För en framgångsrik karriär som korrespondent, nämn aldrig livmodern. Nämn inte kvinnor, minoriteter, ursprungsbefolkning om du vill slippa få ett drev emot dig. Fortsätt att göra det som utrikesjournalister har gjort i alla tider: ignorera alla utom vita män i din rapportering.
Gör du som Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Lotten Collin, och sätter ljuset på kvinnors liv och villkor så kan du räkna med att bli utnämnd till kolonisatör, sexist och rasist.
”I Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen om livmodern för att göra sina röster hörda.”
Det verkar vara den meningen ur en tre minuter lång krönika som framför allt har fått igång en grupp kritiker i debattartiklar och i sociala medier. Märkligt nog upprörs de särskilt över att Mödrarna från Plaza de Mayo anges som exempel. De verkar se ”vägen om livmodern” som en förolämpning, inte ett konstaterande av att moderskapet används som en politisk strategi. Något som är svårt att förneka med tanke på organisationens namn.
De menar att krönikören osynliggör den mångfacetterade feministiska kampen i Latinamerika, trots att hon ingenstans förnekar att andra exempel finns – bara att nu handlade krönikan om just moderskap.
I en konsekvent och nedlåtande nedskjutning av budbäraren hävdar båda de debattartiklar som publicerats om krönikan att Lotten Collin stödjer de värderingar och strukturer som hon sätter ljuset på. I en av artiklarna står att hon ”försöker förminska en hel kontinents kamp”.
Var och en har rätt till sin tolkning, även om det är svårt att uppfatta krönikan som undertecknarna, och omöjligt om man någonsin tagit del av något annat ur Lotten Collins produktion.
Det verkar de nu inte ha gjort, eftersom de i sin uppräkning av allt hon borde ha tagit upp i sin krönika har med ämnen hon faktiskt har avhandlat. Ett klick bort finns åtskilliga exempel.
Fast det som gör Lotten Collins arbete mest viktigt och revolutionerande ur ett feministiskt perspektiv är att hon envist och outtröttligt letar fram kvinnliga intervjupersoner som inte bara representerar mödrar, kvinnor eller kvinnoorganisationer – utan mänskligheten. I hennes reportage är arbetaren, politikern, experten, flyktingen, demonstranten, bonden, cyklisten och seglaren en kvinna.
Att arbeta så kostar mer, i tid och kraft. Kvinnor och män i Latinamerika, liksom i Sverige, hänvisar gärna till en man. Männen ställer ofta upp direkt, medan kvinnorna kan behöva övertalas. Det vet jag, för jag arbetar på samma sätt. Vi gör det därför att vi tror det är viktigt att kvinnor får spela den allmänmänskliga roll som i traditionell nyhetsrapportering har varit förbehållen män.
Det finns förstås ett generellt problem med utrikesjournalistik. Undertecknarna av de båda artiklarna trycker på att Lotten Collin själv saknar rötter i Latinamerika och därmed inte har rätt att uttala sig om kontinenten.
Snabbt infinner sig frågan: kan någon berätta något om något? Hur mycket tillhörighet, ursprung, blodsband krävs? Kan undertecknarna av de båda artiklarna berätta något om Latinamerika, trots att de i en del fall varit borta härifrån längre än de tio år som Lotten Collin har ägnat kontinenten? Kan de berätta något om Sverige?
Om problemet är blicken utifrån, var är dreven mot SR:s och andra svenska mediers övriga korrespondenter? Är det en slump att detta hat riktas mot en av få som är kvinna, ung och som över huvud taget tar upp frågor som främst rör kvinnor?
Så länge man blir utskälld från båda sidor är allt lugnt, enligt journalistisk galghumor. Under de senaste månaderna har jag som vän och kollega tagit del av utskällningarna av Lotten Collin från både höger och vänster, i sociala medier och i mejl. Utskällarna rasar i aggressiva ordalag över att just deras politiska ståndpunkt inte favoriseras i hennes rapportering, och riktar ofta in sig på hennes person. De kritiserar hennes livsstil – den de föreställer sig att hon har, alltså. De anklagar henne för att vara okunnig och kallar henne ”liten tjej”. Just ”liten tjej” är något hon har kallats även av personer som anklagar henne för att förminska kvinnor.
Varje enskilt angrepp är hanterbart, varje person som håller rimligt hyfsad ton förtjänar ett svar. Men till slut blir hatet ett arbetsmiljöproblem som äter upp all energi.
Det verkar inte som ett helt logiskt mål för en feministisk rörelse att vilja tysta en av få röster som låter kvinnors perspektiv dominera.
Kinga Sanden journalist/periodista 
Mitt första intryck av ditt inlägg är att du skriver utifrån cynism och att du lyfter fram alla negativa kommentarer om Lotten Collin (som jag inte känner till) utan att tillföra något eget gott exempel istället. Typiskt svenskt. Om man står i sin egen kvinnlighet behöver man inte alltid hävda den.
Hej! Oklart hur du har lyckats missa de goda exemplen, det är just dem jag lyfter fram.
Så vitt jag vet, har kritiken inte riktats mot Collins personligen utan till hennes och svenska medias synsätt på s.k.tredje världen och i detta fall, Latinamerika och dess kvinnor! Vill påpeka att ironier är tillåtna men inte manipulering av det andra också kvinnor vill påpeka i artiklarna: nämligen att det finns värdighet och mod i andra kvinnors historia utöver de svenska!
Förutom att båda artiklarna grundlöst spekulerar i hennes kolonialistiska och sexistiska avsikter har hon även attackerats på ett rent personligt plan, i sociala medier och framför allt i direktmeddelanden och mejl som jag har tagit del av.
Ingenstans har hon eller jag förnekat att det finns värdighet och mod i kvinnors historier, och jag förstår inte var du får det ifrån. Tvärtom innehåller såväl den kritiserade krönikan som länkarna i texten ovan exempel på just kvinnors värdighet och mod.
Men Collin säger ju bara att många kvinnorättskämpar tar ”vägen genom livmodern” (prepositionen om känns helt fel i sammanhanget) för att göra sina röster hörda. Hon säger aldrig att det är så det har varit och ska förbli, hon säger bara att det är så många av dem gör, därför att det är en fungerande strategi. I något av de svar jag läste stod det att mödrarna minsann är mot abort, etc, men det är ju aldrig någon som påstått något annat. Det enda Collin påstår är att de här kvinnorna använder sig av bilder som redan finns i strukturen för att kunna driva igenom sin sak.
Vad är det med hetsen mot ”vita män” på sistone? =) Ser man till vad ”vita män” åstadkom i Sverige, så skapade de världens bästa samhälle att leva i, för kvinna, för barn, för utländsk, för sjuk, för ensamstående, för fattig. Nu har ju det landet ändrats, men faktum kvarstår. Hade män i mitt hemland gjort hälften så bra, hade vi inte behövt söka lyckan i Sverige, hade de brunare männen i ditt hemland, hade du inte behövt söka lyckan i Sverige, eller om de mer bruna i Afrika, hade vi sluppit massdöden i medelhavet. Jag förstår ju vad man vill med ”kränkta vita män” – men ärligt, det börjar bli förbannat tråkigt, var försiktiga med vad ni önskar säger jag bara .- för det kan besannas.
Jag tror inte rubriken om vita män ska uppfattas som annat än sarkastisk. Tvärtom får jag intrycket att texten är emot just slappa hänvisningar till folks ursprung.
Ang. drev mot övriga utrikeskorrar var det ju en ganska stor diskussion om just det för några månader sen.
Sitter med mobilen just nu, så jag har svårt att fixa länkar, men det diskuterades i både tradmedia och socmedia kring december.
Såvitt jag minns handlade det snarare om att utrikeskorrarnas sammansättning saknade relation till befolkningens. Inte om deras rapportering eller om varje korres relation till områdena de rapporterar ifrån
Ping: Schminterschmektionalitet | Journalist Kinga Sanden