Julbad med uppgiven fiskpublik

Jag är inte så mycket för att skriva väldigt personligt. Den här texten är ett undantag som jag hade råkat lova utan att tänka till söndagsbilagan dagen före julafton. Jag gillar den trots allt, den är både rolig och sann.

Hoppas Sydsvenskan förvarnar innan de stämmer skiten ur mig för att jag har publicerat den här. Den finns inte på nätet och på något sätt tycker jag att jag har någon sorts moralisk rätt till den just därför att den är så personlig.

Av alla mina märkliga jular var den allra märkligaste den, när en julkarp hade tagit min plats i badkaret. Någon vecka innan jul simmade den guldgrå fisken runt och blängde surt, medan jag, mamma och mormor fick ta fågelbad i handfatet som jag precis nådde upp till med hakan.

Det rådde undantagstillstånd i Polen efter fackföreningen Solidaritets resning mot den kommunistiska övermakten, och det var brist på allt utom sovjetiska tanks och vodka. Till julkarp fanns inte ens ransoneringskuponger. Men utan karp, ingen jul. Jag var inte den enda ungen som badade stående med uppgiven fiskpublik den vintern. Den som fick tag på en karp kunde aldrig veta när nästa dök upp.

Fråga valfri person som levde i Polen i början av 1980-talet och du får höra en variant på den här historien. Undrar hur många av oss som verkligen upplevt den, och hur många som bara hört den så många gånger att vi gjort den till vår.

Några år senare, i det blå huset i en söderförort till Stockholm, hade karpen fått hård konkurrens. Min nya skånska extrafarmor insisterade på både lutfisk, jansson och ris à la malta. Extrapappan vägrade avstå sillsorter, laxsorter, köttbullar och allt det andra. Mormor försvarade alla sorter av kål som om det gällde livet. Och så efter allt detta, men innan klapparna: den vattniga karpsoppan med flytande små makaronfyrkanter, och sist själva karpen, friterad i beniga bitar med mjölig kokepotatis till.

Oj vad jag avundas alla er som aldrig behövde riskera att framstå som dåliga patrioter och dåliga barnbarn på självaste julafton.

Det fanns inget val. Det var bara att äta.

Allt.

Fogligheten försvann i tonåren. Jag köttvägrade och gav Amnestydonationer i present, inslagna i gammalt tidningspapper. Jag stekte chapatis, rörd av mitt eget (något oklara) engagemang för världens förtryckta och fattiga. Extrapappan åkte på att köra mig till Stadsmissionen med en tioliters kastrull risgröt – som jag tyvärr hade bränt, men om man är fattig och hemlös blir man väl glad ändå?

Nähäpp.

Min julfobi har bara ökat med åren, och oftast ser jag till att befinna mig i tjänst eller utomlands. En underbar julafton i Istanbul åt jag och en vän stekta nudlar på en kinesisk krog och gick sedan på lyxbio med enorma liggfåtöljer, askfat på hög fot och bordsservering av champagne. Jag minns inte filmen, och inte så mycket annat av kvällen heller.

En lång rad skybarer och trafikstockningar senare kom vi till en sopprestaurang med kaklade väggar, där min vän hade svårt att förklara vad det var jag åt eftersom han inte kunde fårtarmar på engelska. Han lyckades först när min tallrik var slut.

– We use it as medicine – and punishment. For drinking too much.

Men de bästa jularna, det var de innan badkars-karpen. När granen var klädd med halmänglar och elljus i många färger, och jag för en gångs skull fick ligga skavfötters med mormor i bäddsoffan i vardagsrummet för att få vakna intill granen. Jag låg innerst med hennes hårda, svullna fötter mot bröstkorgen. Det gällde att hålla sig still, för de revs till och med genom flanellnattlinnet.

Jag andades hennes fotlukt i djupa andetag. Jag hade ännu inte börjat tänka på dofter som bra eller dåliga. Det luktade fotsvett, trä, beige nylonstrumpa, gammal människa, och något mer mycket grovt, jord kanske, eller helt enkelt hårdnad och lite härsken hud.

Halmänglarna svävade från granen och klappade mitt hår från pannan, över örat och ner mot nacken. De nynnade mycket ljust och mycket starkt precis som mormor brukade göra. Hon sa alltid: ”Jag är hemskt musikalisk. Redan i första klassen fick jag sjunga solo i julspelet.”

Det är omöjligt att föreställa sig en jul när hon inte längre finns. Imorgon sitter vi och tittar ut över mörkret i varsitt höghus i Malmö och Warszawa. Båda utan gran, men hon får säkert tag på en karp.

[Publicerat i efterhand.]

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s