Hejdå min demokratiska innergård

”Det är en öronbedövande tystnad i media om den somaliske politikern från Katrineholm som dessutom är människosmugglare; mordförsök i kristianstad, kvinnor blir antastade i Umeå, skottlossning i Göteborg.
Vad får vi läsa istället? Kriminella romer vars släktband blir kartlagda av polisen.
Väntar på indignerade artiklar som fördömer våldet i Göteborg, Kinga Sandén. Gärna med bombastiska uttalanden om polisens inkompetens också.”

Så skriver en facebook-kontakt, och han taggar mitt namn så att det länkar till min profil.

Jag har länge blockerat ut det han skriver på facebook för att slippa läsa, jag blir för ledsen. Det är en salig blandning av konspirationsteorier om invandrares kriminalitet och medias påstådda nedtystande av ”sanningen”, länkar till Avpixlat och Sverigedemokraterna, kvinnoförakt och gulliga bilder på hans barn.

Sonen poserar med en elgitarr iklädd t-shirt med polisuniformtryck. Han är nog ungefär lika gammal som hans far var när jag träffade honom sist.

Min mamma flydde med mig till Sverige år 1982 när jag var sex år. Krigslagar rådde i det kommunistiska Polen. Det funkade inte för en journalist att fortsätta leva där.

Vi hyrde ett rum i källaren till en villa i Södra Ängby, en välmående förort med stora vita stenhus väster om Stockholm. Vi hade en bäddsoffa, ett bord, en kokplatta och en liten toa. Jag tror vi duschade uppe hos familjen.

Min mamma är fortfarande tacksam mot dem, och jag har ofta tänkt att förhållandena var idealiska för nyanlända invandrare. Vi var omgivna av svenskar. De tog med oss på julgransplundring med ringdans, till Skansen, på familjefester.

”Före igår gick jag till bassängen” minns jag att jag berättade för den femårige äldste sonen en gång, och han svarade ”i förrgår heter det”, och sen fortsatte vi leka. Han var min första svenska kompis. Såvitt jag minns har vi inte setts sedan jag och mamma flyttade till andra änden av stan när jag hade gått ut ettan.

För några år sedan skickade han en vänförfrågan på facebook. Jag ignorerade den, vi hade ju just inget gemensamt. Sedan en till. Okej, tyckte jag. Fattade snabbt vem han hade blivit. Tänkte att jag kanske är den enda människa han har någon kontakt med som tycker annorlunda än han – och att han kanske är den enda som tycker annorlunda än många av mina facebookvänner. Att det har ett värde i sig att motsatta åsikter möts och bryts. Att torget är den centrala idén i ett demokratiskt tankesätt. Att det inte är i den gossiga samvaron med likasinnade som man åstadkommer förändring.

Det blev en hel del rätt hätska meningsutbyten. När skandalen om polisregistrering av romer briserade blev jag förtvivlad. I en artikel jag la upp framhöll en polis ”nyttan av underrättelsearbetet och sade att materialet har kunnat användas i brottsförebyggande arbete”.

Min första svenska kompis kommenterade och argumenterade att uppgifterna kom till nytta, och gjorde en rad påståenden om romers kriminalitet. Flera av mina facebook-kontakter argumenterade emot. Jag orkade inte.

Var går gränsen för när det är meningsfullt att motsatta åsikter möts och bryts? Ja jag tror tyvärr den går just här. Vid människovärde och medborgerliga rättigheter. Om man anser att de måste vara absoluta och jämlika, då blir det väldigt svårt att diskutera med någon som tycker att de ska gå att omförhandla och att bestraffa med, som min första svenska kompis. Utgångspunkterna är alltför oförenliga.

Därför bekymrar det mig att det över huvud taget förs en diskussion om nyttan av dessa register.

Om vi övervakar alla män så kan vi sänka antalet våldtäkter till nära noll, och få ner de flesta andra brott till väldigt låga nivåer. Men det gör vi inte, därför att det vore oanständigt och skulle strida mot en rad grundläggande principer i en rättsstat. Och då är ändå män rent faktiskt, och inte bara i någons huvud, kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken.

Nu ställer alltså min första svenska kompis invididers brottslighet mot statliga övergrepp, och gör mig personligen ansvarig inför sina ”Sverigevänliga” vänner för att fördöma kriminella. Och då inser jag att jag inte kommer någonvart med mina idéer om det demokratiska torget. Det kan i varje fall inte vara hemma hos mig.

Annonser

1 kommentar

Filed under Nån sorts bloggeri

One response to “Hejdå min demokratiska innergård

  1. Carolina

    så sorgligt Kinga, så sorgligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s