Mer om domen för de stulna barnen

Jag har hållit på med ämnet på ett ganska stillsamt vis under lång tid, och så blev det rätt hetsigt på upploppet: för Sydsvenskan gick jag till domstolen när domen offentliggjordes på torsdagkvällen och intervjuade folk omkring, lämnade kl 02, och när jag vaknade hade jag mejl från Studio Ett som ville ha mig med en och en halv timme senare.

Rapporterar direkt från” låter som att jag gjorde ett radiojobb – i själva verket var det en direktsänd och i stort sett oförberedd intervju. Men jag ska inte skylla svamlet på det, jag svamlar alltid om jag får chansen. Därför föredrar jag text: det ger en chans att samla ihop tankarna innan de kommer ut i luften där andra kan se dem.

I tidningen Omvärldens senaste pappersnummer finns ytterligare en artikel om de stulna barnen, och så det här som gått i Expressen. Sen är det slut för den här omgången. Jag ser fram emot att inte hålla på med det på ett tag. Det är så himla sorgligt.

Alltså. Det här med barn. Kan alla fatta att det ALLTID kommer fram? Om man bortser från grymheten och laglösheten i just det här fallet, och tittar ut i världen på alla som av olika skäl men förenade i någon sorts idiotisk naivitet har trott de ska komma undan med att låtsats att barn varit deras, eller inte. Och inte tänkt på hur de ska reagera när barnet frågar: ”Har jag kommit ur din mage?”, eller när de behöver en njure och ungen gärna vill ge sin, eller när någon från för länge sen plötsligt ska hämnas någon gammal oförrätt och ringer upp och berättar sanningen för det vuxna barnet. Alla de tusen möjliga och omöjliga slumpartade händelser som blottar lögnerna.

I de flesta fall ligger inget brott bakom. Man hade kunnat tala sanning. Men valde att inte göra det, av rädsla eller bekvämlighet eller god vilja. Och själva ljugandet blir ofta ett betydligt större problem än vad det hade varit att säga som det var från början.

Egentligen: kan alla bara sluta ljuga?

Annonser

2 kommentarer

Filed under Journalistik

2 responses to “Mer om domen för de stulna barnen

  1. Eller så tänkte man att sanningen aldrig skulle komma fram, att den rådande världsordningen skulle vara för evigt. Plus att det någonstans måste ha funnits en övertygelse om att man gjorde det enda moraliskt riktiga (sic!). Historien kommer förr eller senare ikapp oss alla, som du själv påpekar, men jag tror inte att det någonsin föll de inblandade personerna in att sanningen var den bästa vägen ut ur en fullständigt urjävlig period.
    Jag hoppas att man hittar fler barn. De förtjänar sanningen, också deras anhöriga.

  2. Pingback: Ingen pratar om statsbankrutten | Journalist Kinga Sanden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s