Ännu en krönika om påven, denna gång även om förlossningar och latinamerikansk politik. Den braiga rubriken sattes av Sydsvenskan-redigeraren Micaela Landelius.
E kommenterade i efterhand: ”Snyggt! Men du glömde skriva tantdemoner”, vilket var vad hon kallade dem.
Under Journalistik
Åh vad jag är efter här på bloggen, Horacio Cartes har redan vunnit valet i Paraguay som det här reportaget och den här analysen publicerades inför, men läs ändå! Norska läsare kan även hitta det stora reportaget i Verdensmagasinet X nr 1/2013.
Överallt enorma, överfulla mangoträd.
För att få köpa kontantkort till mobilen krävs mycket viktig byråkrati.
Frukostmatsal på hotellet i Asunción.
Inför resan hade jag och fotograf Karl Melander kontakt med intervjupersoner och andra på plats. Vi försökte boka möten, men det gick absolut inte, ”ring när ni är i Paraguay” sa alla. Det oroväckande var att vi inte heller kunde få reda på var i landet saker låg. Vilket komplicerar saker en del om man ska ta sig till flera olika ställen med hyrbil under en vecka, i ett land där samma ortsnamn förekommer på flera ställen och där vägarna inte alltid är optimala. ”Ring när ni är i Paraguay” sa alla.
”Snälla skicka en google maps-länk” skrev jag. Och fick tillbaka: http://maps.google.com.
”Kan du bekräfta att detta är det Curuguaty vi ska till?” skrev jag och skickade en google maps-länk.
”Ring mig när ni är i Paraguay”.
Om man ska få en resa att gå runt som frilans så måste man göra ett gäng jobb under en vecka, och sen få alla sålda. Man har inte råd att stanna länge, inte heller att sumpa något. Jag hade väntat mig att Paraguay skulle vara svårt, men att vi inte ens kunde få veta var saker låg någonstans gjorde mig faktiskt nervös.
Sen sprack ändå det mesta av det vi hade tänkt, men annat dök upp i stället. Och folks beredskap att när som helst släppa det de har för händer för att hjälpa en kompenserar rätt mycket för svårigheterna. Exempelvis fängelsevakterna som utan vidare släppte in oss när vi kom och ringde på oanmälda.
Kameror fick inte komma in på fängelset. Vi ägnade några timmars förhandling åt att försöka.
Eller Coloradopartiets stackars presskille som bjöd in oss till fundraisern och höll på att bli av med jobbet på kuppen, det skulle nämligen inte vara några journalister där.
Kalle i sina bästa snofsjobbkläder: sandaler, svarta jeans, linneskjorta <3
Smakfullt gurkträd.
Eller poliserna som hellre lät mig åka i baksätet med deras bössor än att lämna mig stående mitt i åkern under den heta solen (fast det får väl räknas på Kling & Klang-kontot).
”Hur vågar du bo i Buenos Aires, det är ju jättekriminellt” undrade poliserna. Alla i Argentina frågade hur jag vågade åka till Paraguay, av samma anledning.
Varje sådan situation tar dock en massa tid att få runt. Tid när man sitter och väntar, och väntar, och väntar, och konverserar vänligt medan man pressar på lite lagom. Ju fattigare och/eller mer konfliktfylld plats, desto större andel av jobbtiden går åt till fix. På denna resa: runt tre fjärdedelar.
En av många bra saker med att jobba med Kalle är att han är väldigt skicklig på det där. Även när han inte talar språket, som i det här fallet. Han plirar lite och gör sin grej, vad vet jag. Och så tar han demonstrativt lite bilder på det folk själva tycker är intressant, det gillar de ofta.
Denna resa innehöll för övrigt fruktansvärda mängder sådana avledande bilder och intervjuer. Jag har jobbat bland annat i Iran och i Gaza, men ingenstans har jag haft så svårt att komma till tals med kvinnor. Så fort en karl var i närheten teg de. Även kvinnor med utbildning och jobb.
Eftersom vi inte nöjde oss med bara män i repen fick Kalle dra iväg karlarna för att visa särskilt spektakulära jordbruksmaskiner/fotbollsmatcher i teve/tältkonstruktioner och ta många viktiga bilder medan jag intervjuade kvinnorna. Sen bytte vi och jag intervjuade männen om deras åsikt om sakernas tillstånd i världen – vilket i genomsnitt var vad de ville prata om – medan Kalle fotograferade kvinnorna. Den andra varianten är svårare, karlarna håller ett surt öga på främmande män som tar bilder av deras fruar.
Sen tillkom språkproblemet. Många fattiga paraguayaner, särskilt på landsbygden, talar bara eller nästan bara guaraní. För att kunna intervjua även kvinnliga jordockupanter fick jag sjanghaja en spontantolk som kunde spanska. Och förstås var kvinna, annars skulle det inte bli något av.
Bernarda Paiva svarade inte ens på direkt tilltal när vi träffade henne och hennes familj första gången, efter att ha stannat för att äta på deras vägkrog. När vi kom tillbaka nästa dag kollade karlarna fotboll under mangoträdet och vi installerade oss i köket med Bernarda. Då kom först inget, sen inget, och sedan absolut allt. Hon blev direkt den självskrivna huvudpersonen i det stora reportaget, och när hon väl hade börjat prata om sitt liv fanns inget stopp.
Elen gick och gasen tog slut, så Bernarda gjorde lugnt upp en eld av lite plastskräp att laga maten över i skenet av en ficklampa. Till slut fick vi vårt livs godaste fisksoppa som vi åt ihop med familjen. Bernarda slutade prata när hennes man kom till bordet, men när han gick igen fortsatte hon.
När vi skulle gå var hon blank i ögonen, tackade oss och ville inte ha betalt (vi betalade förstås ändå). Det är förvånansvärt ofta som människor blir sådär tacksamma för att någon på riktigt vill veta något om deras liv och på riktigt lyssnar.
Paraguay är ett av de eländigaste ställena jag har varit på. Eländigt därför att klyftorna är så stora och de fattiga så kuvade att de inte ens kan föreställa sig verklig frihet för sig själva. De många vi pratade med önskade sig inget större än att ha det lite mindre eländigt i sitt elände. Att kunna äta sig mätta och sätta kläder på kroppen på sina barn.
Om de inte vill något mer, vem är då jag att värdera vad som är bra för dem, kan man tycka.
Svaret är att jag tror på universella mänskliga rättigheter. På barns rätt att få utbildning och slippa arbeta. På att ingen föds till att tjäna någon annan. På att människor måste kunna leva av sitt arbete utan att bli förslavade.
Så småningom publiceras förhoppningsvis ytterligare ett par reportage vår resa, håll utkik.
Under Journalistik
Här är gårdagens text från pappers-Expressen.
——————-
Frontlinjen i striden om den katolska kyrkans politiska inflytande finns här, i Argentina.
Vatikanen har placerat ut sitt tyngsta vapen.
Argentina blev först i Latinamerika att sluta diskriminera samkönade par i lagstiftningen om äktenskap och adoption år 2010. ”En destruktiv attack mot Guds plan”, kommenterade Jorge Bergoglio, som sedan i förrgår heter Franciskus och är påve, men innan dess var ärkebiskop i Buenos Aires.
Här har han varje år hållit en mässa på Marie Bebådelsedag den 25 mars ”för barnets rätt att födas”. Katedralen har blivit alltmer full varje år, ju mer hotet vuxit om ett hävt abortförbud – en av den katolska kyrkans allra mest centrala frågor.
Abort är förbjudet i hela Latinamerika förutom Kuba och Uruguay. I Argentina finns ett undantag vid våldtäkt. Högsta Domstolen slog fast undantaget för precis ett år sedan, för det tillämpades inte.
Flera guvernörer deklarerade genast att de inte tänkte följa lagen. Ett år senare är de lagstadgade aborterna tillgängliga i bara fem provinser, enligt en kartläggning av tidningen Clarin.
Strax dessförinnan behandlade kongressen en legalisering av aborter. Förslaget hamnade mystiskt i en frys och lär inte komma ut på ett tag. Politikerna som skulle rösta igenom det sätter sig inte längre upp bara mot den argentinska kyrkan, utan mot påven själv.
Med den argentinske påven stoppas en möjlig liberaliseringsvåg i sin linda i Latinamerika samtidigt som katolicismen stärks. Här bor fyra av tio av världens katoliker, men alltfler lockas av protestantiska frikyrkor och flera länder styrs precis som Argentina av center-vänsterregeringar med sekulära och socialliberala strömningar.
Franciskus framställs som en barfotapåve, som åker tunnelbana till slummen och tvättar de fattigas fötter. Men från anklarna och uppåt har han inte mycket att erbjuda dem.
Med sin kamp mot människors rätt att besluta över sin egen fortplantning nekar kyrkan de fattiga en av de viktigaste resurserna för att häva sig ur fattigdomen. Vikten av att barn har både far och mor, som bekymrade den nye påven när adoption tilläts för samkönade föräldrar, är inte lika viktig när fattiga ensamstående kvinnor i brist på sexualundervisning, preventivmedel och rätt till abort föder stora barnkullar utan möjligheter att ge dem ett bättre liv.
Den nye påvens motstånd mot kvinnors och homosexuellas rättigheter väcker ilska runtom i världen. Här i Buenos Aires har folk av alla möjliga kön mass-kyssts utanför katedralen i protest. Men varför skulle en stockkonservativ organisation inte välja en stockkonservativ ledare?
Många upprörs också över Bergoglios kopplingar till diktaturen på 70-talet. Bilder cirkulerar av honom i hjärtligt samspråk med exdiktatorn Videla, dömd som ytterst ansvarig för över 10000 mord (kraven på rätten till liv har inte alltid varit fullt så högljudda).
Men när gjorde den katolska kyrkan anspråk på att vara demokratisk?
—————————————————————————————–
Uppdaterat:
Några delar visst en del av min analys. Det här memet cirkulerar efter Argentinas president Cristina Fernandez de Kirchners möte med den nye påven. Texten lyder ungefär ”kör upp kampen för abort i röven”, fast på rim.
Under Journalistik
Många journalister har en mental defekt som funkar såhär: en stor nyhetshändelse kan icke pågå utan min medverkan. Se klippet nedan från Newsroom.
Därför har de flesta nyhetsredaktioner inga problem att göra riktigt bra på riktigt stora nyheter även när de händer plötsligt och typ på midsommarafton. Kreti och pleti kastar allt åt sidan, dumpar sina familjer i något dike och kommer ångande oanmälda till redaktionen för att se om de kan hjälpa till. Folk jobbar dubbla skift på endast kaffeautomatens vita mjölkpulver ingnuggat i tandköttet.
Och ju närmare nyhetshändelsen ligger ens specialområde eller plats i världen, desto större blir frustrationen om man av någon anledning inte kan jobba.
Som en del kanske har märkt är jag tillfälligt ur trafik. Yttre faktorer hindrar mig helt enkelt från att jobba med nyheter under ett par månader. Och just då passar de på att välja en argentinsk påve. Vilket jag förstås noterar som en avsiktlig attack från Vatikanen direkt mot min person.
Första kvällen gick jag bara och la mig. Jag kontemplerade det faktum att min eminenta exkollega och nuvarande konkurrent Henrik Brandão Jönsson flög in från Rio de Janeiro för att jobba på min bakgård. Jag sa vänligt nej till norska riksradion, Deutche Welle och diverse svenska tidningar.
Men igår stod jag till sist och hoppade jämfota i vardagsrummet av frustration. Och skrev till slut en krönika för Expressen, den finns i dagens papperstidning (15/3) men tyvärr inte på nätet.
Idag är jag precis lika frustrerad igen. Och kan verkligen inte jobba.
Under Journalistik
Inför valet i Venezuela i höstas skrev jag den här texten för Expressen. Kanske intressant som bakgrund nu när Chavez har gått och dött.
Vad som händer nu? Ingen aning. Jag är helt uppe i annat för tillfället och jobbar inte med nyheter på ett tag.
Under Journalistik
En stor charm med Buenos Aires är alla restauranger, barer och nattklubbar som döljs i privata hem och andra icke-offentliga platser.
I resemagasinet Vagabond nr 2/2013, i butik nu, kan ni läsa min guide till tio av de hetaste.
Några finns med här och i den här guiden för Sydsvenskan från i fjol.
Konstgalleriet, konsertscenen och allaktivitetscentret Patio del liceo var ett av ställena jag valde bort att ha med i guiden. Inte därför att det inte är bra, utan därför att entrén inte riktigt passade in i layoutidén som byggde på de tio ställenas anonyma ytterdörrar. Som ni ser på bilden ser ingången helt enkelt inte särskilt hemlig ut på bild.
Men som bekant kan det mest uppenbara ibland bli osynligt. Jag hade gått förbi ingången massor av gånger utan att se den innan jag kom med adressen i hand och letade upp den. Kanske därför att den är helt ologisk mellan avenyns butiker och caféer, det är helt enkelt fel plats för den sortens ställe. Eller därför att den mer liknar ingången till en gränd eller skola. Namnet betyder skolgård, och förmodligen har det tidigare varit en sådan. Hur som helst värt ett besök.
Under Journalistik
I år slår Argentina världsrekord i helgdagar. Nästa infaller redan nu på torsdag.
Läs allt omet i min krönika i Sydsvenskan (publicerad den 5 januari – vid det här laget har ni väl glömt att ni någonsin har haft julledigt).
Under Journalistik
Världens första folkhögskola för transpersoner öppnade för ett drygt år sedan i Buenos Aires. Här är en intervju med en av lärarna.
Ett av de där jobben som det är omöjligt att föreställa sig hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst för mig och fotograf Karl Melander.
Intervjuformatet är enkelt jämfört med reportaget – man behöver bara en person, och om det inte är ett stort porträtt behövs inte mycket ”häng”. Särskilt en intervju som denna, som är ganska kort och handlar mer om det personen gör än det hon är, är hantverksmässigt sett en ganska rättfram sak i både text och bild. Särskilt när man har goda förkunskaper om ämnet, som jag hade skrivit flera saker om. Särskilt när man har kontakter som hjälper en att komma till. Särskilt när man har byggt upp förtroende i och med sitt tidigare arbete.
Och så hamnar vi mitt i en krissituation på grund av en konflikt, som har lett till att bland annat mina kontakter plötsligt slutat. När vi kommer till avtalade möten dyker ingen upp. Vi tillbringar en halv dag på skolan med att försöka snacka in oss. Ingen vill bli intervjuad eller fotograferad. Hela skolan har tröttnat på journalister och vill bara ha arbetsro.
Jag minns inte hur många gånger vi bestämde möten, fick dem inställda, gick dit ändå, fick gå med oförrättat ärende. Jag drömde mardrömmar om att orsaka totalkris för Omvärlden, som hade accepterat att skjuta deadlinen ett par gånger men måste till tryck och hade ett uppslag avsatt för detta. En dagstidning kan alltid fylla med byråmaterial eller hiva in något annat man har liggande eller dra större på några bilder, men Omvärlden kommer bara ut varannan månad och jag tvivlar på att de hade just en ”Omvärlden fikar med”, som formatet är i papperstidningen, färdig i reserv (vågade inte fråga).
Träffen med Vida Morant blev till slut av eftermiddagen innan jobbet måste lämnas. Jag och Karl Melander hade även planerat och sålt in ett större reportage med mer häng och flera intervjuer till en annan tidning, men det fick vi bara lägga ner.
Omvärldens redaktionschef Anki Wood erbjöd sig vänligt att skicka tidningen. Att få ett sånt kvitto på sin medverkan är alltid stort för intervjupersonerna, och papper gills fortfarande betydligt mer än nätet. Så fort Vida fick tidningen hem i brevlådan la hon upp en bild på facebook av sig själv med den uppslagna tidningen. Hon googleöversatte och konfronterade mig med felaktigheter och konstiga formuleringar, som lyckligtvis alla kunde skyllas på google translate – men olyckligtvis ledde till att jag måste lägga tid på att fixa till översättningen, inte ett drömläge med ett språk man inte riktigt behärskar.
Det här blir för övrigt allt vanligare och innebär rätt mycket merarbete, men jag ser ingen annan rimlig lösning än att hjälpa till när folk ber om det. Det är svårt att argumentera för varför jag inte ska ge något lite tillbaka när de har gett av sin tid och sitt engagemang för att min text alls ska bli av.
Vidas postning delades ett tjugotal gånger (det som jag såg) på facebook av entusiastiska vänner, kolleger från skolan och transaktivister. Så det finns ändå hopp om att det där andra reportaget också så småningom ska bli av.
Under Journalistik
Uppdaterat med NEWS: flyttar.
Nu.
Hurra!
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Jag har inte lagt ner, bara hamnat i en skitsits privat. Det handlar om att jag akut måste skaffa fram en ny lägenhet och flytta, och ta mig ur ett hyreskontrakt där jag inte kan bo kvar. De juridiska och ekonomiska konsekvenserna är enorma. Oron molar och isar och tar all uppmärksamhet och håller mig vaken på nätterna och i zombieläge på dagarna och det är väldigt svårt att få något ur händerna. Plus detta att ganska enkel information bara försvinner ur huvudet.
I sådana här lägen hade det varit fint att vara anställd. Prata i enrum med chefen, få hålla låg profil ett tag, gå dit och göra det man måste, få månadslön. Desperationen över alla pengar jag måste ut med blir ju inte mindre av att jag just nu knappt drar in några. Och frustrationen blir inte mindre av att det för en gång skull finns rätt mycket internationellt uppmärksammade argentinska nyheter.
Under tiden håller jakarandaträden på att blomma ut. Jordgubbarna är sitt bästa nu, och persikor, aprikoser och körsbär har börjat bli överkomliga. Det är soligt men inte hett, kvällarna är ljumma. Det är egentligen den allra bästa tiden.
Jag hade aldrig sett musikalen Evita innan uppsättningen i Malmö nu i september. Så jag blev överraskad över hur många beröringspunkter föreställningen hade med dagens Argentina.
Pressbild Malin Arnesson, Malmö Opera: Charlotte Perrelli som Evita.
Att Evita är en högst närvarande person än i dag råder det dock inget tvivel om.
En tidigare spanskalärare klädde sig som hon, hade en brosch med hennes porträtt på kavajslaget och pratade om henne under lektionerna som om ett helgon.
Hon och andra riktigt övertygade peronister verkar se Evita som någon de nästan har känt en gång, en vars oförvitlighet de personligen kan garantera, en som ägnade sitt liv åt att distribuera sitt personliga överflöd (i själva verket statliga pengar): ”Evita hjälpte föräldralösa barn”, ”Evita gav arbetarna en röst”, ”Evita gav sjukvård åt de fattiga”.
Pressbild casarosada.gov.ar: president Cristina Fernandez de Kirchner.
Det där sättet att göra politik hänger i. Presidenten missar ingen chans att personligen överlämna en ny skola, ett jubileum eller en ny rättighet som en gåva till folket. Det gäller för alla politiker (mer om det i tidigare inlägg och krönika).
Detta sker vanligen i något som kallas acto. Ordet betyder helt enkelt evenemang eller ceremoni och avser en politisk teater med syfte att just understryka politikerns personliga roll i reformen. En acto kan ta helt enorma proportioner, som arenafirningen av förstatligandet av YPF och makarna Kirchners nioåriga maktinnehav (lite om det i slutet av det här inlägget och i den länkade artikeln).
På bilden visar presidenten upp en valurna från det första valet enligt dagens vallag under hundraårsfirandet av densamma.
Många av hennes anhängare har samma syn på henne som på sitt andra halvhelgon: hon får inte kritiseras. Om hon verkar göra något dåligt är det förmodligen någon annans fel, eller ännu hellre en illvillig lögn från någon motståndare. Hon spär själv på den uppfattningen genom antydningar och anklagelser och genom att aldrig någonsin erkänna minsta lilla misstag.
Det där ger inte upphov till en sprakande spirituell politisk debatt.
Typ en fotnot: Oklart varför det står på Sydsvenskan.se att Lennart Pehrson har varit med och skrivit Evita-krönikan. Det har han inte.
Under Journalistik
