Vi måste vara på gatorna

– Nej! Neeeej!

Kvinnan skrek och vägrade släppa sin mobil. Mannen i motorcykelhjälm slet i den och slog henne på armen. Hans kumpan stod intill med mopeden på tomgång.

Klockan var runt nio i fredags kväll. Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag. Vår ettåring hade somnat i bärselen på sin pappas mage.

Vi skyndade oss därifrån. En kvinna som kom från andra hållet och en man på trottoaren mittemot gjorde samma sak. Ingen hjälpte kvinnan som blev rånad.

Jag hade ingen bebis på magen. Jag borde ha … ja, vad borde jag ha gjort? Brottat ner de båda männen? Ropat ”jag ringer polisen”?

Alla vet att polisen inte kommer. De tar betalt av brottslingar för att titta bort, och av ägare till bostäder, butiker och restauranger för beskydd. Högstbjudande vinner.

Som trogna läsare redan vet är Buenos Aires en mycket säkrare stad än sitt rykte. Men gaturån är ganska vanliga, och frånvaron av en fungerande ordningsmakt skapar en känsla av övergivenhet och förstör den naturliga instinkten att hjälpa.

Det är sorgligt och fel att en person i nöd ska behöva se sina medmänniskors bortvända ryggar. Samtidigt måste det vara ett tecken på mänsklighetens inbyggda anständighet att samhället trots allt fungerar.

Efteråt pratade vi om att vi måste gå ut ännu mer. Vanligt folk på gatorna gör staden säker.

Hela helgen var vi ute. På vägen hem från lekplatsen hörde vi en fiol. Klockan var runt sju i söndags kväll. Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag.

Ett band spelade stillsam amerikansk folkmusik på trottoaren i skenet av en gatlykta. Ett par hundra personer stod och satt på gatan. De hade lämnat plats så att en bil i taget kunde passera. Grannarna lyssnade stående i sina öppna fönster.

Intill den improviserade scenen stod dörren öppen till något som såg ut som ett galleri. Konstigt att jag aldrig hade sett det förut, tänkte jag.

I det första rummet fanns många färgglada skulpturer. I det andra bokhylla, soffa, en urdrucken tekopp och en bärbar dator. Längst in en säng.

Jag skyndade mig tillbaka ut och frågade kvinnan i knallfärgade glasögon som satt i dörröppningen:

– Är det ditt … ?

– Jag bor och arbetar här, sa hon och log.

– Åh förlåt! Jag trodde …
– Jag brukar lämna öppet, det är alltid någon som behöver toan, sa hon och fortsatte vänd till ettåringen:
– Hej, så fin du är, vad heter du? Jag heter Ana. Ska vi gå och titta på spelningen?
Med mitt barn i famnen försvann hon in bland människorna i publiken.

 

————–

Krönika i Smålandsposten och Borås tidning.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Journalistik

4 responses to “Vi måste vara på gatorna

  1. sasanf

    Jag gillade knepet att illustrera vardagligheten i både skeenden med: Vi hade just svängt runt hörnet ett par kvarter hemifrån där vi går förbi nästan varje dag.

    Vad fint du skriver.

  2. Vad bra du skriver! Intressant att läsa om hur annorlunda det ser ut i andra delar av världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s