Lite våld piggar upp demokratin?

På väg genom stan sprang jag på de här:

De såg ovanligt otäcka ut så jag frågade första bästa vad de skulle göra med bollträna, som vid närmare påseende i flera fall visade sig vara järnrör.

”Vi har dem för att slå på bilarna om de kör på oss”, sa han.

Medan vi stod och pratade hojtade en annan karl att jag skulle sticka. Jag gillar inte att ta order av folk med vapen i händerna så jag stod kvar. Men sen höll alla för öronen och backade undan. Då gjorde jag likadant, just som en hemmagjord jättesmällare gick av. Mina knän blev skakiga, någon skrek, barn grät.

”Varför skräms ni” frågade jag.

”Alltså det är ju bara för självförsvar” sa han, och såg uppriktigt bekymrad ut över att ha skrämt någon. Han var inte läskig på nära håll.

Han berättade att de kom från Quilmes och var på väg för att visa sitt stöd för en grupp från usprungsbefolkningen qom som hungerstrejkat och blockerat en bit av avenyn sedan i måndags för att kräva tillbaka land som de hävdar har stulits ifrån dem i delstaten Formosa.

Sakfrågan har jag dålig koll på. Men det här med demonstrationskulturen. Å ena sidan är det uppfriskande att det finns ett starkt och brett politiskt engagemang i det argentinska samhället. Å andra sidan finns en spridd romantisering av mer eller mindre våldsam aktivism som inte bara är obehaglig, utan också serverar ursäkter för dem med makt att inte ta hänsyn till protesternas politiska innehåll.

Det är nästan alltid någon som demonstrerar och tältar någonstans på Avenida 9 de Julio. Den går rätt igenom stan och skär man av den så orsakar man rejält kaos och förstås massor av uppmärksamhet. Ockupationer av skolor och universitet är vardagsmat. Alla landets banker är stängda i dag på grund av en vild lönestrejk.

Nyligen hotade transportfacket med generalstrejk i protest mot att Schweiz utreder anklagelser om pengatvätt mot ledaren Hugo Moyano. I mars blockerade aktivister från samma fack två av de största oppositionstidningarna från att komma ut som en del av en facklig konflikt. På bilderna från aktionen är de maskerade och har gjort upp en stor eld utanför tryckeriet.

Escrache är ett argentinskt ord för att offentligt skämma ut en person genom en högljudd demonstration vid hemmet eller arbetsplatsen. Protestformen föddes för att uppmärksamma grannar på att de levde intill ostraffade brottslingar från diktaturen.

Men nu har escrache blivit ett lite tjusigare namn på att få tyst på sina meningsmotståndare. Som stenkastningen mot bussen som Mario Vargas Llosa färdades i när han besökte bokmässan i Buenos Aires nyligen. Många tyckte att hans kritik mot det argentinska systemet räckte för att diskvalificera honom från att hålla mässans öppningstal. För de flesta mildrades escrache-lusten något när president Kirchner bad dem att respektera yttrandefriheten. Det var ju henne de ville försvara. Men en regimkritisk kubansk författare tvingades avbryta sitt seminarium på samma mässa efter att ha misslyckats med att överrösta talkörer, visslingar och rop från Castroanhängare i publiken.

Från och med i år står escrache på schemat i provinsen Buenos Aires skolor. Det ska vara ett av flera exempel på ”socialt engagemang” som tas upp i samhällskunskapen. Nyheten väckte mycket ilska och ifrågasättanden, särskilt bland högern.

Provinsens utbildningschef Mario Oporto förklarade för tidningen La Nacion:

”Kärnan i ämnet är att barnen lär sig och reflekterar över hur man lever i den demokratiska världen”.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik, Nån sorts bloggeri

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s