Likgiltighet bakom dödskraschen

Du minns inte tågolyckan i Buenos Aires i förra veckan, va?

51 döda, 700 skadade.

Här har allt bara börjat.

”Försvunnen sedan olyckan i går” stod det i massmejlet från en väns arbetskamrat, Noemi.

På bilden höll en leende kvinna i ett nyfött barn. Noemi beskrev sin mor som 60 år gammal, 1,60 lång, med randig axelväska och flera ringar, men inga av värde.

Då hade redan infrastrukturministern Juan Pablo Schiavi tvärsäkert meddelat att föraren som inte kunde få stopp på tåget var ung och trött, och att det inte fanns några tekniska fel.

Alla som någonsin åkt Sarmientolinjen till Once hade kunnat tala om för ministern att de fallfärdiga tågen kör överfulla, med många dörrar som inte går att stänga. Ibland lyckas de stanna först halvvägs ut från stationen. Men de till stor del fattiga förortsborna har inget annat val för att pendla till centrum.

”Håll ut, tappa inte hoppet! I dag dyker din mamma upp!”, skriver en vän till Noemi på hennes Facebookvägg dagen efter olyckan.

Noemi springer runt, först till stadens alla sjukhus, sedan bårhusen. Det gör hundratals andra anhöriga också.

Twitter är fullt av efterlysningar. Facebookgrupper skapas för mer systematiskt letande. Folk söker blodgivare med specifika blodgrupper åt sina skadade anhöriga.

När det krisar vänder sig argentinarna till varandra. Tilltron till samhället är låg.

Alla förutsatte genast att korruption och slarv låg bakom olyckan. Bland alla rykten har några hårda uppgifter kommit fram:

• En utredning för ett år sedan underkände tågen, rälsen, signalsystemen och underhållet. Ingen agerade. Problemen var kända redan 2008.

• Anställda har visat upp skriftliga hot om löneavdrag för att de vägrat köra tåg som de bedömt var för trasiga.

• Det privata tågbolaget TBA fick i fjol drygt 200 miljoner kronor i statliga subventioner.

• Den före detta infrastrukturministern Ricardo Jaime, som ansvarade för subventionerna, står åtalad för att ha tagit emot semesterbiljetter till Brasilien från ägaren till TBA.

Buenos Aires-bornas ilska har märkts i upplopp och vandalisering men också i fredliga manifestationer. I tisdags satt några hundra personer på marken och klappade i händerna i över en timme vid obelisken i centrala Buenos Aires. Många höll upp bilder av de döda.

Mariana Lopez höll upp en av sin vän Miguel Nuñes, 24.

I hennes väska låg en tjock bunt kopior kvar. Hon hade inte hunnit inte sätta upp alla bilder innan han hittades död på sjukhus.

Mariana, 28, gråter så att snoret rinner när hon säger:

– Infrastrukturministern sa att om inte alla hade trängt sig in i de första vagnarna så hade färre dött. Men om bromsarna hade fungerat så hade ingen dött!

Bland de sista att identifieras var Noemis mor. Det gick bara med tandkort. Två dagar senare skrev Noemi på Facebook:

”Jag kan fortfarande inte fatta det. Det känns som att hon kommer hem till mig som vanligt i morgon för att hjälpa mig med barnen.”

——-

Medan jag skrev krönikan ovan för Expressen slog jag på teven och kollade president Cristina Fernandez de Kirchners första framträdande sex dagar efter olyckan.

Hon höll armen runt en sjuksköterska som var med på tåget och hjälpte till att ta hand om skadade. Av en händelse var sjuksköterskan också politisk aktivist och anställd i något av regeringens stödprogram, typ plusjobb. Allt detta talade presidenten om medan hon PUSSADE på syrran, som grät dekorativt och inte fick en syl i vädret.

Efter ett tag lät det nästan som att presidenten själv hade varit där och lappat ihop de förolyckade. Hon passade också på att slänga några kängor åt oppositionen, som om de hade gett sig på denna hjältemodiga gråtande sjuksköterska när de hade påpekat presidentens tystnad efter katastrofen. Det hela sändes at great length i statlig teve.

Jag slog över till oppositionsteve. Där stod åtta människor som var sådär gulaktiga i ansiktet som man blir av akut sorg. De höll upp porträtt på sina döda söner, döttrar, syskon, föräldrar. De talade om hur regeringen i stort sett begått en massaker på deras kära, ja det ordet användes faktiskt. Också at great length. Programledaren påpekade att detta med porträtten påminde om diktaturtidens förtryck och försvinnanden. ”En epok vi hoppades att vi hade lagt bakom oss”.

Här finns det klippet.

För första gången sedan jag bestämde mig för att flytta hit tänkte jag att jag nog ändå inte kan leva här.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s