerades samma vecka som jag blev anklagad för att inte begripa intersektionalitet, bland mycket annat, efter det här. En uppmärksam läsare kan notera att ordet intersektionalitet inte nämns i texten. Det beror på att jag hellre berättar så att folk förstår än att kasta snajdiga ord efter dem, och hellre skriver för dem som inte visste att de var intresserade än för de redan frälsta. Man påverkar ganska lite genom att gossa in sig med likasinnade.
Jag tror inte den där kursen är någon bra idé, även om jag råkar ha en hel del relaterade universitetspoäng. Över huvud taget börjar jag bli rätt trött på att akademiker i Sverige ska läxa upp andra om privilegier, i total blindhet för sina egna.
Snart ska jag tillbaka till Brasilien och fortsätta rispa i sårskorporna. Efter reportaget om funk carioca som jag gjorde för ett drygt år sedan kunde jag inte sluta tänka på hur hudfärg betyder allt i den påstådda ”rasdemokratin” Brasilien. Jo, jag fortsätter, med privilegium och allt.
Turister på guidad tur i favelan Santa Marta i Rio de Janeiro.
Det här porträttet på Alesso för DN var bland det svåraste jag har gjort. En oerhört kontrollerad intervjuperson som i stort sett inte vill prata om någonting, men har en alldeles kunglig talang för att prata på om ingenting så att den snålt tilltagna intervjutiden bara försvinner. En smart teknik för någon som vill ha exponeringen i helgbilagan, men slippa berätta något.
På ett personligt plan sympatiserar jag med motviljan mot att prata om privatliv, familj och politik. Jag tror också det är en sund inställning för någon som Alesso som ser framför sig en lång karriär och är i början av den.
Här nedan syns situationen på bilden ovan från andra hållet. Superproffset Natacha Pisarenko står till höger om fönstret, med kameran riktad uppåt. Avspänd arbetsmiljö. Jag är oerhört nöjd över att ha fått jobba med henne efter flera års uppvaktning.
Lärdom: att alltid ha några påsar lakrits i beredskap vid intervjuer med svenskar som varit borta länge från Sverige. Jag investerade min sista surt förvärvade stash i att få loss en halvtimme extra intervjutid. ”Här får ni mutlakrits, så att vi får en lite trevligare och mer samarbetsvillig stämning” sa jag till Alesso och Carl Dreyer under reklamfilmningen.
Allt gills. Bara resultatet räknas. Stämningen blev mycket riktigt mer samarbetsvillig.
Alesso som är en på alla vis trevlig person mmmmmmade och smackade och hojtade ”det smakar hemma” och bjöd alla i teamet. Spanjorerna, argentinarna, britterna och amerikanerna tittade skeptiskt på de svarta klumparna, men tog artigt för sig. Sen stod de och klöktes bakom hans rygg. Jag fnissade skadeglatt. Ja, sån är jag.
Själva spelningen var en minst sagt spejsad upplevelse. Lite bilder nedan, och en av Natacha från hemvägen här.
Han i mitten rörde sig inte på timmar.
Ovan en av få i publiken över 25.
Ovan och nedan från sidoscenen.
Den geniala Natacha.
Ett tillägg till artikeln var en spotify-lista med låtar som inspierat Alesso (länkad från artikeln, av någon anledning kan jag inte få upp den i spotify).
Det jättekonstiga ögonblicket när han sa sin allra mesta favorit – och den var samma som min.
Under Journalistik
Tiden rusar iväg, det är redan veckor sedan det här reportaget publicerades i Fokus, om åklagare Alberto Nismans plötsliga och för många lägliga död.
I förra veckan skrev jag detta uppsop i Sydsvenskan, och när jag redan hade lämnat kom nyheten om att en domare har deklarerat Nismans bevisning undermålig för att ens väcka åtal. Beslutet lär överklagas, och utredningen om Nismans död fortsätter förstås.
Allt fortsätter. 400 000 avlyssningar har offentliggjorts, men domaren som frikände presidenten har erkänt att han inte har lyssnat igenom materialet – det har nog ingen. Allt fler påstår att någon annan än Nisman måste ha skrivit stämningsansökan, därför att den helt enkelt är undermålig.
En separat utredning pågår om på vems order och för vems räkning övervakningskamerorna på flygplatsen Ezeiza följde Alberto Nisman när han återvände från Europa ett par dagar innan han offentliggjorde sina anklagelser mot presidenten. Jag noterar detta med stor nöjdhet eftersom jag kämpade en del för att få ha med att övervakningskamerorna följde honom i en av mina texter, och förlorade.
I det aktuella numret av Ottar har jag två reportage på sammanlagt tio sidor direkt efter de kortare bitarna i början. Tidningen har totalt 52 sidor inklusive fram- och baksida. Yeah.
Reportagen har inget samband med varandra. Jag klistrar in min medarbetarpresentation, så får ni ett hum. Gå genast till närmsta välsorterade butik och KÖP TIDNINGEN! Den är oerhört läsvärd, varje nummer.
Och såhär ser de snygga sidorna ut. Bilder av Cooperativa Sub.
Uppdaterad: nu kan man läsa texten om knullhotell på Ottars sajt.
Telos som sexhotellen kallas är för övrigt ett supertips för turister i Buenos Aires. Man är ute och ångar runt hela förmiddagen, sen efter lunch är man helt slut men orkar inte ta sig tvärs igenom stan till sitt hotell för en siesta innan man fortsätter turista. Då går man in på någon av sajterna som listar telos, letar upp det närmsta (sök enligt stadsdel), tar sin tupplur med eller utan sex, kanske en dusch – det har man alltid tillgång till, med hotelltvålar och rena handdukar och oftast en engångstandborste och småförpackningar med schampo. Sen kanske en kaffe som levereras i diskret lucka a la könsmottagning, och så är man redo för vidare äventyr. O-slag-bart.
Det andra reportaget är tyvärr ett mycket allvarligare och sorgligare ämne. I åskilliga länder där abort är lagligt fortsätter kvinnor att dö och skadas därför att de inte kan få tillgång till ingreppet på legal väg. I mitt reportage intervjuar jag aktivister som försöker göra något åt problemet i Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Afrika.
Om någon undrar varför sidorna har konstiga gråa fält på sidorna så är det för att jag har gjort skärmdump på pdf:en. Jag har problem med pdf:er. Don’t ask.
Under Journalistik
Nedan reportagets första intervjutext av sex. Gabriela Almiron är personen på den stora bilden ovan.
Högerpartiet PN:s kandidat lovade dra in el i området och asfaltera gatorna. Därför delade Gabriela Almiron, 14 år, ut hans flygblad. Och därför att partiet var emot legaliseringen av marijuana.
– De som drogar sig förstör både sina egna liv och andras, säger hon och snubblar i en av de djupa groparna i vägen medan hon pekar ut försäljningsstället en bit bort.
Det stora problemet är crack. Hennes morbror knarkade bort sina barn innan han blev nykter, kusinerna har hon inte träffat på flera år.
– Förr gömde sig folk för att knarka. Sedan marijuanalagen röker många av mina tidigare kompisar här på gatan. Fast i min nya skola är det ingen som har provat.
Gabriela Almiron är en av några få begåvade unga från kåkstaden en halvtimme utanför Montevideo som fått stipendium till den katolska maristordens privatskola.
– Jag hatar skolan. När vi ska göra grupparbete får jag bara sitta där, de andra säger att jag inte fattar trots att jag bara har bra betyg. Jag blir arg, men jag försöker att inte bråka för då påstår de bara att det är typiskt en sån som jag.
– Jag är en sån som åker buss till skolan. Alla andra kommer i bil. Ett tag hade jag en vän i klassen, men sen började folk ljuga om mig. Att jag svär, knarkar och slåss.
Hon drömmer om att bli gymnastiklärare, men har just slutat träna fotboll. Hon måste fokusera på studierna, har mamma bestämt.
– Hon säger varje dag att jag måste plugga hårt och utnyttja chansen jag har fått. Jag gråter bara när hon inte ser. Jag saknar glädjen i kroppen och gemenskapen på planen.
På eftermiddagarna hjälper hon till i familjens snabbmatsvagn vid busshållplatsen och äter en korv med bröd och senap innan hon går hem med läxorna.
På gården växer sallat i rader mellan dasset och huset. Duvor hörs kliva runt på presenningen under taket av korrugerad plåt. Direkt innanför dörrskynket står matbordet med tre stolar intill en av våningssängarna. Underslafen till den andra är Gabrielas. Innanför en garderob som delar av rummet bor föräldrarna med de två yngsta av de sex syskonen.
– Min familj är det viktigaste i mitt liv. När vi är lediga sticker vi till en park eller till stranden i Pocitos. Det är fint, men jag vill aldrig flytta härifrån. Jag är hemma här.
Uruguays första fyrtio kvotflyktingar från Syrien har just kommit till en förläggning i närheten. Ett vanligt motargument har varit att det finns fattiga uruguayaner som först måste få hjälp. Men de boende i området har samlat in kläder och leksaker till flyktingarna.
– De har ju ingenting, de har förlorat sina hem och familjer i kriget. Det är klart att vi måste dela med oss, vi som har allt.
Det som kan se ut som ett slumpmässigt urval av intervjupersoner är resultatet av målmedveten planering och rätt mycket jobb. Så är det ofta i reportage där det går att vara fri och en latare variant hade gått på en femtedel av tiden.
Vi ville ge en kritisk bild av Uruguays största och viktigaste frågor genom ungas liv, utan att låsa in oss i dagspolitik. Vi ville vara med där saker hände, inte bara intervjua. Vi ville ha så olika sorters personer som möjligt och en jämn könsfördelning.
Några av intervjupersonerna bokade vi genom kontakter, andra genom att närma oss sammanhang som intresserade oss. I vissa fall gick det enkelt när vi väl identifierat personerna vi ville intervjua, i andra fick vi nöta oss in och bli ganska jobbiga för att få till det.
Som alltid hade vi mycket fler chanser på manliga än kvinnliga intervjupersoner. Jag håller alltid stenkoll på det där från början för att inte landa i att jaga en kvinna när man redan har fyra män, vilket oftast blir resultatet om man inte ligger i.
”Det borde inte vara något problem, Uruguay har faktiskt över femtio procent kvinnor” sa fotografkollegan Ignacio i början av vårt jobb. Detta orsakade ett utbrott och en halvlång föreläsning. Nästa dag ville jag skippa en av de bokade intervjupersonerna eftersom jag tyckte vi hade tillräckligt med material.
”Är du inte klok, då tappar vi en kvinna” sa han bestört. Han lärde sig snabbt. Jag svarade:
”Grattis till att din värld aldrig blir enkel igen.”
Vi letade länge för att få fram en person ur den fattigare delen av befolkningen, som ändå inte skulle vara bara en eländesskildring. Det finns mycket misstro mot okända som ställer frågor, och etiska problem om man kommer via organisationer som personerna på ett eller annat sätt är beroende av. Det kan ju lätt uppfattas som att de bör ställa upp, även om man säger att de bestämmer själva om de vill vara med eller ej.
Till sist kom vi ihåg Gabriela, som vi frågat efter vägen under arbetet med reportaget om syriska flyktingar ett par dagar tidigare. Vi hade fått fin kontakt med henne och hennes familj som vi hade träffat vid deras snabbmatsvagn. Det var en rätt bra bit utanför centrum och vi hade några timmar på oss innan jag hade biljett hem till Buenos Aires. Vi gick all in och chansade på att vi skulle hitta dem på samma plats vid ungefär samma tid.
Det gjorde vi, och tack vare att vi ägnade en bra stund åt att sitta och prata med föräldrarna medan vi väntade på att Gabriela skulle komma från skolan fick vi förtroendet att följa med henne när hon gick hem ensam. Två främlingar med en kamera, och det var absolut inte så att föräldrarna inte brydde sig. De litade helt enkelt på oss.
Jag blev ganska överväldigad av Gabrielas historia, av hennes enorma kompetens och framåtanda, och hennes föräldrars kamp för att bit för bit göra livet lite bättre för sig och sina barn. Det märktes att de hade skapat sig lite andrum, att de kunde göra mer än att bara överleva. Uppepå en garderob stod ett stort skepp som de hade byggt av glasspinnar.
Tidningssidorna har jag redan mejlat till Gabriela, och när Ignacio får papperstidningen åker han ut med den till snabbmatsvagnen. Men jag är säker på att jag också kommer att träffa henne och hennes familj igen.
Under Journalistik
Det har gått över en månad sedan detta publicerades, det har bara inte blivit av att lägga upp här. Flyktingarna från Syrien har hunnit landa, det kan man läsa om bland annat här och här.
Jobbet var väldigt roligt att göra för någon som är sjukligt intresserad av migration. Jag är det.
Mitt huvud exploderade lite av alla lager av migration och flykt, och de olika sätten att förhålla sig till det. Trots att jag hållit på så mycket med ämnet både i jobbet och i mitt eget liv har jag aldrig förr sett detta med återvändandet som ett så starkt tema. Kanske därför att det aldrig varit en grej i min egen familj. Min morsa dröjde tjugo år med att ens åka till Polen på besök.
En sak som inte fick plats i reportaget var att Ana Valdés också var just 19 år när hon blev fängslad och torterad. Innan hon fick en fristad i Sverige satt hon inlåst i fyra år helt nära maristmunkarnas gård där flyktingarna nu tas emot.
Munkarna var otroligt peppade på att få träffa syrierna och måna om att fixa allt till det bästa. När vi hälsade blev det lite förvirrat, för de körde två kindpussar och inte en som jag är van vid.
– Det kan nog bli ännu mer förvirrat med syrierna, sa jag.
– Aha, de kindpussas inte?
– Nej, och det kan vara en bra idé att hålla koll på om kvinnorna tycker det är okej att bli rörda vid över huvud taget, en del gillar inte det, sa jag.
– Aha, bra att veta … de kanske har såna där dukar på huvudet också när de kommer, i alla fall första veckan?
Ni ser: Uruguays erfarenhet av interkontinental migration är inte så aktuell.
Alem García berättade att nästan alla immigranter från Syrien och Libanon i början av 1900-talet var ensamma unga män. En konsekvens av det blev att de allra flesta fick barn med uruguayanska kvinnor. Även deras söner och döttrar gifte sig till största delen utanför immigrantkretsarna, med dem som Alem kallade ”criollos” – infödda.
I den judiska immigrationen från samma område hit till Argentina kom mycket familjer och unga par. Många fortsatte att bilda familj inom gruppen i ett par generationer efter att de immigrerat. I min föräldrageneration – de som nu är i 60-65-årsåldern – känner jag till folk som förbjöds att gifta sig med andra än ättlingar till judar från Mellanöstern.
Båda immigrantgrupperna integrerade sig snabbt, hade framgång socialt och ekonomiskt, och blev uruguayaner respektive argentinare. Men för en del kostade frigörelsen ett par generationer extra. För varje individ: ett helt liv.
En äldre kvinna som jag tycker mycket om och som är lyckligt gift sedan decennier med den man hon kunde få godkänd förlåter aldrig att hennes ungdoms kärlek nekades henne. När det var hennes tur att bestämma ville hon stoppa allt förtryck. Hon lät inte ens sin son bli omskuren.
Under Journalistik
| Children change ever… om Barn ändrar allt, till och med… | |
| Hittat, länkat, komm… om Hejdå Sydsvenskan. | |
| Hittat, länkat, komm… om Hejdå Sydsvenskan. | |
 | De galna mödrarna… om Jorgelina stals som barn av… |
Kinga Sanden journalist/periodista 