Ny påve-tidning

Ett nytt magasin!

IMG_7289

PÅVEN SOM ANTAR UTMANINGEN (typ, tar gärna emot förslag på bättre översättning av ”que se la banca”), och så är det Påvens säkerhet enligt experterna, Därför älskar barnen honom, och ÖVERRASKNING! De konstigaste presenterna han har fått.

Alla som någonsin gjort ett magasin – eller för den delen läst ett – känner igen sig i formatet.

IMG_7290

Påven i siffror, ett par kortare bildjobb, reportaget Barnens påve, kortformat Nyheter från Vatikanen, och sen fördjupning om hur de troendes skara växer …

IMG_7300 IMG_7301

… med rutor och grafik som missar att ta upp att även Nordamerika har katoliker, nåväl.

Och så har vi nästa fördjupning om Den digitala erans ledare:

IMG_7302

Så bor han i Santa Marta, med grafik och bild:

IMG_7314 IMG_7317

Ovan: påvens bästa tweets, nedan: det spirituella arvet från hans familj.

IMG_7318 IMG_7319

 

Så förbereder sig Argentina för att ta emot påven. Och så lite mer plocksidor med påvens bästa citat och sånt, och lite mer fördjupningar med många experter. Det är ett tjockt magasin.

En person i min närhet sa: tidningen har samma problem som marijuanamagasinen. De gör resa till Amsterdam, majans betydelse för Bob Marleys musik, bästa tipsen till hemodlaren – men vad ska de ha i nästa nummer?

Uppdaterat.

1. Glömde ju den bästa sidan, alltså det ANDRA omslaget, baksidan. Det verkar som att de inte riktigt kunde bestämma sig för vilken de skulle ta och så löste de det såhär:

IMG_7320

HANS PLAN FÖR ATT RÄDDA VÄRLDEN – där satt den! Jag röstar på denna helt klart.

2. Från kollegan i Italien, deras variant Min påve. Lite Min häst-vibb på den:

10374515_10152380957351524_7673449116351955698_n

2 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri

Hurra, bara 40 procents hyreshöjning

Vi har just lyckats förhandla ner årets hyreshöjning från sextio till fyrtio procent. Tur, annars hade vi inte haft råd att bo kvar.

Egentligen hade vi tänkt flytta trots att vi trivs i trean med stor uteplats, eftersom vi är rädda för ägaren – och för själva lägenheten.

Precis när vi hade flyttat in slutade det komma vatten ur kökskranen. Rören hade rostat igen helt. Då byttes just den stammen, och vi väntar på att de övriga ska ge upp.

Sedan pajade elen efter en brand i väggen. All lägenhetens el hade passerat genom en kabel som enligt elektrikern måste ha varit minst sextio år gammal. Det syntes på konstruktionen: ett tygskal runt en ståltråd.

Ägaren sa snabbt att hon inte tänkte betala en spänn eftersom vi var skyldiga till skadorna.

Vi måste ju ha el. Vi la ut tusentals kronor på att dra om alla ledningar. Efter att ha försökt resonera meddelade vi att vi skulle dra av kostnaderna från hyran – en av få rättigheter som argentinska hyresgäster har om värden inte tar sitt ansvar.

Ägaren kom högröd i ansiktet, vevade med armarna och skrek att hon skulle stämma oss och kräva ut vår pant. Alltså min partners pappas hem.

I detta perversa system måste man i princip äga en bostad för att få hyra en. Eller åtminstone en borgenär som pantsätter sin fastighet av minst samma värde på ens hyreskontrakt.

Alla som inte kan uppbåda en sådan – och de är många – betalar ännu högre ockerhyror i inackorderingsrum, på bostadshotell med delat badrum och kök, eller i de snabbt växande kåkstäderna.

Varje konflikt mellan hyresgäst och värd är ett chicken race till domstol. Den som är minst beredd att lägga enorma summor och år av sitt liv på en domstolsprocess förlorar. I vårt fall: vi.

En bekant som är mäklare frågade varför vi ville flytta. När vi berättat sa hon:

– Äsch, sånt händer hela tiden. Tänk på att ni inte vet på vilket sätt nästa hyresvärd är galen, eller vad som är trasigt i den lägenheten. Standarden är usel överallt.

Kostnaderna talar också emot en flytt. Hyresgästen måste betala två månadshyror till mäklaren som nästan alltid agerar mellanhand, en hyra i deposition, och tusentals kronor i registeravgifter och till notarier som deltar i alla kontraktsskrivningar för att styrka datumet och parternas identitet (det där kunde man ägna en egen långtråkig litania).

Hyreskontrakten är normalt på två år, men med hyreshöjningar på 12, 15 eller 20 procent per halvår på grund av inflationen. Ovanpå höjningen vartannat år. Hyressättningen är fri.

Besittningsrätt finns inte, så vartannat år kan man även bli vräkt utan anledning.

Kontrakt kortare än två år på permanenta bostäder är olagliga. Det gillar inte ägarna, som oftast är privatpersoner som antingen har ärvt bostaden de hyr ut eller köpt den som investering. Så det är vanligt att man även tvingas skriva under en ”överenskommelse om avflyttning” med blanka datumfält. Då kan man kastas ut precis när som helst.

Ett oppositionsparti har just lanserat ett förslag på ändringar i hyreslagen. Det går ut på att förlänga minimitiden till tre år, förbjuda ägarna att begära mer än en bostad i pant, fördela mäklarnas arvoden mellan hyresgäst och värd, och inrätta hyresnämnder för att avgöra tvister.

Förslaget har kallats stalinistiskt. Många talar om slutet för äganderätten och om hur samvetslösa hyresgäster skulle utnyttja ägarna. Att reglera hyror eller införa någon form av rättigheter för de boende kommer aldrig på tal.

Du undrar säkert varför inte alla köper sin bostad. Tro mig: alla som kan gör det. Kruxet är att spekulationen i fastigheter har drivit upp priserna till en nivå ungefär som i Malmö-Lund – fast bostadslån är nästan omöjliga att få och folk tjänar hälften mot i Sverige. Eventuella besparingar äts upp av inflationen på 25 procent per år. Folk sparar traditionellt i US-dollar, men sedan ett par år går de inte att komma över vitt och kostar nästan det dubbla på svarta marknaden.

Det gäller att ärva. Helst två bostäder, och hyra ut den ena. Till ockerpris förstås.


Krönika publicerad i Sydsvenskan.

IMG_5099

Tygkabel. Yeah.

Uppdaterat: och såhär är det att köpa lägenhet i Colombia.

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Svensk flyktingpolitik på export

Det har gått över en månad sedan detta publicerades, det har bara inte blivit av att lägga upp här. Flyktingarna från Syrien har hunnit landa, det kan man läsa om bland annat här och här.

Jobbet var väldigt roligt att göra för någon som är sjukligt intresserad av migration. Jag är det.

Mitt huvud exploderade lite av alla lager av migration och flykt, och de olika sätten att förhålla sig till det. Trots att jag hållit på så mycket med ämnet både i jobbet och i mitt eget liv har jag aldrig förr sett detta med återvändandet som ett så starkt tema. Kanske därför att det aldrig varit en grej i min egen familj. Min morsa dröjde tjugo år med att ens åka till Polen på besök.

En sak som inte fick plats i reportaget var att Ana Valdés också var just 19 år när hon blev fängslad och torterad. Innan hon fick en fristad i Sverige satt hon inlåst i fyra år helt nära maristmunkarnas gård där flyktingarna nu tas emot.

Munkarna var otroligt peppade på att få träffa syrierna och måna om att fixa allt till det bästa. När vi hälsade blev det lite förvirrat, för de körde två kindpussar och inte en som jag är van vid.

– Det kan nog bli ännu mer förvirrat med syrierna, sa jag.

– Aha, de kindpussas inte?

– Nej, och det kan vara en bra idé att hålla koll på om kvinnorna tycker det är okej att bli rörda vid över huvud taget, en del gillar inte det, sa jag.

– Aha, bra att veta … de kanske har såna där dukar på huvudet också när de kommer, i alla fall första veckan?

Ni ser: Uruguays erfarenhet av interkontinental migration är inte så aktuell.

Alem García berättade att nästan alla immigranter från Syrien och Libanon i början av 1900-talet var ensamma unga män. En konsekvens av det blev att de allra flesta fick barn med uruguayanska kvinnor. Även deras söner och döttrar gifte sig till största delen utanför immigrantkretsarna, med dem som Alem kallade ”criollos” – infödda.

I den judiska immigrationen från samma område hit till Argentina kom mycket familjer och unga par. Många fortsatte att bilda familj inom gruppen i ett par generationer efter att de immigrerat. I min föräldrageneration – de som nu är i 60-65-årsåldern – känner jag till folk som förbjöds att gifta sig med andra än ättlingar till judar från Mellanöstern.

Båda immigrantgrupperna integrerade sig snabbt, hade framgång socialt och ekonomiskt, och blev uruguayaner respektive argentinare. Men för en del kostade frigörelsen ett par generationer extra. För varje individ: ett helt liv.

En äldre kvinna som jag tycker mycket om och som är lyckligt gift sedan decennier med den man hon kunde få godkänd förlåter aldrig att hennes ungdoms kärlek nekades henne. När det var hennes tur att bestämma ville hon stoppa allt förtryck. Hon lät inte ens sin son bli omskuren.

2 kommentarer

Filed under Journalistik

Din guide till Buenos Aires

Den svenska turistsäsongen börjar igen, och eftersom förra årets giv inte verkade funka testar jag att vända på steken.

I mån av tid hjälper jag gärna dig som vill ha tips på boende, kontakter inom ditt specialområde eller information om Argentina och Buenos Aires. Jag kan också tänka mig att fixa skräddarsydda guidade turer – fick just förfrågan om en sådan, hoppas den blir av!

Journalistförbundets frilansrekommendation är på 951 kronor per timme. Det är vad jag tar även för andra typer av uppdrag, eftersom varje timme jag lägger på något annat innebär en utebliven timme betalt arbete.

Det blir ju rätt dyrt för privatpersoner, men jag kan även tänka mig att ta av min fritid till mindre omfattande uppdrag. För varje timme jag lägger på att researcha åt dig vill jag i så fall att du lägger motsvarande tid på att hjälpa mig med något som jag behöver. Framför allt att ta med saker hit från Sverige – det kan vara böcker, knäckebröd, speciella leksaker till mitt barn eller smågrejer från Ikea. Samt lite blandade droger och vapen. Jag ersätter kostnaden för inköpen med en överföring av svenska kronor till ditt konto.

Tycker du det verkar jobbigt att hålla på och fixa grejer åt någon du inte känner? Då föreslår jag att du funderar på om det känns rätt att be mig om samma sak.

Råkar du även undra något om mat så rekommenderar jag varmt Lisa Förare Winbladhs frågelåda. Hon är antingen ädlare eller rikare än jag (troligen både och), så hon tar inte betalt själv utan begär bara en donation till Läkare utan gränser som betalning för sin kunskap och tid.

IMG_6730

Salami-grisen på bilden har inget samband med texten.

3 kommentarer

Filed under Nån sorts bloggeri

Ingen pratar om statsbankrutten

Tillbaka i Argentina, och alla pratar fortfarande om det här.

Krönikan nedan för Smålandsposten skrev jag precis efter att Guido Carlotto återfunnits i början av augusti. Jag grät i stort sett oavbrutet medan jag skrev.

Det svarta hålet av grymhet som öppnar sig. Det lilla barnets försvarslöshet. Om jag hade fått ha mitt barn hos mig i fem timmar. Om mitt barn hade fått ha mig hos sig i fem timmar. Fem timmar.

—-

Han föddes i ett militärfängelse och adopterades bort. Hans mor torterades och mördades. I 36 år har hans mormor letat efter honom. I förra veckan träffades de för första gången.

Såhär beskrev mormor Estela Carlotto, 84, mötet:

– Jag hade inte tänkt röra vid honom för att han inte skulle bli för överväldigad, men sen kramade jag honom ändå som jag hade längtat efter i så många år. Jag sa ‘Tänk att du varit i Lauras mage. Jag har väntat på dig med babyfilten’, och han sa ‘Här är jag’.

Guido Carlotto är nummer 114 som återfunnits av de spädbarn som stals från fängslade vänsteraktivister under Argentinas senaste diktatur 1976-1982.

En del av de politiska fångarna var gravida när de greps. De fick extra bra mat, enligt vittnesmål i rättsprocesser om brotten. Först efter att de fött mördades de. Barnen adopterades, de flesta av militärer eller andra lojala med regimen.

Laura Carlottos medfångar har vittnat om att hon gav sin son namnet Guido innan han togs ifrån henne. I fem timmar fick hon ha honom hos sig.

Han uppfostrades under ett annat namn av ett bondepar på landet utanför Buenos Aires. Det är fortfarande oklart om de kände till hans ursprung.

Först i juni i år fick han veta att de inte var hans biologiska föräldrar. Han tog direkt kontakt med Mormödrarna från Plaza de Mayo, som leds av den som nu visat sig vara hans mormor.

Organisationen bildades redan under diktaturen när de politiska fångarnas mödrar började samlas varje torsdag på torget Plaza de Mayo och fråga: var är våra barn?

Snart släcktes hoppet, men för en del av dem fortsatte sökandet.

Var är våra barnbarn? Det frågar Mormödrarna ännu, och varje torsdag fortsätter de åldrande kvinnorna att stappla runt samma torg i sina vita hucklen med sina plakat.

Under åren har de varit med och byggt upp världens första DNA-databas som kan fastslå släktskap med 99,9 procents säkerhet även när föräldrarnas DNA saknas. Dit lämnade Guido ett blodprov när han började fatta misstankar.

– Jag ser glädjen i era ögon, och det känns bra att se andra lyckliga, sa han på sin första presskonferens där fotograferna hetsade fram en kram med mormor Estela.

För att tala om sina egna känslor bad han om några månaders respit.

Mormödrarnas sekreterare Raquel Radio de Marizcurrena hade legat sömnlös hela natten.
– Som varje gång vi lyckas identifiera ett barnbarn blossar hoppet upp på nytt, sa hon.

Hennes barnbarn är ett av de 400 som fortfarande saknas.

—–

Tidigare jobb som jag gjort i ämnet finns här och här.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

P O L A R K Y L A N i renmönstrat

En krönika om den argentinska vintern här. Är otroligt nöjd med att ha flytt tillfälligt till sommar-Sverige.

Minnena av de svenska vintrarna börjar blekna. Jag kan liksom inte föreställa mig längre hur det är att inte se gula riktiga solstrålar på månader, eller hur det känns när det snöblandade februariregnet har lyckats ta sig igenom överdragsbrallorna, jeansen och långkalsongerna under den korta cykelturen till jobbet.

I går hälsade jag på Sydsvenskans nya redaktion vid Triangeln i Malmö, det var fint men det verkade bara så avlägset och absurt att gå till ett jobb varje dag på bestämda tider och vara tvungen att fråga någon om lov ifall man vill göra något annat.

När jag pratar med mina svenska vänner avundas jag deras trygghet, stabila ekonomi och välordnade liv. En liten stund. Tills jag kommer ihåg vad det kostar.

——–

Uppdaterat: bevismaterial från en svensk värmebölja, Sydsvenskan och Dagens Nyheter den 23 juli.

IMG_6905IMG_6907IMG_6903 IMG_6904

Det finns INGEN GRÄNS för hur varmt det får vara! Ni fattar! Avgå!

Uppdaterat: bevismaterialet haglar. 24 och 25 julis skörd, DN, Sydsvenskan och SvD.

IMG_6914

 

IMG_6915

IMG_6917

IMG_6923

IMG_6924

 

Vatten en bristvara! Nu är det slut med oss!

Mitt argentinska sällskap träffade just en kvinna på gården här i Malmö som hade tagit ut sin bebis ”för det var för varmt inne”. Bebisen hade en filt på sig. Det argentinska sällskapet bara: ”hur tänkte hon där? Det är PRECIS som på vintern hemma. Folk är helt inkompetenta”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Grilla på argentinska

72741_446193283434_3492659_n

Ingen annan än Argentina kan egentligen vinna VM. Grill-VM, alltså. I fjol slutade landet ändå mystiskt på en förnedrande fjärdeplats. Grillkockarna ligger redan i hårdträning inför VM 2015.

Nationen ligger i princip i hårdträning året om. Argentinarna äter mest kött i världen: 64 kilo per person och år bara i nötkött (18 kilo i Sverige). Och den första nyckeln till framgång vid grillen är just att ligga i.

IMG_4440

Tre grader och snålblåst? Grillen värmer gott. Ösregn? Det finns paraply. Tropisk hetta? Man får väl offra sig lite.

Alla vet att inget slår en argentinsk grillad biff. Dessvärre är en sådan beroende av:

  • Argentinskt kött – även om bara en liten del av korna numera betar fritt är köttet av hög kvalitet. Djuren får växa sig större än det vanliga i Europa och slipper hormoner och antibiotika. Köttet hängmöras sedan till perfektion. Priserna ligger mellan femtio och hundra kronor kilot beroende på styckningsdel.

215208_10150152194283435_6265191_n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_5062

  • En argentinsk slaktare – varje kvarterslivs har en. Han (jag har ännu aldrig träffat en hon eller hen) har en frys fullhängd med kor, itusågade från mule till svans. Ur dem skär han bitar på några kilo som han förbereder enligt kundernas önskemål. Portionsbiffar är ovanliga. Argentinarna grillar köttstycken på ett par kilo med ben och mycket fett. Sedan skär grillmästaren småportioner och delar ut. Vid varje asado (grillfest) serveras minst tre sorters nötkött.

IMG_4904

  • En argentinsk parrilla – murad, minst en kvadratmeter, med tak, skorsten och ett lätt lutande galler med fettrännor, så att man kan grilla feta bitar utan att fettet droppar och brinner.

IMG_4949

  •  Argentinska grannar, som när man grillar för fjärde gången samma vecka viker undan sin sotiga och grillstinkande tvätt, lutar sig ut över balkongräcket och hojtar ”mmmm, vilken härlig doft”.

Själva grillningen är ingen konst. Man gör inget utom saltar, lägger köttet på låg, jämn glöd och grillar sakta till önskad nivå.

Så hur kunde Argentina sluta fyra i VM? Dessa möjliga skäl framkom i efterdebatten bland mina vänner:

  • Laget bestod av några jävla amatörer.
  • Laget bestod av några jävla snobbar.
  • De fick inte grilla riktigt kött. Det var typ gris och sånt.
  • De tvingades att även grilla grönsaker.
  • De måste använda en helt konstig grill, inte en parrilla.
  • Liechtenstein? LIECHTENSTEIN? (Landet som ingen tidigare hört talas om kom trea. Vann gjorde Danmark.)
  • Det dök upp oväntade detaljer.
  • Världen konspirerar emot oss eftersom den inte kan hantera vår överlägsenhet.

1450183_10151798982148435_532382048_n

På bilden min käre vän Francesco, som andas lite innan han sätter tänderna i Argentina till lunch, efter att ha ätit middag på en av stans bättre köttkrogar kvällen innan. Man kan säga att han maxade sitt Buenos Aires-besök. Det gjorde han rätt i.

——–

Krönika publicerad i Smålandsposten och Borås tidning.

Uppdaterad: Argentinska fans firar 3-2-segern mot Nigeria med att grilla i en kundvagn. Inget konstigt alls

3 kommentarer

Filed under Journalistik

Rios förbjudna dans

Hur kan något samtidigt vara kulturminnesmärkt, olagligt, vulgärt, medryckande, snuskigt och politiskt omstörtande?

Kolla in mitt och Marizilda Cruppes reportage i SvD, men tryck först play nedan (eller på artikelsidan) och lyssna på intervjupersonernas favoritlåtar medan du läser. Vill du veta vem som valt vilka låtar, klicka vidare till Soundcloud.

Bilden ovan är från favelan Rocinha i södra Rio, liksom den nedan. Kommunen har inte lett in elektricitet i kåkstäderna, utan det har invånarna gjort själva. Många gånger kontrolleras eltillförseln av knarkligorna.

IMG_6480IMG_6482

När vi var klara med MC Leonardo i Rocinha tog han med oss upp till det här taket, som bara är där helt tomt högst upp i favelan.

IMG_6492

Kollegan Marizilda Cruppe in action.
IMG_6505

Direkt efter oss skulle han vara med i en dokumentärfilm i ett annat ämne. När de hade riggat och satte igång tyckte mannen till vänster att det var ett bra ögonblick för en ommålning av taket. De måste ha fått ganska mycket rollerljud på band, men ingen verkade bry sig.

IMG_6516

Ommålningen fortsatte när vi gick.

IMG_6517

Rocinha är lite en mönsterfavela som nu räknas som ett vanligt bostadsområde och där gatusopare i neonfärgade Rio Stad-västar springer runt och plockar fimpar på huvudgatan längst ner i dalen. Men ju högre upp på berget man kommer, desto fattigare. En del av husen står på gamla sopor och hotar att när som helst rasa utför sluttningen. Vilket händer, antar jag, det fanns några skyltar som visade vägen till förstärkningsmurar dit man kunde gå vid kraftiga regn.

Dessvärre klarade jag inte att ta fler bilder på nervägen från terrassen. Det finns en rejäl gata (kanske någon mer jag inte såg) som ringlar uppför berget, men i övrigt är det branta gränder, jordstigar och sneda trappor. På väg nerför stigen mötte vi mammor och pappor som släpade en unge på varje höft plus matkassar. Ett par pojkar som kånkade varsitt halvt köksskåp. En dam som försökte locka ner en vettskrämd apa från ett träd. Pyttesmå improviserade frisörsalonger, snabbmatsställen, kiosker som folk hade öppnat i de rum som vette mot gränden. Många grupper av barn som spelade fotboll i de små mellanrummen mellan husen, de lär ha gjort av med några bollar nerför slänterna. Nere i dalen finns en sporthall, och det är säkert fett för dem som inte bor högst upp och har uppskattningsvis tre kvart enkel väg att knata dit.

Leonardo gick i rätt bra fart nedåt medan han pratade och sjöng in i kameran. Så före honom gick kameramannen baklänges. Och före honom gick regissören, som höll utkik nedåt och stödde kameramannens rygg, drog honom i skärpet eller klappade lätt på axeln eller låret för att kommunicera hinder och lutning. När vi var nere rann svetten nerför halsen på båda. De måste ha jobbat ihop en del.

IMG_6523

Leonardos bror och musikaliska samarbetspartner Junior bor högst upp i familjens hus. Hans kylskåp på terrassen har fått en cykelkedja efter stölder från grannbarnen som hoppar mellan taken. De är nog just hungriga, för han behöver uppenbarligen inte låsa in sina märkessneakers och hushållsmaskiner.

IMG_6526

På de stora gatorna nere i dalen ser Rocinha rätt mycket ut som en stadsdel vilken som helst. Det finns bank, fastighetsmäklarkontor, kaféer, en bufférestaurang med så fräscha fisk- och skaldjursrätter att jag åt helt utan tvekan (då är jag ändå väldigt misstänksam mot bufféer).

IMG_6528

Complexo da Maré där större delen av reportaget utspelar sig ligger i andra änden av Rio, nära den internationella flygplatsen, och byggdes ursprungligen på träpålar i ett träsk.

IMG_6529

Nervös min, jag? Soldaterna vaktar ett hörn som är en strategisk punkt i konflikten mellan två knarkligor. Lyckligtvis för oss var deras lust att prata med utländska journalister större än deras lojalitet med reglerna som säger att de inte får. Det hjälpte lite att Marizilda, efter att ha förvissat sig om att en av dem förstod lite engelska, förklarade för mig hur viktig och speciell deras fallskärmsjägardivision var och bla bla om deras hårda intagningsprover. Man ska alltid jobba med kolleger som kan sånt.

IMG_6532

Det var mycket med naglar i Maré. De ska vara långa och falska, och om man har råd gärna mönstrade.

IMG_6535

Längst till vänster Lorrany Moura.

Det är över huvud taget väldigt mycket runt skönhet för kvinnor. Kanske därför att de inte har särskilt många andra utrymmen än skönhetssalongerna att slappna av på. Hemmen är proppfulla, fika eller äta ute är dyrt, gatan ägs av männen.

Vi var inne hos flera frisörer och skönhetssalonger och alla klagade på att de förlorat mellan hälften och tre fjärdedelar av sina intäkter när det inte längre är dansfester fredag, lördag och söndag varje helg. Då är det ändå inte precis tomt, utan en strid ström av kvinnor kommer in och får åtminstone en hårplattning – precis alla plattar håret så det hänger spikrakt ner – och gärna även ett par tjocka svarta målade ögonbryn som uppochnervända V:n, och eventuellt naglar. I Maré var det också trend för både vita och svarta att bleka håren på benen. Det ser lite elektriskt ut med gul-luddiga ben mot mörk hud. I resten av Rio tar kvinnor bort varje antydan till kroppshår.

Hon till höger frågade mig lite försiktigt om det är modernt i mitt land att klippa håret kort på ena sidan, hon tyckte nog inte det var så snyggt.

IMG_6541

Födelsedagsaltare i gränden.

IMG_6561

Här kan man även se ansiktena på dansarna Karine Dornelas och Thais Araujo. Dock ej på Mr Catra ”Kungen av snusk” i mitten. Fota vitklädd svart person i mörkt rum, bra där.

IMG_6588

Och såhär ser en politiker ut som lägger ner sin själ i att driva igenom en lag som gör baile funk till kulturarv. Dvs: ungefär som en politiker vilken som helst. Marcelo Freixo heter han och nedan är hans dörr. På ingen av bilderna syns det inramade porträttet av Che Guevara.

IMG_6587

Det här var ett svårt jobb på många vis. Till att börja med var folk inte särskilt sugna på att prata med oss, så det var mycket jagande för att få tag på intervjupersoner. Alla evenemang bestämdes, flyttades eller ställdes in i sista sekunden. Sen talar inte jag portugisiska, och jag hade nästan glömt hur svårt det är att jobba i ett språk man inte kan. Marizilda hjälpte mig att tolka, vilket i sin tur gjorde det svårt för henne att göra sitt eget jobb.

Säkerheten var ett stort problem. Rocinha går bra att besöka även för turister, men Maré är komplicerat, med flera konkurrerande knarkligor som skjuter på varann när de inte skjuter på soldaterna. I den nuvarande situationen är det rätt osannolikt att någon avsiktligt vill skada  journalister, men bara i Maré har två personer dödats av förflugna kulor de senaste månaderna. Det är lätt att glömma när man sitter på en uteservering på huvudgatan och äter fantastiskt saltat kött med friterad jams. Tills man skärper ögonen och får syn på de där adidasklädda killarna som bara står där, på vartenda gathörn, med buckliga kolvar som skymtar under de lösa tröjorna när de rör sig. Vi hörde också skottlossning vid ett tillfälle.

Det blir intressant att se hur den brasilianska staten lyckas med att göra anspråk på favelorna och börja tjäna även de medborgare som lever där. Man får inte glömma att anledningen till den nuvarande situationen är att staten högaktningsfullt har skitit i Lorrany och alla andra som växer upp i en krigszon, generation efter generation.

1 kommentar

Filed under Journalistik

Y vos, quién sos?

Effy Chorubczyk se suicidó en marzo a los 25 años. Me pidieron este obituario de una gran artista y luchadora a la que había tenido el placer de conocer por una nota hace un par de años. Es uno de los textos más difíciles que escribí,  y uno de los pocos que tengo traducidos. Lo comparto abajo. Acá y acá se puede leer más de su arte en sus propias palabras.

——————————————————–

arg-effy-ks1Nadie le creyó cuando decía que se iba a suicidar a los 25 años. Eso fue lo primero que pensé cuando me enteré de que la artista Elizabeth ”Effy” Chorubczyk había muerto el 25 de marzo, una semana antes de cumplir 26.

Lo segundo que pensé fue un recuerdo: la estaba entrevistando. Las preguntas eran medio intimas. Cuando con paciencia me había respondido todo, me preguntó:

– Y vos, de qué manera tenés sexo?

En serio quería saber. Apoyó su pera en la mano y esperó.

No estoy acostumbrada a ese tipo de preguntas. La mayoría de las personas trans sí. La gente cualquiera siempre les pregunta intimidades, les dice que se nota que son trans, se burla de ellxs.

Eso, no lo de ser trans en sí, resulta en que las personas trans son tristemente sobrerepresentadas en la estadistica de depresiones y suicidios. Nadie sabe porqué murió Effy, pero seguro no ayudó siempre ser cuestionada.

– Murió porque quiso. Decidió siempre sobre su cuerpo y su vida. Vivió así y así decidió irse, dice su amiga Maria Julia Prut.

En su arte Effy se exponía, pero dirigía las miradas de vuelta al espectador. En la obra ”Visible” invitó a todxs lxs que querían ir al departemento chiquito dónde vivía con su mamá. Unx a la vez la seguimos al baño oscuro.

Effy me sacó la remera, me puso un vestido y una peluca, y me maquilló rapido. Mientras tanto me contaba como su familia se había partido cuando iba en el mismo vestido a una fiesta de año nuevo. Algunos rechazaron verla. Me pidió que posara como yo la veía. Un flash se disparó en la oscuridad.

En la muestra había sesenta retratos así de Effy. Parecemos disfrazadxs en las fotos. Como algunxs la veían a ella, cuando era ella misma.

Quién decide quién soy yo? nos pregunta. Y vos, quién sos?

La Argentina tiene una de las leyes de género más progresivas del mundo. Los ciudadanos pueden cambiar el género de su DNI sin pedirle permiso a nadie, y lxs que quieren tienen derecho a tratamientos médicos.

Pero la sociedad todavía no logra incluir a las personas trans. La mayoría de ellxs carece de los recursos que Effy tenía: una familia que la apoyaba, una formación, éxito en su arte a pesar de que no era lucrativo. Pero le cansaba que la acosaran en la calle y que no pudiera conseguir trabajo.

– Desde su arte se la percibía muy poderosa y segura, y la realidad es que era bastante vulnerable, dice Maria Julia Prut.

La mamá de Effy y sus amigxs hablan de ella como una persona sola. La soledad exigía cantidades enormes de atención, alfajorcitos y fuertisima leche chocolatada.

La ultima vez que nos vimos fue en la marcha del orgullo en noviembre. Se había operado unos meses antes, y tuvo problemas con el tracto urinario. Su médico le había prohibido que fuera a la marcha. Habían negociado que se quedara parada.

Así que ahí estaba, parada, en una bombacha chiquita con una sonda saliendo hasta una bolsa de pis agarrada con cinta en el muslo, sosteniendo un cartel: ”Solo existe un género – el de cada cual!”

Nos preguntaba a todos: Cual es el tuyo? Y vos, quién sos?

Lämna en kommentar

Filed under En castellano

Och vem är du?

arg-effy-ks1Effy Chorubczyk tog sitt liv i mars, vid 25 års ålder.

 

Hennes liv och konstnärskap kretsade alltid kring henne själv, men pekade ut gliporna i allas våra masker och rustningar.

Här är ett minnesord över en person som världen är mycket tristare utan.

Här och här är Effys egna presentationer av sin konst.

 

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik