En femtedel av Ottar

I det aktuella numret av Ottar har jag två reportage på sammanlagt tio sidor direkt efter de kortare bitarna i början. Tidningen har totalt 52 sidor inklusive fram- och baksida. Yeah.

Reportagen har inget samband med varandra. Jag klistrar in min medarbetarpresentation, så får ni ett hum. Gå genast till närmsta välsorterade butik och KÖP TIDNINGEN! Den är oerhört läsvärd, varje nummer.

medarbetare ottar

Och såhär ser de snygga sidorna ut. Bilder av Cooperativa Sub.

Uppdaterad: nu kan man läsa texten om knullhotell på Ottars sajt.

telos1 telos2 telos3

Telos som sexhotellen kallas är för övrigt ett supertips för turister i Buenos Aires. Man är ute och ångar runt hela förmiddagen, sen efter lunch är man helt slut men orkar inte ta sig tvärs igenom stan till sitt hotell för en siesta innan man fortsätter turista. Då går man in på någon av sajterna som listar telos, letar upp det närmsta (sök enligt stadsdel), tar sin tupplur med eller utan sex, kanske en dusch – det har man alltid tillgång till, med hotelltvålar och rena handdukar och oftast en engångstandborste och småförpackningar med schampo. Sen kanske en kaffe som levereras i diskret lucka a la könsmottagning, och så är man redo för vidare äventyr. O-slag-bart.

Det andra reportaget är tyvärr ett mycket allvarligare och sorgligare ämne. I åskilliga länder där abort är lagligt fortsätter kvinnor att dö och skadas därför att de inte kan få tillgång till ingreppet på legal väg. I mitt reportage intervjuar jag aktivister som försöker göra något åt  problemet i Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Afrika.

lagligabort1 lagligabort2 lagligabort3

Om någon undrar varför sidorna har konstiga gråa fält på sidorna så är det för att jag har gjort skärmdump på pdf:en. Jag har problem med pdf:er. Don’t ask.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Stormen tog vattentanken

IMG_7480

Den hopknycklade burken till höger på bilden är vattentanken som mitt kontor delar med tre grannar. Det till vänster är en annan grannes tak, som stormen lyfte häromdagen. Taket tog med sig tanken ner. På vägen strök även några skorstenar och ventilationsrör med. Vi spolar tills vidare i toan med hinkar. Yeah.

Lämna en kommentar

Filed under Nån sorts bloggeri

I Latinamerikas experimentverkstad

Den sista november väntas uruguayanerna rösta för fem år till med en vänsterpresident. I ett reportage för tidningen Frihet berättar jag och fotograf Ignacio Iturrioz om några ungas liv, förhoppningar och problem i Latinamerikas progressiva experimentverkstad.

10818822_10152426280396332_1324831105_n

10814255_10152426280611332_1481264835_n 10719487_10152426280801332_368822230_n

 

 

Nedan reportagets första intervjutext av sex. Gabriela Almiron är personen på den stora bilden ovan. 

Högerpartiet PN:s kandidat lovade dra in el i området och asfaltera gatorna. Därför delade Gabriela Almiron, 14 år, ut hans flygblad. Och därför att partiet var emot legaliseringen av marijuana.

– De som drogar sig förstör både sina egna liv och andras, säger hon och snubblar i en av de djupa groparna i vägen medan hon pekar ut försäljningsstället en bit bort.

Det stora problemet är crack. Hennes morbror knarkade bort sina barn innan han blev nykter, kusinerna har hon inte träffat på flera år.

– Förr gömde sig folk för att knarka. Sedan marijuanalagen röker många av mina tidigare kompisar här på gatan. Fast i min nya skola är det ingen som har provat.

Gabriela Almiron är en av några få begåvade unga från kåkstaden en halvtimme utanför Montevideo som fått stipendium till den katolska maristordens privatskola.

– Jag hatar skolan. När vi ska göra grupparbete får jag bara sitta där, de andra säger att jag inte fattar trots att jag bara har bra betyg. Jag blir arg, men jag försöker att inte bråka för då påstår de bara att det är typiskt en sån som jag.

– Jag är en sån som åker buss till skolan. Alla andra kommer i bil. Ett tag hade jag en vän i klassen, men sen började folk ljuga om mig. Att jag svär, knarkar och slåss.

Hon drömmer om att bli gymnastiklärare, men har just slutat träna fotboll. Hon måste fokusera på studierna, har mamma bestämt.

– Hon säger varje dag att jag måste plugga hårt och utnyttja chansen jag har fått. Jag gråter bara när hon inte ser. Jag saknar glädjen i kroppen och gemenskapen på planen.

På eftermiddagarna hjälper hon till i familjens snabbmatsvagn vid busshållplatsen och äter en korv med bröd och senap innan hon går hem med läxorna.

På gården växer sallat i rader mellan dasset och huset. Duvor hörs kliva runt på presenningen under taket av korrugerad plåt. Direkt innanför dörrskynket står matbordet med tre stolar intill en av våningssängarna. Underslafen till den andra är Gabrielas. Innanför en garderob som delar av rummet bor föräldrarna med de två yngsta av de sex syskonen.

– Min familj är det viktigaste i mitt liv. När vi är lediga sticker vi till en park eller till stranden i Pocitos. Det är fint, men jag vill aldrig flytta härifrån. Jag är hemma här.

Uruguays första fyrtio kvotflyktingar från Syrien har just kommit till en förläggning i närheten. Ett vanligt motargument har varit att det finns fattiga uruguayaner som först måste få hjälp. Men de boende i området har samlat in kläder och leksaker till flyktingarna.

– De har ju ingenting, de har förlorat sina hem och familjer i kriget. Det är klart att vi måste dela med oss, vi som har allt.

10805219_10152426280881332_1953918560_n 10799319_10152426281021332_448555880_n 10799628_10152426281116332_1819878825_n

 

Det som kan se ut som ett slumpmässigt urval av intervjupersoner är resultatet av målmedveten planering och rätt mycket jobb. Så är det ofta i reportage där det går att vara fri och en latare variant hade gått på en femtedel av tiden.

Vi ville ge en kritisk bild av Uruguays största och viktigaste frågor genom ungas liv, utan att låsa in oss i dagspolitik. Vi ville vara med där saker hände, inte bara intervjua. Vi ville ha så olika sorters personer som möjligt och en jämn könsfördelning.

Några av intervjupersonerna bokade vi genom kontakter, andra genom att närma oss sammanhang som intresserade oss. I vissa fall gick det enkelt när vi väl identifierat personerna vi ville intervjua, i andra fick vi nöta oss in och bli ganska jobbiga för att få till det.

Som alltid hade vi mycket fler chanser på manliga än kvinnliga intervjupersoner. Jag håller alltid stenkoll på det där från början för att inte landa i att jaga en kvinna när man redan har fyra män, vilket oftast blir resultatet om man inte ligger i.

”Det borde inte vara något problem, Uruguay har faktiskt över femtio procent kvinnor” sa fotografkollegan Ignacio i början av vårt jobb. Detta orsakade ett utbrott och en halvlång föreläsning. Nästa dag ville jag skippa en av de bokade intervjupersonerna eftersom jag tyckte vi hade tillräckligt med material.

”Är du inte klok, då tappar vi en kvinna” sa han bestört. Han lärde sig snabbt. Jag svarade:

”Grattis till att din värld aldrig blir enkel igen.”

Vi letade länge för att få fram en person ur den fattigare delen av befolkningen, som ändå inte skulle vara bara en eländesskildring. Det finns mycket misstro mot okända som ställer frågor, och etiska problem om man kommer via organisationer som personerna på ett eller annat sätt är beroende av. Det kan ju lätt uppfattas som att de bör ställa upp, även om man säger att de bestämmer själva om de vill vara med eller ej.

Till sist kom vi ihåg Gabriela, som vi frågat efter vägen under arbetet med reportaget om syriska flyktingar ett par dagar tidigare. Vi hade fått fin kontakt med henne och hennes familj som vi hade träffat vid deras snabbmatsvagn. Det var en rätt bra bit utanför centrum och vi hade några timmar på oss innan jag hade biljett hem till Buenos Aires. Vi gick all in och chansade på att vi skulle hitta dem på samma plats vid ungefär samma tid.

Det gjorde vi, och tack vare att vi ägnade en bra stund åt att sitta och prata med föräldrarna medan vi väntade på att Gabriela skulle komma från skolan fick vi förtroendet att följa med henne när hon gick hem ensam. Två främlingar med en kamera, och det var absolut inte så att föräldrarna inte brydde sig. De litade helt enkelt på oss.

Jag blev ganska överväldigad av Gabrielas historia, av hennes enorma kompetens och framåtanda, och hennes föräldrars kamp för att bit för bit göra livet lite bättre för sig och sina barn. Det märktes att de hade skapat sig lite andrum, att de kunde göra mer än att bara överleva. Uppepå en garderob stod ett stort skepp som de hade byggt av glasspinnar.

Tidningssidorna har jag redan mejlat till Gabriela, och när Ignacio får papperstidningen åker han ut med den till snabbmatsvagnen. Men jag är säker på att jag också kommer att träffa henne och hennes familj igen.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Ny påve-tidning

Ett nytt magasin!

IMG_7289

PÅVEN SOM ANTAR UTMANINGEN (typ, tar gärna emot förslag på bättre översättning av ”que se la banca”), och så är det Påvens säkerhet enligt experterna, Därför älskar barnen honom, och ÖVERRASKNING! De konstigaste presenterna han har fått.

Alla som någonsin gjort ett magasin – eller för den delen läst ett – känner igen sig i formatet.

IMG_7290

Påven i siffror, ett par kortare bildjobb, reportaget Barnens påve, kortformat Nyheter från Vatikanen, och sen fördjupning om hur de troendes skara växer …

IMG_7300 IMG_7301

… med rutor och grafik som missar att ta upp att även Nordamerika har katoliker, nåväl.

Och så har vi nästa fördjupning om Den digitala erans ledare:

IMG_7302

Så bor han i Santa Marta, med grafik och bild:

IMG_7314 IMG_7317

Ovan: påvens bästa tweets, nedan: det spirituella arvet från hans familj.

IMG_7318 IMG_7319

 

Så förbereder sig Argentina för att ta emot påven. Och så lite mer plocksidor med påvens bästa citat och sånt, och lite mer fördjupningar med många experter. Det är ett tjockt magasin.

En person i min närhet sa: tidningen har samma problem som marijuanamagasinen. De gör resa till Amsterdam, majans betydelse för Bob Marleys musik, bästa tipsen till hemodlaren – men vad ska de ha i nästa nummer?

Uppdaterat.

1. Glömde ju den bästa sidan, alltså det ANDRA omslaget, baksidan. Det verkar som att de inte riktigt kunde bestämma sig för vilken de skulle ta och så löste de det såhär:

IMG_7320

HANS PLAN FÖR ATT RÄDDA VÄRLDEN – där satt den! Jag röstar på denna helt klart.

2. Från kollegan i Italien, deras variant Min påve. Lite Min häst-vibb på den:

10374515_10152380957351524_7673449116351955698_n

2 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri

Hurra, bara 40 procents hyreshöjning

Vi har just lyckats förhandla ner årets hyreshöjning från sextio till fyrtio procent. Tur, annars hade vi inte haft råd att bo kvar.

Egentligen hade vi tänkt flytta trots att vi trivs i trean med stor uteplats, eftersom vi är rädda för ägaren – och för själva lägenheten.

Precis när vi hade flyttat in slutade det komma vatten ur kökskranen. Rören hade rostat igen helt. Då byttes just den stammen, och vi väntar på att de övriga ska ge upp.

Sedan pajade elen efter en brand i väggen. All lägenhetens el hade passerat genom en kabel som enligt elektrikern måste ha varit minst sextio år gammal. Det syntes på konstruktionen: ett tygskal runt en ståltråd.

Ägaren sa snabbt att hon inte tänkte betala en spänn eftersom vi var skyldiga till skadorna.

Vi måste ju ha el. Vi la ut tusentals kronor på att dra om alla ledningar. Efter att ha försökt resonera meddelade vi att vi skulle dra av kostnaderna från hyran – en av få rättigheter som argentinska hyresgäster har om värden inte tar sitt ansvar.

Ägaren kom högröd i ansiktet, vevade med armarna och skrek att hon skulle stämma oss och kräva ut vår pant. Alltså min partners pappas hem.

I detta perversa system måste man i princip äga en bostad för att få hyra en. Eller åtminstone en borgenär som pantsätter sin fastighet av minst samma värde på ens hyreskontrakt.

Alla som inte kan uppbåda en sådan – och de är många – betalar ännu högre ockerhyror i inackorderingsrum, på bostadshotell med delat badrum och kök, eller i de snabbt växande kåkstäderna.

Varje konflikt mellan hyresgäst och värd är ett chicken race till domstol. Den som är minst beredd att lägga enorma summor och år av sitt liv på en domstolsprocess förlorar. I vårt fall: vi.

En bekant som är mäklare frågade varför vi ville flytta. När vi berättat sa hon:

– Äsch, sånt händer hela tiden. Tänk på att ni inte vet på vilket sätt nästa hyresvärd är galen, eller vad som är trasigt i den lägenheten. Standarden är usel överallt.

Kostnaderna talar också emot en flytt. Hyresgästen måste betala två månadshyror till mäklaren som nästan alltid agerar mellanhand, en hyra i deposition, och tusentals kronor i registeravgifter och till notarier som deltar i alla kontraktsskrivningar för att styrka datumet och parternas identitet (det där kunde man ägna en egen långtråkig litania).

Hyreskontrakten är normalt på två år, men med hyreshöjningar på 12, 15 eller 20 procent per halvår på grund av inflationen. Ovanpå höjningen vartannat år. Hyressättningen är fri.

Besittningsrätt finns inte, så vartannat år kan man även bli vräkt utan anledning.

Kontrakt kortare än två år på permanenta bostäder är olagliga. Det gillar inte ägarna, som oftast är privatpersoner som antingen har ärvt bostaden de hyr ut eller köpt den som investering. Så det är vanligt att man även tvingas skriva under en ”överenskommelse om avflyttning” med blanka datumfält. Då kan man kastas ut precis när som helst.

Ett oppositionsparti har just lanserat ett förslag på ändringar i hyreslagen. Det går ut på att förlänga minimitiden till tre år, förbjuda ägarna att begära mer än en bostad i pant, fördela mäklarnas arvoden mellan hyresgäst och värd, och inrätta hyresnämnder för att avgöra tvister.

Förslaget har kallats stalinistiskt. Många talar om slutet för äganderätten och om hur samvetslösa hyresgäster skulle utnyttja ägarna. Att reglera hyror eller införa någon form av rättigheter för de boende kommer aldrig på tal.

Du undrar säkert varför inte alla köper sin bostad. Tro mig: alla som kan gör det. Kruxet är att spekulationen i fastigheter har drivit upp priserna till en nivå ungefär som i Malmö-Lund – fast bostadslån är nästan omöjliga att få och folk tjänar hälften mot i Sverige. Eventuella besparingar äts upp av inflationen på 25 procent per år. Folk sparar traditionellt i US-dollar, men sedan ett par år går de inte att komma över vitt och kostar nästan det dubbla på svarta marknaden.

Det gäller att ärva. Helst två bostäder, och hyra ut den ena. Till ockerpris förstås.


Krönika publicerad i Sydsvenskan.

IMG_5099

Tygkabel. Yeah.

Uppdaterat: och såhär är det att köpa lägenhet i Colombia.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Svensk flyktingpolitik på export

Det har gått över en månad sedan detta publicerades, det har bara inte blivit av att lägga upp här. Flyktingarna från Syrien har hunnit landa, det kan man läsa om bland annat här och här.

Jobbet var väldigt roligt att göra för någon som är sjukligt intresserad av migration. Jag är det.

Mitt huvud exploderade lite av alla lager av migration och flykt, och de olika sätten att förhålla sig till det. Trots att jag hållit på så mycket med ämnet både i jobbet och i mitt eget liv har jag aldrig förr sett detta med återvändandet som ett så starkt tema. Kanske därför att det aldrig varit en grej i min egen familj. Min morsa dröjde tjugo år med att ens åka till Polen på besök.

En sak som inte fick plats i reportaget var att Ana Valdés också var just 19 år när hon blev fängslad och torterad. Innan hon fick en fristad i Sverige satt hon inlåst i fyra år helt nära maristmunkarnas gård där flyktingarna nu tas emot.

Munkarna var otroligt peppade på att få träffa syrierna och måna om att fixa allt till det bästa. När vi hälsade blev det lite förvirrat, för de körde två kindpussar och inte en som jag är van vid.

– Det kan nog bli ännu mer förvirrat med syrierna, sa jag.

– Aha, de kindpussas inte?

– Nej, och det kan vara en bra idé att hålla koll på om kvinnorna tycker det är okej att bli rörda vid över huvud taget, en del gillar inte det, sa jag.

– Aha, bra att veta … de kanske har såna där dukar på huvudet också när de kommer, i alla fall första veckan?

Ni ser: Uruguays erfarenhet av interkontinental migration är inte så aktuell.

Alem García berättade att nästan alla immigranter från Syrien och Libanon i början av 1900-talet var ensamma unga män. En konsekvens av det blev att de allra flesta fick barn med uruguayanska kvinnor. Även deras söner och döttrar gifte sig till största delen utanför immigrantkretsarna, med dem som Alem kallade ”criollos” – infödda.

I den judiska immigrationen från samma område hit till Argentina kom mycket familjer och unga par. Många fortsatte att bilda familj inom gruppen i ett par generationer efter att de immigrerat. I min föräldrageneration – de som nu är i 60-65-årsåldern – känner jag till folk som förbjöds att gifta sig med andra än ättlingar till judar från Mellanöstern.

Båda immigrantgrupperna integrerade sig snabbt, hade framgång socialt och ekonomiskt, och blev uruguayaner respektive argentinare. Men för en del kostade frigörelsen ett par generationer extra. För varje individ: ett helt liv.

En äldre kvinna som jag tycker mycket om och som är lyckligt gift sedan decennier med den man hon kunde få godkänd förlåter aldrig att hennes ungdoms kärlek nekades henne. När det var hennes tur att bestämma ville hon stoppa allt förtryck. Hon lät inte ens sin son bli omskuren.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Din guide till Buenos Aires

Den svenska turistsäsongen börjar igen, och eftersom förra årets giv inte verkade funka testar jag att vända på steken.

I mån av tid hjälper jag gärna dig som vill ha tips på boende, kontakter inom ditt specialområde eller information om Argentina och Buenos Aires. Jag kan också tänka mig att fixa skräddarsydda guidade turer – fick just förfrågan om en sådan, hoppas den blir av!

Journalistförbundets frilansrekommendation är på 951 kronor per timme. Det är vad jag tar även för andra typer av uppdrag, eftersom varje timme jag lägger på något annat innebär en utebliven timme betalt arbete.

Det blir ju rätt dyrt för privatpersoner, men jag kan även tänka mig att ta av min fritid till mindre omfattande uppdrag. För varje timme jag lägger på att researcha åt dig vill jag i så fall att du lägger motsvarande tid på att hjälpa mig med något som jag behöver. Framför allt att ta med saker hit från Sverige – det kan vara böcker, knäckebröd, speciella leksaker till mitt barn eller smågrejer från Ikea. Samt lite blandade droger och vapen. Jag ersätter kostnaden för inköpen med en överföring av svenska kronor till ditt konto.

Tycker du det verkar jobbigt att hålla på och fixa grejer åt någon du inte känner? Då föreslår jag att du funderar på om det känns rätt att be mig om samma sak.

Råkar du även undra något om mat så rekommenderar jag varmt Lisa Förare Winbladhs frågelåda. Hon är antingen ädlare eller rikare än jag (troligen både och), så hon tar inte betalt själv utan begär bara en donation till Läkare utan gränser som betalning för sin kunskap och tid.

IMG_6730

Salami-grisen på bilden har inget samband med texten.

3 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri

Ingen pratar om statsbankrutten

Tillbaka i Argentina, och alla pratar fortfarande om det här.

Krönikan nedan för Smålandsposten skrev jag precis efter att Guido Carlotto återfunnits i början av augusti. Jag grät i stort sett oavbrutet medan jag skrev.

Det svarta hålet av grymhet som öppnar sig. Det lilla barnets försvarslöshet. Om jag hade fått ha mitt barn hos mig i fem timmar. Om mitt barn hade fått ha mig hos sig i fem timmar. Fem timmar.

—-

Han föddes i ett militärfängelse och adopterades bort. Hans mor torterades och mördades. I 36 år har hans mormor letat efter honom. I förra veckan träffades de för första gången.

Såhär beskrev mormor Estela Carlotto, 84, mötet:

– Jag hade inte tänkt röra vid honom för att han inte skulle bli för överväldigad, men sen kramade jag honom ändå som jag hade längtat efter i så många år. Jag sa ‘Tänk att du varit i Lauras mage. Jag har väntat på dig med babyfilten’, och han sa ‘Här är jag’.

Guido Carlotto är nummer 114 som återfunnits av de spädbarn som stals från fängslade vänsteraktivister under Argentinas senaste diktatur 1976-1982.

En del av de politiska fångarna var gravida när de greps. De fick extra bra mat, enligt vittnesmål i rättsprocesser om brotten. Först efter att de fött mördades de. Barnen adopterades, de flesta av militärer eller andra lojala med regimen.

Laura Carlottos medfångar har vittnat om att hon gav sin son namnet Guido innan han togs ifrån henne. I fem timmar fick hon ha honom hos sig.

Han uppfostrades under ett annat namn av ett bondepar på landet utanför Buenos Aires. Det är fortfarande oklart om de kände till hans ursprung.

Först i juni i år fick han veta att de inte var hans biologiska föräldrar. Han tog direkt kontakt med Mormödrarna från Plaza de Mayo, som leds av den som nu visat sig vara hans mormor.

Organisationen bildades redan under diktaturen när de politiska fångarnas mödrar började samlas varje torsdag på torget Plaza de Mayo och fråga: var är våra barn?

Snart släcktes hoppet, men för en del av dem fortsatte sökandet.

Var är våra barnbarn? Det frågar Mormödrarna ännu, och varje torsdag fortsätter de åldrande kvinnorna att stappla runt samma torg i sina vita hucklen med sina plakat.

Under åren har de varit med och byggt upp världens första DNA-databas som kan fastslå släktskap med 99,9 procents säkerhet även när föräldrarnas DNA saknas. Dit lämnade Guido ett blodprov när han började fatta misstankar.

– Jag ser glädjen i era ögon, och det känns bra att se andra lyckliga, sa han på sin första presskonferens där fotograferna hetsade fram en kram med mormor Estela.

För att tala om sina egna känslor bad han om några månaders respit.

Mormödrarnas sekreterare Raquel Radio de Marizcurrena hade legat sömnlös hela natten.
– Som varje gång vi lyckas identifiera ett barnbarn blossar hoppet upp på nytt, sa hon.

Hennes barnbarn är ett av de 400 som fortfarande saknas.

—–

Tidigare jobb som jag gjort i ämnet finns här och här.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

P O L A R K Y L A N i renmönstrat

En krönika om den argentinska vintern här. Är otroligt nöjd med att ha flytt tillfälligt till sommar-Sverige.

Minnena av de svenska vintrarna börjar blekna. Jag kan liksom inte föreställa mig längre hur det är att inte se gula riktiga solstrålar på månader, eller hur det känns när det snöblandade februariregnet har lyckats ta sig igenom överdragsbrallorna, jeansen och långkalsongerna under den korta cykelturen till jobbet.

I går hälsade jag på Sydsvenskans nya redaktion vid Triangeln i Malmö, det var fint men det verkade bara så avlägset och absurt att gå till ett jobb varje dag på bestämda tider och vara tvungen att fråga någon om lov ifall man vill göra något annat.

När jag pratar med mina svenska vänner avundas jag deras trygghet, stabila ekonomi och välordnade liv. En liten stund. Tills jag kommer ihåg vad det kostar.

——–

Uppdaterat: bevismaterial från en svensk värmebölja, Sydsvenskan och Dagens Nyheter den 23 juli.

IMG_6905IMG_6907IMG_6903 IMG_6904

Det finns INGEN GRÄNS för hur varmt det får vara! Ni fattar! Avgå!

Uppdaterat: bevismaterialet haglar. 24 och 25 julis skörd, DN, Sydsvenskan och SvD.

IMG_6914

 

IMG_6915

IMG_6917

IMG_6923

IMG_6924

 

Vatten en bristvara! Nu är det slut med oss!

Mitt argentinska sällskap träffade just en kvinna på gården här i Malmö som hade tagit ut sin bebis ”för det var för varmt inne”. Bebisen hade en filt på sig. Det argentinska sällskapet bara: ”hur tänkte hon där? Det är PRECIS som på vintern hemma. Folk är helt inkompetenta”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Grilla på argentinska

72741_446193283434_3492659_n

Ingen annan än Argentina kan egentligen vinna VM. Grill-VM, alltså. I fjol slutade landet ändå mystiskt på en förnedrande fjärdeplats. Grillkockarna ligger redan i hårdträning inför VM 2015.

Nationen ligger i princip i hårdträning året om. Argentinarna äter mest kött i världen: 64 kilo per person och år bara i nötkött (18 kilo i Sverige). Och den första nyckeln till framgång vid grillen är just att ligga i.

IMG_4440

Tre grader och snålblåst? Grillen värmer gott. Ösregn? Det finns paraply. Tropisk hetta? Man får väl offra sig lite.

Alla vet att inget slår en argentinsk grillad biff. Dessvärre är en sådan beroende av:

  • Argentinskt kött – även om bara en liten del av korna numera betar fritt är köttet av hög kvalitet. Djuren får växa sig större än det vanliga i Europa och slipper hormoner och antibiotika. Köttet hängmöras sedan till perfektion. Priserna ligger mellan femtio och hundra kronor kilot beroende på styckningsdel.

215208_10150152194283435_6265191_n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_5062

  • En argentinsk slaktare – varje kvarterslivs har en. Han (jag har ännu aldrig träffat en hon eller hen) har en frys fullhängd med kor, itusågade från mule till svans. Ur dem skär han bitar på några kilo som han förbereder enligt kundernas önskemål. Portionsbiffar är ovanliga. Argentinarna grillar köttstycken på ett par kilo med ben och mycket fett. Sedan skär grillmästaren småportioner och delar ut. Vid varje asado (grillfest) serveras minst tre sorters nötkött.

IMG_4904

  • En argentinsk parrilla – murad, minst en kvadratmeter, med tak, skorsten och ett lätt lutande galler med fettrännor, så att man kan grilla feta bitar utan att fettet droppar och brinner.

IMG_4949

  •  Argentinska grannar, som när man grillar för fjärde gången samma vecka viker undan sin sotiga och grillstinkande tvätt, lutar sig ut över balkongräcket och hojtar ”mmmm, vilken härlig doft”.

Själva grillningen är ingen konst. Man gör inget utom saltar, lägger köttet på låg, jämn glöd och grillar sakta till önskad nivå.

Så hur kunde Argentina sluta fyra i VM? Dessa möjliga skäl framkom i efterdebatten bland mina vänner:

  • Laget bestod av några jävla amatörer.
  • Laget bestod av några jävla snobbar.
  • De fick inte grilla riktigt kött. Det var typ gris och sånt.
  • De tvingades att även grilla grönsaker.
  • De måste använda en helt konstig grill, inte en parrilla.
  • Liechtenstein? LIECHTENSTEIN? (Landet som ingen tidigare hört talas om kom trea. Vann gjorde Danmark.)
  • Det dök upp oväntade detaljer.
  • Världen konspirerar emot oss eftersom den inte kan hantera vår överlägsenhet.

1450183_10151798982148435_532382048_n

På bilden min käre vän Francesco, som andas lite innan han sätter tänderna i Argentina till lunch, efter att ha ätit middag på en av stans bättre köttkrogar kvällen innan. Man kan säga att han maxade sitt Buenos Aires-besök. Det gjorde han rätt i.

——–

Krönika publicerad i Smålandsposten och Borås tidning.

Uppdaterad: Argentinska fans firar 3-2-segern mot Nigeria med att grilla i en kundvagn. Inget konstigt alls

4 kommentarer

Filed under Journalistik