Att leva på andras elände

Jag ville inte vara journalist längre, inte hålla på med smärtsamma historier som ändå inte blir hjälpta av att man berättar.

Det var januari, tre månader av min tjänstledighet från Sydsvenskan hade gått och jag ville aldrig komma tillbaka från Buenos Aires. Kanske bli bagare.

Mest tänkte jag på två frågor: hur det har påverkat mig att dagligen i flera år handskas med världens grymhet. Och vad som rättfärdigar att jag intervjuar till exempel en mamma som sett sitt barn svälta ihjäl, och sedan säljer artikeln och äter på restaurang för pengarna.

Jag försökte sätta en surdeg. Efter tio dagar slängde jag den. Den var möglig och luktade aceton. Jag fick väl fortsätta jobba med något jag i alla fall kan. Så småningom greps jag också återigen av känslan att saker bara måste berättas.

Svaret på fråga ett är att jag har blivit känslomässigt obalanserad. Ena dagen tränger inget riktigt in. Nästa blir jag övverrumplad av att jag plötsligt gråter okontrollerat. Nu senast var det när jag såg gamla bilder av Mladic som skålade med FN-soldater och bjöd bosniska flyktingar på läsk, de vars fäder, bröder och söner han skulle beordra massmord på. Jag såg bilderna precis efter att jag gjort den här intervjun.

Det där är väl okej, bara det inte går längre, åt något håll. Alltför cyniska eller alltför emotionella journalister gör inget bra jobb. Jag tillhör inte dem som tycker det är okej att gråta framför intervjupersonerna. Däremot tror jag det är nödvändigt att känna och visa medkänsla.

Svaret på fråga två brukar vara att någon måste berätta för att människor ska veta hur folk har det, så att de kan blir engagerade och gör något åt det. Och något måste ju de som berättar leva på under tiden.

Det funkar väl rent teoretiskt, och ibland även i praktiken. Vår miniserie Min skolväska och jag har lett till att läsare hört av sig och velat köpa läroböcker eller betala utbildningar åt barnen som varit med. Men de flesta jobb vi gör har faktiskt ingen sådan effekt.

Så svaret på fråga två har jag inte.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Journalistik, Nån sorts bloggeri

5 responses to “Att leva på andras elände

  1. Robert

    Det kan vara så att det inte är fel att intervjua en mamma som sett sitt barn svälta ihjäl, och sedan sälja artikeln och äta på restaurang för pengarna. Du måste ju äta, och så är det bra att berätta om vad som händer i världen.
    Det är de hemska kvällstidningarna som lever på andras misär. De är vidriga. Dina artiklar är mycket intressanta, du är duktig, och världen behöver journalister som du.

  2. Marta Sandén

    Resonemanget är skenbart logiskt men innehåller ett tankefel och därför leder till felaktiga slutsatser.
    Tankefelet påpekade för mig 1975 min kollega Hanna Krall på den polska tidskriften POLITYKA då jag själv hamnade i ett liknande dilemmat (som jag trodde jag var ensam i världen att hamna i).
    ”Åh, det händer mig jämt” sa Hanna, ” att jag vill GÖRA någonting, att jag FÅR DÅLIGT SAMVETE, jag vill HJÄLPA, ja, jag VILL SPRINGA…. men sa stannar jag och tar ett djupt andetag. Nej, inte springa. Jag ska SE, HÖRA och BESKRIVA. Det är mycket viktigt att just jag gör det.”

    Hanna Kralls ord har jag haft med mig hela livet. De är ännu viktigare idag, då dagens journalistik vattnas ur av alla de snyftande, barfota, medborgar- och blogg- ”reportrar”.

    Journalistyrket är inte prästens, inte Röda Korsets, inte ”sorrow sisters” och inte medborgargardets.
    Journalistens uppdrag är att se, höra, lukta, känna – för att på verklighetstroget och professionellt sätt beskriva, i ord och bild. Det får man skäligt betalt för.

    Du är en yrkesmänniska, en otroligt begåvad sådan (du har t o m ett papper på det).
    Lämnar du journalistiken för att baka bröd (typ) gör du den verkligheten som behöver att beskrivas en otjänst.
    Du lämnar verkligheten i händerna för dem som beskriver den sämre än du.
    Dessutom: du slutar inte att bli journalist bara för att du slutar rapportera.
    Du förbli ”journalist in disguise”, en olycklig sådan.

    Nej. Att vara journalist är inte ”att leva på andras elände”. Det är att beskriva eländet på ett sådant skickligt sätt att det påverkar.
    En bra journalist har makt och makt- abstinensbesvär är det värsta åkomma bland ”journalists in disguise” (inte minst bland PR konsulter).

    Jag kan rekommendera Hanna Kralls böcker. Finns på svenska, engelska m fl; hon är sedan flera år nämnd i Nobel sammanhanget..

    Marta Sandén

  3. Tack båda. Ändå samma argument som jag just har upptäckt att jag inte längre är så övertygad av. Ändå, jag fortsätter ju.

  4. Emmy

    Ganska snart efter att jag läst ditt blogginlägg stötte jag på det här av Joan Didion (i förordet till Slouching Towards Bethlehem): ”My only advantage as a reporter is that I am so physically small, so temperamentally unobtrusive, and so neurotically inarticulate that people tend to forget that my presence runs counter to their best interests, And it always does. That is one last thing to remember: writers are always selling somebody out.
    Och en av alla saker som gör henne till en så vansinnigt bra skribent är ju detta ständiga tvivel. I recommend.
    Så här skriver hon också: ”We tell ourselves stories in order to live. /—/ We look for the sermon in the suicide, for the social or moral lesson in the murder of five. We interpret what we see, select the most workable of the multiple choices. We live entirely, especially if we are writers, by the imposition of a narrative line upon disparate images, by the ´ideas´ with which we have learned to freeze the shifting phantasmagoria which is our actual experience.”
    (Det kommer från The White album.)

  5. Maggie

    Lustigt, jag läste också det första Joan Didion-citatet i veckan och tänkte på det här inlägget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s