De förlorade allt i pesokraschen

Idén med det här reportaget för Expressen (inte publicerat på nätet) var parallellen mellan Greklands läge nu och Argentinas 2001. Medan jag skrev backade Papandreou från folkomröstning om att lämna euron så likheten blev inte fullt så klockren, men jag blev själv förvånad över att Greklands läge rent finansiellt faktiskt är åt helvete värre än Argentinas var då.

Maria Ramis med sin kartongsäck. Foto: Åsa Wallin.

Hur som helst, som så ofta blev jag alldeles förtjust i intervjupersonerna. Hade velat berätta allt om Marias humor, hennes speciella lugn i rösten, att hon är uppvuxen med klassisk musik men kvällen efter att vi sist träffades släpade med sig sonen Brian på nattbuss till Cordoba för att se muskelrockbandet La Renga. Om den nittonårige sopåkaren i arbetsoverall med reflexer som jobbar på dagarna åt Buenos Aires stad, på kvällarna som ”frilans”, sopletare, för att försörja sitt lilla barn. Om familjen som bodde i sopstationen och funkade som nattvakter, deras pojke som inte hade gått till skolan den dagen eftersom hans skor hade blivit blöta, burarna med småfåglar som de hade köpt billigt och kunde sälja dyrare när de hade lärt dem att sjunga.

Men reportaget skulle ju inte handla om det.

———————–

De förlorade sina jobb. Hus. Bilar. Familjer.

När Argentina gick i konkurs för tio år sedan blev Maria Ramis och Jorge Olmedo sopsamlare. Nu väntar de sig att Grekland ska gå samma väg.

Jorge Olmedo står med ciggen i mungipan mitt i en hög osorterat skräp på sopstationen. En kollega ropar efter kartongkniv. Han slår sönder en vinflaska och räcker henne den att skära med.

– Vi läser nyheterna om Grekland och vi känner igen allting, säger han.

– Det vi var med om 2002 väntar er i Europa nu. Men ni tror att staten ska ta hand om er. Vi har alltid vetat att vi måste klara oss själva.

Jorge Olmedo, hans dåvarande fru och deras son bodde i en ärvd liten villa i Liniers, en medelklassförort till Buenos Aires. Låssmedsverkstaden slutade dra in pengar när statsbankrutten gjorde argentinarna fattiga över en natt.

Familjen sålde den nya bilen, sedan sommarhuset vid havet. Sedan den gamla bilen.

– Ibland gick det att få jobb någon dag, då kunde vi betala elen eller vattnet. Vi bråkade jämt om pengar. Jag satt mest hemma och höll på att bli tokig. En del andra började dricka och slåss. En kris tar fram det sämsta ur en, säger Jorge Olmedo.

– Krisen slet sönder banden mellan människor. Vi slutade ringa på födelsedagar för vi hade inte råd med telefon. Och vi bjöd inte hem någon på helgerna för vi hade inte råd att köpa tillräckligt med kött.

Jorge Olmedo och två vänner började samla och sälja kartong, de blev ”cartoneros”.

– Då passerade en cartonero var trettionde sekund på de stora avenyerna. På båda sidorna. De flesta var från medelklassen, som vi. Jag skämdes men hade inget val.

På sina rundor i området såg de en lång, blek kvinna med en liten pojke.

– Maria fick ihop dubbelt så mycket som vi tre. Så vi slog oss ihop med henne.

Så mötte han Maria Ramis. Hon hade jobbat som chefssekreterare på ett postföretag. När krisen kom räckte inte intäkterna till lokalhyra. Kontoret med sex anställda flyttade in runt matbordet i hennes föräldrars lägenhet.

– Jag gjorde allt för att rädda mitt jobb, säger hon.

Efter ett par månader var det slut. Några nya jobb fanns inte. Den dag hon minns som den svåraste hade hon serverat middag åt Brian, då elva år.

– ”Jävla unge, har du ätit upp allt! Varför lämnade du inget till mig” fräste jag åt honom.

Hon får tårar i ögonen vid minnet.

När hon började samla skräp slutade grannarna hälsa. Hon säger att hon struntade i det.

– Men det är svårt att säga åt en elvaåring att bita ihop.

För att de skulle få in tillräckligt måste Brian hjälpa till efter skolan. Maria Ramis syskon ville sätta honom på barnhem och henne på psyket. De klarade krisen bättre, men vägrade hjälpa.

– De tyckte jag var misslyckad som inte hade skaffat bättre jobb, bättre utbildning, en man som hade kunnat försörja mig, och de beskyllde mig för att ha smutsat ner familjens namn. Men jag fortsatte ju framåt i stället för att ge upp.

Maria Ramis går fortfarande samma runda: tobakskiosken, klädbutiken, speceriaffären med expediten hon känt sedan hon var liten, som kindpussar henne och säger:

– Hej Maria, hur har du det? Allt bra med familjen?

Familjen, i dag är det Jorge Olmedo och sonen som har blivit 20. De pratar en stund innan Maria Ramis stoppar de vikta kartongerna i sin plastsäck och går.

Säcken börjar bli full. Hon uppskattar värdet till runt elva kronor.

Dags för fredagsfika på kaféet på hörnet med sonen, som just har börjat plugga grafisk design på universitet.

– Jag betalar allt och låter honom inte jobba extra. Han ska koncentrera sig på studierna, säger hon.

Brian Gomez Ramis tittar växelvis ner i bordet och på hennes gröna säck.

– Ingen jag umgås med nu vet att jag har samlat skräp. Jag pratar aldrig om det. Inte med henne heller, säger han lågt utan att se på Maria.

– Jag hatade det. Alla som hade varit mina kompisar sa: ”du är äcklig, du samlar sopor”. Jag kunde inte säga något tillbaka. Det var ju sant.

När han var fjorton lyckades han skaffa andra jobb, som reklamutdelare och på flyttfirma.

– Vilket jobb som helst är bättre. ”Cartonero” är en förolämpning, den som samlar skräp är utanför. Det bara är så. Jag berättar inte för någon vad hon jobbar med.

När de lämnar kaféet går han en bit framför henne.

– Han kanske mognar med tiden. Jag önskar att han ska förstå att jag gör mer. Att viktiga myndighetspersoner lyssnar på mig och läser saker jag skriver. Att jag hjälper andra skapa ett bättre liv.

Maria Ramis sköter administrationen i det som har utvecklats till ett kooperativ med 35 anställda. Sedan 2007 ansvarar de för en av Buenos Aires sex återvinningsstationer. Dit körs torrsopor från hotell och andra storleverantörer. Efter sortering säljs kartong, glas och plast direkt till förpackningstillverkarna.

I Maria Ramis uppgifter ingår att pressa myndigheterna att förbättra soparbetarnas villkor. Nästa mål är arbetskläder och löner, i stället för det som kallas ”incitament”: ett bidrag på knappt 1100 kronor per månad plus ett mål mat om dagen.

Här, bland soporna, märks de första spåren av att den globala krisen nått Argentina. Priset för återvinningspapper sjunker, och allt färre av pet-flaskorna kommer från de dyra importerade läskmärkena, berättar Jorge Olmedo.

– Men vår ekonomi är mycket bättre rustad nu. Och går det åt skogen igen så kan vi alltid börja om från noll en gång till. Vi vet ju hur man gör.

FAKTA

Argentina gjorde statsbankrutt 2001-2002. Precis som Grekland i dag kunde Argentina inte finansiera sina skulder.

* Argentinas utlandsskuld 2001: 62 procent av BNP.

* Argentinas utlandsskuld 2002, efter devalvering och inställda betalningar: 150 procent av BNP.

* Greklands utlandsskuld i dag: ca 160 procent av BNP.

* Argentinas inställda betalningar 2001: 100 miljarder dollar.

* Om Grekland skulle göra motsvarande i dag: 360 miljarder dollar.

Argentina släppte sin fasta växelkurs mot USA-dollarn och peson störtdök. Skulder i dollar växte, medan besparingar försvann efter att de skrivits om till pesos. Ungefär detsamma förväntas hända om Grekland lämnar euron.

Ett sådant scenario vill EU undvika och har därför skapat ett räddningspaket som innebär att hälften av Greklands skuld skrivs av, samtidigt som Grekland åläggs strama besparingar. Också den modellen drabbar vanliga människor hårt. Arbetslösheten och fattigdomen har redan ökat stort på grund av krisen.

Källor: Eurostat, IMF, BBC, DI.

Annonser

1 kommentar

Filed under Journalistik

One response to “De förlorade allt i pesokraschen

  1. Väldigt starkt och känsloväckande porträtt,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s