Ensam i hytten efter dödsolycka

Utöver reportaget om swingers är detta det jobb jag har fått mest läsarreaktioner på.

Jag hade väntat mig att rassarna skulle krypa fram under sina stenar och hojta om polackjävlar.

Inte en enda.

Jag tror jag fick totalt kanske hundra mejl och samtal från folk som ville hjälpa Stanislaw Józwiak eller bara uttrycka hur upprörda de var över att han hade lämnats i sticket.

Redaktionen hade fått tips om att en polsk chaufför satt ensam i sin lastbil någonstans mellan Hörby och Höör efter en krock med flera döda. Jag var kvällsreporter och kunde polska.

Åh vad jag gillar jobbet när nattchefen då bara: vi åker!

Jag hade inget körkort och fotograf Göran Olsson kom från andra hållet. Det skulle bli mitt livs dyraste taxinota.

Det kändes inget vidare att knacka på dörren till förarhytten. Där inne satt en människa i kris. Det var iskallt och kolsvart. Jag hade stannat till med taxin vid en mack och köpt mackor och te. En polack kan alltid dricka en kopp te.

Detta är en av många gånger det har blivit tydligt för mig att man måste våga fråga. Smärtan är ju där ändå. För många är det en lättnad att få prata om det som gör ont. Och en tidnings intresse kan också vara en bekräftelse på att det man varit med om är viktigt.

Efteråt krävde läsarna att få veta mer. Dagen därpå försökte jag reda ut vem som egentligen borde ha gjort något. Jag vet att både Räddningstjänst Syd och facket tog tag i förbättrade rutiner efteråt men kollade aldrig hur det gick.

Stanislaw Józwiak ringde flera gånger efteråt bara för att tacka. Han berättade om folk som kommit till hans bil med frukost när den första artikeln publicerades.

”Jag blev positivt chockad. Folk var så spontant vänliga och kom med gåvor utan att de alls kände mig.”

Man kan fundera litegrann på varför just denna artikel fick så stort genomslag. Är det igenkänningen, att många kör bil och kan föreställa sig att samma sak skulle hända dem?

Man kan inte jämföra olika sorters elände, men ändå: betydligt eländigare saker har jag skrivit om utan att någon velat hjälpa till eller ens bjuda på en kopp kaffe.

[Publicerat i efterhand.]

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s