Alla drar härifrån

Östtyska Hoyerswerda rivs. Stan har förlorat nästan hälften av sin befolkning. Jag och Julia Lindemalm åkte och träffade några av dem som har stannat.

På vägen hem åkte vi fast för fortkörning på Autobahn.

Nä precis, det går väl inte?

Vi hade gjort jobb i Berlin sista dagen. Det hade tagit lite mer tid än vi hade räknat med så vi fick en parkeringsbot. Plus att vi var sjukt sena.

”Den blåser bort” sa Julia stöddigt när vi hoppade in och gasade iväg.

Plötsligt tände polisbilen framför oss blåljusen och tecknade åt oss att köra av. Rätt långt av, till nån enslig äng. Ut klev en högröd man i höga stövlar utklippt ur någon gammal nazi-film.

”GROSSE PROBLEM! GROSSE PROBLEM!” militärskrek han med gapet en centimeter från våra ansikten.

”VET NI HUR SNABBT NI KÖRDE.”

”ETTHUNDRATRETTIO KILOMETER I TIMMEN”, han skrev upp det på en lapp för säkerhets skull.

”Autobahn… frei fahrt?” försökte jag.

Nähä, inte alls. Det var typ 90 (osäker, otroligt nog) om inget annat framgick. Och nu hade vi GROSSE PROBLEM.

Dokument, bitte. Fram med passen. Bilens papper då?

Hm. De verkade vi tyvärr inte ha fått med oss från Sverige.

Åh den dåliga stämningen.

Jag: ”Wihr mussen… das boot? Schweden gehoppe?”

Mera skrik och bråk, han kunde ABSOLUT INTE LÅTA OSS FORTSÄTTA utan bilens papper.

”Ni följer med till stationen” gormade läderstöveln.

Jag såg mina dagar ändas kedjad vid ett tyskt källargaller med ball gag och förstörda kroppshåligheter.

Jag ringde min kollega Eva, som utöver sina vida berömda diplomatiska talanger talar flytande tyska. Förklarade läget för henne på 20 sekunder. Räckte över luren.

Efter ytterligare någon minut var läderstöveln förvandlad till en fortfarande trumpen men lugn och beskedlig typ.

”In i bilen” sa han, ändå lite hotfullt.

”Das stazion?”

”Nä. Stick härifrån.”

Helt lättnadsrusiga in i bilen. Just som Julia skulle smälla igen sin dörr fick han syn på parkeringsboten. På vindrutan. Från Berlin.

Den. Dåliga. Stämningen.

Men vid det laget hade han liksom redan gett upp. Ingen ball gag, inget skoj. Vi drog.

Problemet var att nu vägrade Julia bryta mot nån hastighetsbegränsning. Och vi hamnade snabbt på en polsk sjuttioväg. En enfilig polsk sjuttioväg med en allt längre kö av tutande långtradare bakom oss som alla skulle med samma färja till Sverige  – som vi och de KANSKE skulle hinna med om vi körde lite, lite snabbare.

Vi kom fram i sista ögonblicket. I kön för att köra på delade de ut tequilabiljetter. Undrar hur de visste att det var exakt vad som behövdes.

[Publicerat i efterhand]

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s